Fan vad det här sög då. Jag är stressad som fan över inte bara skolan men även annat. Hur i helvete ska jag planera denna lovvecka så det blir bra? Faktum är att jag nog kommer skita i det här med planering och bara göra vad som än faller mig in för tillfället.
Annars vet jag faktiskt inte vad som hände, jag bara föll ihop. Efter att jag packat inför Gotland (åker på söndag) och efter att jag... just ja. Läste en massa skit på internet och fastnade i tankespiraler. Det blev fruktansvärt starkt och mörkt. Och inte ens blodet kunde få mig att sluta tänka. Fick en impuls att jag skulle ta med mig kaffe, cigg, dagbok och dator upp på taket och sätta mig. Bara för att fly ut. Tar hissen upp till den fjärde och högsta våningen och inser att det känns inte som samma byggnad längre. Ser en låda på väggen som jag antar är en stege och en lucka i taket precis ovanför. Det sticker och pirrar i mig och jag måste böja mig ner för att få tillbaka blodet i huvudet. Rycker upp dörren till lådan och finner mycket riktigt en stege däri. Tar försiktigt tag i den och fäller ut den. Börjar klättra. Redan på första steget känner jag yrseln. Tar ett steg till, och så ytterligare ett. Når luckan i taket och fattar först inte hur jag ska få upp den. Fattar sen. Men den är tung och jag måste upp ytterligare ett steg för att få bättre grepp. Men luckan är fortfarande för tung och jag måste öppna den åt höger av alla jobbiga håll. Jag känner det som att jag har en avgrund under mig, jag litar inte på stegen jag litar inte på mig själv, att JAG håller. Känner hur jag skakar. Fan. Biter mig fundersamt i läppen och försöker tänka klart. Hur gör jag? Jag står här med luckan i högerhanden och den är alldeles för tung samtidigt som jag krampaktigt håller i stegen med vänsterhanden; men jag tror jag skulle orka om jag tog ett steg till samtidigt som jag håller i luckan och trycker den uppåt och bortåt. Nästa tanke slår mig: hur fan kommer ner igen? Minnet om loftet i stallet när jag var liten kommer kraftfullt emot mig och jag smäller igen luckan och klättrar snabbt ner igen. Fan fan fan.
Tar hissen ner alla fyra våningarna igen. Det regnar lätt och nattluften svalkar mig ömt. Nederlaget värker i mig och jag faller nästan ihop på den blöta marken. Men duggregnets svaga knattrande lugnar mig, och jag bestämmer mig för att gå en bit. Vart som helst, hur som helst, bara jag kommer bort. Jag vill fullständigt försvinna, upphöra att existera, låta jorden sluka mig. Jag skakar många meter och kedjeröker ner till stan. Jag har aldrig rymt hemifrån så många gånger förut när jag fortfarande bodde med familjen som nu när jag bor ensam. Jag vill bara bort, bort från min ångestfyllda lägenhet med krympande väggar och ensamma, tomma dysterhet.
Försöker se min egen framtid, och inser att jag inte ens kan se så långt. Hela julen är bara ett stort jävla mörker. Jag kan inte se det. Inte alls. Är det inte det jag vill? Jag vet inte. Men ändå den där lugna tryggheten djupt inom mig. Jag vet inte säkert om jag vill vara död före jul eller ej. Det kittlar och det skrämmer på samma gång. Jag tror jag grät ett ton tårar och rökte tio cigaretter på trettio minuter och med fyra värdelösa skärsår på armarna. Jag kände dem inte ens. Vart är jag på väg? Det är ju inga sanningar, inte ens i närheten, men bara känslan av att det KAN vara så är så... stark. Överväldigande. Jag vet att mina känslor äter mig, i alla fall känns det så. Men när det går såhär långt... vad annat kan jag vänta mig? Det är inte förvånande att jag tror att jag inte kommer klara mig till jul, inte med den inställningen jag har. Jag vill så mycket tills jag inte vill någonting längre. Ambivalens och likgiltighet på samma gång, yin och yang slår ut varandra. Det bara smetar samman och jag kan inte hitta ut.
Ringa någon Suicide hotline snart kanske? Finner efter lite googling ett amerikanskt självmordsforum och finner konstigt nog lite tröst mitt i allt mörker. Men det är väl sant som de säger, att "misery loves company". Och det kan faktiskt hjälpa att ta del av andras mörker, så känner man sig inte så ensam i sitt eget mörker längre. Men det var efter jag läste det här citatet, som ändå var det som fick mig att vakna till. Men ändå så djävla hemskt, och kände mig väl nog extra träffad av just detta exempel även fast det fanns fler exempel på forumet:
"What about jumping? Ask John. He used to be intelligent with an engaging sense of humor. That was before he leaped from a building. Now he's brain-damaged and will always need care. He staggers and has seizures. He lives in a fog. Worst of all, he knows he used to be normal."
Sitter på centralen och försöker att inte tänka på att jag borde dra mig tillbaka till lägenheten igen snart. Innan det blir för kallt och innan datorns batteri dör. Klockan är någonstans mellan halv tio och halv ett på natten.
Det kommer och går lite folk här, och jag måste väl se för lustig ut som de stirrar. Vänjer mig fan aldrig vid det. Och de som tror att jag klär mig annorlunda för att jag vill ha uppmärksamhet: se på mig nu, sittandes här med trassligt hår och runnet smink efter att ha gråtit, samma kläder som jag hade i plugget tidigare under dagen och kängorna är oknutna. Jag söker ingen ögonkontakt, vill bara bort. Jag är annorlunda och uppfattas som freak hur jag än gör, tror du det spelar någon roll hur jag klär mig? Det gör det inte. Då kan jag lika gärna ha på mig det jag vill.
Blargh, hur blev det såhär? Om jag kunde för i helvete bara rycka upp mig nån jäkla gång. Vad har jag att må såhär piss för egentligen? Asså ibland fattar jag inte. Jag bara läser något random på någon sida och så börjar jag spontantänka och de där spontantankarna sprider sig som ett elakt virus och infekterar hela mig. Och så känner jag mig sådär sönderriven och fullkomligt hjälplös igen. Försöker fly från världen när det är mig själv och mina tankar och känslor jag vill fly ifrån. Men kan jag ens det? Ibland, i väldigt korta stunder, om jag har tur.
Batteriet sinar och jag blir kallare och kallare... funderar på om jag ens orkar gå. Det är nästan lite lockande att stanna här ute i kylan inatt. Men nej, då lär jag ju bara gå sönder ännu mer. Jag ska aldrig tro att jag nått någon botten, jag har gjort det misstaget förut. Och sanningen är ju den att jag är inte ens i närheten av någon botten förrän jag är död. Så kan lika gärna släppa den tanken direkt.
Tog mig hem igen sen i alla fall, batteriet i datorn dog knappt halvvägs från station. Väl inne i lägenheten äter jag baguette med kycklingröra och dricker vaniljcola. Om jag känner mig bättre vet jag inte, det är i alla fall inte värre, och det är tillräckligt just nu. Men nu ska jag gå och sova.
Saturday, 30 October 2010
Monday, 25 October 2010
Hudlös
I'm losing my game. Jag tar mig ständigt vatten över huvudet, och jag drunknar hela tiden. Jag vet inte om det är ilskan, föraktet, sorgen, förvirringen eller att jag känner mig så väldigt hjälplös som är värst. Kanske att när allt bara vräker sig över en på samma gång i full styrka som jag förlorar mest. Jag verkligen hatar den känslan när man inser att det finns ingenting mer att göra. Man har kämpat till sina sista krafter, håller nu andan i en sista kraftansträngning och inser att det finns inget annat än att släppa taget. Sluter ögonen och låter sig bli fullkomligt överkörd. Självinsikt när den gör som ondast.
Vad är det för djävulskap som ser till att internet hänger sig när jag upprört behöver, verkligen fucking behöver en viss musik jag inte har på skiva någonstans så otroligt djävla mycket för att ens ha någon möjlighet att undvika att kollapsa? Varför förstår jag ingenting av vad jag ger mig in på egentligen, varför känns varenda dag som en ny, främmande och skrämmande värld som fullkomligt slukar mig? Hur fan kan jag vara såhär känslig? Tar åt mig av minsta lilla och förstärker det tiofalt. Det är som att jag är helt hudlös.
Den enda människa inom vården jag kunnat öppna mig inför och på nåt sätt nästan vågat lita på, den enda psykologutbildade så kallad expert jag faktiskt ansett kan det här med att trösta, verka upplyftande, komma med vettiga, insiktsfulla tips och hjälpa, som jag gått hos i över två år, eller är det tre?, slutar imorgon. Hon ringde i alla fall mig och sa hejdå, och sa att hon skulle skicka en remiss till den enhet jag egentligen ska vara hos men klängde envist fast vid Östhammars långt efter att jag flyttade till Uppsala för att inte förlora kontakten med henne. Jag grät nästan i telefonen.
Life goes on? I can't help but wonder for how long.
