The music is so loud I can barely hear it. Efter tre groggar känner jag fortfarande ingenting. Men när jag försökte ställa mig upp så föll jag ihop, så det hamnade väl i benen då. Jag är hungrig, men mår illa så jag vågar inte äta. Försöker fokusera på de apatiska stunderna, de är de bästa. Då jag inte skriker, gråter eller bara sitter och vaggar. Då jag inte tänker på allt som inte funkar utan bara gör ont. Need to tear my heart out in order to survive.
Lovade bästa vännen att inte göra nåt dumt den här veckan. Lovade också att vi skulle gå till psykakuten tillsammans senast nästa vecka. Jag försöker hålla ut. Blänger på fickkniven, övertalar mig själv att inte skära för djupt. Dränker min sorg och röker bort tillvaron istället, så fort jag kan stå upp igen alltså.
Skulle lämna in ett inläsningsarbete till religionsläraren imorgon, och en PM-skiss till samhällskunskapsläraren innan tolv imorgon. Men jag har inte varit kapabel till att plugga, inte varit kapabel till mycket alls. Jag fryser inte ens utan jacka i tio minus längre. Men det är nog bra, för jag är bara glad om det är något jag kan få slippa känna. Min mage är helt knas by the way, vilket jag inte tycker är ett dugg konstigt. Det enda konstiga är väl att den inte knasat sig förrän nu liksom. Äter för lite och dricker för mycket liksom, vilken mage som helst borde ju knasa ur av det.
Nu vart det lite mycket mörker. Ber om ursäkt för om jag drar ner er eller nåt, men jag har inte mycket ljus att delge just nu. Förutom att det var underbart att träffa bästa vännen, vilket det typ alltid är, i och för sig. Men det är väl extra bra nu, för hennes ljus blir plötsligt en ännu starkare kontrast till mitt stjärnlösa vintermörker, när hon kommer där och lyser upp. She shines in my world full of ugliness. Och jag citerar fortfarande Nine Inch Nails, haha. Men de är fortfarande bra också, så det gör ju ingenting liksom.
Nu ska jag ut och röka och fortsätta lyssna på Sisters of Mercy och annan fin skit innan jag så småningom slaggar någon gång inte alltför sent. Hej svejs.
Friday, 28 January 2011
Tuesday, 25 January 2011
Psyk eller inte psyk
Nu har jag tre beroenden att tillfredsställa. Alkohol, cigaretter och självskadande. Vad fan har jag gett mig in på? Som om jag hade nåt val egentligen, saker tycks bara bli som de blir utan att jag har någon som helst kontroll över det. Som om jag hade någon kontroll att förlora, liksom.
Sitter mest och glor ut i tomma intet i skolan, kan inte fokusera. Lärarna är ständigt på mig och säger att det är än inte för sent, jag kan fixa det här. Jag vet inte längre vad jag ska säga. Nickar och undviker ögonkontakt. Jag förklarar att det är så väldigt svårt just nu, jag blir hela tiden sämre, jag kan inte plugga efter skoltid, jag kan knappt plugga under skoltid. De säger "ge inte upp", men det är precis vad jag gjort. Inte på papperet, inte direkt och officiellt, men inom mig har jag givit upp. Jag märkte det inte ens själv riktigt, men långsamt sinade livskraften och motivationen, typ helt.
Nu sitter jag bara och funderar på om det finns några tillräckligt höga byggnader tillgängliga i Uppsala, och om man kan hoppa ifrån någon av dem. Sen tänker jag på att jag skulle kunna träna mig själv till att våga skära djupare, tills jag når pulsådern. Sen tänker jag också att jag skulle kunna kombinera de två tillvägagångssätten.
