"Om jag kunde sända detta, verkligen sända det
och det skulle komma fram, snälla få inte en chock och tro att
detta är en bedragare. Jag vill dig ingenting ont, utan bara att du
ska veta. Jag vet att du mår dåligt, jag vet allt. Du har skrivit
dagbok sedan du var åtta år, och i min bokhylla står de där
tillsammans med ännu fler dagböcker som skrevs vid 17, 18, 19, 20,
21, 22 och 23 års ålder. Jag är 24 år, det trodde du inte va, att
du skulle bli så gammal? Speciellt efter profetian som sade att du
kommer att dö när du är mellan 19 och 22 år. Den var nära att
bli sann, det var den faktiskt. När du blir 21 år kommer du att
sitta i den risiga, pyttelilla lägenhet i ett slumkvarter där du
tillfälligt bor, och vara helt säker på att du ska dö. När som
helst nu, när som helst. Nu nu nu. Det driver dig till vansinne, ett
vansinne du inte ens kan föreställa dig nu när du är 16 år.
Plötsligt inser du vad profetian egentligen innebär: du kommer
att ta ditt liv.
Året 2011, precis innan du fyller 22 och därefter, för
ja, du fyller faktiskt 22, kommer att bli ditt livs värsta år
någonsin. Under de åtta år från nu när du är sexton, fram tills
du skriver detta brev vid tjugofyra års ålder kommer du att
förälska dig i en kille i din egen ålder som först är underbar
men som sedan visar sig vara manipulativ och tror att han kan äga
dig och tvinga dig att ändra på allt som är du, och hjälplöst
gör du honom till viljes för att inte förlora honom. Du kommer att
bli våldtagen på Alla hjärtans dag, om bara knappt två år.
Bildklassen på Bolandskolan du längtar till så mycket kommer att
gå åt helvete och du slutar efter bara två månader. Du får
diagnoserna Asperger Syndrom, Borderline och återkommande
depressioner. Du kommer äta sjuka mängder mediciner från den
kommande hösten efter Boland fram tills nu och förmodligen hela
livet ut. Du kommer att festa skallen av dig, bli kränkt, kränka
andra, få hjärtat krossat tills du inte längre kan känna kärlek,
krossa andras hjärtan, supa dig så full att du inte minns ett skit
dagen efter, testa droger, överdosera mediciner, börja kedjeröka
och dricka upp till en liter ren sprit om dagen i några månader och
intala dig att du inte är en sån som blir beroende.
Du kommer att försöka ta ditt liv elva gånger varav
fem av dem sker under år 2011, bli så kär att du blir besatt och
stalkar personen och försöka ta ditt liv när din kärlek inte är
besvarad. Du lovar dig själv att aldrig någonsin bli kär igen,
kommer att ha konstant ångest som äter upp dig inifrån och din
huvudvärk kommer aldrig att gå över. Aldrig. Tänk på det.
Varenda dag i över åtta år kommer du att känna av din huvudvärk,
ibland mer ibland mindre - men den försvinner aldrig. Den
smärta du känner nu över din uppväxt, den jävla Olandsskolan, de
trauman du redan upplevt och tomheten och ångesten som river och
sliter, kommer heller aldrig att gå över. Du kommer fortsätta
skära dig i armarna och bränna dig med cigaretter tills huden är
täckt med ärr och du är så van vid fysisk smärta att när du
tatuerar dig hösten 2007 kommer du knappt att känna det. Det blir
en väldigt fin tatuering förresten, du kommer att älska den
alltid, och armen den sitter på blir din favoritkroppsdel.
Apropå kroppsdelar, minns du hur du letade på internet
på skoldatorerna och kom på att du kanske är transsexuell? Det är
du. Du kommer att hata din kropp, dina bröst, din fitta, smala midja
och ditt stora jävla arsle ännu mer än du redan gör. Det där med
att "jag ska göra det bästa av situationen och försöka leva
som tjej ändå" är det värsta tänkbara du kan göra.
