I've been doing some thinking, after experiencing more unearthly feelings I can't really grasp. Thinking about my demon soul and the past life I recall as Dala, and I think that might have been Heaven, or a heavenly dimension of some sort. A paradise in another world. I think I was in Heaven before I came here, and I think I'm now in Hell. Maybe I just compare Dala to this dimension and in that comparison this is Hell to me. But maybe I did something wrong in my past life that landed me here, maybe I fell from grace, and became something else. I was never really human.
No, I cannot have been angel, no matter how hard I try, there's just no possibility. Despite I was in Heaven or not, I don't have that in me. It doesn't make sense. Angels aren't chaotic, feeds on fear or bring destruction and misery with them no matter where they go.
I bought a book about demonology which describes different kinds of demons from A to Z from different kinds of religious, philosophic and mythology tales in an attempt to understand a bit more about my origin. When I discovered about my demon soul it was like a lightning struck on a clear day, I've never felt anything like it before. So true it hurts. And it wasn't new to me, I've felt the darkness inside me for a long time, if not through out my whole life here. But it's more like a part of my core than a possession. It feels like it is me, a part of me I can't deny, refuse or ignore.
And the human part of me hates that darkness that lies awake inside, wants to be good and bring light, refuses to live like this for the rest of my life. Has to do something, anything to change this path I'm on, this wrong track. But it feels like I'm becoming less and less human everyday...
Tuesday, 2 October 2012
Monday, 1 October 2012
Reasons for pain (yesterday)
Just wanted to say that I've finally figured it out. I'm in love with pain. Everything from headache to heartache. It's the only thing that makes me feel anything. Sometimes I don't wanna feel anything and resort to pain by cutting. And when I allow myself to fall in love, I do it because love is pain. I willingly let others harm me, I willingly harm myself. Misery is my most powerful drug, it makes me feel so alive. They say bone pain is the worst, but I don't believe in that - pain in the soul is the worst.
All my life I've been trying to avoid pain by causing pain. I finally see it now. I'm on the dark side, and I'm here to stay. And what is it they say? No pain, no gain. If I'm prepared, really prepared for that, I think I might actually be able to accomplish something meaningful in this meaningless life.
All my life I've been trying to avoid pain by causing pain. I finally see it now. I'm on the dark side, and I'm here to stay. And what is it they say? No pain, no gain. If I'm prepared, really prepared for that, I think I might actually be able to accomplish something meaningful in this meaningless life.
Thursday, 27 September 2012
Save my soul
So I went to see the psychiatrist at Visby Lasarett today, and we discussed getting me back into DBT and establishing contact with transsexual unit in Stockholm. I told her it would be better than keep going to Uppsala, because I don't like the "team" there and it's easier to travel back and forth to Stockholm. She altered my meds a bit, but nothing major and told me to try and not self injure until our next visit. I said that isn't likely to happen.
It's been raining all day, making me feel smaller and more shrivelled up than usual. Getting back home my chest sill hurts hours after removing my binder. That pain lasts for a few days up to a week now. Good thing I don't get out that much, considering there's no way I'll go out without wearing the binder. Though it's just that it's not good staying in doors all the bloody time either.
Nothing's right. Nothing. Everything I do, somehow ends up being wrong. I eat it's either too much or too little - I sleep, then I sleep too much or can't sleep at all - I'm going out, then it totally drains me and my binder hurts me for days - I'm told to think, but all I can think of is all this pain I feel... and going to the psychiatrist only made me feel I'm going back there, to the one kind of people that hurt me most. And I just wanna runaway far, far from here and just vanish from the face of earth. This, this place is Hell. Whatever is out there, beyond this life and my death, it just has to be better.
I fantasize, and dream about my death much more now. I wanna know how it would feel to fall off a cliff, or a high building. Or to shoot myself in the heart, and how it would feel when my heart stops beating. Taking that last breath. Hoping, thinking that me and Anna will be separated, freed from this prison of a body. How it would feel, to actually be free from it. Not having to feel pain when I breathe, the disgust when I eat, the constant pain in my head, the shame hatred and sorrow when I compare this body with others. That I'm so inadequate, insufficient, helpless, useless.
I'm breaking down, shutting down. My flame is burning out, left is only ashes and dust. If I don't give up now, how much more damaged will I get? I don't wanna know, I don't wanna find that out. This life, it's all for nothing.
It's been raining all day, making me feel smaller and more shrivelled up than usual. Getting back home my chest sill hurts hours after removing my binder. That pain lasts for a few days up to a week now. Good thing I don't get out that much, considering there's no way I'll go out without wearing the binder. Though it's just that it's not good staying in doors all the bloody time either.
Nothing's right. Nothing. Everything I do, somehow ends up being wrong. I eat it's either too much or too little - I sleep, then I sleep too much or can't sleep at all - I'm going out, then it totally drains me and my binder hurts me for days - I'm told to think, but all I can think of is all this pain I feel... and going to the psychiatrist only made me feel I'm going back there, to the one kind of people that hurt me most. And I just wanna runaway far, far from here and just vanish from the face of earth. This, this place is Hell. Whatever is out there, beyond this life and my death, it just has to be better.
I fantasize, and dream about my death much more now. I wanna know how it would feel to fall off a cliff, or a high building. Or to shoot myself in the heart, and how it would feel when my heart stops beating. Taking that last breath. Hoping, thinking that me and Anna will be separated, freed from this prison of a body. How it would feel, to actually be free from it. Not having to feel pain when I breathe, the disgust when I eat, the constant pain in my head, the shame hatred and sorrow when I compare this body with others. That I'm so inadequate, insufficient, helpless, useless.
I'm breaking down, shutting down. My flame is burning out, left is only ashes and dust. If I don't give up now, how much more damaged will I get? I don't wanna know, I don't wanna find that out. This life, it's all for nothing.
Monday, 24 September 2012
Reflections (poem)
The words, frozen on my lips
reaches out to my fingertips
the pale light on my face
opens windows to another place
Silent screams linger here
deep in the walls and the atmosphere
lost dreams underneath somehow
should be protected but damaged now
As time passes with every foot step
shallow in its own sense of depth
the mirror shows the reflections
of our own misconceptions
Lost with seasons that will never change
they're out of reach and out of range
the deception of our emptiness
so consumed by our loneliness
reaches out to my fingertips
the pale light on my face
opens windows to another place
Silent screams linger here
deep in the walls and the atmosphere
lost dreams underneath somehow
should be protected but damaged now
As time passes with every foot step
shallow in its own sense of depth
the mirror shows the reflections
of our own misconceptions
Lost with seasons that will never change
they're out of reach and out of range
the deception of our emptiness
so consumed by our loneliness
Feeling a little better
I guess I'm feeling a bit better than the last week, cause I've been less suicidal. But I've also been very passive aggressive and silent. I don't wanna talk about my shit with my family, hiding what I feel and think, hiding the fact that I've started with self injury again. I don't want them worried or trying to help me. It's not the kind of help I want.
I've taken up knitting again, a scarf in different green shades. Started it last autumn thinking it'd be done til that winter. But as long as I keep on knitting now it will be done before this winter. At least that's something. And thinking of knitting more arm warmers, and sew a pair as well. Thinking a nice brocade, silky material in black or dark, blood red and sewing it in a elvish, goth style possibly with laces to get it off/on. Think it would look good with a black shirt, or something.
And I might start in a Russian beginners class on Wednesday this week! That would be awesome. My mom is starting in an Arabian beginners class tomorrow also. And then I have my first meeting with the psychiatry on Gotland this Thursday. Finally! I hope it goes well.
Well, that's it for now. Take care and so on.
I've taken up knitting again, a scarf in different green shades. Started it last autumn thinking it'd be done til that winter. But as long as I keep on knitting now it will be done before this winter. At least that's something. And thinking of knitting more arm warmers, and sew a pair as well. Thinking a nice brocade, silky material in black or dark, blood red and sewing it in a elvish, goth style possibly with laces to get it off/on. Think it would look good with a black shirt, or something.
And I might start in a Russian beginners class on Wednesday this week! That would be awesome. My mom is starting in an Arabian beginners class tomorrow also. And then I have my first meeting with the psychiatry on Gotland this Thursday. Finally! I hope it goes well.
Well, that's it for now. Take care and so on.
Thursday, 20 September 2012
Family secret
It was two days after midsummer, I had realized that I have a crush on my uncle, my mother's brother. For the first time in years we had people over at a holiday, well it was only the four of us in the family, my uncle and his girlfriend.
He's five years older than my mother, which makes him 58, extremely handsome and kind. As the Swedish midsummer usually tends to end up, we got drunk and particularly me and my uncle had just a little too much of that wine. It was the first time I've met him in years, and I was so fascinated by the stories he told, his story, and things about my grandfather I didn't know and I knew my mom was uncomfortable about this. But was it about what he told me, or did she notice I was leading him on? I don't know.
Later, my mom, dad, sister and the girlfriend started to drop off while I and my crush were conversing he asked if he could have a drag from my cigarette. Of course, I said and promised not to tell anyone, cause he quit four years ago. I sort of drowned in his very blue eyes... and I wanted him for that night, and I think he might have suspected what was going on there. It was getting late and we started to move back to our separate beds, and the last I saw of him as he went back to his trailer was that look he gave me. Almost like he felt sorry for me.
He's five years older than my mother, which makes him 58, extremely handsome and kind. As the Swedish midsummer usually tends to end up, we got drunk and particularly me and my uncle had just a little too much of that wine. It was the first time I've met him in years, and I was so fascinated by the stories he told, his story, and things about my grandfather I didn't know and I knew my mom was uncomfortable about this. But was it about what he told me, or did she notice I was leading him on? I don't know.
Later, my mom, dad, sister and the girlfriend started to drop off while I and my crush were conversing he asked if he could have a drag from my cigarette. Of course, I said and promised not to tell anyone, cause he quit four years ago. I sort of drowned in his very blue eyes... and I wanted him for that night, and I think he might have suspected what was going on there. It was getting late and we started to move back to our separate beds, and the last I saw of him as he went back to his trailer was that look he gave me. Almost like he felt sorry for me.
Monday, 17 September 2012
The strongest reason
I feel like I'm frozen inside. Completely numb. The only thing I've felt today is restless irritation towards the world outside my brain and my computer. I almost felt for having pancakes this mid-morning for about ten seconds, so I didn't make any. This emptiness has followed me around these most recent couple of weeks.
I've started cutting again, thought about suicide, hated myself and my life just a little bit more than usual (I didn't even think that was even possible), almost stopped eating, sleeping much more than I need (22 hours most recently) questioned my beliefs and who I am.
It's harder to smile, and when I do I'll just do anything to stop smiling cause it just feels horrible for some reason. I still can't cry, haven't really cried for about a year now. Everything I feel just pushes itself further down, crawling away from the outer world.
Thinking a lot about schizophrenia again, that I might have it. Okay, last time I considered it I was 12... But still afraid of what would happen if I would tell the shrinks about Anna, her voice constantly in my head, day and night. Things I feel that might be considered being a delusion. That I'm otherkin, a demon soul or just the fact that they would think my transsexualism is a schizophrenic delusion. It's known to happen out there, you know. I believe I have strong reasons to not talk about that to any kind of doctors I meet.
But still, one of the strongest reasons I'm not capable of living a "normal" life (normal meaning independent, without constantly having suicidal thoughts or being self destructive, and such) is because of Anna's constant presence. And the other reason is of course that I'm stuck in this female body. Oh, how I hate contradictions like this one.
I just wanna die... don't want this insane fucking struggle. Feels like whatever I do it's gonna be a fatal outcome...
Scenario 1: I do as I do now, which means I shut up about Anna and keep forcing the shrinks to help me with the most important which is my gender identity fuck-ups. Get treated for my transsexualism is the number one thing on my list.
- The good outcome: I won't hate my body, it'd make my life easier in many aspects, so much more in life I'll enjoy. It might even cure my depression and make it easier to have a love life.
- Fatal outcome: all the other stuff like Anna, asperger syndrome, borderline and such might have already caused suicide before I even get testosterone legally.
Scenario 2: I tell shrinks about Anna and that I think I have schizophrenia or some other kind of disorder alike. Get treated for psychosis-related stuff which probably means zombie medications that takes my creativity away.
- The good outcome: I might be able to function better in society if gotten on good medication, therapy or stuff like that. A life without Anna constantly blabbing in my head, being mean to me and mocking me seems like a relief.
- Fatal outcome: I probably won't be considered transsexual at all and will kill myself if I can't get treated for it. I'll also kill myself if I lost my creativity.
Scenario 3: I just give up.
- Good outcome: Hopefully no more pain, suffering or dealing with stupid ignorant doctors and shrinks.
- Fatal outcome: That would be the whole idea.
What is the less stupid choice between 1 and 2?
(Cause I don't think anyone would really think 3 is the best choice... or?)
Did I ever mentioned that I might be thinking too much? (Bad habit, I guess. I'll advice you to get used to it, if you haven't already that is)
I've started cutting again, thought about suicide, hated myself and my life just a little bit more than usual (I didn't even think that was even possible), almost stopped eating, sleeping much more than I need (22 hours most recently) questioned my beliefs and who I am.
It's harder to smile, and when I do I'll just do anything to stop smiling cause it just feels horrible for some reason. I still can't cry, haven't really cried for about a year now. Everything I feel just pushes itself further down, crawling away from the outer world.
Thinking a lot about schizophrenia again, that I might have it. Okay, last time I considered it I was 12... But still afraid of what would happen if I would tell the shrinks about Anna, her voice constantly in my head, day and night. Things I feel that might be considered being a delusion. That I'm otherkin, a demon soul or just the fact that they would think my transsexualism is a schizophrenic delusion. It's known to happen out there, you know. I believe I have strong reasons to not talk about that to any kind of doctors I meet.
But still, one of the strongest reasons I'm not capable of living a "normal" life (normal meaning independent, without constantly having suicidal thoughts or being self destructive, and such) is because of Anna's constant presence. And the other reason is of course that I'm stuck in this female body. Oh, how I hate contradictions like this one.
I just wanna die... don't want this insane fucking struggle. Feels like whatever I do it's gonna be a fatal outcome...
Scenario 1: I do as I do now, which means I shut up about Anna and keep forcing the shrinks to help me with the most important which is my gender identity fuck-ups. Get treated for my transsexualism is the number one thing on my list.
- The good outcome: I won't hate my body, it'd make my life easier in many aspects, so much more in life I'll enjoy. It might even cure my depression and make it easier to have a love life.
- Fatal outcome: all the other stuff like Anna, asperger syndrome, borderline and such might have already caused suicide before I even get testosterone legally.
Scenario 2: I tell shrinks about Anna and that I think I have schizophrenia or some other kind of disorder alike. Get treated for psychosis-related stuff which probably means zombie medications that takes my creativity away.
- The good outcome: I might be able to function better in society if gotten on good medication, therapy or stuff like that. A life without Anna constantly blabbing in my head, being mean to me and mocking me seems like a relief.
- Fatal outcome: I probably won't be considered transsexual at all and will kill myself if I can't get treated for it. I'll also kill myself if I lost my creativity.
Scenario 3: I just give up.
- Good outcome: Hopefully no more pain, suffering or dealing with stupid ignorant doctors and shrinks.
- Fatal outcome: That would be the whole idea.
What is the less stupid choice between 1 and 2?
(Cause I don't think anyone would really think 3 is the best choice... or?)
Did I ever mentioned that I might be thinking too much? (Bad habit, I guess. I'll advice you to get used to it, if you haven't already that is)
Sunday, 16 September 2012
Sleepless night
It's past three o'clock and I'm so damn tired, but I just can't let go of everything I think and feel. It's like this every night and I can't fall asleep until I'm literally exhausted. My head hurts, my whole body hurts and is so tensed, can barely keep my eyes open but this feeling inside me just somehow keeps awake. It's like it's eating me. The feeling I have is that I can't accept me for who I really am. Everything that is constantly spinning in my head is now spinning so fast it appears to be still. And the pain in my gut is not physical...
I can't do anything to distract myself, it's hopeless, cause nothing I've ever tried has worked that way, besides, I'm way too tired. Can't even sit up straight. My mind is torturing my body...
I can't do anything to distract myself, it's hopeless, cause nothing I've ever tried has worked that way, besides, I'm way too tired. Can't even sit up straight. My mind is torturing my body...