Men så kan jag inte avsluta ett blogginlägg. Undrar om jag får sova inatt, sov bara en timme förra natten, så tekniskt sett har jag egentligen varit vaken sen halv sju söndag kväll. Vilade en timme nu på eftermiddagen, var så trasig att jag bara föll ihop på det kalla golvet och jag kan nästan svära på att jag huttrade lika mycket när jag sov som jag gjorde när jag vaknade och innan jag somnade. Var helt iskall. Det är skrämmande att man kan vara så kall som jag blir ibland trots att jag har tre gånger mer kläder på mig än någon annan. Min blodcirkulation (som jag förvärrar ännu mer genom att röka), mina dåliga sömn- och matvanor plus den ofantliga stressen jag dagligen utsätter mig för kan ha något med det att göra. Gör det inte mindre läskigt ändå. Satt med jackan i klassrummet och skakade för att jag var så förtvivlat kall, och det var ju inte ens kallt i klassrummet, 18-20 grader skulle jag tippa. Men det var säkert bara 12. Måste till Rusta och köpa extra element, vill för i helvete inte återuppleva förra vintern med 11 grader i lägenheten igen. Kan man ha fobi för kyla så har jag säkert det också, men orka. Jag upptäcker bara mer skit inom mig hela tiden, vill inte veta mer nu.
Har lyssnat på Enya i flera dagar nu, hennes röst är så jäkla fin.
Åh, svenskaarbetet kommer säkert bli astufft förresten. Jag som aldrig egentligen skrivit pm och sen så lärarn som förklarade så luddigt. Hon sa också att om man bara planerade allting bra så skulle det säkert gå jättebra. Enda kruxet är väl att jag är urusel på här med att planera. Känner mig seriöst jätteduktig när jag lyckats planera att ta mig själv till Stockolm med tåg, byta till tunnelbana, gå några meter, vara på ett möte i en timme och ta mig tillbaka till Uppsala samma väg. Men nu ska vi väl kanske inte jämföra mitt helt fenomenalt kassa lokalsinne med skolarbete kanske. Kanske.
Det luktar mat. Mår jag illa eller blir jag hungrig? Jobbigt om det är båda.
En av mina boendestödjare är förresten jävligt störande och rätt inkompetent. Vanligtvis är han bara irriterande med sitt oupphörliga babblande och dåliga skämt som han självklart själv skrattar åt, men idag tog han fan priset. Jag stressade som fan i morse när han var där, sprang som en tok mellan köket, badrummet, sängen och garderoben. Kunde inte hitta någonting och hann inte ens få på mig alla kläderna i tid. Och så bara står han där! Alltså vafan har jag dig till egentligen? Hjälp till att leta efter mina skolböcker då! Alltså ibland... tur att jag bara har honom på måndagar i alla fall.
Hehe, Blogthings.com tycker att jag är 96% bipolär. För att menlösa, totalt ovetenskapliga tester på näter är kul, helt enkelt!
"- Vad är egentligen tjejbaciller? Jag menar, vad händer om man drabbas av dem?
- Det är när man först blir bitter, gillar L Word och blir homosexuell"
Vad är det för djävulskap som ser till att internet hänger sig när jag upprört behöver, verkligen fucking behöver en viss musik jag inte har på skiva någonstans så otroligt djävla mycket för att ens ha någon möjlighet att undvika att kollapsa? Varför förstår jag ingenting av vad jag ger mig in på egentligen, varför känns varenda dag som en ny, främmande och skrämmande värld som fullkomligt slukar mig? Hur fan kan jag vara såhär känslig? Tar åt mig av minsta lilla och förstärker det tiofalt. Det är som att jag är helt hudlös.
Den enda människa inom vården jag kunnat öppna mig inför och på nåt sätt nästan vågat lita på, den enda psykologutbildade så kallad expert jag faktiskt ansett kan det här med att trösta, verka upplyftande, komma med vettiga, insiktsfulla tips och hjälpa, som jag gått hos i över två år, eller är det tre?, slutar imorgon. Hon ringde i alla fall mig och sa hejdå, och sa att hon skulle skicka en remiss till den enhet jag egentligen ska vara hos men klängde envist fast vid Östhammars långt efter att jag flyttade till Uppsala för att inte förlora kontakten med henne. Jag grät nästan i telefonen.
Life goes on? I can't help but wonder for how long.
Men så kan jag inte avsluta ett blogginlägg. Undrar om jag får sova inatt, sov bara en timme förra natten, så tekniskt sett har jag egentligen varit vaken sen halv sju söndag kväll. Vilade en timme nu på eftermiddagen, var så trasig att jag bara föll ihop på det kalla golvet och jag kan nästan svära på att jag huttrade lika mycket när jag sov som jag gjorde när jag vaknade och innan jag somnade. Var helt iskall. Det är skrämmande att man kan vara så kall som jag blir ibland trots att jag har tre gånger mer kläder på mig än någon annan. Min blodcirkulation (som jag förvärrar ännu mer genom att röka), mina dåliga sömn- och matvanor plus den ofantliga stressen jag dagligen utsätter mig för kan ha något med det att göra. Gör det inte mindre läskigt ändå. Satt med jackan i klassrummet och skakade för att jag var så förtvivlat kall, och det var ju inte ens kallt i klassrummet, 18-20 grader skulle jag tippa. Men det var säkert bara 12. Måste till Rusta och köpa extra element, vill för i helvete inte återuppleva förra vintern med 11 grader i lägenheten igen. Kan man ha fobi för kyla så har jag säkert det också, men orka. Jag upptäcker bara mer skit inom mig hela tiden, vill inte veta mer nu.
Har lyssnat på Enya i flera dagar nu, hennes röst är så jäkla fin.
Åh, svenskaarbetet kommer säkert bli astufft förresten. Jag som aldrig egentligen skrivit pm och sen så lärarn som förklarade så luddigt. Hon sa också att om man bara planerade allting bra så skulle det säkert gå jättebra. Enda kruxet är väl att jag är urusel på här med att planera. Känner mig seriöst jätteduktig när jag lyckats planera att ta mig själv till Stockolm med tåg, byta till tunnelbana, gå några meter, vara på ett möte i en timme och ta mig tillbaka till Uppsala samma väg. Men nu ska vi väl kanske inte jämföra mitt helt fenomenalt kassa lokalsinne med skolarbete kanske. Kanske.
Det luktar mat. Mår jag illa eller blir jag hungrig? Jobbigt om det är båda.
En av mina boendestödjare är förresten jävligt störande och rätt inkompetent. Vanligtvis är han bara irriterande med sitt oupphörliga babblande och dåliga skämt som han självklart själv skrattar åt, men idag tog han fan priset. Jag stressade som fan i morse när han var där, sprang som en tok mellan köket, badrummet, sängen och garderoben. Kunde inte hitta någonting och hann inte ens få på mig alla kläderna i tid. Och så bara står han där! Alltså vafan har jag dig till egentligen? Hjälp till att leta efter mina skolböcker då! Alltså ibland... tur att jag bara har honom på måndagar i alla fall.
Hehe, Blogthings.com tycker att jag är 96% bipolär. För att menlösa, totalt ovetenskapliga tester på näter är kul, helt enkelt!
"- Vad är egentligen tjejbaciller? Jag menar, vad händer om man drabbas av dem?
- Det är när man först blir bitter, gillar L Word och blir homosexuell"
Wednesday, 20 October 2010
Försöker
Efter förra inlägget tänkte jag att nu måste nästa inlägg vara mera uppåt annars kommer mina läsare tro att jag deppat ihjäl eller nåt. Men det kanske jag har om jag inte kan förmå mig till att skriva nåt positivt?
Varför kan jag inte sova??!! Klockan är kvart i fyra på natten och jag kan som vanligt inte få tyst i huvet eller ens känna mänskliga saker som trötthet eller pigghet, jag är alltid i nåt slags vakuum mittemellanläge. Allting känns liksom overkligt och konstigt, som en dåligt animerad film. Och allt går ännu långsammare och inte som att det gick så fort till att börja med precis. Men jag rör mig framåt i alla fall och det är väl det som är det väsentliga. Även om tanter med rullator går om mig!
Har inte orkat handla på länge så nu har jag nästan ingen mat alls hemma. Men lyckades gräva fram någon köttbit och pasta jag kunde trycka ner. Hade ingen cola heller så det fick bli energidryck till maten istället. Säkert därför jag inte kan sova, bland annat, borde inte dricka energidrycker egentligen, fast det var många timmar sedan. "Är ej lämplig för personer överkänsliga mot koffein" står det inte helt oväntat på burken och jag vet att jag kan bli knasig om jag dricker för mycket eller för starkt the. Och the innehåller lite koffein, så att eh... Men vad gör man, pallar inte kranvattnet. Och nu luktar det mat i lägenheten vilket får mig att må illa. Hatar matlukt, det är bara okej om jag är superhungrig.