Gör inte det! Du förnekar dig själv så mycket att du lurar dig
själv och tror att du faktiskt kanske visst är tjej ändå, vilket
bara kommer göra det hela värre. Det är du inte, det har du aldrig
varit. Aldrig. Det är kliniskt bevisat att man inte kan ändra
så att man inte känner sig som det kön man egentligen är. Du kan
aldrig bli en kvinna helt enkelt för att du inte är en kvinna. Du
är en kille! Ju snabbare du inser det, ju lättare kommer ditt liv
att bli. Att ta manliga hormoner resten av livet är inte alls så
jobbigt som din mamma vill få dig att tro. Vad vet hon om det?!
Föreställ dig detta om en framtid: du ser dig själv i
spegeln när du nyss har vaknat. I spegeln ser du en ung man med
androgyna anletsdrag och begynnande skäggstubb, ditt käkparti har
blivit lite bredare och med de ögonbrynen och den näsan kan du
nästan tycka att du är vacker. Ditt långa svarta hår ser manligt
ut när det ligger mjukt över ditt platta, välmusklade bröst. När
du kliver in i duschen sjunger du lite med en djup basröst, och när
du klivit ut för att klä på dig drar du bara på dig en t-shirt
och ett par jeans över kallingarna och och ingen i din omgivning
kommer någonsin att tro att du en gång var en flicka. Faktum är
att om du vill berätta för någon om din bakgrund, så kommer de
inte att tro på dig för att du är så övertygande!
Tro inte att det är hopplöst bara för att du inte ser
ut som Twiggy gjorde på 60-talet. Du har en massa fördelar: ditt
androgyna ansikte, din hals är lång vilket ökar chansen att du får
en djupare röst, dina breda axlar, dina bröst är relativt små
vilket ökar chansen för ett bättre operationsresultat, och dina
höfter är inte så breda som du tror - det är fettet runtomkring
som gör att de ser större ut - vilket med lite träning, manliga
hormoner och mindre choklad kan ändras avsevärt. Jag menar det, det
är inte hopplöst, inte alls! Du vill ju se ut så, det vet jag,
så snälla sluta låtsas att du är en tjej för att du tror att det
skulle vara lättare på något vis. Det är det inte! Det vet jag,
efter de fyra åren när jag var en jävla drag-show bara för att du
valde att blunda för sanningen. Det är ju inte alls lättare att
spela teater varenda dag och låtsas att man är något man inte är,
än att ta konsekvenserna av att vara den man faktiskt är. Den du är.
Folk kommer att vara elaka, oförstående, förvånade,
göra sig lustiga på din bekostnad och vägra att sluta använda
ditt tjejnamn som du hatar. Med det gör ingenting. Din familj kommer
ha svårt med det i början men innan du vet ordet av det kommer du
att vara deras son. Din bästa vän Karin, ja hon kommer alltid att
finnas med dig, kommer också alltid att respektera och älska dig
precis som den du är och du kommer att ha hennes fulla stöd. Det är
allt du behöver veta om det, resten faller sig naturligt.
Jag hoppas att jag med detta brev klargör det som jag
vet att du undrar över, det du är rädd för och det du hoppas på
och drömmer om. För jag vet att inte alla dina drömmar är döda,
allt är inte förlorat. Du har dina föräldrar som alltid velat
ditt bästa och bara gjort så gott de kan, de är inte perfekta men
de älskar dig och din syster. Du har Karin, du har din kreativitet,
din ständiga nyfikenhet och vilja att utforska och prova nya saker,
din kärlek till språket, alla katter som alltid kommer att älska
dig villkorslöst. Jag vet att du drömmer om att bli författare,
och jag hoppas att vår självbiografi blir klar snart. Ge aldrig
upp dina drömmar, hur omöjliga de än verkar! Ge aldrig upp
drömmen om att skriva för ditt liv, måla eller rita dina projekt,
ge aldrig upp drömmen om att en dag se ut som om du blivit född i
ditt rätta kön. Ge aldrig upp drömmen om att leva ett värdigt liv
i ditt eget hus med fjorton friska katter och med en man eller kvinna
som du älskar och som älskar dig för precis den du är för även
transsexuella är älskvärda och du är värd det, du är inte sämre
än någon annan. Glöm aldrig det. Du är värd att älskas, hur
mycket du än hatar dig själv.
Jag vet att du gör det rätta och du ska veta att jag
älskar dig.
Med vänligaste hälsningar från dig själv”
Daterat måndagen den 29 april 2013