Thursday, 13 September 2012
Wanting to do better
I'm slowly starting to reverse my controversal diurnal rythm into a somewhat normal one. I don't know what's hardest: getting out of bed or falling asleep.
I still feel very lost inside myself. It's like I've come to the point where I know so much about myself that I don't anything. So many titles and boxes to put myself into, I'm gonna need a whole office of them. But a part of me just wanna break all those limited frames of everything I am and just... be. It's not that I think I'm incapable of simply just be, it's just that I haven't really found a way of doing it. To stop digging through articles about psychological terms, religion along with trying to find scientific reasons for exactly everything that makes me so fucked up and just stop giving a damn. To stop thinking about being healthy and start being it instead, stop feeling I want to be happy and start doing something about it instead. Stop complaining about looking to feminine and start working out instead. To stop hating the world, humanity, gravity, my emotions and so on, doing everything I can to avoid what I dislike and learn to live with it instead. Don't dream it, be it!
Feels like I'm choking myself and I can't let go. Feels like I'm doing all the harm to myself and not some higher (or lower) power I have no control of. Feels like I actually have a lot more control than I know about. But how is that possible? Is it my subconcience again? I really hate my subconcience, some real fucked up shit is going on down there for sure. I'm haunted by it in my nightly dreams, in underlying emotions that I can't explain, and really old memories that aren't from this world, giving me knowledge I haven't spotted before and takes me to places I had no intention of going to. The real nightmare lies deep inside myself. Why am I not sursprised...
I've upped my cigarette consumation from about 10-15 a day to more like 35 a day... yesterday I was up for about 30 hours and smoked 55. The day before I was up about 14 hours and smoked 32. I've so far gotten through 8 and have been up for 3 hours... don't worry, I can afford it, and still have more money left on my account than I deserve.
I've just entered a sort of period of slight starvation. I feel hungry all the time but don't eat more than a 5 year old. I've just got no apetite for anything at all. Sometimes I feel like having coffee but if I drink more than two cups a day I feel sick. Another stupid reason for this is a weird attempt to make my stomache smaller so that I can't eat as much as I used to do, so when I stop the starving I will eat less big potions of food so I can start losing some weight. At least that's the idea. I just wish smoking could take away the hunger feelings a little, but it just doesn't somehow. Isn't it supposed to?
I've noticed it's hard to internet date on such sites when you have can't honestly answer the questiongs "how are you?" and "what do you do all day?" without scaring the poor bastards off! It's really annoying. I wanna meet someone, but living with my family out in the country miles away from the nearest town, not working or studying, makes it kinda hard...
(Just stumbled upon this picture of smoking nuns and instantly fell for it)
Fading Out
All the humans seeking inspiration
for something to beguile
As the world around me crumbles
I feel nothing worthwhile
The leaves on the trees tremble
but I can't feel the breeze
I'm told that I am so much more
than selfhatred and disease
The world outside looks like a movie
when my presence's fading out
I's easy to imagine the whole world
missing me that it's already without
But I stumble upon communities
and people that I really care for
It will only last a moment before it's gone
and I don't wanna vanish anymore
I still feel very lost inside myself. It's like I've come to the point where I know so much about myself that I don't anything. So many titles and boxes to put myself into, I'm gonna need a whole office of them. But a part of me just wanna break all those limited frames of everything I am and just... be. It's not that I think I'm incapable of simply just be, it's just that I haven't really found a way of doing it. To stop digging through articles about psychological terms, religion along with trying to find scientific reasons for exactly everything that makes me so fucked up and just stop giving a damn. To stop thinking about being healthy and start being it instead, stop feeling I want to be happy and start doing something about it instead. Stop complaining about looking to feminine and start working out instead. To stop hating the world, humanity, gravity, my emotions and so on, doing everything I can to avoid what I dislike and learn to live with it instead. Don't dream it, be it!
Feels like I'm choking myself and I can't let go. Feels like I'm doing all the harm to myself and not some higher (or lower) power I have no control of. Feels like I actually have a lot more control than I know about. But how is that possible? Is it my subconcience again? I really hate my subconcience, some real fucked up shit is going on down there for sure. I'm haunted by it in my nightly dreams, in underlying emotions that I can't explain, and really old memories that aren't from this world, giving me knowledge I haven't spotted before and takes me to places I had no intention of going to. The real nightmare lies deep inside myself. Why am I not sursprised...
I've upped my cigarette consumation from about 10-15 a day to more like 35 a day... yesterday I was up for about 30 hours and smoked 55. The day before I was up about 14 hours and smoked 32. I've so far gotten through 8 and have been up for 3 hours... don't worry, I can afford it, and still have more money left on my account than I deserve.
I've just entered a sort of period of slight starvation. I feel hungry all the time but don't eat more than a 5 year old. I've just got no apetite for anything at all. Sometimes I feel like having coffee but if I drink more than two cups a day I feel sick. Another stupid reason for this is a weird attempt to make my stomache smaller so that I can't eat as much as I used to do, so when I stop the starving I will eat less big potions of food so I can start losing some weight. At least that's the idea. I just wish smoking could take away the hunger feelings a little, but it just doesn't somehow. Isn't it supposed to?
I've noticed it's hard to internet date on such sites when you have can't honestly answer the questiongs "how are you?" and "what do you do all day?" without scaring the poor bastards off! It's really annoying. I wanna meet someone, but living with my family out in the country miles away from the nearest town, not working or studying, makes it kinda hard...
Fading Out
All the humans seeking inspiration
for something to beguile
As the world around me crumbles
I feel nothing worthwhile
The leaves on the trees tremble
but I can't feel the breeze
I'm told that I am so much more
than selfhatred and disease
The world outside looks like a movie
when my presence's fading out
I's easy to imagine the whole world
missing me that it's already without
But I stumble upon communities
and people that I really care for
It will only last a moment before it's gone
and I don't wanna vanish anymore
Wednesday, 12 September 2012
Addiction is never leaving you
Today has been a particularly bad day.
I have no clear idea about the reason for that though. All I can really do is tell you about it. First of all, this is the first night in weeks I slept through and woke up before eight sometime in the morning, but I didn't get up. I decided to stay in bed cause my head hurt like hell and the pain made me feel sick as soon as I sat up. So I slept until noon, but when I went up the headache and sickness was still there. I cursed about it a bit. I was really hungry but the mere thought of food sickened me, so I just took a cup of coffee and some cigarettes. Real healthy breakfast I know, I know... but I just felt like I was literally hanging up-side-down, I would wanna see you try to eat like that.
My sister cooked some dinner for us but I couldn't eat much. Instead I just sat by my computer surfing and spamming the suicide forum (http://www.suicideforum.com/index.php) with all my depressive shit and things I've been through that most people don't really know about. And trust me, you don't wanna know either. I started sketching a drawing of Steve Buscemi that I'd thought about for a few days, which is about as long as I can keep myself from giving in to a whim. Depending on the matters of course.
I had been thinking about wanting to cut myself for the last weeks extra much but since I've stopped that terrible habit in May, I have strong reasons to not go back in that particular Hell again. It's been harder, so much harder to fight those urges the last few days along with the increase of suicidal thoughts. Just don't know what the fuck I'm living for anymore. Do I really need a reason to die, can't it be enough to just don't wanna live? I posted on the suicide forum that the only reasons I'm still alive is that I'm the worst self murderer ever and that I don't wanna hurt the ones I love and who loves me back.
I just snapped. Fell back into old patterns within a heartbeat, and sliced that stainless steel razorblade across my arm.The urges were so horribly strong, stronger than anything I've ever felt, stronger than a whole day without nicotine or three days in a row without any sleep, than any love I've ever felt or the excitement of seeing Alice Cooper live for the first time.
But afterwards of course I was a bloody mess (I don't know if that pun was intended) and hated myself for what I had done. So completely numb, like dead inside. Like I had just killed that last string of hope inside me. I felt like a complete and utter failure.
By the way, one of my main goals in life is finding my murderer. (It shouldn't be so hard all things concidered. I don't mind hate crime). That must be the ultimate way to die. If you know someone who's not gonna be in jail for the next 20 years, please send me a message.
I have no clear idea about the reason for that though. All I can really do is tell you about it. First of all, this is the first night in weeks I slept through and woke up before eight sometime in the morning, but I didn't get up. I decided to stay in bed cause my head hurt like hell and the pain made me feel sick as soon as I sat up. So I slept until noon, but when I went up the headache and sickness was still there. I cursed about it a bit. I was really hungry but the mere thought of food sickened me, so I just took a cup of coffee and some cigarettes. Real healthy breakfast I know, I know... but I just felt like I was literally hanging up-side-down, I would wanna see you try to eat like that.
My sister cooked some dinner for us but I couldn't eat much. Instead I just sat by my computer surfing and spamming the suicide forum (http://www.suicideforum.com/index.php) with all my depressive shit and things I've been through that most people don't really know about. And trust me, you don't wanna know either. I started sketching a drawing of Steve Buscemi that I'd thought about for a few days, which is about as long as I can keep myself from giving in to a whim. Depending on the matters of course.
I had been thinking about wanting to cut myself for the last weeks extra much but since I've stopped that terrible habit in May, I have strong reasons to not go back in that particular Hell again. It's been harder, so much harder to fight those urges the last few days along with the increase of suicidal thoughts. Just don't know what the fuck I'm living for anymore. Do I really need a reason to die, can't it be enough to just don't wanna live? I posted on the suicide forum that the only reasons I'm still alive is that I'm the worst self murderer ever and that I don't wanna hurt the ones I love and who loves me back.
I just snapped. Fell back into old patterns within a heartbeat, and sliced that stainless steel razorblade across my arm.The urges were so horribly strong, stronger than anything I've ever felt, stronger than a whole day without nicotine or three days in a row without any sleep, than any love I've ever felt or the excitement of seeing Alice Cooper live for the first time.
But afterwards of course I was a bloody mess (I don't know if that pun was intended) and hated myself for what I had done. So completely numb, like dead inside. Like I had just killed that last string of hope inside me. I felt like a complete and utter failure.
By the way, one of my main goals in life is finding my murderer. (It shouldn't be so hard all things concidered. I don't mind hate crime). That must be the ultimate way to die. If you know someone who's not gonna be in jail for the next 20 years, please send me a message.
Sunday, 9 September 2012
Steve Buscemi and my many coming outs
Steve Buscemi. That talented bug-eyed actor who creeps you out in most movies who most people don't realize is actually extremely sexy. Nuff' said! I have somehow developed a major crush on him in less than a week. I've looked through 8 movies he has a role in (some he has directed/written) and 3 episodes of the relatively new tv-series Boardwalk Empire where he's the leading role, found a blog made by an equally obsessied fan filled to brim with awesome pictures and trivia, read all I've so far found about him and memorized his birthday, full name, height, where he grew up and what shoe company he made commercials for. This isn't healthy. Have to stop. Can't. Won't!
Okay, lets move on...
Come to think of it, just this moment, how many times have I actually come out of the closet? Or was I ever actually in any closet to begin with, or for that matter how many closets can there ever be? Three times officially, two times kind of unofficially.
1. thoughts of transsexualism (unofficial)
- I vented a little about it to my best friends in the sixth grade, I think.... just a weird thought I had back then, wasn't really a coming out kinda thing yet.
2. bisexual
- In ninth or eight grade, came out to my best friend and family
3. transsexual FtM
- In the fall of 2009, to family and friends, with name- and pronoun changes and all
4. pansexual (sort of unofficial)
- I think I just told a few friends at parties and stuff whenever there was relevence to the current discussion.
5. gay
- officially spitted that one out in front of friends. Actually havent told my family, just because I think it will confuse them even more, they'll see me as a straight girl again instead of the gay guy I am and they'll also think that I am officially permanently more uncapable of making up my own damn mind than the cats.... yeah, think I'll save that one for later.
So what's all this about, then? Do I have even more interesting news for the fans? (Or the lack there of). Yes... in a way. But I don't know. I'm just so damn tired of all these fucking labels by now. Why can't I just fffffffuuuuu be a little normal for once in my God forsaken life?! That little voice in my head says 'be careful what you wish for' and it brings back the memory of the eight year old me, partially molested, wrapped up in Asperger symptoms and seeing and hearing things that aren't really there; sitting somewhere alone in that big house in the country wishing I was different. Why can't I break a leg, have some scars or a fucked up family situation? -I honestly asked the guy up in the blue. How could I be so daft! I most have been the youngest emo ever!
Okay, just get to the fucking point, already...
I don't even know if I have any such, I just need to vent my insides out to the few who would listen. That's the good thing about blogging, I can rant and rant and rant forever and then just shove it in your faces. I can never do that in the real world. Gotta love the cyberspace!
The fucking point is, I most uncertainly think I am asexual. Like yeah, how does one go through all possible kinds of sexualities in less than 10 years and then just out of the blue claim asexuality? Kind of outrageous, I know, but that's just the way I roll. The thing is, being asexual doesn't neccesarily mean you have no sexdrive at all. In my case, it is completely ligitimate to find other people attractive and thinking that you want to have sex with them but when it really comes down to actually having sex... it just doesn't work. It doesn't feel right, and you really just wanna get the heck out of there! I've sorta figured out I'm an asexual fetishist, or how to twist the words to get the term right.
Okay, lets move on...
Come to think of it, just this moment, how many times have I actually come out of the closet? Or was I ever actually in any closet to begin with, or for that matter how many closets can there ever be? Three times officially, two times kind of unofficially.
1. thoughts of transsexualism (unofficial)
- I vented a little about it to my best friends in the sixth grade, I think.... just a weird thought I had back then, wasn't really a coming out kinda thing yet.
2. bisexual
- In ninth or eight grade, came out to my best friend and family
3. transsexual FtM
- In the fall of 2009, to family and friends, with name- and pronoun changes and all
4. pansexual (sort of unofficial)
- I think I just told a few friends at parties and stuff whenever there was relevence to the current discussion.
5. gay
- officially spitted that one out in front of friends. Actually havent told my family, just because I think it will confuse them even more, they'll see me as a straight girl again instead of the gay guy I am and they'll also think that I am officially permanently more uncapable of making up my own damn mind than the cats.... yeah, think I'll save that one for later.
So what's all this about, then? Do I have even more interesting news for the fans? (Or the lack there of). Yes... in a way. But I don't know. I'm just so damn tired of all these fucking labels by now. Why can't I just fffffffuuuuu be a little normal for once in my God forsaken life?! That little voice in my head says 'be careful what you wish for' and it brings back the memory of the eight year old me, partially molested, wrapped up in Asperger symptoms and seeing and hearing things that aren't really there; sitting somewhere alone in that big house in the country wishing I was different. Why can't I break a leg, have some scars or a fucked up family situation? -I honestly asked the guy up in the blue. How could I be so daft! I most have been the youngest emo ever!
Okay, just get to the fucking point, already...
I don't even know if I have any such, I just need to vent my insides out to the few who would listen. That's the good thing about blogging, I can rant and rant and rant forever and then just shove it in your faces. I can never do that in the real world. Gotta love the cyberspace!
The fucking point is, I most uncertainly think I am asexual. Like yeah, how does one go through all possible kinds of sexualities in less than 10 years and then just out of the blue claim asexuality? Kind of outrageous, I know, but that's just the way I roll. The thing is, being asexual doesn't neccesarily mean you have no sexdrive at all. In my case, it is completely ligitimate to find other people attractive and thinking that you want to have sex with them but when it really comes down to actually having sex... it just doesn't work. It doesn't feel right, and you really just wanna get the heck out of there! I've sorta figured out I'm an asexual fetishist, or how to twist the words to get the term right.
Yes it's true I've had my encounters and good ones too, it's just that in 99% of the cases I would rather have locked myself into a room with a dirty novel, videos or pictures instead. And that's a form of asexuality as well.
(Picture of mr. Buscemi from the movie Fargo)
Friday, 7 September 2012
Obsessing about obsessing too much
Obsessing really hurts when you've passed the point of realizing it's not good for you, yet you cannot change your mindset, you just can't fucking stop. And I can't help but reminding myself of all the other obsessions that nearly ruined my life even more. Imagined relationships with people I barely know or don't know at all, the computer full of pictures, diary full of scriblings of stories, thoughts, letters, actual or imaginary conversations. So cought up fantasazing I almost forget the real person actually exists out there in the world and that they don't know me at all. Until reality finally hits (and it's good that it does) I just can't stop crying. No words can really describe how that feels. Somewhat like the mix of a heartbreak, losing an arm and what's the word for when you realize it was all a big waste of time and wondering how you could even cough up that much intence emotions of what actually was an imaginary person.