Fick en massa pengar i måndags också, så nu är jag lite shoppingsugen faktiskt! Men det får bli efter att jag betalat in alla (k)räkningar och sånt så jag inte bränner upp allt på en vecka och sen får leva på nudlar resten av månaden. Vilket jag typ gjort sen i våras, men ändå.
Och stöket med LSS-människorna fortsätter (LSS = Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. "Människorna" är de som jobbar inom det och specifikt då min kontaktperson där). De säger konstiga saker till mig och jag blir upprörd och försöker förklara mig tills jag går sönder, skickar morsan på dem och sedan kommer dem till mig igen och sådär håller det på. Nu senast hade morsan försökt få dem (ännu en gång) att fatta hur viktigt det är att jag ska få komma till ett sånt där boende typ snarast möjligast och att boendestödet som jag har nu suger apröv och de svarar bara med en undran om hur de ska kunna förbättra boendestödet. Så jag försöker ge dem en bild av vad som är feck så det kan bli så bra det nu kan bli samtidigt som jag gnäller om att det INTE är det ultimata stödet för mig just nu men det är ju i alla fall bättre än inget stöd alls. Och så går jag hem och gråter en skvätt för jag pallar inte snacka med de där aphjärnorna som är så kalla och så tröga och jag fattar inte hur dessa människor kan jobba inom vården. Så jag skickar morsan på dem ännu en gång att försöka reda ut mitt trassel och för att hon förmedlar mina ord så mycket bättre än vad jag gör och hon kan se det objektivt, vilket jag tror hjälper. Men de sabla mänskorna fattar ju ingenting!
Jag inser ju att vad jag egentligen behöver är att typ läggas in på sluten psykiatrisk vård i några veckor men då kickar ju skolan ut mig och det är fan det sista jag vill just nu. Om jag inte kan gå i plugget nu så kommer jag aldrig klara gå det igen senare, och om jag inte klarar att plugga så dras mina pengar in och då börjar den skiten om från början igen och jag kan ju fan inte jobba i det här skicket heller, dessutom så vill jag inte jobba och jag kan tyvärr inte förmå mig till göra saker jag inte har den minsta lilla motivation till. Så istället sliter jag sönder mig själv fullständigt och gnäller om hur djävligt allt är i denna blogg. Men herregud jag är för ung för att bli ett vårdpaket. Jag önskar bara jag kunde lära mig leva innan det är för sent.
Varför kan jag inte sova??!! Klockan är kvart i fyra på natten och jag kan som vanligt inte få tyst i huvet eller ens känna mänskliga saker som trötthet eller pigghet, jag är alltid i nåt slags vakuum mittemellanläge. Allting känns liksom overkligt och konstigt, som en dåligt animerad film. Och allt går ännu långsammare och inte som att det gick så fort till att börja med precis. Men jag rör mig framåt i alla fall och det är väl det som är det väsentliga. Även om tanter med rullator går om mig!
Har inte orkat handla på länge så nu har jag nästan ingen mat alls hemma. Men lyckades gräva fram någon köttbit och pasta jag kunde trycka ner. Hade ingen cola heller så det fick bli energidryck till maten istället. Säkert därför jag inte kan sova, bland annat, borde inte dricka energidrycker egentligen, fast det var många timmar sedan. "Är ej lämplig för personer överkänsliga mot koffein" står det inte helt oväntat på burken och jag vet att jag kan bli knasig om jag dricker för mycket eller för starkt the. Och the innehåller lite koffein, så att eh... Men vad gör man, pallar inte kranvattnet. Och nu luktar det mat i lägenheten vilket får mig att må illa. Hatar matlukt, det är bara okej om jag är superhungrig.
Fick en massa pengar i måndags också, så nu är jag lite shoppingsugen faktiskt! Men det får bli efter att jag betalat in alla (k)räkningar och sånt så jag inte bränner upp allt på en vecka och sen får leva på nudlar resten av månaden. Vilket jag typ gjort sen i våras, men ändå.
Och stöket med LSS-människorna fortsätter (LSS = Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. "Människorna" är de som jobbar inom det och specifikt då min kontaktperson där). De säger konstiga saker till mig och jag blir upprörd och försöker förklara mig tills jag går sönder, skickar morsan på dem och sedan kommer dem till mig igen och sådär håller det på. Nu senast hade morsan försökt få dem (ännu en gång) att fatta hur viktigt det är att jag ska få komma till ett sånt där boende typ snarast möjligast och att boendestödet som jag har nu suger apröv och de svarar bara med en undran om hur de ska kunna förbättra boendestödet. Så jag försöker ge dem en bild av vad som är feck så det kan bli så bra det nu kan bli samtidigt som jag gnäller om att det INTE är det ultimata stödet för mig just nu men det är ju i alla fall bättre än inget stöd alls. Och så går jag hem och gråter en skvätt för jag pallar inte snacka med de där aphjärnorna som är så kalla och så tröga och jag fattar inte hur dessa människor kan jobba inom vården. Så jag skickar morsan på dem ännu en gång att försöka reda ut mitt trassel och för att hon förmedlar mina ord så mycket bättre än vad jag gör och hon kan se det objektivt, vilket jag tror hjälper. Men de sabla mänskorna fattar ju ingenting!
Jag inser ju att vad jag egentligen behöver är att typ läggas in på sluten psykiatrisk vård i några veckor men då kickar ju skolan ut mig och det är fan det sista jag vill just nu. Om jag inte kan gå i plugget nu så kommer jag aldrig klara gå det igen senare, och om jag inte klarar att plugga så dras mina pengar in och då börjar den skiten om från början igen och jag kan ju fan inte jobba i det här skicket heller, dessutom så vill jag inte jobba och jag kan tyvärr inte förmå mig till göra saker jag inte har den minsta lilla motivation till. Så istället sliter jag sönder mig själv fullständigt och gnäller om hur djävligt allt är i denna blogg. Men herregud jag är för ung för att bli ett vårdpaket. Jag önskar bara jag kunde lära mig leva innan det är för sent.
Monday, 18 October 2010
Things falling apart
This night of lonely thoughts
I can't seem to figure them out
and nothing is real thou everything is here
Suffocating in silence, my sleeping is stained
Thou dancing never kept me alive before
I rely on its fragility more than my own
And I space out
Reveal myself to a new reality
Shivering shaking - deliriously awaking
I'm on and off simultaniously
reaching for anything to damage me even more
and I need it til it's over and I just can't stop
The feeling steps outside of me
as I slowly fall apart
on the ground
with all that will never be
that which was never even meant to be
I don't wanna see the things I see
or feel the things I feel
when it will continue for forever and I will never be the same
Parts of me ripped off, parts I will always miss
keep looking for the shards on the ground, they are all around
but I always miss something more, something substantial
I can't find it anywhere
Thou I've never had any control ever in my life
things end up controlling me
I can't own anything but things end up owning me
it's as if something's eating me
no; it certainly is
Soundtrack: Leave me alone - The Crüxshadows
I can't seem to figure them out
and nothing is real thou everything is here
Suffocating in silence, my sleeping is stained
Thou dancing never kept me alive before
I rely on its fragility more than my own
And I space out
Reveal myself to a new reality
Shivering shaking - deliriously awaking
I'm on and off simultaniously
reaching for anything to damage me even more
and I need it til it's over and I just can't stop
The feeling steps outside of me
as I slowly fall apart
on the ground
with all that will never be
that which was never even meant to be
I don't wanna see the things I see
or feel the things I feel
when it will continue for forever and I will never be the same
Parts of me ripped off, parts I will always miss
keep looking for the shards on the ground, they are all around
but I always miss something more, something substantial
I can't find it anywhere
Thou I've never had any control ever in my life
things end up controlling me
I can't own anything but things end up owning me
it's as if something's eating me
no; it certainly is
Soundtrack: Leave me alone - The Crüxshadows
Friday, 15 October 2010
40 timmar
Jao. Ska försöka sammanfatta mitt 40-timmarsäventyr och varför jag inte kom till skolan idag. Det började väl i tisdags, då måndagen gick rätt lugnt och jag sov väl hyfsat den natten fram till tisdagen. Inte värre än vanligt i alla fall. Tisdag morgon var jag med andra ord hyfsat utvilad och kände mig till och med lite taggad att räkna matte den första lektionen. Men det tyckte väl ödet inte alls att jag skulle få fortsätta mig, eller nåt. Kunde nämligen inte koncentrera mig ett dugg under lektionen då matteläraren pratade konstant med någon i klassen och jag kunde bara höra hans röst och siffror när jag försökte fokusera på mina egna siffror. Ville därför gå till biblioteket eller liknande där jag kunde få bättre ro till att jobba men se det fick jag inte. Läraren litade inte på att jag skulle jobba utan fullständig tillsyn och konstant bevakning. Tänkte på förra tisdagen då jag kom en halvtimme för sent och kände att jag inte ville få en utskällning och göra mig själv till åtlöje inför läraren och hellre satt i biblioteket och jobbade men kände på mig att jag inte skulle få det, och då få panik/ångest (panikångest?) över det och då hellre helt skippa matten. Därför gick jag istället och satte mig i biblioteket direkt och sket i att meddela läraren, på så sätt skulle jag i alla fall få skolarbetet gjort och kanske få frånvaro istället för garanterad frånvaro och inget skolarbete gjort. Det är tråkigt när ens fördomar uppfylls.