Vivid imagination, people used to call it sometimes. A great gift, they said too, that about having a vivid imagination I mean, don't think they actually ment having a huge crush on an imaginary friend... Yeah, some gift huh.
So now I sit here, and it's me and not my computer that's crashing, and all I want to do is go to my room with shrinking walls and cut myself until I can't feel the pain anymore and just drift away to a horrible sleep where those horrible dreams are made. Yuck.
But what does cutting solve? I wanna solve my fucking problems, not make myself feel even worse. For seven years I've basically been watching my life pass me by and nothing I've done has been truly helpful. And fucking talking about it doesn't solve a thing. I want a real solution, something that actually helps. But the thing is, through all this time I've just stacked my problems in a big fucking pile of shit, and the more I hang around the worse it gets and the more problems I get.
I wish i could somehow uncomplicate myself. I mean: I hate how I look, I obsess about something meaningless all the time, I have people in my head, get overemotional all the time, the only thing I'm good at is drawing and writing, I can't work, can barely study, God didn't get my gender right, I'm more than fairly self-destructive, my mind is constantly filled with fobias, anxiety and annoying coversations with Anna, I can't sleep at night and be awake at day, I can't keep the friends I make or live alone without having my mom hanging over my shoulder every minute, and I can't deny the fact that I'm actually a demon incarnated to a human body and mindset.
Am I just clinically in sane or was I just struck with an abnormal amout of bad luck? Will I ever get better at living, or am I doomed for life? Will this life ever be worth living...?
Vivid imagination, people used to call it sometimes. A great gift, they said too, that about having a vivid imagination I mean, don't think they actually ment having a huge crush on an imaginary friend... Yeah, some gift huh.
So now I sit here, and it's me and not my computer that's crashing, and all I want to do is go to my room with shrinking walls and cut myself until I can't feel the pain anymore and just drift away to a horrible sleep where those horrible dreams are made. Yuck.
But what does cutting solve? I wanna solve my fucking problems, not make myself feel even worse. For seven years I've basically been watching my life pass me by and nothing I've done has been truly helpful. And fucking talking about it doesn't solve a thing. I want a real solution, something that actually helps. But the thing is, through all this time I've just stacked my problems in a big fucking pile of shit, and the more I hang around the worse it gets and the more problems I get.
I wish i could somehow uncomplicate myself. I mean: I hate how I look, I obsess about something meaningless all the time, I have people in my head, get overemotional all the time, the only thing I'm good at is drawing and writing, I can't work, can barely study, God didn't get my gender right, I'm more than fairly self-destructive, my mind is constantly filled with fobias, anxiety and annoying coversations with Anna, I can't sleep at night and be awake at day, I can't keep the friends I make or live alone without having my mom hanging over my shoulder every minute, and I can't deny the fact that I'm actually a demon incarnated to a human body and mindset.
Am I just clinically in sane or was I just struck with an abnormal amout of bad luck? Will I ever get better at living, or am I doomed for life? Will this life ever be worth living...?
Sunday, 15 April 2012
Thoughts on murder for the night
I'm watching a movie, with one of my favourite actor's in it, and he's a killer. Not that cold blooded kinda killer with the typical abusive childhood, nor the type that is completely psycho either. No, he's just another bloke and finally it just snapped in his head. That kinda killer. The kinda killer I could be. But now we're moving a bit too fast. What I want you to know is that whenever I watched a movie with a favourite actor in the role as a killer I've always been disgusted, and kinda scared. You know, those expected emotion when you see someone you like doing something bad. It's just natural. But this time, oh not this time... this time I wasn't disgusted at all. I was aroused. Aroused seeing him murdering, aroused at the thought of actually killing somebody.
And now we're sorta getting there. I just come to think about this, just like that, all of this just smacked me in the head. When I went to the psychiatric that gave me the Borderline-diagnose, he also said that I fit into a lot of criteria in "antisocial personality disorder". After some search I found out that crap is the same as being a sociopath. Silly, I thought then, cause for example: who has not beaten up someone in school when they were kids? But the thing is, I really think I'm a possible killer. But then again, aren't we all...?
Let me ask you just this: how normal is it to through your whole life, I mean since you were really small, always had these fantasies about killing and wanting to kill those annoyable people around you? And not stopping at wanting, but actually planning on killing these people. Never gone through with those plans though, not quite yet. But I've been close.
As to say I really just wanted to get these thoughts out of my head. But I'm a bit psycho as you all may know by now, and I'm putting an attracting head line for this so you all should react to it and want to read about it. So long until then, alrighty! Please don't mind my Scottish accent if there is any signs of that. I'm a little bit obsessed/possessed at the moment.
Friday, 13 April 2012
April 13th, Friday
So, tomorrow is my birthday and all I can feel is my past creeping up from behind me again. All I want is some fucking peace in this blimey head of mine, but do I get it? No, all I get is anxiety with my heart beating so fast I almost think I'll reach cardiac arrest, for no fucking reason at all! What am I supposed to get out of it? I just want this life to teach me more about surviving and less about feeling like a complete mess. Just my opinion.
I'm cutting more again. Not as much as several times a day, but still enough... I can't help but feeling so vulnerable, like I'm not cut out to be alive. I just ain't made for that. I know all about surviving but nothing about living.
Wednesday, 11 April 2012
Control your fear, victim
Tuesday, April 10th
Something is wrong, but I can only sense it. When opposite emotions collide, I can't think of anything, any word to describe what it is I feel. It scares me. It's been so for days now, or weeks, I can' tell. I feel numb and overly emotional at the same time. How is that even possible?
My stomach is now an empty hole I can never fill, and my clothes just gets tighter and tighter and my limbs feel more and more stiff. I can't move my legs or sit the way I want to any more. I have to work on going against the feeling of wanting to fill this endless hole in my gut with food and sweets. I'm losing money, and I'm losing the little self esteem I had, cause I hate the direction my body changes towards, and I can't afford to buy new, bigger clothes and more candy. I can't afford to gain more weight.
I'm lost, lost in the eternity of my bloody thoughts and feeling. Sometimes I feel too much and it bothers me, sometimes I don't feel anything and it bothers me. Even when it's the right amount of the shit it's just wrong and too weird.
I don't sleep or dream at night - I'm waking up from one nightmare into another every single day. And this is my life, I just have to accept it, and do the best I can of it. I wonder, just this very moment: is that what I'm doing? Is that what I'm doing when I drink five mugs of coffee and smoke a whole package of cigarettes a day, when I cut my arms and tell myself this is the fourth time today, when I watch the same movie for the second time in less than two days, when I crawl back into bed before I even give the new day a chance? Am I fucking doing the best I can when all I'm doing is trying to run away from myself and my ghosts, cause I can't handle the reality? I don't think so. But what do I do? Tomorrow the same thing will start all over again, and the next day and so on. I'm not living my life, I'm wasting it. Wasting it on legal drugs, escapism and polishing tarnished dreams.
How long can one night be? Has it ever really been daytime...?
Something is wrong, but I can only sense it. When opposite emotions collide, I can't think of anything, any word to describe what it is I feel. It scares me. It's been so for days now, or weeks, I can' tell. I feel numb and overly emotional at the same time. How is that even possible?
My stomach is now an empty hole I can never fill, and my clothes just gets tighter and tighter and my limbs feel more and more stiff. I can't move my legs or sit the way I want to any more. I have to work on going against the feeling of wanting to fill this endless hole in my gut with food and sweets. I'm losing money, and I'm losing the little self esteem I had, cause I hate the direction my body changes towards, and I can't afford to buy new, bigger clothes and more candy. I can't afford to gain more weight.
I'm lost, lost in the eternity of my bloody thoughts and feeling. Sometimes I feel too much and it bothers me, sometimes I don't feel anything and it bothers me. Even when it's the right amount of the shit it's just wrong and too weird.
I don't sleep or dream at night - I'm waking up from one nightmare into another every single day. And this is my life, I just have to accept it, and do the best I can of it. I wonder, just this very moment: is that what I'm doing? Is that what I'm doing when I drink five mugs of coffee and smoke a whole package of cigarettes a day, when I cut my arms and tell myself this is the fourth time today, when I watch the same movie for the second time in less than two days, when I crawl back into bed before I even give the new day a chance? Am I fucking doing the best I can when all I'm doing is trying to run away from myself and my ghosts, cause I can't handle the reality? I don't think so. But what do I do? Tomorrow the same thing will start all over again, and the next day and so on. I'm not living my life, I'm wasting it. Wasting it on legal drugs, escapism and polishing tarnished dreams.
How long can one night be? Has it ever really been daytime...?
Sunday, 25 March 2012
Ett skrikande lugn
Fredagen den tjugotredje mars, våren värmde upp gatorna under dagen och vinterns mörker ligger tungt över natten. Snön och isarna har smält undan men marken ligger kall och fuktig, täckt av tung lera, brutna kvistar och fjolårsgräs. Sparvarna piper bland hustak och skelettliknande trädgrenar medan kylan kryper inanför luvtröjan. Jag vaknade sent, runt halv två och orkade ingenting. Ändå fick jag hjälp med städning och fick lite bankärenden gjorda under dagen, när solens gula strålar fortfarande gjorde ränder över asfalten i skymningen. Jag har kedjerökt vid flera tillfällen under dagen, och fattar inte hur jag kan ha klämt i mig nästan ett helt paket på mindre än tolv timmar...
Lördagen den tjugofjärde mars, och ångeströkandet fortsätter. Det ljuva byttes snabbt mot bitterhet då jag åter igen fick påmint om hur jävla fuck up allting är. Jag är fucked up, världen är fucked up och hela min livssituation. Jag orkar inte bry mig om mitt nästa boende och all skit som bara staplas upp till en ogenomtränglig mur framför mig. Jag är less på att hela tiden behöva slåss för mitt liv, en kamp som inte går att bara ge upp. Jag sitter i duschen halv elva på natten och fantiserar om att skada mig med saxar och cigaretter. Funderar på mina underarmar vars hud numera är 99 procent ärr vävnad och på vad just ärrvävnad egentligen är. På vissa ställen har jag knappt någon känsel alls, inte ens över de färska såren, och andra ställen är hyperkänsliga. Det ger mig en konstig känsla av lugn, ett skrikande lugn. För vad fan är det jag håller på med egentligen?!
Lördagen den tjugofjärde mars, och ångeströkandet fortsätter. Det ljuva byttes snabbt mot bitterhet då jag åter igen fick påmint om hur jävla fuck up allting är. Jag är fucked up, världen är fucked up och hela min livssituation. Jag orkar inte bry mig om mitt nästa boende och all skit som bara staplas upp till en ogenomtränglig mur framför mig. Jag är less på att hela tiden behöva slåss för mitt liv, en kamp som inte går att bara ge upp. Jag sitter i duschen halv elva på natten och fantiserar om att skada mig med saxar och cigaretter. Funderar på mina underarmar vars hud numera är 99 procent ärr vävnad och på vad just ärrvävnad egentligen är. På vissa ställen har jag knappt någon känsel alls, inte ens över de färska såren, och andra ställen är hyperkänsliga. Det ger mig en konstig känsla av lugn, ett skrikande lugn. För vad fan är det jag håller på med egentligen?!
Wednesday, 14 March 2012
The night is my companion and solitude's my guide
I en obestämbar omgivning av grå betong och orange utebelysning omgärdad av nattens tunga, dova mörker vakar jag, trött efter dagens alla bestyr. Jag vakar över det som inte kan vakas över, tänker på att jag inte vill tänka, känner att jag inte vill känna, pratar med Anna om att jag inte vill prata med henne. Jag dricker kaffe trots att jag inte står ut med lukten och egentligen inte alls känner för kaffe. Det är bara sådan jag är. Det gräddtyngda kaffeblasket breder ut sig i svalget och värmer mig inifrån. Efter tre djupa bloss från cigaretten av ett billigt amerikanskt märke känner jag plötsligt hur min mage gör en volt och det hugger till i bröstet. En enda känsla och tanke förenad i fyra ord: jag vill inte leva.
Och det är ju sant, eller? Ja, ibland är det det. Ibland är det bara för tungt att andas, för påfrestande att kliva upp ur sängen och för jobbigt för att äta. Det gör för ont att för le, ännu ondare att skratta, tårarna trycker hela tiden på (de som aldrig vill komma ut) och cigaretter och rakblad är mina närmaste vänner. Det är dagarna då ångesten och sorgen är större än kärleken till mina vänner och familjen, som är svårast. Hur säger man till sina bästa vänner att man inte orkar ses för att man är för upptagen med att ha ångest? Det vill jag ju inte, inte egentligen, men det är som om någon annan talar och tänker åt mig. Känner gör jag ju själv, jag har tillräckligt med känslor så det räcker åt både mig och Anna och minst tio personer till om det skulle behövas. Eller är det så, förresten? Att det inte är jag som känner, utan att jag går och bär på en hel massa andra individers känslor också? Näe, det här var för djupt, nu simmar vi upp igen.
Ja, ja... jag kan visst fortfarande skämta. Jag är inte död än. Åh, gud jag är verkligen inte död än. Det känns i hela kroppen att jag lever. Det är nog det jag menar när jag säger, tänker att jag inte vill leva. Jag vill inte att min smärta ska vara så väldigt mycket starkare än all trygghet, njutning, glädje, nykärlek, längtan och rofylldhet som faktiskt också finns där, fast i små, små pustar som jag får verkligen kämpa för att hålla kvar. Men ingen känsla går att tvinga kvar. Jag vet att det enda jag kan göra är att fullkomligt tillåta mig själv att leva ut dessa känslor utan några som helst hämningar. Bara skita i om omgivningen tycker du är konstig för att du har presentsnören (cyberlox) i håret samtidigt som du skrattar, pratar och dansar som en tok som om det vore ditt livs viktigaste fest trots att samma galej uppstår i stort sett varenda månad. Och det gör jag verkligen. Dmz är mitt livs viktigaste fest. Varenda gång.
Ja, förresten så har jag flätat i en massa jox i håret igen. Denna gång svart, mörkgrå, ljusgrå och riktigt, riktigt mörkt blålila garn och svarta och chrome cyberlox, i en sorts lägre och längre mohawk med dreads i polisongerna. Okej, det ser bättre ut än vad det låter, men jag har inte kameran tillgänglig nu och fattar inte hur jag ska fixa in bilderna i mobilen till datorn. Förut mejlade jag dem bara till min gmail, men nu vill nallen krångla och vägra acceptera mitt mejlkonto av någon anledning.
Det var dagens derp.
Och det är ju sant, eller? Ja, ibland är det det. Ibland är det bara för tungt att andas, för påfrestande att kliva upp ur sängen och för jobbigt för att äta. Det gör för ont att för le, ännu ondare att skratta, tårarna trycker hela tiden på (de som aldrig vill komma ut) och cigaretter och rakblad är mina närmaste vänner. Det är dagarna då ångesten och sorgen är större än kärleken till mina vänner och familjen, som är svårast. Hur säger man till sina bästa vänner att man inte orkar ses för att man är för upptagen med att ha ångest? Det vill jag ju inte, inte egentligen, men det är som om någon annan talar och tänker åt mig. Känner gör jag ju själv, jag har tillräckligt med känslor så det räcker åt både mig och Anna och minst tio personer till om det skulle behövas. Eller är det så, förresten? Att det inte är jag som känner, utan att jag går och bär på en hel massa andra individers känslor också? Näe, det här var för djupt, nu simmar vi upp igen.
Ja, ja... jag kan visst fortfarande skämta. Jag är inte död än. Åh, gud jag är verkligen inte död än. Det känns i hela kroppen att jag lever. Det är nog det jag menar när jag säger, tänker att jag inte vill leva. Jag vill inte att min smärta ska vara så väldigt mycket starkare än all trygghet, njutning, glädje, nykärlek, längtan och rofylldhet som faktiskt också finns där, fast i små, små pustar som jag får verkligen kämpa för att hålla kvar. Men ingen känsla går att tvinga kvar. Jag vet att det enda jag kan göra är att fullkomligt tillåta mig själv att leva ut dessa känslor utan några som helst hämningar. Bara skita i om omgivningen tycker du är konstig för att du har presentsnören (cyberlox) i håret samtidigt som du skrattar, pratar och dansar som en tok som om det vore ditt livs viktigaste fest trots att samma galej uppstår i stort sett varenda månad. Och det gör jag verkligen. Dmz är mitt livs viktigaste fest. Varenda gång.