På eftermiddagen jobbade vi med vårat grupparbete och jag känner viss ångest inför hur jag i helvete ska lyckas bli klar med/få ihop allt innan tiden rinner ur händerna på mig. Åker till ICA och handlar Cola och chickenbits (det enda jag äter när jag väl äter utöver nudlar, kebab och panpizza) men glömmer att köpa en ny tandborste. På kvällen sen kollar jag på Kafka och dricker Absinthe och funderar över alkoholism. Somnar vid halv sju och sover en timme innan jag måste upp. I skolan sen är det föreläsning om någon Nobelpristagare som jag finner väldigt tråkigt och somnar nästan en stund men jag tror nackvärken hindrar mig en aning. Sedan var det engelskalektion och läraren var inte där så man fick skriva upp sig på en närvarolista och sen sätta sig och jobba någonstans. Jag gick till biblioteket för att läsa i min engelskabok men det starka solljuset från fönsterna halvt mördade mig så jag gick runt ett varv och letade efter något ledigt grupprum som kunde vara något mörkare eller i alla med möjligheten att dra för gardiner i eller nåt. Men icke, för se alla grupprummen var upptagna, så jag gick till Knuten (kafeterian) där det var någorlunda mörkt jämfört med de sju solarnas sken i resten den fördömda byggnaden. Börjar läsa i min bok igen, skriver lite och sträcker på mig och har det allmänt mys. Sen kommer någon och tänder lampan!!! Börjar desperat gräva efter solbrillorna i väskan och tänker att det är ju fördjävligt att jag ska behöva ha solbrillorna på mig inomhus, dock är besvikelsen ännu tyngre när jag satt på mig dem och det fortfarande är helt smärtsamt ljust och jobbigt. Vill hitta en garderob eller städskrubb att sätta mig i men finner ingen sådan att tillgå. Går in på första bästa toalett vilket verkar ha blivit min frizon på skolan (så hygieniskt det låter, nu känner jag mig plötsligt som något träsktroll förklätt till elev...) och är vid det här laget tyvärr helt oförmögen till att fokusera på läsning. Det är lite kul att jag lärt mig hur man släcker den automatiska lampan inne på toaletterna förresten.
Inser en massa jobbigt och dumt om mig själv där inne på dass (förutom att jag är ett träskmonster) om hur himla destruktiv jag blivit, alltid varit och är. Att nästan allt jag gör kan jag använda som för att skada mig själv, och jag greppar gladeligen åt mig minsta lilla, ja allt som kan få mig att tänka på annat en stund, oavsett om det är flykt för en liten stund eller längre. Inser att varför jag aldrig sett mig själv som en "beroendemänniska" som blir beroende av diverse saker av den anledning att jag kan ignorera ett fysiskt beroende till den grad att jag inte ens märker av det över huvud taget - men det innebär ju faktiskt inte att det inte finns där, det är bara lättare att göra sig av med. Men alla dessa destruktiva beteenden är ju på ett sätt beroenden, och jag är nog själsligt och psykiskt beroende av en massa saker.
Men sen så är det lunchtid och jag förenar mig själv med resten av världen och är med i lite lunchkonversationer. Äter gör jag dock inte eftersom jag fortfarande mår illa av all tankeverksamhet och det får inte plats någon mat i min mage för all ångest som ligger där och tar plats. Det är drama efter lunchen och vi gör en massa roliga övningar och jag kan äntligen avfokusera på mitt mörker för en stund och ha kul istället. Inser att dramat hjälper mig jättemycket med mitt självförtroende och att våga bjuda mer på mig själv och kanske kommer jag också kunna lära mig att bättre kommunicera med andra. Efter ett långt snack med morsan tidigare förstår jag att det är där Aspergersyndromet ställer till det för mig, det att jag inte kan kommunicera naturligt med andra utan att jag antingen krånglar till det för mig med tankespiraler eller känner mig överväldigad. Dramaläraren säger dessutom fortfarande "hon" om mig, trots att jag rättar henne varje gång. Någon säger att det är för att hon är så impulsiv, och att det därför bara blir så liksom, och jag svarar att om hon nu är så impulsiv så borde det väl bli rätt någon gång? "Jag skiter i hur du uppfattar mig, men du ska säga rätt"
Efter skolan så drar jag hem och packar om så det blir mindre tungt att bära och kollar upp diverse tågtider på nätet och inser att jag inte hinner äta innan jag drar ner till stan igen. Tar tåget mot Stockholm och käkar på MacDonalds, vilket blir det första och enda, jag äter på hela dagen. Tar sen tunnelbanan och åker ett par stationer och drar till RFSLs lokal och transcafé där en läkare (endokrinolog, förmodar jag?) har en föreläsning om hormoner och riskerna med att självmedicinera som så många transpersoner gör av olika anledningar. Det var väldigt informativt och han tog upp en massa saker som jag inte ens reflekterat över tidigare. Blev dock övervägande mycket om kvinnliga hormoner och saker rörande male to female, men inte så värst konstigt då 3/4 av församlingen var just mtf. Kaffeautomaten de hade där var trasig och jag frågade en där om hon visste något om det, men det gjorde hon inte, bara att det var nåt knas med den, och det var det enda jag sa under hela kvällen.
Klockan 21.00 var jag tillbaka på T-Centralen och ser till min förfäran att nästa tåg inte kommer förrän 23.10. Tycker lite synd om mig själv så unnar mig en Cola, en tidning och en chokladkaka och spenderar tiden med att spela Robot Unicorn Attack, Facebook och lyssna på musik. När datorns batteri dör läser jag och lyssnar på musik. Väl på tåget hem mot Uppsala somnar jag till en liten stund men vaknar i panik när tåget stannar till i Märsta och håller mig vaken sedan dess. Kliver av i Uppsala när klockan börjar närma sig 0.30 och jag har vid det här laget varit vaken i drygt 40 timmar, borträknat den enda timmen jag sov natten innan, tillslumrandet under föreläsningen på morgonen i skolan och powernapen på tåget. Så djävla trött har jag nog aldrig varit förut. Om det var möjligt att somna gående så hade jag nog gjort det. Kände mig zombiefierad och kämpade för att inte råka blunda och tappa fokus på vart i helvete jag gick egentligen. Kom fram till lägenheten till slut och försökte varva ner en stund vid datorn. Försökte plugga lite och få ordning på mig själv. Stannade uppe ett par timmar till innan jag kom fram till att jag måste försöka sova. Försöka. Vänder och vrider mig i sängen jättelänge, säkert en och en halv timme innan jag tror att jag somnade. Sista gången jag kollade på klockan var runt halv fem i alla fall.
På morgonen sen vaknar jag och mår pyton och är rädd att jag ska falla ner från min loftsäng om jag försöker ta mig ner från den. "Det här går inte" hade inte tillräckligt stark innebörd för vad jag kände. "Orkar inte" var ett för svagt begrepp och jag skrattade lite inombords när jag tänkte på hur otroligt futtigt det var. Somnade om och sov oroligt hela dagen. Vaknade ännu mera sliten än vad jag kände mig dagen innan. Jag kliver upp vid 5 och vid 2 sitter jag fortfarande i pyjamas och morgonrock och jag har fortfarande inte ätit något. Jag känner ingen hunger, ingen saknad efter mat, ingen lust för mat. Senast jag åt var på McDonalds i Stockholm och jag åt faktiskt inte så mycket då heller. Och stressen med alla skolarbeten som ska vara klara i stort sett nu river sönder mig och det är säkert på grund av det som jag varken kan äta eller sova. Ibland fascineras jag över hur jag i helvete fortfarande kan vara vid liv. För att sammanfatta denna novell så var jag alltså vaken i över 40 timmar i sträck utan att knappt ha ätit nåt och stressat som fan och inte mått särskilt bra alls. Och jag fattar inte hur jag ska få ihop någonting i mitt liv just nu.
"I thought I'd found a reason to live
Just like before when I was a child
Only to find that dreams made of sand
Would just fall apart and slip through my hand"
- från låten "Spirit" med Dead Can Dance.
Djävla mörker.