Ja, förresten så har jag flätat i en massa jox i håret igen. Denna gång svart, mörkgrå, ljusgrå och riktigt, riktigt mörkt blålila garn och svarta och chrome cyberlox, i en sorts lägre och längre mohawk med dreads i polisongerna. Okej, det ser bättre ut än vad det låter, men jag har inte kameran tillgänglig nu och fattar inte hur jag ska fixa in bilderna i mobilen till datorn. Förut mejlade jag dem bara till min gmail, men nu vill nallen krångla och vägra acceptera mitt mejlkonto av någon anledning.
Det var dagens derp.
Tuesday, 13 March 2012
Hypersomni, migrän och nässelfeber
Har en lätt släng av hypersomni vilket för mig innebär att jag sover cirka 14 till 18 timmar per dygn. Är konstant trött och svag i hela kroppen som försöker vänja sig vid att vara utan cymbalta. De små blå-vita kapslarna som försiktigt göms undan i ett gulorange Kinderägg i sängbordslådan. Kanske sparar de till senare, kanske får de ligga där tills jag en dag bara slänger dem. Fast om jag känner mig själv rätt får inga mediciner förfaras...
"Can you still deny your nature, can you learn to be alone?"
Migränen besegrade mig, så jag kände mig tvungen att börja med cymbalta igen. Det jag lärde mig var följande:
- migränen blev värre en vecka efter att jag slutade med den
- migrän + alkohol är ingen bra kombo
- nässelutslagen försvann nästan helt under denna vecka, men återkom massivt bara några få timmar efter att jag började med cymbalta igen
- jag klarar inte av att sluta med den
- jag får välja: nässelutslag eller migrän.
Så denna vecka har varit en rejäl pärs med migrän, spänningsverk, illamående, utslitande trötthet och sömnighet, feberliknande tillstånd, mardrömmar, paranoia och diverse rädslor. Det drev mig till bristningspunkten. Hela förra natten och gårdagen låg jag i sängen, kallsvettades och bad till gud om att få dö. Patetiskt kanske, men smärtan, illamåendet och sädslan för att drömma en massa obehagliga drömmar drog ner mig i ett svart hål. Jag såg bara svart men visste att jag behövde göra något åt detta, jag kan bara inte ha det så. Så då tog jag mitt beslut att åter börja med den antidepressiva monstermedicinen Cymbalta.
Ett nederlag, ett fruktansvärt jävla nederlag. Och det att jag vaknade halv sju i morse med hela benen fulla av utslag och med illamåendet och migränen huggande i kroppen lyckades jag i alla fall ta mig ner till allrummet och käka lite frukost. Försiktigt, så att den stannar kvar där den ska. Försökte gå och lägga mig i sängen och vila en stund till, men Lyrica spritter i kroppen och jag känner mig uppvarvad, rastlös, svag och eländigt på samma gång.
Så istället för att somna om började jag fundera på och skissa upp lite fetish-kläder jag skulle vilja sy upp. En kortärmad skjorta eller liknande plagg i lacktyg med bältesliknande straps och dragkedjor vid axlarna så man kan ha så att ärmarna sitter lite "löst". Äsch, jag ritar till nåt i Paint istället:
Blev så himla glad när jag fick veta att de som har hand om högkostnadsskydd och sånt när det gäller samtal/läkarmöten av olika slag, fuckade ur för ett tag sen (i höstas nån gång) och nu gett mig frikort fram till maj/juni OCH två tusen pix som smidigt föll in på mitt ena bankkonto bara sådär. Då klarar jag mig ju garanterat till den 19:de då jag får min inkomst från Försäkringskassan. Fram tills dess planerar jag min ekonomi så noggrant jag nu kan:
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Idag 13/3 - 1477 kr. på kontot
- inga utgifter.
Torsdag 15/3 - 1477 kr (orört)
- köpa cigg (4 pkt Pall Mall) och lite ät- och drickbart
för sammanlagt cirka 300-400 kr
- eventuellt kaffe på stan
Lördag 17/3 - ca 1000 kr kvar
- dMz: garderob + dricka ~400 kr
Söndag 18/3 - ca 600 kr kvar
- eventuell bakfyllepizza eller liknande
Mer schemaplanering:
Torsdag 15/3 - två möten, första psykolog kl. 13.00
andra mötet, gruppterapi kl. 15.30
Fredag 16/3 - vila
Lördag 17/3 - åka på besök till katthemmet i Uppsala med en personal (Lena, hennes dotter jobbar där)
dMz på kvällen/natten från ca 19-21:30 till halv fyra på natten
Söndag 18/3 - vila, bakfylla, osv...
Måndag 19/3 - ut och gymma! (Äntligen)
Tisdag 20/3 - möte med Fotios (transutredningen) kl. 13.00
och tjafsa om hormoner och operationer
Möte med psykologen kl. 15.30
Onsdag 21/3 - vilodag
Torsdag 22/3 - gruppterapi kl. 15.30
Fredag 23/3 - eventuellt gymma
Lördag 24/3 - vilodag/eventuellt gym (istället för fredagen i så fall)
Söndag 25/3 - vilodag...
... och mer orkar jag inte planera...
(Skrev upp detta mest för min egen skull)
Mer bilder och skit kommer senare.
"Can you still deny your nature, can you learn to be alone?"
Migränen besegrade mig, så jag kände mig tvungen att börja med cymbalta igen. Det jag lärde mig var följande:
- migränen blev värre en vecka efter att jag slutade med den
- migrän + alkohol är ingen bra kombo
- nässelutslagen försvann nästan helt under denna vecka, men återkom massivt bara några få timmar efter att jag började med cymbalta igen
- jag klarar inte av att sluta med den
- jag får välja: nässelutslag eller migrän.
Så denna vecka har varit en rejäl pärs med migrän, spänningsverk, illamående, utslitande trötthet och sömnighet, feberliknande tillstånd, mardrömmar, paranoia och diverse rädslor. Det drev mig till bristningspunkten. Hela förra natten och gårdagen låg jag i sängen, kallsvettades och bad till gud om att få dö. Patetiskt kanske, men smärtan, illamåendet och sädslan för att drömma en massa obehagliga drömmar drog ner mig i ett svart hål. Jag såg bara svart men visste att jag behövde göra något åt detta, jag kan bara inte ha det så. Så då tog jag mitt beslut att åter börja med den antidepressiva monstermedicinen Cymbalta.
Ett nederlag, ett fruktansvärt jävla nederlag. Och det att jag vaknade halv sju i morse med hela benen fulla av utslag och med illamåendet och migränen huggande i kroppen lyckades jag i alla fall ta mig ner till allrummet och käka lite frukost. Försiktigt, så att den stannar kvar där den ska. Försökte gå och lägga mig i sängen och vila en stund till, men Lyrica spritter i kroppen och jag känner mig uppvarvad, rastlös, svag och eländigt på samma gång.
Så istället för att somna om började jag fundera på och skissa upp lite fetish-kläder jag skulle vilja sy upp. En kortärmad skjorta eller liknande plagg i lacktyg med bältesliknande straps och dragkedjor vid axlarna så man kan ha så att ärmarna sitter lite "löst". Äsch, jag ritar till nåt i Paint istället:
Blev så himla glad när jag fick veta att de som har hand om högkostnadsskydd och sånt när det gäller samtal/läkarmöten av olika slag, fuckade ur för ett tag sen (i höstas nån gång) och nu gett mig frikort fram till maj/juni OCH två tusen pix som smidigt föll in på mitt ena bankkonto bara sådär. Då klarar jag mig ju garanterat till den 19:de då jag får min inkomst från Försäkringskassan. Fram tills dess planerar jag min ekonomi så noggrant jag nu kan:
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Idag 13/3 - 1477 kr. på kontot
- inga utgifter.
Torsdag 15/3 - 1477 kr (orört)
- köpa cigg (4 pkt Pall Mall) och lite ät- och drickbart
för sammanlagt cirka 300-400 kr
- eventuellt kaffe på stan
Lördag 17/3 - ca 1000 kr kvar
- dMz: garderob + dricka ~400 kr
Söndag 18/3 - ca 600 kr kvar
- eventuell bakfyllepizza eller liknande
Mer schemaplanering:
Torsdag 15/3 - två möten, första psykolog kl. 13.00
andra mötet, gruppterapi kl. 15.30
Fredag 16/3 - vila
Lördag 17/3 - åka på besök till katthemmet i Uppsala med en personal (Lena, hennes dotter jobbar där)
dMz på kvällen/natten från ca 19-21:30 till halv fyra på natten
Söndag 18/3 - vila, bakfylla, osv...
Måndag 19/3 - ut och gymma! (Äntligen)
Tisdag 20/3 - möte med Fotios (transutredningen) kl. 13.00
och tjafsa om hormoner och operationer
Möte med psykologen kl. 15.30
Onsdag 21/3 - vilodag
Torsdag 22/3 - gruppterapi kl. 15.30
Fredag 23/3 - eventuellt gymma
Lördag 24/3 - vilodag/eventuellt gym (istället för fredagen i så fall)
Söndag 25/3 - vilodag...
... och mer orkar jag inte planera...
(Skrev upp detta mest för min egen skull)
Mer bilder och skit kommer senare.
Monday, 5 March 2012
Uppföljning
Tredje dagen utan Cymbalta. Jag sover väldigt mycket, från tolv-ettiden på natten till två-tretiden på dagen. Ingen jättejobbig huvudvärk än, men fick en släng av migrän igår kväll som jag fick ordning på med lite painkillers. Zyprexan har jag inte känt av än, alltså ingen skillnad i humöret/ångesten.
Märker hur mycket jag hatar det kvinnliga könshormonet östrogen, och vad det gör med mig. Det är aldrig stabilt! Blir överkåt när jag har mens, samtidigt som den där molande smärtan härjar i buken. Mina humörsvängningar blir ännu intensivare och mer påtagliga, samtidigt som jag känner mig både psykiskt och fysiskt svagare och mer bortstött från samhället, för folk pratar inte om killar som har mens och sådana smärtor. När personalen frågar varför jag har ont i magen måste jag hitta på något. Jag som hatar att ljuga, klarar inte av att möta sanningen.
Men jag får energi av den försiktiga vårsolen som nästan värmer, och tinar bort den mögelliknande snön och isen. Små gnistor av energi, blandat med små blixtar av migrän, trötthet och seghet.
Nu har jag blivit väckt av personalen tre gånger idag: vid åtta med morgonmedicinen, vid lunch med lunchmedicinen och vid tre med min post. Efter den tredje och sista gången klev jag upp, trött på att försöka somna om med solens strålar som kämpade sig genom gliporna i de fördragna persiennerna. Fixade istället en kopp kaffe, skrev upp grädde och juice på handlingslistan, hasade mig ut på balkongen för dagens första tre cigg och började spela Enya på Spotify. Ska försöka skissa/rita lite sen, om jag kan komma igång, vill säga.
Jag tror jag kanske, kanske mår lite bättre idag, än så länge i alla fall.
Märker hur mycket jag hatar det kvinnliga könshormonet östrogen, och vad det gör med mig. Det är aldrig stabilt! Blir överkåt när jag har mens, samtidigt som den där molande smärtan härjar i buken. Mina humörsvängningar blir ännu intensivare och mer påtagliga, samtidigt som jag känner mig både psykiskt och fysiskt svagare och mer bortstött från samhället, för folk pratar inte om killar som har mens och sådana smärtor. När personalen frågar varför jag har ont i magen måste jag hitta på något. Jag som hatar att ljuga, klarar inte av att möta sanningen.
Men jag får energi av den försiktiga vårsolen som nästan värmer, och tinar bort den mögelliknande snön och isen. Små gnistor av energi, blandat med små blixtar av migrän, trötthet och seghet.
Nu har jag blivit väckt av personalen tre gånger idag: vid åtta med morgonmedicinen, vid lunch med lunchmedicinen och vid tre med min post. Efter den tredje och sista gången klev jag upp, trött på att försöka somna om med solens strålar som kämpade sig genom gliporna i de fördragna persiennerna. Fixade istället en kopp kaffe, skrev upp grädde och juice på handlingslistan, hasade mig ut på balkongen för dagens första tre cigg och började spela Enya på Spotify. Ska försöka skissa/rita lite sen, om jag kan komma igång, vill säga.
Jag tror jag kanske, kanske mår lite bättre idag, än så länge i alla fall.
Saturday, 3 March 2012
Beslut
Åter igen ställs jag inför ett moment 22 mellan olika vårdenheter som vägrar ta sin del av ansvaret. Jag visste vad jag sade på läkarmötet i torsdags och jag visste vad läkaren skulle säga. Mest stirrade jag ut genom fönstret. På de gråa betonghusen upplysta av den tidiga eftermiddagssolen, som om de låg i en helt annan värld där utanför.
Nässefebern, de satans jävla utslagen som förvärrat mitt självhat, min livskvalitet och mitt självskadebeteende ännu mer. De som troligen, nästan säkert kommer av den antidepressiva medicinen Cymbalta, men som, om jag försöker sluta med den, ger mig en migrän som aldrig tycks gå över. Då jag sade det till min läkare uppe på Unga Vuxna svarade han att det där med migrän ju inte var hans bit. Men det handlar ju för i helvete om en antidepressiv medicin som jag ju bara kan förhandla med dig om!
Nä, han tyckte jag skulle vända mig till en husläkare istället. Jag grät nästan, kämpade för att hålla tillbaka tårarna, och försökte beskriva hur fruktansvärt dåligt jag mår, och hur mycket nässelutslagen har med det att göra. Jag sade att om jag går till en husläkare och berättar att mina utslag har med en psyk-medicin att göra så kommer han eller hon att skicka mig tillbaka hit, till läkare på Unga Vuxna. Han hade inget mer att säga om saken. Jag fick Zyprexa mot min ångest i alla fall. Han ville inte ändra tillbaka så att jag kunde få 10 mg Sobril så som jag hade förut, utan tyckte jag kunde nöja mig med mina 5 mg, som jag hade fått istället, som jag måste överdosera och ta 6 stycken av samtidigt, för att över huvud taget få någon effekt.
Idag har jag fattat ett svårt beslut. Jag tänker sluta med Cymbalta på egen hand. Jag har försett mig med receptfria Alvedon, Voltaren både i kräm- och pillerform och en variant av migränmedicinen Ease, som var lite billigare. Eftersom jag redan är ganska svårt deprimerad och nu jävligt less på psykvården och allt den ställer till med, har jag bestämt att jag ska isolera mig i min lägenhet under en period. Det kan bli två dagar, eller två veckor. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag inte har något annat val.
Den personal som jobbar där jag bor och som ger mig mina mediciner, kommer naturligtvis att rumstera inne hos mig så som de alltid gör. Jag kommer troligen sitta vid datorn, ska försöka skriva om allt, få det ur mig, få det sagt, allt skit som den förbannade psykvården har ställt till med. Förhoppningsvis kan jag rida ut stormen, när den väl tar vid ordentligt. Jag räknar med att må helt fruktansvärt pyton under den här tiden, med både utsättningssymptom och insättningssymptom då jag samtidigt som jag slutar med Cymbalta, även kommer att börja med Zyprexa. Jag kommer bara att svara i telefonen om det är min psykolog eller min mor som ringer. Hur jag ska orka med DBT-mötena vet jag inte riktigt än.
Jag kan bara hoppas att psykvården inte får ytterligare ett självmord på bekostnad av deras bristande funktioner.
Nässefebern, de satans jävla utslagen som förvärrat mitt självhat, min livskvalitet och mitt självskadebeteende ännu mer. De som troligen, nästan säkert kommer av den antidepressiva medicinen Cymbalta, men som, om jag försöker sluta med den, ger mig en migrän som aldrig tycks gå över. Då jag sade det till min läkare uppe på Unga Vuxna svarade han att det där med migrän ju inte var hans bit. Men det handlar ju för i helvete om en antidepressiv medicin som jag ju bara kan förhandla med dig om!
Nä, han tyckte jag skulle vända mig till en husläkare istället. Jag grät nästan, kämpade för att hålla tillbaka tårarna, och försökte beskriva hur fruktansvärt dåligt jag mår, och hur mycket nässelutslagen har med det att göra. Jag sade att om jag går till en husläkare och berättar att mina utslag har med en psyk-medicin att göra så kommer han eller hon att skicka mig tillbaka hit, till läkare på Unga Vuxna. Han hade inget mer att säga om saken. Jag fick Zyprexa mot min ångest i alla fall. Han ville inte ändra tillbaka så att jag kunde få 10 mg Sobril så som jag hade förut, utan tyckte jag kunde nöja mig med mina 5 mg, som jag hade fått istället, som jag måste överdosera och ta 6 stycken av samtidigt, för att över huvud taget få någon effekt.
Idag har jag fattat ett svårt beslut. Jag tänker sluta med Cymbalta på egen hand. Jag har försett mig med receptfria Alvedon, Voltaren både i kräm- och pillerform och en variant av migränmedicinen Ease, som var lite billigare. Eftersom jag redan är ganska svårt deprimerad och nu jävligt less på psykvården och allt den ställer till med, har jag bestämt att jag ska isolera mig i min lägenhet under en period. Det kan bli två dagar, eller två veckor. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag inte har något annat val.
Den personal som jobbar där jag bor och som ger mig mina mediciner, kommer naturligtvis att rumstera inne hos mig så som de alltid gör. Jag kommer troligen sitta vid datorn, ska försöka skriva om allt, få det ur mig, få det sagt, allt skit som den förbannade psykvården har ställt till med. Förhoppningsvis kan jag rida ut stormen, när den väl tar vid ordentligt. Jag räknar med att må helt fruktansvärt pyton under den här tiden, med både utsättningssymptom och insättningssymptom då jag samtidigt som jag slutar med Cymbalta, även kommer att börja med Zyprexa. Jag kommer bara att svara i telefonen om det är min psykolog eller min mor som ringer. Hur jag ska orka med DBT-mötena vet jag inte riktigt än.
Jag kan bara hoppas att psykvården inte får ytterligare ett självmord på bekostnad av deras bristande funktioner.
Wednesday, 29 February 2012
Söndertrasad
Kurt. Jag har drömt att han kommit tillbaka, och att jag då hållit honom så länge jag bara kunnat, så ofta, så mycket, och gråtit glädjetårar i hans mjuka päls. Det sliter fortfarande så förbannat i hjärtat när jag tänker på honom. Att han förmodligen och troligen inte lever längre. Den finaste katten som någonsin funnits med de sötaste sneda öronen, intensiva blick och de charmiga ljuden hade gjorde istället för jamade. Jag älskade honom. Jag älskade honom så oerhört jävla mycket, mer än vad en människa över huvud taget kan älska en katt. Han var mer än bara så för mig, han var en vän. Det var som att mista en vän.
Ändå, så kan jag inte riktigt, inte fullt ut, acceptera att han är borta. Kan inte se det som ett faktum, en absolut sanning. Det går bara inte, det gör för ont. När saknaden och smärtan inifrån når ända ut i huden, jag känner den i magen, i bröstet, i huvudet, där tårarna trycker på bakom ögonen och käkarna krampaktigt trycks ihop, i benen och ryggen som värker av trötthet, i armarna och händerna som om de varit knutna en hel dag utan att få vila. Små små anspänningar i precis hela kroppen, som får en att bli medveten om exakt hur många hundratals muskler en bär på, hårda, smärtande, dag och natt, morgon och kväll. Och det är när ångesten och den psykiska smärtan som inifrån trycker på och skär i mig som träflisor och tårmassan som inte fått komma ut på månader åter trycker på med så mycket kraft som finns att tillgå, som jag inser att det inte bara är smärtan, saknaden, hatet, föraktet, vilsenheten, otryggheten och dåliga minnen som hotar att bokstavligen döda mig, utan också kärleken, glädjen, tryggheten, motivationen och tillfredsställelsen. Det värsta är att jag aldrig kan tillåta mig att känna dessa "positiva" känslor fullt ut, för att fallet från dem (för jag faller alltid) är värre, så mycket värre än att ständigt leva med insikten om att det fallet är just värre. Eller? Jag sitter nog fast i den tankespiralen, och jag hittar inte ut, hur i helvete tar jag mig ut?!
Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte ett skit. Jag är less på att hela tiden försöka förklara och försvara mig. Det är som det är, bara det. Jag vägrar klä min skit i något annat än just skit, för det är vad det är. Jag är trött och less på så mycket, och min energi tar hela tiden slut. Den där energin som aldrig riktigt funnits, inte på många år, den där sparlågan som inte är annat än just en sparlåga, som tar slut så väldigt snabbt och det finns ingenting jag kan göra för att förändra det. Ingenting som jag har makt över. Jag klarar inte att hålla en dygnsrytm, äta vid hyfsat regelbundna tider och få i mig allt skit i matväg man ska. Det går inte. Inte när maten är smaklös, äcklande och hånande med sitt avskyvärda och och söndermalade yttre, inte när det tar flera timmar att varva ner tillräckligt för att kunna somna in, sömnen sedan är en fullkomlig röra av intensiva drömmar av sånt man vill glömma men aldrig glömmer och när jag är tröttare när jag vaknar, oavsett hur länge jag sovit, än jag var när jag gick och lade mig. Nej, i mitt huvud finns bara en massa skit. Psykologisk, söndertrasslat bullshit, är vad det är. (Och min sönderskurna hud är lika trasig som mitt inre.)
Jag faller, jag är på väg att fullkomligt ge upp och ge efter för en vårdslös apati. Stänga inne mig i lägenheten, stänga av internet och telefonen, sluta äta och sluta ta mina mediciner och bara gräva ner mig i min smärta. Jag har redan fallit, jag har bara inte nått marken än.
"When all my strength has run out
and all effort seems meaningless
I still have to fight
in massive pain and darkness
When all my tears have run dry
and all the laughters has died
I can't help but thinking
something else has also died
When I'm tired of spinning in circles
always taking the wrong turn
is it too much to ask of
the things I never seem to learn
When all my hopes are gone
and I've given up on trying to survive
is it a miracle or a curse
that I'm somehow still alive?"
Ändå, så kan jag inte riktigt, inte fullt ut, acceptera att han är borta. Kan inte se det som ett faktum, en absolut sanning. Det går bara inte, det gör för ont. När saknaden och smärtan inifrån når ända ut i huden, jag känner den i magen, i bröstet, i huvudet, där tårarna trycker på bakom ögonen och käkarna krampaktigt trycks ihop, i benen och ryggen som värker av trötthet, i armarna och händerna som om de varit knutna en hel dag utan att få vila. Små små anspänningar i precis hela kroppen, som får en att bli medveten om exakt hur många hundratals muskler en bär på, hårda, smärtande, dag och natt, morgon och kväll. Och det är när ångesten och den psykiska smärtan som inifrån trycker på och skär i mig som träflisor och tårmassan som inte fått komma ut på månader åter trycker på med så mycket kraft som finns att tillgå, som jag inser att det inte bara är smärtan, saknaden, hatet, föraktet, vilsenheten, otryggheten och dåliga minnen som hotar att bokstavligen döda mig, utan också kärleken, glädjen, tryggheten, motivationen och tillfredsställelsen. Det värsta är att jag aldrig kan tillåta mig att känna dessa "positiva" känslor fullt ut, för att fallet från dem (för jag faller alltid) är värre, så mycket värre än att ständigt leva med insikten om att det fallet är just värre. Eller? Jag sitter nog fast i den tankespiralen, och jag hittar inte ut, hur i helvete tar jag mig ut?!
Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte ett skit. Jag är less på att hela tiden försöka förklara och försvara mig. Det är som det är, bara det. Jag vägrar klä min skit i något annat än just skit, för det är vad det är. Jag är trött och less på så mycket, och min energi tar hela tiden slut. Den där energin som aldrig riktigt funnits, inte på många år, den där sparlågan som inte är annat än just en sparlåga, som tar slut så väldigt snabbt och det finns ingenting jag kan göra för att förändra det. Ingenting som jag har makt över. Jag klarar inte att hålla en dygnsrytm, äta vid hyfsat regelbundna tider och få i mig allt skit i matväg man ska. Det går inte. Inte när maten är smaklös, äcklande och hånande med sitt avskyvärda och och söndermalade yttre, inte när det tar flera timmar att varva ner tillräckligt för att kunna somna in, sömnen sedan är en fullkomlig röra av intensiva drömmar av sånt man vill glömma men aldrig glömmer och när jag är tröttare när jag vaknar, oavsett hur länge jag sovit, än jag var när jag gick och lade mig. Nej, i mitt huvud finns bara en massa skit. Psykologisk, söndertrasslat bullshit, är vad det är. (Och min sönderskurna hud är lika trasig som mitt inre.)
Jag faller, jag är på väg att fullkomligt ge upp och ge efter för en vårdslös apati. Stänga inne mig i lägenheten, stänga av internet och telefonen, sluta äta och sluta ta mina mediciner och bara gräva ner mig i min smärta. Jag har redan fallit, jag har bara inte nått marken än.
"When all my strength has run out
and all effort seems meaningless
I still have to fight
in massive pain and darkness
When all my tears have run dry
and all the laughters has died
I can't help but thinking
something else has also died
When I'm tired of spinning in circles
always taking the wrong turn
is it too much to ask of
the things I never seem to learn
When all my hopes are gone
and I've given up on trying to survive
is it a miracle or a curse
that I'm somehow still alive?"
Sunday, 26 February 2012
För misslyckad för att orka leva, för trött för att orka dö
Jag undrar om inte läkarna egentligen har rätt. Att jag inte är deprimerad, inte egentligen. Om de ser något som jag inte kan se. Att det egentligen "bara" är min ångest som har blivit fullkomligt vansinnig. Nej... nej, jag vet inte. Är det ens möjligt att vara suicidal, skära sönder kroppen på en daglig basis, i stort sett sluta äta och skita i det där med att kliva upp ur sängen på morgnarna utan att vara deprimerad? Asså, jag förstår inte hur de tänker?! Jag försökte ta mitt liv fem gånger förra året och var inte ett dugg tacksam över att ha "räddats" från min egen död. Och nu sitter jag här och gnäller över att jag fortfarande är vid liv, hatar mig själv och min omvärld och detta förkastliga mänskliga samhälle. Det är faktiskt en sak jag skulle vilja veta: om jag inte är deprimerad, vad fan är jag då?
Asperger, Transsexualism och Borderline borde inte göra mig till ett sådant här vrak. Det måste vara något mer, något annat, bortom diagnoser och annat mög. Det är som Ann Heberlein beskrev i sin bok om lycka, att hon kunde föreställa sig hur hennes liv skulle se ut om hon var lycklig, men samtidigt så visste hon att inget av de där sakerna hon "drömde" om skulle egentligen göra henne lycklig. Det var hon själv som fattades i den fantasin. Det är nog så, att får man inte in sig själv i sin egen lycka, eller vad fan som helst bättre än fullkomligt miserabel, så är inte lyckan ens egen. Fattar du vad jag menar? Jag kan inte få in mig själv i bilden av mig själv.
Det är någonting som skaver, sliter och river inom mig hela fucking jävla tiden, och jag vet snart inte vad jag ska göra. Vadfanskajaggöra??!! Jag går sönder, ännu mer, jag blir bara trasigare och trasigare ju mer tiden går. Jag blir ALDRIG kvitt den här ångesten. Aldrig. Jag hatar mig själv i alla lägen, med andra i närheten eller inte. Jag hatar det här samhället och hur alla de där systemen är uppbyggda. Jag orkar inte. Jag har gett upp fler gånger än jag kan räkna på mina fingrar, velat dö utan att orka göra nåt åt saken ännu fler gånger. Hundratals, tusentals. Jag orkar inte leva med mig själv. Jag är så jävla less på mig själv. Jag är misslyckad, patetisk, svikare, undflyende, feg, ful, äcklig, korkad...
- För helvete John, skärp dig nu. Hur jävla många gånger har vi inte gått den här vägen nu?
- Jag vet inte... Min hjärna bara spinner på utan att jag knappt ens märker det.
- VÅR hjärna.
- Fan vad sjukt egentligen... undrar vilken del av den gröten som är din och vilken som är min...
- Ja, om man vill ha ännu mer skit att tänka på...
- ... och så håller det på sådär. Tar cirkeln aldrig slut, Anna?
- Nej, cirklar brukar inte det.
Bara en liten bit ur en av mina och Annas ständiga konversationer. Idag är en dag av bakfylleångest, livsångest, generell ångest i största allmänhet, och ångest över alla ovanstående bara för att. Nu ska jag försöka hitta ut ur labyrinten i hopp om att få sova en natt utan ett alltför hektiskt omkringknatande i mitt undermedvetna, också kallat att drömma. God natt.
Asperger, Transsexualism och Borderline borde inte göra mig till ett sådant här vrak. Det måste vara något mer, något annat, bortom diagnoser och annat mög. Det är som Ann Heberlein beskrev i sin bok om lycka, att hon kunde föreställa sig hur hennes liv skulle se ut om hon var lycklig, men samtidigt så visste hon att inget av de där sakerna hon "drömde" om skulle egentligen göra henne lycklig. Det var hon själv som fattades i den fantasin. Det är nog så, att får man inte in sig själv i sin egen lycka, eller vad fan som helst bättre än fullkomligt miserabel, så är inte lyckan ens egen. Fattar du vad jag menar? Jag kan inte få in mig själv i bilden av mig själv.
Det är någonting som skaver, sliter och river inom mig hela fucking jävla tiden, och jag vet snart inte vad jag ska göra. Vadfanskajaggöra??!! Jag går sönder, ännu mer, jag blir bara trasigare och trasigare ju mer tiden går. Jag blir ALDRIG kvitt den här ångesten. Aldrig. Jag hatar mig själv i alla lägen, med andra i närheten eller inte. Jag hatar det här samhället och hur alla de där systemen är uppbyggda. Jag orkar inte. Jag har gett upp fler gånger än jag kan räkna på mina fingrar, velat dö utan att orka göra nåt åt saken ännu fler gånger. Hundratals, tusentals. Jag orkar inte leva med mig själv. Jag är så jävla less på mig själv. Jag är misslyckad, patetisk, svikare, undflyende, feg, ful, äcklig, korkad...
- För helvete John, skärp dig nu. Hur jävla många gånger har vi inte gått den här vägen nu?
- Alldeles för många, Anna. Jag vet det, men det hjälper mig inte att sluta misslyckas med att leva.
- Du försöker för mycket, analyserar för mycket och gräver dig bara djupare ner i skiten.
- Jag vet det också, men vafan ska jag göra då? Självmord är ju den enda lösningen. Vad har psykvården gett mig, ingenting förutom respektlöshet, sockerpiller och oförstående miner!
- Vad vill du att de ska ge dig, en anledning att leva? Det kan de inte, och det vet du. Vi har talat om det här förut, du vet att du är den sämsta självmördaren ever, typ.
- Övning ger färdighet...
- Fan, att du pallar skämta även i detta stämningsläge... - Jag vet inte... Min hjärna bara spinner på utan att jag knappt ens märker det.
- VÅR hjärna.
- Fan vad sjukt egentligen... undrar vilken del av den gröten som är din och vilken som är min...
- Ja, om man vill ha ännu mer skit att tänka på...
- ... och så håller det på sådär. Tar cirkeln aldrig slut, Anna?
- Nej, cirklar brukar inte det.
Bara en liten bit ur en av mina och Annas ständiga konversationer. Idag är en dag av bakfylleångest, livsångest, generell ångest i största allmänhet, och ångest över alla ovanstående bara för att. Nu ska jag försöka hitta ut ur labyrinten i hopp om att få sova en natt utan ett alltför hektiskt omkringknatande i mitt undermedvetna, också kallat att drömma. God natt.
Saturday, 25 February 2012
Ambivalens - min antiettikett
Jag har inget normalläge, det skiftar alltid från det ena extrema till det andra. När jag är depressiv är jag på botten, suicidal, självskadar mycket, hatar mig själv och hela världen. Är jag inte depressiv så kan jag hamna i ett apatiskt läge. Då betyder allt ingenting. Jag orkar inte gå upp ur sängen, orkar inte äta, eller göra någonting alls. Jag orkar oftast inte ens se på film eller strökolla på diverse lama internetsidor ens. Jag orkar inte skriva, rita, sticka eller någonting. Då har jag oftast passerat ett extra jobbigt suicidalt läge och insett att jag inte orkar försöka ta livet av mig heller. Liv och död spelar liksom ingen roll.