På eftermiddagen jobbade vi med vårat grupparbete och jag känner viss ångest inför hur jag i helvete ska lyckas bli klar med/få ihop allt innan tiden rinner ur händerna på mig. Åker till ICA och handlar Cola och chickenbits (det enda jag äter när jag väl äter utöver nudlar, kebab och panpizza) men glömmer att köpa en ny tandborste. På kvällen sen kollar jag på Kafka och dricker Absinthe och funderar över alkoholism. Somnar vid halv sju och sover en timme innan jag måste upp. I skolan sen är det föreläsning om någon Nobelpristagare som jag finner väldigt tråkigt och somnar nästan en stund men jag tror nackvärken hindrar mig en aning. Sedan var det engelskalektion och läraren var inte där så man fick skriva upp sig på en närvarolista och sen sätta sig och jobba någonstans. Jag gick till biblioteket för att läsa i min engelskabok men det starka solljuset från fönsterna halvt mördade mig så jag gick runt ett varv och letade efter något ledigt grupprum som kunde vara något mörkare eller i alla med möjligheten att dra för gardiner i eller nåt. Men icke, för se alla grupprummen var upptagna, så jag gick till Knuten (kafeterian) där det var någorlunda mörkt jämfört med de sju solarnas sken i resten den fördömda byggnaden. Börjar läsa i min bok igen, skriver lite och sträcker på mig och har det allmänt mys. Sen kommer någon och tänder lampan!!! Börjar desperat gräva efter solbrillorna i väskan och tänker att det är ju fördjävligt att jag ska behöva ha solbrillorna på mig inomhus, dock är besvikelsen ännu tyngre när jag satt på mig dem och det fortfarande är helt smärtsamt ljust och jobbigt. Vill hitta en garderob eller städskrubb att sätta mig i men finner ingen sådan att tillgå. Går in på första bästa toalett vilket verkar ha blivit min frizon på skolan (så hygieniskt det låter, nu känner jag mig plötsligt som något träsktroll förklätt till elev...) och är vid det här laget tyvärr helt oförmögen till att fokusera på läsning. Det är lite kul att jag lärt mig hur man släcker den automatiska lampan inne på toaletterna förresten.
Inser en massa jobbigt och dumt om mig själv där inne på dass (förutom att jag är ett träskmonster) om hur himla destruktiv jag blivit, alltid varit och är. Att nästan allt jag gör kan jag använda som för att skada mig själv, och jag greppar gladeligen åt mig minsta lilla, ja allt som kan få mig att tänka på annat en stund, oavsett om det är flykt för en liten stund eller längre. Inser att varför jag aldrig sett mig själv som en "beroendemänniska" som blir beroende av diverse saker av den anledning att jag kan ignorera ett fysiskt beroende till den grad att jag inte ens märker av det över huvud taget - men det innebär ju faktiskt inte att det inte finns där, det är bara lättare att göra sig av med. Men alla dessa destruktiva beteenden är ju på ett sätt beroenden, och jag är nog själsligt och psykiskt beroende av en massa saker.
Men sen så är det lunchtid och jag förenar mig själv med resten av världen och är med i lite lunchkonversationer. Äter gör jag dock inte eftersom jag fortfarande mår illa av all tankeverksamhet och det får inte plats någon mat i min mage för all ångest som ligger där och tar plats. Det är drama efter lunchen och vi gör en massa roliga övningar och jag kan äntligen avfokusera på mitt mörker för en stund och ha kul istället. Inser att dramat hjälper mig jättemycket med mitt självförtroende och att våga bjuda mer på mig själv och kanske kommer jag också kunna lära mig att bättre kommunicera med andra. Efter ett långt snack med morsan tidigare förstår jag att det är där Aspergersyndromet ställer till det för mig, det att jag inte kan kommunicera naturligt med andra utan att jag antingen krånglar till det för mig med tankespiraler eller känner mig överväldigad. Dramaläraren säger dessutom fortfarande "hon" om mig, trots att jag rättar henne varje gång. Någon säger att det är för att hon är så impulsiv, och att det därför bara blir så liksom, och jag svarar att om hon nu är så impulsiv så borde det väl bli rätt någon gång? "Jag skiter i hur du uppfattar mig, men du ska säga rätt"
Efter skolan så drar jag hem och packar om så det blir mindre tungt att bära och kollar upp diverse tågtider på nätet och inser att jag inte hinner äta innan jag drar ner till stan igen. Tar tåget mot Stockholm och käkar på MacDonalds, vilket blir det första och enda, jag äter på hela dagen. Tar sen tunnelbanan och åker ett par stationer och drar till RFSLs lokal och transcafé där en läkare (endokrinolog, förmodar jag?) har en föreläsning om hormoner och riskerna med att självmedicinera som så många transpersoner gör av olika anledningar. Det var väldigt informativt och han tog upp en massa saker som jag inte ens reflekterat över tidigare. Blev dock övervägande mycket om kvinnliga hormoner och saker rörande male to female, men inte så värst konstigt då 3/4 av församlingen var just mtf. Kaffeautomaten de hade där var trasig och jag frågade en där om hon visste något om det, men det gjorde hon inte, bara att det var nåt knas med den, och det var det enda jag sa under hela kvällen.
Klockan 21.00 var jag tillbaka på T-Centralen och ser till min förfäran att nästa tåg inte kommer förrän 23.10. Tycker lite synd om mig själv så unnar mig en Cola, en tidning och en chokladkaka och spenderar tiden med att spela Robot Unicorn Attack, Facebook och lyssna på musik. När datorns batteri dör läser jag och lyssnar på musik. Väl på tåget hem mot Uppsala somnar jag till en liten stund men vaknar i panik när tåget stannar till i Märsta och håller mig vaken sedan dess. Kliver av i Uppsala när klockan börjar närma sig 0.30 och jag har vid det här laget varit vaken i drygt 40 timmar, borträknat den enda timmen jag sov natten innan, tillslumrandet under föreläsningen på morgonen i skolan och powernapen på tåget. Så djävla trött har jag nog aldrig varit förut. Om det var möjligt att somna gående så hade jag nog gjort det. Kände mig zombiefierad och kämpade för att inte råka blunda och tappa fokus på vart i helvete jag gick egentligen. Kom fram till lägenheten till slut och försökte varva ner en stund vid datorn. Försökte plugga lite och få ordning på mig själv. Stannade uppe ett par timmar till innan jag kom fram till att jag måste försöka sova. Försöka. Vänder och vrider mig i sängen jättelänge, säkert en och en halv timme innan jag tror att jag somnade. Sista gången jag kollade på klockan var runt halv fem i alla fall.
På morgonen sen vaknar jag och mår pyton och är rädd att jag ska falla ner från min loftsäng om jag försöker ta mig ner från den. "Det här går inte" hade inte tillräckligt stark innebörd för vad jag kände. "Orkar inte" var ett för svagt begrepp och jag skrattade lite inombords när jag tänkte på hur otroligt futtigt det var. Somnade om och sov oroligt hela dagen. Vaknade ännu mera sliten än vad jag kände mig dagen innan. Jag kliver upp vid 5 och vid 2 sitter jag fortfarande i pyjamas och morgonrock och jag har fortfarande inte ätit något. Jag känner ingen hunger, ingen saknad efter mat, ingen lust för mat. Senast jag åt var på McDonalds i Stockholm och jag åt faktiskt inte så mycket då heller. Och stressen med alla skolarbeten som ska vara klara i stort sett nu river sönder mig och det är säkert på grund av det som jag varken kan äta eller sova. Ibland fascineras jag över hur jag i helvete fortfarande kan vara vid liv. För att sammanfatta denna novell så var jag alltså vaken i över 40 timmar i sträck utan att knappt ha ätit nåt och stressat som fan och inte mått särskilt bra alls. Och jag fattar inte hur jag ska få ihop någonting i mitt liv just nu.
"I thought I'd found a reason to live
Just like before when I was a child
Only to find that dreams made of sand
Would just fall apart and slip through my hand"
- från låten "Spirit" med Dead Can Dance.
Djävla mörker.
Friday, 8 October 2010
Tidsbrist, tomhet och trappor
I arrived from chaos,
deliberately born
I was thrown into this world,
uncontrollably torn
(with a part of me still left in the previous)
Simplicity never existed
Drifting past all sense, losing touch
I can't abort this mission,
have I given in too much?
(what is enough?)
All the ignorance and bliss,
elusive gestures in my mind
Kill us both and end this war
I was never meant to be your kind
(the world is in my mind)
A dreamless state of oblivion
clutching at nightmares of sleep
Lucid memories keep drowning me
thoughts of suicide when I get too deep
(delivered from a different dimension)
Repairing the damages every day
The reinforcement encumbers
Emptiness fills me, diffidence and angst
Forget to breathe but counting eternal, insignificant numbers
(until I finally fall asleep)
Skriva dikter på rasten i skolan, eller var det på lektionen? Kändes som det mesta var rätt ostrukturerat i plugget idag. Hälften var inte där och hälften av de som var där orkade inte göra nåt och alla var fett opepp. Helgen kunde inte komma för snart, typ. Så ironiskt att alla snackade om hur oansvariga de som inte kom idag var, när de som var där inte gjorde nåt heller i princip.