I vissa, tämligen ovanliga fall händer det att jag hamnar i ett maniskt läge. Då vill jag göra allt och mycket, mycket mer. Jag pratar konstant, köper massvis med onödiga prylar, tackar ja till allt jag blir erbjuden, går på mycket fester och super hårt. Jag skriver långa stycken i ett, målar flera alster och har en outtömlig energi. Depressionen som slår till efter manin är väldigt påtaglig och förstörande. Det gör ju väldigt ont när man faller från en högre punkt. Och faller gör jag, rakt ner i det bottenlösa mörkret.
Detta är mina tre mest extrema lägen, oftast skiftar det mellan dem flera gånger om dagen. Miljarder känslor och tankar trängs inom mig, som en tickande bomb som hotar att spränga min överbelastade hjärna, min sönderslitna kropp och min alltför förvirrade själ. Dessa tre element som bara tycks ha en enda sak gemensamt: trasigheten, slitenheten eller vilsenheten. De hör inte ihop. Det pågår ett ständigt världskrig mellan min kropp som kämpar för att få överleva all skit jag utsätter den för, min hjärna som hela tiden går på högvarv med tankar och känslor som överröstar kroppens signaler, och min själ som bara liksom försöker hänga med som något slags utomjordiskt foster utan någon som helst sammankoppling med de andra två elementen. Men utan min själ så dör jag ju. Det är ju jag som är själen, mitt undermedvetna, den allra innersta kärnan. Kroppen och hjärnan kan inte leva utan själen, det går bara inte. Även om jag många gånger skulle vilja leva utan båda hjärnan och resten av kroppen, bara jag får ha min själ intakt.
På senare tid verkar allting ha blivit hundra gånger mer extremt, överbelastat och intensivt. Min hjärna kokar, och jag skriker högt ut i luften att jag vill ha tyst i huvudet. Det går inte att stänga av, och jag orkar inte ens gå till ICA för att jag inte kan sluta tänka. Jag är en otroligt känslostyrd person, till den grad att jag bokstavligen inte märker vad min kropp vill förrän den fullkomligt skriker ut det. Som exempel så känner jag aldrig hunger, förrän minst åtta timmar efter jag sist åt. Jag kan inte känna naturlig fysisk trötthet förrän jag varit varken i minst tjugo timmar. Jag kan glömma bort att jag behöver gå på toaletten tills jag verkligen måste kuta in på dass. Jag tappar tidsuppfattningen, glömmer saker jag aldrig skulle glömma annars, blandar ihop fantasi och verklighet (hur kan personalen veta att jag drack Southern Comfort förra lördagen? Eller drömde jag den konversationen...? osv) och det lilla lokalsinne jag en gång hade syns inte ett spår av nu. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att jag hittade till Orange igår kväll, och tillbaka till bussen.
Fördelen med att inte ha mycket till tidsuppfattning är att två minuter känns ungefär lika länge som två timmar, oavsett sammanhang. Det är praktiskt när en väntar på bussen, till exempel.
Åh, jag är så nära en breakdown nu, right? Jag hoppas jag inte rasar ihop på något olämpligt ställe eller tillfälle, som till exempel hos en kompis eller på en fest.
I vissa, tämligen ovanliga fall händer det att jag hamnar i ett maniskt läge. Då vill jag göra allt och mycket, mycket mer. Jag pratar konstant, köper massvis med onödiga prylar, tackar ja till allt jag blir erbjuden, går på mycket fester och super hårt. Jag skriver långa stycken i ett, målar flera alster och har en outtömlig energi. Depressionen som slår till efter manin är väldigt påtaglig och förstörande. Det gör ju väldigt ont när man faller från en högre punkt. Och faller gör jag, rakt ner i det bottenlösa mörkret.
Detta är mina tre mest extrema lägen, oftast skiftar det mellan dem flera gånger om dagen. Miljarder känslor och tankar trängs inom mig, som en tickande bomb som hotar att spränga min överbelastade hjärna, min sönderslitna kropp och min alltför förvirrade själ. Dessa tre element som bara tycks ha en enda sak gemensamt: trasigheten, slitenheten eller vilsenheten. De hör inte ihop. Det pågår ett ständigt världskrig mellan min kropp som kämpar för att få överleva all skit jag utsätter den för, min hjärna som hela tiden går på högvarv med tankar och känslor som överröstar kroppens signaler, och min själ som bara liksom försöker hänga med som något slags utomjordiskt foster utan någon som helst sammankoppling med de andra två elementen. Men utan min själ så dör jag ju. Det är ju jag som är själen, mitt undermedvetna, den allra innersta kärnan. Kroppen och hjärnan kan inte leva utan själen, det går bara inte. Även om jag många gånger skulle vilja leva utan båda hjärnan och resten av kroppen, bara jag får ha min själ intakt.
På senare tid verkar allting ha blivit hundra gånger mer extremt, överbelastat och intensivt. Min hjärna kokar, och jag skriker högt ut i luften att jag vill ha tyst i huvudet. Det går inte att stänga av, och jag orkar inte ens gå till ICA för att jag inte kan sluta tänka. Jag är en otroligt känslostyrd person, till den grad att jag bokstavligen inte märker vad min kropp vill förrän den fullkomligt skriker ut det. Som exempel så känner jag aldrig hunger, förrän minst åtta timmar efter jag sist åt. Jag kan inte känna naturlig fysisk trötthet förrän jag varit varken i minst tjugo timmar. Jag kan glömma bort att jag behöver gå på toaletten tills jag verkligen måste kuta in på dass. Jag tappar tidsuppfattningen, glömmer saker jag aldrig skulle glömma annars, blandar ihop fantasi och verklighet (hur kan personalen veta att jag drack Southern Comfort förra lördagen? Eller drömde jag den konversationen...? osv) och det lilla lokalsinne jag en gång hade syns inte ett spår av nu. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att jag hittade till Orange igår kväll, och tillbaka till bussen.
Fördelen med att inte ha mycket till tidsuppfattning är att två minuter känns ungefär lika länge som två timmar, oavsett sammanhang. Det är praktiskt när en väntar på bussen, till exempel.
Åh, jag är så nära en breakdown nu, right? Jag hoppas jag inte rasar ihop på något olämpligt ställe eller tillfälle, som till exempel hos en kompis eller på en fest.
Friday, 24 February 2012
Det där jag tänkte snacka om
Okej... min aptitlöshet börjar bli lite väl påtaglig nu. I bästa fall får jag i mig att par deciliter yoghurt eller några mackor - på en hel dag. Inatt, vid elvasnåret åt jag lite klämmackor tillagade i min smått trasiga smörgåsgrill, med mycket ost och skinka och ett par glas o'boy till. Det var det senaste i matväg som jag förtärde. Idag har jag uteslutande levt på cigaretter, kaffe (med grädde, mjölk och socker) och vanligt kranvatten.
Min fråga är: hur länge kan jag klara mig med dessa matvanor innan min kropp tar stryk? När börjar det bli hälsovådligt, liksom? Jag har funderat på det, då jag känner en konstant svaghet inombords, min kropp är tung som bly från morgon till kväll och jag är om möjligt ännu mer ångestfylld, förvirrad och har ännu mer huvudvärk. Det blir mycket piller, det blir det. Och det enda positiva i detta är väl att jag inte behöver gå på toaletter så ofta.
Med det sagt behöver jag knappast klargöra att detta inlägg kan bli en aning förvirrat, men jag vill också tillägga att jag vet vad jag snackar om och jag kommer redigera bort det allra snurrigaste.
Jag har funderat på detta länge. Anna... vem, eller vad är du? Jag berättade om henne i psykvårdssammanhang den första och enda gången för den kärring jag träffade vid ett fåtal tillfällen på BUP i Östhammar, hösten 2005. Jag var helt igenom ärlig och berättade sakligt och så tydligt jag kunde om vad jag upplevde. Hon tyckte ganska snart att det nog handlade om en "dissociation". Jag pratade inte mer om Anna i varken psyksammanhang eller med någon annan än min mor och bästa kompis Karin. Anna sade åt mig att inte prata om henne och vår relation och jag respekterade hennes beslut eftersom att det är lika mycket upp till henne att bestämma sådant som det är upp till mig. Jag respekterar nämligen henne som en fullt ut egen person och hennes åsikter, utan att för dess skull hålla med alla gånger.
Men på senare tid (drygt ett halvår/år tillbaka) kom både jag och Anna tillsammans fram till att det var dags att släppa ut henne "ur garderoben" och att det var okej för mig att tala om henne och om oss. Men inte inom psykvården. Det kan ge förödande konsekvenser för min transutredning.
Jag har ju i och för sig inte kunnat låta bli att researcha lite om detta tämligen ovanliga fenomen, och hur psykvården skulle kunna se på saken om jag var ärlig från och med nu med de hjärnskrynklare jag har kontakt med. Dissociation. Dissociativ personlighetsstörning. Multipel personlighetsstörning. Det är den diagnos jag kommit närmast i mitt letande efter svar över nätet. Det finns ett problem dock, ett stort för att kunna trycka in mig själv i den diagnosramen. Nämligen det att denna "påhittade" delpersonlighet ska ha uppkommit ur ett trauma. Problemet är att jag ALLTID haft Anna med mig. Vi är syskon, två själar i en kropp, siamesiska enäggstvillingar som aldrig fick varsin kropp. Eller...?
Det enda trauma jag kan komma på är det att jag hade väldigt svårt att förstå att jag inte längre var i mitt förra liv. Alltså, jag är reinkarnerad från någon annanstans, ett annat liv, som skedde tidigare. Min tro är att jag kanske dog lite väl abrupt, genom en olycka eller så. Och att jag liksom "slets" därifrån. Båda mina föräldrar kan intyga att det var uppenbart att jag fortfarande delvis var kvar, där i Dala. Ja, jag kallar det så, mitt hemland, på andra sidan. Vad jag vill komma fram till är att jag tror, jag tror att det var ett stort psykiskt trauma för mig att födas in i den här världen. Och om det nu är så, så kan jag tänka mig att Anna kanske, kanske dök upp någonstans i min småbarnsålder, innan jag riktigt hunnit börja utveckla minnen.
Det här tar förstås upp mycket i min redan ganska överfyllda hjärna, som ni säkert förstår. Och jag vet att jag nog simmar på lite för djupt vatten genom att analysera mig själv på det här viset, men jag kan inte sluta förrän jag får svar.
Okej, färdigventilerat för nu. Ha en bra kväll, kanske vi ses på dMz.
Min fråga är: hur länge kan jag klara mig med dessa matvanor innan min kropp tar stryk? När börjar det bli hälsovådligt, liksom? Jag har funderat på det, då jag känner en konstant svaghet inombords, min kropp är tung som bly från morgon till kväll och jag är om möjligt ännu mer ångestfylld, förvirrad och har ännu mer huvudvärk. Det blir mycket piller, det blir det. Och det enda positiva i detta är väl att jag inte behöver gå på toaletter så ofta.
Med det sagt behöver jag knappast klargöra att detta inlägg kan bli en aning förvirrat, men jag vill också tillägga att jag vet vad jag snackar om och jag kommer redigera bort det allra snurrigaste.
Jag har funderat på detta länge. Anna... vem, eller vad är du? Jag berättade om henne i psykvårdssammanhang den första och enda gången för den kärring jag träffade vid ett fåtal tillfällen på BUP i Östhammar, hösten 2005. Jag var helt igenom ärlig och berättade sakligt och så tydligt jag kunde om vad jag upplevde. Hon tyckte ganska snart att det nog handlade om en "dissociation". Jag pratade inte mer om Anna i varken psyksammanhang eller med någon annan än min mor och bästa kompis Karin. Anna sade åt mig att inte prata om henne och vår relation och jag respekterade hennes beslut eftersom att det är lika mycket upp till henne att bestämma sådant som det är upp till mig. Jag respekterar nämligen henne som en fullt ut egen person och hennes åsikter, utan att för dess skull hålla med alla gånger.
Men på senare tid (drygt ett halvår/år tillbaka) kom både jag och Anna tillsammans fram till att det var dags att släppa ut henne "ur garderoben" och att det var okej för mig att tala om henne och om oss. Men inte inom psykvården. Det kan ge förödande konsekvenser för min transutredning.
Jag har ju i och för sig inte kunnat låta bli att researcha lite om detta tämligen ovanliga fenomen, och hur psykvården skulle kunna se på saken om jag var ärlig från och med nu med de hjärnskrynklare jag har kontakt med. Dissociation. Dissociativ personlighetsstörning. Multipel personlighetsstörning. Det är den diagnos jag kommit närmast i mitt letande efter svar över nätet. Det finns ett problem dock, ett stort för att kunna trycka in mig själv i den diagnosramen. Nämligen det att denna "påhittade" delpersonlighet ska ha uppkommit ur ett trauma. Problemet är att jag ALLTID haft Anna med mig. Vi är syskon, två själar i en kropp, siamesiska enäggstvillingar som aldrig fick varsin kropp. Eller...?
Det enda trauma jag kan komma på är det att jag hade väldigt svårt att förstå att jag inte längre var i mitt förra liv. Alltså, jag är reinkarnerad från någon annanstans, ett annat liv, som skedde tidigare. Min tro är att jag kanske dog lite väl abrupt, genom en olycka eller så. Och att jag liksom "slets" därifrån. Båda mina föräldrar kan intyga att det var uppenbart att jag fortfarande delvis var kvar, där i Dala. Ja, jag kallar det så, mitt hemland, på andra sidan. Vad jag vill komma fram till är att jag tror, jag tror att det var ett stort psykiskt trauma för mig att födas in i den här världen. Och om det nu är så, så kan jag tänka mig att Anna kanske, kanske dök upp någonstans i min småbarnsålder, innan jag riktigt hunnit börja utveckla minnen.
Det här tar förstås upp mycket i min redan ganska överfyllda hjärna, som ni säkert förstår. Och jag vet att jag nog simmar på lite för djupt vatten genom att analysera mig själv på det här viset, men jag kan inte sluta förrän jag får svar.
Okej, färdigventilerat för nu. Ha en bra kväll, kanske vi ses på dMz.
Friday, 17 February 2012
När verkligheten är för svår att leva med
Min ångest blir ju bara värre och värre. Vad sjutton då för? Det är ju jävligt onödigt. Önskar det fanns något att skylla på, något som både förklarar och är begripligt. Något att sätta fingret på. Så att man kan säga "aha, det är så det är!" och genast kunna gripa efter en vettig lösning på problemet. För vad är lösningen på fullkomlig ångest utan någon som helst orsak!? Jag kan väl inte fortfarande ha ångest över den fjortonde, det var ju flera dagar sedan, det borde ju ha gått över. Nej, jag tror faktiskt inte att det är det. Eller är det alla dessa utslag som nässelfebern ger mig? Alla dessa utslag som jag bara måste skära sönder för det är den enda effektiva metod att ta bort klådan. Eller är det ångest över att jag borde köpa en massa saker som jag egentligen inte har råd med?
Det är något som gnager inuti mig. Som ett inlåst djur som sliter, river, biter och skriker för att ta sig ut. Jag skulle väl också skrika om jag var inlåst i min kropp. Men vafan, det är jag ju! Kanske är det jag som sliter, rycker, biter och river och inte kan komma loss? Nej, jag vet inte, nu spånar jag och kommer av ämnet igen.
Det är så svårt att hålla sig till ett ämne, då inga ämnen är helt slutna. Jag menar, oavsett vad man talar om, med sig själv eller någon annan, så kommer man ju alltid förr eller senare att associera vidare till något annat, eller hur? Och det gör jag, jag associerar så mycket åt så många olika håll och sedan vidare åt ännu fler håll. Det är som ett träd, där det man börjar att tänka på är roten, stammen. Sedan associerar man vidare till ett par nya ämnen och de blir som två större grenar som sedan grenar sig vidare till ännu fler och tunnare grenar, och så håller det på sådär liksom. Till slut vet man inte vart någon gren slutar eller tar vid, vilken gren som hör till vilken och så vidare. Till slut kan man inte ens se stammen innanför allt virrvarr och man har fullkomligt trasslat in sig själv där nånstans, djupt inne bland alla grenar. Det blir som en labyrint-skog där man går vilse hela tiden, ömsom letar man febrilt efter en utväg, ömsom ger man upp och sätter sig ner och grinar. Eller i värsta fall ger man upp så fatalt att man försöker ta sitt liv. Det låter kanske ynkligt, att ta sitt liv för en sån sak, men allt är relativt, och mitt virrvarr som kanske inte alls uppfattas vara så livshotande rörigt, tar bokstavligen kål på mig.
Att ständigt viras in i ett evigt trassel av tankar, känslor, analyserande, skapande och förstörande, måsten, behov, göromål, ärenden, planeringar... allt man gör tänker, känner och upplever i ett enda stort trassel som varken verkar ha någon början eller slut, så frågar man sig själv till slut: Hur i helvete är det tänkt att jag ska klara ut all den här röran? Hittar jag nånsin ut?
Och så står de där, psykmänniskorna, och frågar mig vad som är fel, varför mår jag som jag gör? Jag kan inget annat är att bara sucka uppgivet. Om och om igen får jag denna fråga, som om jag bara helt plötsligt skulle komma på att "ja! såhär är det!" ... nej, det funkar ju faktiskt inte så.
Det mest irriterande måste ju vara att hela tiden få den fråga som man kom till dem för att få svar på, ställd om och om och om igen. Personalen på mitt boende är ju ett ypperligt exempel på detta elände: Det första jag gjorde när jag kom hit och de frågade om det var något särskilt jag visste att jag behöver hjälp med, så svarade jag tydligt att jag har svårt att komma ihåg mina mediciner och skulle vilja ha hjälp med detta. Därefter har jag fortsatt att vara tydlig med just detta. Jag tycker inte att jag kräver mycket, det är ju ändå ett specialboende för sådana virriga själar som jag själv.
Men tror ni inte att de vid flera tillfällen sagt saker som "nja, egentligen är det ju inte vår uppgift att hjälpa dig komma ihåg dina mediciner" ... "jag trodde det var tänkt att du skulle säga till när du vill ha din medicin" ... "de andra pratade om att du skulle få ha kvar nyckeln till medicinskåpet i din lägenhet så att du skulle kunna sköta din medicinering själv"... På fucking allvar! Jag blir så less att jag nästan blir sugen på att hänga mig med en lapp fastnålad på bröstet om precis hur jävla förbannad och ledsen jag blir över deras totala ignorans. Okej, jag får lite överdrivna impulsryck ibland, det kan medges. Men jag blir bara så less på hur dåliga de är på att lyssna, visa respekt och se över ens faktiska behov. Och dessa människor ska alltså vara anställda inom vården?!
Vårdmänniskor (i allmänhet) måste vara den grupp personer jag föraktar allra, allra mest. Det är tänkt att man ska kunna lägga sitt liv i deras händer, lita på att de gör rätt, följer protokoll, respekterar en som individ och de svårigheter man kan tänkas ha. Det är de som ska kunna ta emot en och hjälpa en när absolut ingenting annat fungerar. Det är de som ska ge en rätt behandling för ens sjukdom(-ar), ge ut rätt mediciner och ta emot en på akutmottagningar runt om i landet när man håller på att dö, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Det är de som ger en pengar när man är oförmögen att jobba så att man slipper hamna på gatan, de som hjälper arbetslösa att hitta ett jobb, de som ger såna som mig ett boende med tillgång till personal som finns där och hjälper en dygnet runt. Visst låter det så himla fint? Att de ska finnas och hjälpa, men allt de gör är att förvirra sig i pappersexercis, glömma bort en och motarbeta en.
Det är de jag allra minst känner att jag kan lita på. Visst är det sjukt? Vart ska man då vända sig när ingenting annat hjälper, när man inte vill att ens vänner och familj ska se en blöda ihjäl eller skrika ut sin ångest så att det hörs till andra sidan staden, eller när man bara suttit i ett hörn av sitt rum oförmögen att varken äta, sova, hålla sig vaken, handla, duscha, ja på det hela taget leva? På det hela stora taget anser jag att det svenska sjukvårdssystemet fallerar på så många punkter att det är varken särskilt konstigt eller förvånande att Sverige är det land där flest tar livet av sig. Det troligaste sättet att man kommer att dö är genom självmord, oavsett om man är rik, frisk och lycklig eller fattig, sjuk och olycklig.
Nej, det vore förstås fel att lägga hela den skulden på enbart den bristande sjukvården, men när jag kommit och sökt hjälp hos just denna, i situationer då jag varit väldigt farlig för mig själv har jag bokstavligen behövt tjata mig till ett sketet litet rum på en låst avdelning, bara för att komma ut därifrån och må sämre än jag gjorde när jag kom in. Tack, tack så mycket för det. Det är på många sätt ett under att jag fortfarande är vid liv. Jag fattar seriöst inte riktigt själv hur det gick till.
Ja, jag fantiserar fortfarande väldigt mycket om döden, självmord och "den andra sidan", efter detta livet. Ibland hänger dessa fantasier ihop, men för det mesta inte. Det är snarare just tre stora ämnen vilka jag tycker väldigt mycket om att fantisera om. Jo, det blir ju förstås att jag romantiserar, och hittar på totalt orealistiska scenarion. Men jag tycker om dem, antagligen just för att de är orealistiska.
Det är något som gnager inuti mig. Som ett inlåst djur som sliter, river, biter och skriker för att ta sig ut. Jag skulle väl också skrika om jag var inlåst i min kropp. Men vafan, det är jag ju! Kanske är det jag som sliter, rycker, biter och river och inte kan komma loss? Nej, jag vet inte, nu spånar jag och kommer av ämnet igen.
Det är så svårt att hålla sig till ett ämne, då inga ämnen är helt slutna. Jag menar, oavsett vad man talar om, med sig själv eller någon annan, så kommer man ju alltid förr eller senare att associera vidare till något annat, eller hur? Och det gör jag, jag associerar så mycket åt så många olika håll och sedan vidare åt ännu fler håll. Det är som ett träd, där det man börjar att tänka på är roten, stammen. Sedan associerar man vidare till ett par nya ämnen och de blir som två större grenar som sedan grenar sig vidare till ännu fler och tunnare grenar, och så håller det på sådär liksom. Till slut vet man inte vart någon gren slutar eller tar vid, vilken gren som hör till vilken och så vidare. Till slut kan man inte ens se stammen innanför allt virrvarr och man har fullkomligt trasslat in sig själv där nånstans, djupt inne bland alla grenar. Det blir som en labyrint-skog där man går vilse hela tiden, ömsom letar man febrilt efter en utväg, ömsom ger man upp och sätter sig ner och grinar. Eller i värsta fall ger man upp så fatalt att man försöker ta sitt liv. Det låter kanske ynkligt, att ta sitt liv för en sån sak, men allt är relativt, och mitt virrvarr som kanske inte alls uppfattas vara så livshotande rörigt, tar bokstavligen kål på mig.
Att ständigt viras in i ett evigt trassel av tankar, känslor, analyserande, skapande och förstörande, måsten, behov, göromål, ärenden, planeringar... allt man gör tänker, känner och upplever i ett enda stort trassel som varken verkar ha någon början eller slut, så frågar man sig själv till slut: Hur i helvete är det tänkt att jag ska klara ut all den här röran? Hittar jag nånsin ut?
Och så står de där, psykmänniskorna, och frågar mig vad som är fel, varför mår jag som jag gör? Jag kan inget annat är att bara sucka uppgivet. Om och om igen får jag denna fråga, som om jag bara helt plötsligt skulle komma på att "ja! såhär är det!" ... nej, det funkar ju faktiskt inte så.
Det mest irriterande måste ju vara att hela tiden få den fråga som man kom till dem för att få svar på, ställd om och om och om igen. Personalen på mitt boende är ju ett ypperligt exempel på detta elände: Det första jag gjorde när jag kom hit och de frågade om det var något särskilt jag visste att jag behöver hjälp med, så svarade jag tydligt att jag har svårt att komma ihåg mina mediciner och skulle vilja ha hjälp med detta. Därefter har jag fortsatt att vara tydlig med just detta. Jag tycker inte att jag kräver mycket, det är ju ändå ett specialboende för sådana virriga själar som jag själv.
Men tror ni inte att de vid flera tillfällen sagt saker som "nja, egentligen är det ju inte vår uppgift att hjälpa dig komma ihåg dina mediciner" ... "jag trodde det var tänkt att du skulle säga till när du vill ha din medicin" ... "de andra pratade om att du skulle få ha kvar nyckeln till medicinskåpet i din lägenhet så att du skulle kunna sköta din medicinering själv"... På fucking allvar! Jag blir så less att jag nästan blir sugen på att hänga mig med en lapp fastnålad på bröstet om precis hur jävla förbannad och ledsen jag blir över deras totala ignorans. Okej, jag får lite överdrivna impulsryck ibland, det kan medges. Men jag blir bara så less på hur dåliga de är på att lyssna, visa respekt och se över ens faktiska behov. Och dessa människor ska alltså vara anställda inom vården?!
Vårdmänniskor (i allmänhet) måste vara den grupp personer jag föraktar allra, allra mest. Det är tänkt att man ska kunna lägga sitt liv i deras händer, lita på att de gör rätt, följer protokoll, respekterar en som individ och de svårigheter man kan tänkas ha. Det är de som ska kunna ta emot en och hjälpa en när absolut ingenting annat fungerar. Det är de som ska ge en rätt behandling för ens sjukdom(-ar), ge ut rätt mediciner och ta emot en på akutmottagningar runt om i landet när man håller på att dö, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Det är de som ger en pengar när man är oförmögen att jobba så att man slipper hamna på gatan, de som hjälper arbetslösa att hitta ett jobb, de som ger såna som mig ett boende med tillgång till personal som finns där och hjälper en dygnet runt. Visst låter det så himla fint? Att de ska finnas och hjälpa, men allt de gör är att förvirra sig i pappersexercis, glömma bort en och motarbeta en.
Det är de jag allra minst känner att jag kan lita på. Visst är det sjukt? Vart ska man då vända sig när ingenting annat hjälper, när man inte vill att ens vänner och familj ska se en blöda ihjäl eller skrika ut sin ångest så att det hörs till andra sidan staden, eller när man bara suttit i ett hörn av sitt rum oförmögen att varken äta, sova, hålla sig vaken, handla, duscha, ja på det hela taget leva? På det hela stora taget anser jag att det svenska sjukvårdssystemet fallerar på så många punkter att det är varken särskilt konstigt eller förvånande att Sverige är det land där flest tar livet av sig. Det troligaste sättet att man kommer att dö är genom självmord, oavsett om man är rik, frisk och lycklig eller fattig, sjuk och olycklig.
Nej, det vore förstås fel att lägga hela den skulden på enbart den bristande sjukvården, men när jag kommit och sökt hjälp hos just denna, i situationer då jag varit väldigt farlig för mig själv har jag bokstavligen behövt tjata mig till ett sketet litet rum på en låst avdelning, bara för att komma ut därifrån och må sämre än jag gjorde när jag kom in. Tack, tack så mycket för det. Det är på många sätt ett under att jag fortfarande är vid liv. Jag fattar seriöst inte riktigt själv hur det gick till.
Ja, jag fantiserar fortfarande väldigt mycket om döden, självmord och "den andra sidan", efter detta livet. Ibland hänger dessa fantasier ihop, men för det mesta inte. Det är snarare just tre stora ämnen vilka jag tycker väldigt mycket om att fantisera om. Jo, det blir ju förstås att jag romantiserar, och hittar på totalt orealistiska scenarion. Men jag tycker om dem, antagligen just för att de är orealistiska.
Thursday, 16 February 2012
Ändlöst mörker
En trögflytande kräm är vad som är kvar av min hjärna nu. Jag känner mig så fruktansvärt tom, som ett skal med ingenting innanför. Håller min ångest på att övergå i någon slags apati, nu? Som om evigheten slungas inom mig, utan början och utan slut. Jag dränks. Det känns som att jag dränks. I tårarna som aldrig vill komma ut annat än när jag får cigarettrök i ögonen, i ett evigt svart mörker, i hopplösheten och meningslösheten. Den väldiga tårmassan kommer att spränga mig. Jag har inte kunnat gråta eller skratta eller någonting på så länge nu. Bara något känslolöst fniss åt någon skitsak. Bara något hjälplöst kluckande då ångesten vridit sig som en kniv i magen.
Mitt blod som känns som bly. Det är segt att röra sig, segt att ta sig fram, segt att över huvud taget existera. Jag är så satans jävla trött. Jag är konstant trött, alltid trött, orkar ingenting, klarar ingenting, förmår ingenting, kan ingenting, orkar inte orkar inte orkar inte. Ett grått dis täcker min syn, mina ögonlock som alltid är så tunga, kängorna klampar tungt ner i snön, jag hasar så jag snubblar över mig själv. Jag sluddrar av trötthet mitt på dagen, glömmer bort hur man pratar, hur man går, betalar läkarbesök, vart jag ska göra av växelpengarna, hur man sätter in kontokortet i apparaten, vad var det nu för kod jag hade? Och mitt personnummer, vad heter adressen jag bor på, föräldrarnas hemnummer, morsans mobil, Systers mobil, när var det jag tvättade håret senast, har jag köpt någon mat idag, när åt jag senast? Glömmer plånboken, nycklarna, mobilen, hörlurarna, ciggen, vantarna...
Jag är typiskt en sådan där person som skulle kunna glömma bort min vänstra sko, helt spiknykter och utan att det har varit något festtillfälle. Jag är så förvirrad hela tiden. Glömmer, tappar, missar, misslyckas, gör fel, klantar, säger fel och minns fel. Jag skyller till stor del allt detta på depressionen läkarna fortfarande inte tror existerar, och på min hjärna som går på högvarv och tänker tiotusentals tankar, dygnet runt.
Det gör mig så satans trött. Och alla känslorna som leker berg-och-dalbana inom mig, min själ som vägrar tryckas in i denna värld och min kropp som bara lider. Lider av allt psykiskt kaos, min aptitlöshet, sömnsvårigheter och självskadebeteende, alla mediciner, överdoser, alla dessa behov som helt enkelt missas av bara farten. Vilken fart, förresten? Jag måste ju vara den särdeles långsammaste människovarelse som någonsin gått på planeten, utan att för delen egentligen vara lat. Nej, jag anser mig nog inte vara lat, för det är så mycket som jag vill: skriva, måla, träna upp min fysik, utbilda mig, gå skrivarkurs, lära mig ryska... men jag orkar ju knappt ens ta mig upp ur sängen. Vissa dagar orkar jag faktiskt inte ta mig upp ur sängen. Och sen klarar inte min överfyllda hjärna av att stänga av så jag kan komma ner i sängen igen när det är läggdags.
Jag hatar verkligen mitt liv just nu. Ta det inte fel, jag älskar mina vänner, min familj och allt stöd och hjälp jag fått, skulle inte klara mig utan någotdera. Det jag hatar är den mest centrala delen i mitt liv, nämligen mig själv. Alla dessa tankar, känslor, min sårbarhet, min jävla hjärna och ja, jag hatar till och med min personlighet. Jag är ett psykiskt vrak och vet inte fan hur jag ska ta mig ur det här tillståndet. Om jag nu någonsin kan det.
Sunday, 12 February 2012
Tidsfördriveri
Min murgröna mår bra, den har fått jättestora alldeles klargröna blad. Det känns bra att ha något friskt och levande i lägenheten, eftersom jag knappast är varken frisk eller särskilt levande.
Har inte tagit mig iväg till fiket på några dagar, försöker spara "mina" små slantar till viktigare saker som cigg och mat. Fast jag äter så sällan att det i alla fall blir billigare att gå till fiket och köpa en kopp kaffe där varje dag än det skulle vara om jag åt ordentligt med mat som man borde varje dag. Fast om jag ska ha råd med mjölk, grädde, juice (vilket är i stort sett den enda föda jag intar utöver kaffe) och mitt dagliga behov av cigaretter så lär det ju kosta några hundringar fram tills den sjuttonde. Att schampot, kaffet, sockerbitarna och basironsalvan (mot finnar) håller på att ta slut och att de uppdämda behoven bara blir fler och fler får vi helt enkelt ta och skita i, jag och Anna.
Vad är det med bärbara datorer och deras tangenter som bara far av, egentligen?? Den förra datorn jag hade for mellanslags- och högra skifttangenten av på, och nu har den högra skifttangenten flugit av på min nuvarande cp-dator! Jaja, jag klarar mig ju utan den, inte som att det var någon jätteviktig tangent, men ändå.