Fick fan panik när jag försökte radera min förra blogg på samma ställe som denna, fast med en annan mailadress och skit, och det var en massa krångel. Jag har ju dragit mig för att fixa i ordning det där just för att jag anade att det skulle bli krångligt. Och den bloggen var gammal och från en tid i mitt liv jag får MYCKET ångest av att ens bara tänka på, att dessutom se den mitt framför ögonen på mig med allt vad det innebär utan att kunna radera det var verkligen så satans... hemskt! Jag inser ju inte egentligen hur himla mycket jag behövde lämna det där livet bakom mig, eller hur mycket ångest det ger mig att ens bara tänka på hur jag var då, hur jag levde. Åh fan, låter ju som att jag skulle varit drogmissbrukare eller nåt, haha. Nej, men asså, shit. Vafan pysslade jag med? Försökte leva som tjej och överdrev så satans djävla mycket att det blev bara jättefel. Verkligen jättefel! Och det ger mig sådan oerhörd ångest att se det jag skrev då och se bilder på mig själv uppklädd som någon goth/emo drag queen från yttre rymden med shit loads of smink och allt. Eller så är jag bara extra känslig nu. Känt mig lite konstigare än vanligt just idag faktiskt. Liksom upplöst, och väldigt tom. Typ dikten jag skrev några rader upp. Kebaben smakade ingenting och kaffet och colan tycktes bara rinna rakt igenom mig utan att ens lämna minsta spår.
Inser att jag dricker varje dag. För att lugna mig? Har visst blivit en vana att hälla upp en slatt absinthe eller blanda i lite rom i colan direkt när jag kommer hem. Men allt är så stökigt i mitt liv just nu. Min självdestruktivitet är värre än den någonsin varit och jag har verkligen jättesvårt att kontrollera mina känslostormar. Det är som att jag bryr mig inte om ifall jag dör i förtid av kol eller sabbar min lever, råkar bli överkörd av en lastbil för att jag inte orkar se mig för innan jag går över vägen, svälter halvt ihjäl för att jag struntar i att äta i flera dagar eller skär för djupt, bara jag får andas NU. Men jag vill inget hellre än att hitta bättre sätt. Något som inte är så djävla trasigt. Jag försöker slå ut trasigheten med ännu mera trasighet, det kan ju inte bli annat än ännu mera trasigt, eller hur? Då är det ju bra att jag har den insikten i alla fall, men kan likt förbannat inte göra något åt det.
Slottsfesten var underbar igår, förresten! De gjorde ett jätteroligt och spännande teaterframträdande och en massa äventyr och god mat. Blev dubbad till Wiking också. Men trapporna... lyckas för det mesta undvika min trappfobi (ja, det finns, för er som inte vet/fattar det, dess riktiga namn är bathmophobia, eller climacophobia). Men det är en av mina mer hanterbara fobier, då "vanliga" trappor inte effekterar mig mycket alls, men blir lätt lite stingslig om det inte finns någon ledstång eller nåt man kan använda som ledstång. Men de trapporna som vi gick i i slottet var så branta och ojämna och utan ledstång. Höll krampaktigt tag om väggen och klev försiktigt med jättesmå steg, alldeles för rädd för att ens kunna tänka klart och fick svindelkänslor och hjärtklappning utav helvete. Så jäkla rädd för att kliva fel, halka och rasa ner. Allra värst är det att gå nerför, känns som att jag har mindre kontroll över hur jag kliver då. Ibland undrar jag hur jag kan vara så fruktansvärt rädd för att falla, eller över huvud taget bara röra mig i trappor. Minns att när jag var liten, typ 5 år eller nåt och jag tror jag var kissnödigt eller nåt mitt i natten och försökte skynda nerför trappan till toaletten och halkade och föll ner alla 17 trappstegen. Men ibland blir jag förvirrad ifall det ens är ett verkligt minne eller bara något jag var rädd för. Men jag hatade den trappan vi hade i huset kommer jag ihåg. Och sen var det stegen upp till loftet i stallet som jag också hade en speciell relation till... blev nämligen kvar uppe på det där loftet i flera timmar första gången jag klättrade upp dit för att jag inte vågade klättra ner. Jag kommer ihåg att jag bad mamma om att få hoppa ner de drygt 2 meterna till slut, så jäkla rädd var jag för att ens sätta foten på det översta trappsteget. Skulle jag vara där idag skulle jag nog reagera på exakt samma sätt. Helt sjukt ju, egentligen!
Har så mycket att göra nu, jag tror jag blir tokig(are?) ... Två stora skolarbeten/redovisningar som båda ska vara klara till vecka 41 och dessutom inlämningsarbete som ska vara klart vecka 42. Engelskabok jag ska läsa och måste börja fundera ut ett ämne till det första projektet/arbetet på engelskan. Alltså vafan ska jag hinna leva också, eller? Jag vet seriöst inte hur jag ska få det här att gå ihop alls... Jag vill läsa i min shamanbok, jag vill rita och skriva, festa och träffa kompisar och allt det där man vanligtvis brukar vilja göra utöver skolarbetet. Men det verkar det ju fan knappt finnas någon tid över till.
Min hals gör skitont numera och min morgonröst är riktigt... knasig faktiskt. Morsan ringer ju och väcker mig varje morgon och brukar påpeka att jag låter rätt knasig i telefonen på morgnarna. Typ rasslig och mörk och brölig. Har fortfarande inte fått någon mens igen faktiskt heller, det är då ca 2 veckor "över tid" och hoppas innerligt att det var den sista gången där i augusti, vilket det faktiskt lutar åt nu! Då får jag det säkert imorgon bara för det... Nu när jag tänker efter så skulle det kunna vara andra anledningar till att det uteblir om det nu uteblir, alltså det att jag stressar sönder mig som tusan just nu, och då blir ju allting uppfuckat, även den biten.
Oj, jag tänkte först jag skulle göra ett kort inlägg idag, och typ innan min tvättid började... ja ja, hinner nog tvätta ändå.
deliberately born
I was thrown into this world,
uncontrollably torn
(with a part of me still left in the previous)
Simplicity never existed
Drifting past all sense, losing touch
I can't abort this mission,
have I given in too much?
(what is enough?)
All the ignorance and bliss,
elusive gestures in my mind
Kill us both and end this war
I was never meant to be your kind
(the world is in my mind)
A dreamless state of oblivion
clutching at nightmares of sleep
Lucid memories keep drowning me
thoughts of suicide when I get too deep
(delivered from a different dimension)
Repairing the damages every day
The reinforcement encumbers
Emptiness fills me, diffidence and angst
Forget to breathe but counting eternal, insignificant numbers
(until I finally fall asleep)
Skriva dikter på rasten i skolan, eller var det på lektionen? Kändes som det mesta var rätt ostrukturerat i plugget idag. Hälften var inte där och hälften av de som var där orkade inte göra nåt och alla var fett opepp. Helgen kunde inte komma för snart, typ. Så ironiskt att alla snackade om hur oansvariga de som inte kom idag var, när de som var där inte gjorde nåt heller i princip.
Fick fan panik när jag försökte radera min förra blogg på samma ställe som denna, fast med en annan mailadress och skit, och det var en massa krångel. Jag har ju dragit mig för att fixa i ordning det där just för att jag anade att det skulle bli krångligt. Och den bloggen var gammal och från en tid i mitt liv jag får MYCKET ångest av att ens bara tänka på, att dessutom se den mitt framför ögonen på mig med allt vad det innebär utan att kunna radera det var verkligen så satans... hemskt! Jag inser ju inte egentligen hur himla mycket jag behövde lämna det där livet bakom mig, eller hur mycket ångest det ger mig att ens bara tänka på hur jag var då, hur jag levde. Åh fan, låter ju som att jag skulle varit drogmissbrukare eller nåt, haha. Nej, men asså, shit. Vafan pysslade jag med? Försökte leva som tjej och överdrev så satans djävla mycket att det blev bara jättefel. Verkligen jättefel! Och det ger mig sådan oerhörd ångest att se det jag skrev då och se bilder på mig själv uppklädd som någon goth/emo drag queen från yttre rymden med shit loads of smink och allt. Eller så är jag bara extra känslig nu. Känt mig lite konstigare än vanligt just idag faktiskt. Liksom upplöst, och väldigt tom. Typ dikten jag skrev några rader upp. Kebaben smakade ingenting och kaffet och colan tycktes bara rinna rakt igenom mig utan att ens lämna minsta spår.
Inser att jag dricker varje dag. För att lugna mig? Har visst blivit en vana att hälla upp en slatt absinthe eller blanda i lite rom i colan direkt när jag kommer hem. Men allt är så stökigt i mitt liv just nu. Min självdestruktivitet är värre än den någonsin varit och jag har verkligen jättesvårt att kontrollera mina känslostormar. Det är som att jag bryr mig inte om ifall jag dör i förtid av kol eller sabbar min lever, råkar bli överkörd av en lastbil för att jag inte orkar se mig för innan jag går över vägen, svälter halvt ihjäl för att jag struntar i att äta i flera dagar eller skär för djupt, bara jag får andas NU. Men jag vill inget hellre än att hitta bättre sätt. Något som inte är så djävla trasigt. Jag försöker slå ut trasigheten med ännu mera trasighet, det kan ju inte bli annat än ännu mera trasigt, eller hur? Då är det ju bra att jag har den insikten i alla fall, men kan likt förbannat inte göra något åt det.
Slottsfesten var underbar igår, förresten! De gjorde ett jätteroligt och spännande teaterframträdande och en massa äventyr och god mat. Blev dubbad till Wiking också. Men trapporna... lyckas för det mesta undvika min trappfobi (ja, det finns, för er som inte vet/fattar det, dess riktiga namn är bathmophobia, eller climacophobia). Men det är en av mina mer hanterbara fobier, då "vanliga" trappor inte effekterar mig mycket alls, men blir lätt lite stingslig om det inte finns någon ledstång eller nåt man kan använda som ledstång. Men de trapporna som vi gick i i slottet var så branta och ojämna och utan ledstång. Höll krampaktigt tag om väggen och klev försiktigt med jättesmå steg, alldeles för rädd för att ens kunna tänka klart och fick svindelkänslor och hjärtklappning utav helvete. Så jäkla rädd för att kliva fel, halka och rasa ner. Allra värst är det att gå nerför, känns som att jag har mindre kontroll över hur jag kliver då. Ibland undrar jag hur jag kan vara så fruktansvärt rädd för att falla, eller över huvud taget bara röra mig i trappor. Minns att när jag var liten, typ 5 år eller nåt och jag tror jag var kissnödigt eller nåt mitt i natten och försökte skynda nerför trappan till toaletten och halkade och föll ner alla 17 trappstegen. Men ibland blir jag förvirrad ifall det ens är ett verkligt minne eller bara något jag var rädd för. Men jag hatade den trappan vi hade i huset kommer jag ihåg. Och sen var det stegen upp till loftet i stallet som jag också hade en speciell relation till... blev nämligen kvar uppe på det där loftet i flera timmar första gången jag klättrade upp dit för att jag inte vågade klättra ner. Jag kommer ihåg att jag bad mamma om att få hoppa ner de drygt 2 meterna till slut, så jäkla rädd var jag för att ens sätta foten på det översta trappsteget. Skulle jag vara där idag skulle jag nog reagera på exakt samma sätt. Helt sjukt ju, egentligen!
Har så mycket att göra nu, jag tror jag blir tokig(are?) ... Två stora skolarbeten/redovisningar som båda ska vara klara till vecka 41 och dessutom inlämningsarbete som ska vara klart vecka 42. Engelskabok jag ska läsa och måste börja fundera ut ett ämne till det första projektet/arbetet på engelskan. Alltså vafan ska jag hinna leva också, eller? Jag vet seriöst inte hur jag ska få det här att gå ihop alls... Jag vill läsa i min shamanbok, jag vill rita och skriva, festa och träffa kompisar och allt det där man vanligtvis brukar vilja göra utöver skolarbetet. Men det verkar det ju fan knappt finnas någon tid över till.
Min hals gör skitont numera och min morgonröst är riktigt... knasig faktiskt. Morsan ringer ju och väcker mig varje morgon och brukar påpeka att jag låter rätt knasig i telefonen på morgnarna. Typ rasslig och mörk och brölig. Har fortfarande inte fått någon mens igen faktiskt heller, det är då ca 2 veckor "över tid" och hoppas innerligt att det var den sista gången där i augusti, vilket det faktiskt lutar åt nu! Då får jag det säkert imorgon bara för det... Nu när jag tänker efter så skulle det kunna vara andra anledningar till att det uteblir om det nu uteblir, alltså det att jag stressar sönder mig som tusan just nu, och då blir ju allting uppfuckat, även den biten.
Oj, jag tänkte först jag skulle göra ett kort inlägg idag, och typ innan min tvättid började... ja ja, hinner nog tvätta ändå.
Sunday, 3 October 2010
Reasons to live
Känns som att det kanske är dags för en uppdatering... vad är det med mig och trippelpunkter??? (Tycker om dem bara...)
Var till familjen på Gotland över helgen, åkte i fredags och kom hem nu, söndag kväll. Så det var en snabb visit. Farsan hade skaffat en ny dator till mig och då blev jag glad! En Dell Inspiron med Windows 7. Han hade fixat så min användares namn var John och han till och med tilltalade mig med John flera gånger under helgen! Tog närmare ett år, but still! Nu är det bara morsan som fortfarande använder mitt gamla namn då, alla andra har skärpt sig och säger rätt. Konstigt det ändå, då hon varit den som stått mig närmast ganska många år av mitt liv, innan Karin tog över den rollen för 9 år sedan. Det är dock fortfarande många som säger hon/henne om mig, även fast de kanske inte känner mig, rättar ofta lärarna på skolan och så. "Jag är maktlös inför hur andra människor uppfattar mig" var det någon som sa. Damn right, but I hate it.
Hittade en massa schyssta saker i Visby också, bland annat Jane Hellen Moods silvergrå hårfärg som inte verkar existera i Uppsala av någon anledning, en jacka för 70 kr second hand och en bok om shamaners läkekonst. Jag har bara precis börjat läsa i den än men jag tror den blir intressant. Bland annat en del om hur man kan hantera sin ilska, och det kan jag behöva!
Varför har jag inte märkt hur himla bra Marillions "Clutching at straws" är förut? Det måste även finnas två versioner av den, för "Shadows on the Barley" finns inte på den skivan jag har. Är det förresten Brandon Lee som man hör skratta i slutet på låten "The last straw/happy ending"? Låter fan lite som det men varför skulle det vara det liksom? Känns som att om jag kollade upp texten till låten så kanske det skulle bli lättare att förstå. Vore rätt awesome om det var det dock!
I lördags var det 2 månader på testosteron också, så lite att fira! Haha, kommer ju fan fira varenda månad numera. Känns lite som att det är en av anledningarna till att jag orkar leva just nu, förändringarna jag får av det och all energin och bara ATT jag har rätt hormoner i kroppen. En så djävla häftig känsla! Värd att leva för är bara den känslan. Om jag ändå kunde förmedla det på något bra sätt till Deanne som har hand om utredningen. Att varenda litet steg i rätt riktning betyder så mycket. Och inga psykoser än heller! Haha, fail på Deanne att tro att hormonerna skulle kunna ge mig det, men ännu mera fail på henne att inte vilja ge mig hormoner på grund av att det kanske kunde inträffa. Kanske! Försöker att inte spendera alltför mycket tid på att hata alla orättvisor, men det är lite svårt ibland.
Konversation med mig själv:
- Stop being so creepy.
- But I'm doing it so good!
Kom att tänka på en sak, samhällsläraren i plugget nämnde på någon lektion om demokrati att det fanns ett talesätt om att en demokrat skulle kunna dö för att försvara en annan persons åsikter även om man inte själv höll med om dem, och jag direkt reagerade inom mig själv med att det skulle jag ju fan aldrig kunna göra. Men sen flera dagar senare inser jag någonting. Har nämligen en "kompis" vars åsikter jag fullkomligt hatar, hen har enligt mig helt vansinniga rasistiska, homo- och transfobiska ideologier men jag kan ändå trots det tycka om att umgås med hen, så länge inte de sakerna nämns då förstås. Och jag tror jag räknar denna person som en vän, för helt utan att jag ens reflekterat över det minns jag nu att jag faktiskt stått upp för den här personens åsikter inte en gång halvt av misstag, utan flera gånger och nästan kört över mig själv på vägen till och med. Och jag inser att jag inte kan vara arg för att SD är inne i riksdagen, och gå med på demonstrationer emot dem, eller ens tycka det är helt okej, för av flera anledningar är det inte min rätt att göra så.
1) Jag har inte röstat.
2) De har precis lika mycket rätt att sitta i riksdagen som alla andra partier som demokratiskt röstades in dit.
3) Det är inte människorna bakom åsikterna jag är emot, jag skulle mycket väl kunna vara vän med en sverigedemokrat och är säkert också redan det utan att ens ha reflekterat över det, och då är det ju ganska korkat att "gå i krig" mot dem, eller hur?
4) Jag vill inte pracka på någon annan mina egna åsikter hur mycket andra än prackar på mig sina. Det funkar inte så, det är ju fan så krig startar. Jag må vara anarkist, men jag är en fredlig sådan, och oftast inte ens i praktiken anarkist. Hade ganska fort blivit utstött ur samhället då, och med all rätt!
Todays 5 reasons to live:
1. Testosteron
2. Marillions musik i mina öron/verklighetsflykt
3. Min nya dator och andra nya saker/verklighetsflykt
4. Internet/verklighetsflykt
5. Tyckte jag nästan såg ut som en kille i spegelbilden i ett mörkt skyltfönster på Arlanda tidigare idag
Well I had to push for that... satt nog i fem-tio minuter innan jag kom på de sista två, och vettefan om det ens gills. Mitt lilla spel att varje gång jag känner mig asdeppig och nära att trilla av kanten, snabbt rabbla minst 5 anledningar till att jag lever/varför jag vill leva. På något sätt så tar det mig tillbaka ner på jorden och jag kan andas igen. Allting är kanske inte så trasigt som jag tror?