Förutom att slå sönder min dator, sova bort halva dagarna, kolka i mig kaffe och kedjeröka så har jag ägnat de senaste dagarna åt att sticka... ett litet djur. Det var tänkt att det skulle bli en katt, men den ser mer ut som en blandning mellan en råtta, en minidrake och en kameleont. Eller? Tja, ni får väl avgöra själva:
Har inte tagit mig iväg till fiket på några dagar, försöker spara "mina" små slantar till viktigare saker som cigg och mat. Fast jag äter så sällan att det i alla fall blir billigare att gå till fiket och köpa en kopp kaffe där varje dag än det skulle vara om jag åt ordentligt med mat som man borde varje dag. Fast om jag ska ha råd med mjölk, grädde, juice (vilket är i stort sett den enda föda jag intar utöver kaffe) och mitt dagliga behov av cigaretter så lär det ju kosta några hundringar fram tills den sjuttonde. Att schampot, kaffet, sockerbitarna och basironsalvan (mot finnar) håller på att ta slut och att de uppdämda behoven bara blir fler och fler får vi helt enkelt ta och skita i, jag och Anna.
Vad är det med bärbara datorer och deras tangenter som bara far av, egentligen?? Den förra datorn jag hade for mellanslags- och högra skifttangenten av på, och nu har den högra skifttangenten flugit av på min nuvarande cp-dator! Jaja, jag klarar mig ju utan den, inte som att det var någon jätteviktig tangent, men ändå.
Förutom att slå sönder min dator, sova bort halva dagarna, kolka i mig kaffe och kedjeröka så har jag ägnat de senaste dagarna åt att sticka... ett litet djur. Det var tänkt att det skulle bli en katt, men den ser mer ut som en blandning mellan en råtta, en minidrake och en kameleont. Eller? Tja, ni får väl avgöra själva:
Saturday, 11 February 2012
Destruktiva spiraler
Nu är det självmedicinering på hög nivå. Musik i lurarna på absolut högsta volym med de bästa tillgängliga låtarna:
Within Temptation - Faster
Apoptygma Berzerk - Eclipse
Rabia Sorda - Heart Eating Crows
Ayria - Disease
Black Heaven - Decadance
VNV Nation - Forsaken
Min ångest spinner på i högvarv. Dels för att jag inte kan sluta frysa vad fan jag än försöker göra åt det. Dels för att hela cp-datorn och bredbandet och WoW och alla andra jävla-skit-cp-arsle-as-tekniksaker... Kan inte leva utan, kan inte leva med. Blivit koffeinberoende och bokstavligen häller i mig kaffeblasket och röker ännu mer än vanligt. Det hjälper inte att det varit 15 minusgrader ute idag, eller att jag känner en stark längtan att vilja göra något som jag i nuläget inte kan.
(Detta
är
då
min
nuvarande
mundering,
minus
morgonrocken)
Hur lär man sig snåla? Jag är hopplös med pengar och spenderar hela månadsinkomsten på första veckan och lever på ärtsoppa resten av månaden... då har man inte ens råd med en fucking tandborste.
Jag har duschat tre gånger idag, först på morgonen för att jag var skitig, så det var ju bara bra med en dusch då. Men de andra två gångerna var för att tina upp min frusna kropp (var så kall i lederna, fingrar och tår att jag knappt kunde röra mig) och för att stilla min panikångest av att jag frös. Ja det är sant, jag får för-i-helvete panikångest av att frysa. Men då menar jag inte av att tycka det är lite småkallt och huttra lite, utan bara när jag riktigt, riktigt fryser som fan och det känns som att jag ska dö. Det spelade ingen roll att ja hade två lager luvtröjor under fleece-morgonrocken, långkalsonger under mjukisbrallorna och extra tjocka sockor över strumporna och konstant drack varmt kaffe. Jag frös så in i helvete att jag var tvungen att gå in i duschen och spola skitvarmt vatten över mig. Och så några timmar senare så var det dags igen. Suck.
Det är det här jag menar när jag pratar om fobi för att frysa. Det är inte normalt att få seriöst dödsångest av att vara "lite" kall i några timmar. Jag tror inte det i alla fall. Är det vanligt? Folk pratar ju så sällan om allt sådant jag bara häver ur mig som om det vore en bakfyllespya. Vilken slående likhet, faktiskt!
Mitt skrivande går ju bra också, för övrigt. Boken har inte fått något namn än, men jag kommer väl på något om inte annat när boken är klar. Om den nu blir det, vill säga. Jag brukar ju inte vara så bra på det där med att avsluta påbörjade projekt. Det har blivit värre med åren dessutom. Tänk vad en depression kan förstöra ens liv.
Tänk vad en depression kan förstöra ens liv.
Jag fastnar så mycket i mina olika destruktiva tankespiraler hela tiden. Det gör att jag tappar det lilla lokalsinne jag hade, tidsuppfattningen och även greppet om verkligheten. Idag analyserade jag min uppfattning om strumptillverkning i ett par timmar. Det är verkligen inte sunt tänkande. Inte när tankarna på strumpor får en att gå vilse den korta sträckan mellan lägenheten och Gottsunda centrum. Och jag tappar verklighetsuppfattningen när mina tankar om ditt och datt blir så intensiva att jag börjar tro mer på mina spekulationer om ifall träd hade själar och de vakar över oss, eller om mumifierade katter som vill hämnas - att jag lever mig i dem, som om jag såg på en film och sen helt plötsligt var jag med i filmen. Det kan bli en fasansfull chock (och oftast även en besvikelse) när jag sedan kastas tillbaka till verkligheten igen.
Nu kan jag ju inte låta bli att komma till frågan: hur definierar man vad och vilka tillstånd som skull kunna kallas för psykos? Eller en dissociation? Det är ju bara tankar...
... eller?
Det känns som att mitt huvud snart ska sprängas. Jag tänker på tankar jag tänkt och analyserar samtidigt som jag klagar över att jag analyserar för mycket. Det är detta jag menar med destruktiva spiraler. Det bara fortsätter. Hela tiden. Tills jag till slut somnar av utmattning när resten av min kropp får nog och bara stänger av. Som en fucking hårddiskkrasch! Ibland är det lite jobbigt att vara jag...
Within Temptation - Faster
Apoptygma Berzerk - Eclipse
Rabia Sorda - Heart Eating Crows
Ayria - Disease
Black Heaven - Decadance
VNV Nation - Forsaken
Min ångest spinner på i högvarv. Dels för att jag inte kan sluta frysa vad fan jag än försöker göra åt det. Dels för att hela cp-datorn och bredbandet och WoW och alla andra jävla-skit-cp-arsle-as-tekniksaker... Kan inte leva utan, kan inte leva med. Blivit koffeinberoende och bokstavligen häller i mig kaffeblasket och röker ännu mer än vanligt. Det hjälper inte att det varit 15 minusgrader ute idag, eller att jag känner en stark längtan att vilja göra något som jag i nuläget inte kan.
(Detta
är
då
min
nuvarande
mundering,
minus
morgonrocken)
Hur lär man sig snåla? Jag är hopplös med pengar och spenderar hela månadsinkomsten på första veckan och lever på ärtsoppa resten av månaden... då har man inte ens råd med en fucking tandborste.
Jag har duschat tre gånger idag, först på morgonen för att jag var skitig, så det var ju bara bra med en dusch då. Men de andra två gångerna var för att tina upp min frusna kropp (var så kall i lederna, fingrar och tår att jag knappt kunde röra mig) och för att stilla min panikångest av att jag frös. Ja det är sant, jag får för-i-helvete panikångest av att frysa. Men då menar jag inte av att tycka det är lite småkallt och huttra lite, utan bara när jag riktigt, riktigt fryser som fan och det känns som att jag ska dö. Det spelade ingen roll att ja hade två lager luvtröjor under fleece-morgonrocken, långkalsonger under mjukisbrallorna och extra tjocka sockor över strumporna och konstant drack varmt kaffe. Jag frös så in i helvete att jag var tvungen att gå in i duschen och spola skitvarmt vatten över mig. Och så några timmar senare så var det dags igen. Suck.
Det är det här jag menar när jag pratar om fobi för att frysa. Det är inte normalt att få seriöst dödsångest av att vara "lite" kall i några timmar. Jag tror inte det i alla fall. Är det vanligt? Folk pratar ju så sällan om allt sådant jag bara häver ur mig som om det vore en bakfyllespya. Vilken slående likhet, faktiskt!
Mitt skrivande går ju bra också, för övrigt. Boken har inte fått något namn än, men jag kommer väl på något om inte annat när boken är klar. Om den nu blir det, vill säga. Jag brukar ju inte vara så bra på det där med att avsluta påbörjade projekt. Det har blivit värre med åren dessutom. Tänk vad en depression kan förstöra ens liv.
Tänk vad en depression kan förstöra ens liv.
Jag fastnar så mycket i mina olika destruktiva tankespiraler hela tiden. Det gör att jag tappar det lilla lokalsinne jag hade, tidsuppfattningen och även greppet om verkligheten. Idag analyserade jag min uppfattning om strumptillverkning i ett par timmar. Det är verkligen inte sunt tänkande. Inte när tankarna på strumpor får en att gå vilse den korta sträckan mellan lägenheten och Gottsunda centrum. Och jag tappar verklighetsuppfattningen när mina tankar om ditt och datt blir så intensiva att jag börjar tro mer på mina spekulationer om ifall träd hade själar och de vakar över oss, eller om mumifierade katter som vill hämnas - att jag lever mig i dem, som om jag såg på en film och sen helt plötsligt var jag med i filmen. Det kan bli en fasansfull chock (och oftast även en besvikelse) när jag sedan kastas tillbaka till verkligheten igen.
Nu kan jag ju inte låta bli att komma till frågan: hur definierar man vad och vilka tillstånd som skull kunna kallas för psykos? Eller en dissociation? Det är ju bara tankar...
... eller?
Det känns som att mitt huvud snart ska sprängas. Jag tänker på tankar jag tänkt och analyserar samtidigt som jag klagar över att jag analyserar för mycket. Det är detta jag menar med destruktiva spiraler. Det bara fortsätter. Hela tiden. Tills jag till slut somnar av utmattning när resten av min kropp får nog och bara stänger av. Som en fucking hårddiskkrasch! Ibland är det lite jobbigt att vara jag...
Sunday, 5 February 2012
Vinterdvala och skrivenergi
Nu har jag inte skrivit på länge än. Mest beror uppehållet på diverse dator- och internetproblem. Först kraschade min andra hårddisk i ordningen, sedan krånglade mitt mobila skräpbredband.
Allting verkar påverkas av mitt psykiska mående, till och med tekniken hänger med i samma kurva. Den senaste tiden (jag vet inte exakt hur länge) har min aptit minskat och självskadandet ökat avsevärt i takt med mitt självhat och nässelfebern som envetet fortsätter att plåga mig. Troligast har jag drabbats av dessa utslag på grund av någon eller båda av de relativt nya mediciner jag tar. Om det är Cymbalta så är det jobbigt för att jag får en hemsk, ihållande migrän som inte går över om jag försöker sluta med den. Dessutom så har jag den redan på väldigt låg dos, så vet inte ens om det går att trappa ner. Om det inte är Cymbalta så är det Lyrica, och det är den bästa fucking medicinen jag någonsin tagit. Jag vill inte sluta med den, och om den visar sig vara boven till min biverkning så vet jag inte vad jag ska göra.
Så i min jävla ångest över all skit som hela tiden ska drabba mig så självskadar jag mycket mer än jag någonsin gjort förut. Hela mina armar och ben är hela tiden täckta av gamla och nya skärsår, överallt där jag fått utslagen. För det är bättre om det svider efter färska sår än kliar något vansinnigt. Värme och stress gör tydligen utslagen värre, och jag hatar att frysa och lever i konstant psykisk stress. Jippi.
Men en positiv sak är att jag har kommit igång ordentligt med mitt skrivande. Jag håller på att arbeta med en bok, typ roman-thriller med inslag av det övernaturliga och väldigt komplicerade relationer. Jag kallar den "Grimston Estate" tills vidare, då det är så fantasistaden där handlingen utspelar sig heter. Jag skriver den på svenska, och för hand nu, detta blir ju egentligen det tredje utkastet. Jag skriver oftast några timmar per dag, fyra-fem dagar i veckan och sitter gärna på Café Linné med en kopp kaffe tillgänglig och ibland någon sötsak till. Jag har varit dit flera gånger i veckan sedan tisdag förra veckan, vilket är nästan två veckor nu, så jag har snabbt blivit stammis. Skrivandet håller mig på rätt kurs, även om jag faller samman då och då.
I korta perioder om några dagar försvinner min aptit på livet i stort sett helt och jag stänger in mig i lägenheten, stänger av telefonen, internet, allt som påminner mig om världen utanför. Jag äter mycket lite numera, oftast någon godbit på caféet, och ibland någon enstaka Subway-macka, pizza, skinkmackor eller liknande, enkelt käk. Jag försöker få i mig näring på andra sätt, mest genom att dricka juice eller sådana där måltidsersättningsdrycker, utöver alla liter kaffe och annat onyttigt...
Annat på nyhetsfronten är väl att DBT'n äntligen börjar komma igång så smått. Hemuppgiften är fylla i ännu ett veckokort och komma på och skriva ihop en krislista. Ska försöka skissa lite på det senare, om jag kan slita mig från World of Warcraft, vill säga...
Jag ska nog även göra ett inlägg som en översikt över året 2011, en liten sammanfattning bara. Ha de bra så länge!
Allting verkar påverkas av mitt psykiska mående, till och med tekniken hänger med i samma kurva. Den senaste tiden (jag vet inte exakt hur länge) har min aptit minskat och självskadandet ökat avsevärt i takt med mitt självhat och nässelfebern som envetet fortsätter att plåga mig. Troligast har jag drabbats av dessa utslag på grund av någon eller båda av de relativt nya mediciner jag tar. Om det är Cymbalta så är det jobbigt för att jag får en hemsk, ihållande migrän som inte går över om jag försöker sluta med den. Dessutom så har jag den redan på väldigt låg dos, så vet inte ens om det går att trappa ner. Om det inte är Cymbalta så är det Lyrica, och det är den bästa fucking medicinen jag någonsin tagit. Jag vill inte sluta med den, och om den visar sig vara boven till min biverkning så vet jag inte vad jag ska göra.
Så i min jävla ångest över all skit som hela tiden ska drabba mig så självskadar jag mycket mer än jag någonsin gjort förut. Hela mina armar och ben är hela tiden täckta av gamla och nya skärsår, överallt där jag fått utslagen. För det är bättre om det svider efter färska sår än kliar något vansinnigt. Värme och stress gör tydligen utslagen värre, och jag hatar att frysa och lever i konstant psykisk stress. Jippi.
Men en positiv sak är att jag har kommit igång ordentligt med mitt skrivande. Jag håller på att arbeta med en bok, typ roman-thriller med inslag av det övernaturliga och väldigt komplicerade relationer. Jag kallar den "Grimston Estate" tills vidare, då det är så fantasistaden där handlingen utspelar sig heter. Jag skriver den på svenska, och för hand nu, detta blir ju egentligen det tredje utkastet. Jag skriver oftast några timmar per dag, fyra-fem dagar i veckan och sitter gärna på Café Linné med en kopp kaffe tillgänglig och ibland någon sötsak till. Jag har varit dit flera gånger i veckan sedan tisdag förra veckan, vilket är nästan två veckor nu, så jag har snabbt blivit stammis. Skrivandet håller mig på rätt kurs, även om jag faller samman då och då.
I korta perioder om några dagar försvinner min aptit på livet i stort sett helt och jag stänger in mig i lägenheten, stänger av telefonen, internet, allt som påminner mig om världen utanför. Jag äter mycket lite numera, oftast någon godbit på caféet, och ibland någon enstaka Subway-macka, pizza, skinkmackor eller liknande, enkelt käk. Jag försöker få i mig näring på andra sätt, mest genom att dricka juice eller sådana där måltidsersättningsdrycker, utöver alla liter kaffe och annat onyttigt...
Annat på nyhetsfronten är väl att DBT'n äntligen börjar komma igång så smått. Hemuppgiften är fylla i ännu ett veckokort och komma på och skriva ihop en krislista. Ska försöka skissa lite på det senare, om jag kan slita mig från World of Warcraft, vill säga...
Jag ska nog även göra ett inlägg som en översikt över året 2011, en liten sammanfattning bara. Ha de bra så länge!
Subscribe to:
Posts (Atom)