Apropå trasigt, kan man frysa själsligt? Liksom fantomsmärtor, man vet att man egentligen inte borde kunna frysa för man är varm och ordentligt påklädd och huden knottrar sig inte, men ändå så huttrar man och känner en sorts inombordslig obehaglig kyla. Nästan så att man väntar sig att omgivningen ska frysa till is om man andas på den. Egentligen så frågar jag väl inte om det är möjligt, för allt är möjligt, särskilt om jag själv upplevt det, men ändå. Hallucinationer förekommer i så många olika former... men hur mycket eller hur starka måste ens hallucinationer vara för att det ska räknas som psykos? Jag tänker för mycket...
Jag har gjort ett schema för när jag ska röka så jag inte glömmer och börjar må ännu sämre (hey om några kroppssignaler kunde fungera som de ska och liiite innan det är på tok för sent??) Borde fan ha såna scheman och typ hundra alarm för allting egentligen... blir så tråkigt liv då bara.
Hörde på bussen häromdagen en äldre man som hade visslingsmelodin från filmen Kill Bill som ringsignal på sin mobil. Fränt!
Kanske borde avsluta denna vägg av text innan jag flummar iväg med halvrandom... flum i all evighet, vilket nog är fullt möjligt med tanke på hur välklottrad min dagbok är. Började skriva i den den 16:de september och har skrivit typ 10 sidor varenda dag och det är mindre än hälften av boken kvar att skriva i. Och så skriver jag här och på diverse andra ställen också. Tar orden aldrig slut? Men jag ska inte klaga, det är trevligt när jag faktiskt orkar vara lite kreativ! Men nu får det räcka för inatt, borde plugga, borde sova. Om jag hinner. Tid är ett så konstigt och flummigt begrepp... Men hej hopp så länge!
Var till familjen på Gotland över helgen, åkte i fredags och kom hem nu, söndag kväll. Så det var en snabb visit. Farsan hade skaffat en ny dator till mig och då blev jag glad! En Dell Inspiron med Windows 7. Han hade fixat så min användares namn var John och han till och med tilltalade mig med John flera gånger under helgen! Tog närmare ett år, but still! Nu är det bara morsan som fortfarande använder mitt gamla namn då, alla andra har skärpt sig och säger rätt. Konstigt det ändå, då hon varit den som stått mig närmast ganska många år av mitt liv, innan Karin tog över den rollen för 9 år sedan. Det är dock fortfarande många som säger hon/henne om mig, även fast de kanske inte känner mig, rättar ofta lärarna på skolan och så. "Jag är maktlös inför hur andra människor uppfattar mig" var det någon som sa. Damn right, but I hate it.
Hittade en massa schyssta saker i Visby också, bland annat Jane Hellen Moods silvergrå hårfärg som inte verkar existera i Uppsala av någon anledning, en jacka för 70 kr second hand och en bok om shamaners läkekonst. Jag har bara precis börjat läsa i den än men jag tror den blir intressant. Bland annat en del om hur man kan hantera sin ilska, och det kan jag behöva!
Varför har jag inte märkt hur himla bra Marillions "Clutching at straws" är förut? Det måste även finnas två versioner av den, för "Shadows on the Barley" finns inte på den skivan jag har. Är det förresten Brandon Lee som man hör skratta i slutet på låten "The last straw/happy ending"? Låter fan lite som det men varför skulle det vara det liksom? Känns som att om jag kollade upp texten till låten så kanske det skulle bli lättare att förstå. Vore rätt awesome om det var det dock!
I lördags var det 2 månader på testosteron också, så lite att fira! Haha, kommer ju fan fira varenda månad numera. Känns lite som att det är en av anledningarna till att jag orkar leva just nu, förändringarna jag får av det och all energin och bara ATT jag har rätt hormoner i kroppen. En så djävla häftig känsla! Värd att leva för är bara den känslan. Om jag ändå kunde förmedla det på något bra sätt till Deanne som har hand om utredningen. Att varenda litet steg i rätt riktning betyder så mycket. Och inga psykoser än heller! Haha, fail på Deanne att tro att hormonerna skulle kunna ge mig det, men ännu mera fail på henne att inte vilja ge mig hormoner på grund av att det kanske kunde inträffa. Kanske! Försöker att inte spendera alltför mycket tid på att hata alla orättvisor, men det är lite svårt ibland.
Konversation med mig själv:
- Stop being so creepy.
- But I'm doing it so good!
Kom att tänka på en sak, samhällsläraren i plugget nämnde på någon lektion om demokrati att det fanns ett talesätt om att en demokrat skulle kunna dö för att försvara en annan persons åsikter även om man inte själv höll med om dem, och jag direkt reagerade inom mig själv med att det skulle jag ju fan aldrig kunna göra. Men sen flera dagar senare inser jag någonting. Har nämligen en "kompis" vars åsikter jag fullkomligt hatar, hen har enligt mig helt vansinniga rasistiska, homo- och transfobiska ideologier men jag kan ändå trots det tycka om att umgås med hen, så länge inte de sakerna nämns då förstås. Och jag tror jag räknar denna person som en vän, för helt utan att jag ens reflekterat över det minns jag nu att jag faktiskt stått upp för den här personens åsikter inte en gång halvt av misstag, utan flera gånger och nästan kört över mig själv på vägen till och med. Och jag inser att jag inte kan vara arg för att SD är inne i riksdagen, och gå med på demonstrationer emot dem, eller ens tycka det är helt okej, för av flera anledningar är det inte min rätt att göra så.
1) Jag har inte röstat.
2) De har precis lika mycket rätt att sitta i riksdagen som alla andra partier som demokratiskt röstades in dit.
3) Det är inte människorna bakom åsikterna jag är emot, jag skulle mycket väl kunna vara vän med en sverigedemokrat och är säkert också redan det utan att ens ha reflekterat över det, och då är det ju ganska korkat att "gå i krig" mot dem, eller hur?
4) Jag vill inte pracka på någon annan mina egna åsikter hur mycket andra än prackar på mig sina. Det funkar inte så, det är ju fan så krig startar. Jag må vara anarkist, men jag är en fredlig sådan, och oftast inte ens i praktiken anarkist. Hade ganska fort blivit utstött ur samhället då, och med all rätt!
Todays 5 reasons to live:
1. Testosteron
2. Marillions musik i mina öron/verklighetsflykt
3. Min nya dator och andra nya saker/verklighetsflykt
4. Internet/verklighetsflykt
5. Tyckte jag nästan såg ut som en kille i spegelbilden i ett mörkt skyltfönster på Arlanda tidigare idag
Well I had to push for that... satt nog i fem-tio minuter innan jag kom på de sista två, och vettefan om det ens gills. Mitt lilla spel att varje gång jag känner mig asdeppig och nära att trilla av kanten, snabbt rabbla minst 5 anledningar till att jag lever/varför jag vill leva. På något sätt så tar det mig tillbaka ner på jorden och jag kan andas igen. Allting är kanske inte så trasigt som jag tror?
Apropå trasigt, kan man frysa själsligt? Liksom fantomsmärtor, man vet att man egentligen inte borde kunna frysa för man är varm och ordentligt påklädd och huden knottrar sig inte, men ändå så huttrar man och känner en sorts inombordslig obehaglig kyla. Nästan så att man väntar sig att omgivningen ska frysa till is om man andas på den. Egentligen så frågar jag väl inte om det är möjligt, för allt är möjligt, särskilt om jag själv upplevt det, men ändå. Hallucinationer förekommer i så många olika former... men hur mycket eller hur starka måste ens hallucinationer vara för att det ska räknas som psykos? Jag tänker för mycket...
Jag har gjort ett schema för när jag ska röka så jag inte glömmer och börjar må ännu sämre (hey om några kroppssignaler kunde fungera som de ska och liiite innan det är på tok för sent??) Borde fan ha såna scheman och typ hundra alarm för allting egentligen... blir så tråkigt liv då bara.
Hörde på bussen häromdagen en äldre man som hade visslingsmelodin från filmen Kill Bill som ringsignal på sin mobil. Fränt!
Kanske borde avsluta denna vägg av text innan jag flummar iväg med halvrandom... flum i all evighet, vilket nog är fullt möjligt med tanke på hur välklottrad min dagbok är. Började skriva i den den 16:de september och har skrivit typ 10 sidor varenda dag och det är mindre än hälften av boken kvar att skriva i. Och så skriver jag här och på diverse andra ställen också. Tar orden aldrig slut? Men jag ska inte klaga, det är trevligt när jag faktiskt orkar vara lite kreativ! Men nu får det räcka för inatt, borde plugga, borde sova. Om jag hinner. Tid är ett så konstigt och flummigt begrepp... Men hej hopp så länge!
Subscribe to:
Posts (Atom)