Men jag är nog inte helt söndertuggad av depressionen, för jag kan fortfarande skratta åt småsaker och jag har i alla fall tänkt att jag ska ta en promenad runt i Ulleråker och försöka hitta den där sabla psykakuten. Sen förr-förra veckan någon gång, tänkte jag det. Men jag får bara ångest då jag hört så mycket skit om hur dåliga de är inom vuxenpsyk, och jag har ju bara hållit till inom BUP, uppföljningspsykiatrin som har hand om könsbytesgrejen, vuxenhabiliteringen som har hand om Aspergers och Unga Vuxna än så länge. Psykakuten för vuxna är nog en helt annan sak. Så jag förväntar mig typ att jag kommer kliva in i entrén, snackar med en receptionist, får vänta på att få träffa någon i typ två timmar, snacka med någon korkad och oförstående vitrock i en kvart innan denne skickar en remiss till Unga Vuxna och skickar sedan hem mig. Jag har redan kontakt med Unga Vuxna, så om det är vad som händer så är det total waste of time och jag kunde lika gärna ringa en suicide hotline. Är billigare dessutom. Jag är fett med gnäll och psykvården i Sverige suger.
Och sedan jag blev olyckligt kär så suger livet ytterligare några snäpp. Men ditt sällskap är fortfarande det bästa sällskapet jag kan tänka mig, och du får mig ändå att le trots att ingenting är som det skulle bli. Ibland försöker jag intala mig att jag drömmer, att du inte alls har någon annan och jag fortfarande kan ha en chans. Men de påminner mig hela tiden i skolan och det gör så ont.
Det känns väldigt tomt inom mig och världen är fruktansvärt färglös. Men jag fungerar på automatik, det är tur att hjärtat slår och lungorna andas av sig själva. Så jag slipper tänka på det menar jag, eller nåt.
Lyssnade på en sömnforskare som hade föreläsning i skolan idag förresten, men jag visste i stort sett redan allt. Blev först irriterad då han inte tog upp några som helst undantagsfall, som vi som inte har 24-25-timmarsdygnsrytmer och som inte blir trötta, utan snarare piggare av mörker och istället tröttare av ljus. Sen blev jag deppad igen när jag insåg att jag nog har alla djävla sömnproblem en och samma människa kan ha på en gång. Ett så kallat hopplöst fall. Undrade om man kunde ha både insomni och hypersomni samtidigt, men vågade inte fråga. Hypokondriker som jag ska nog ändå helst hålla käften under föreläsningar och istället hålla sig till Google och Flashback.
Sitter mest och glor ut i tomma intet i skolan, kan inte fokusera. Lärarna är ständigt på mig och säger att det är än inte för sent, jag kan fixa det här. Jag vet inte längre vad jag ska säga. Nickar och undviker ögonkontakt. Jag förklarar att det är så väldigt svårt just nu, jag blir hela tiden sämre, jag kan inte plugga efter skoltid, jag kan knappt plugga under skoltid. De säger "ge inte upp", men det är precis vad jag gjort. Inte på papperet, inte direkt och officiellt, men inom mig har jag givit upp. Jag märkte det inte ens själv riktigt, men långsamt sinade livskraften och motivationen, typ helt.
Nu sitter jag bara och funderar på om det finns några tillräckligt höga byggnader tillgängliga i Uppsala, och om man kan hoppa ifrån någon av dem. Sen tänker jag på att jag skulle kunna träna mig själv till att våga skära djupare, tills jag når pulsådern. Sen tänker jag också att jag skulle kunna kombinera de två tillvägagångssätten.
Men jag är nog inte helt söndertuggad av depressionen, för jag kan fortfarande skratta åt småsaker och jag har i alla fall tänkt att jag ska ta en promenad runt i Ulleråker och försöka hitta den där sabla psykakuten. Sen förr-förra veckan någon gång, tänkte jag det. Men jag får bara ångest då jag hört så mycket skit om hur dåliga de är inom vuxenpsyk, och jag har ju bara hållit till inom BUP, uppföljningspsykiatrin som har hand om könsbytesgrejen, vuxenhabiliteringen som har hand om Aspergers och Unga Vuxna än så länge. Psykakuten för vuxna är nog en helt annan sak. Så jag förväntar mig typ att jag kommer kliva in i entrén, snackar med en receptionist, får vänta på att få träffa någon i typ två timmar, snacka med någon korkad och oförstående vitrock i en kvart innan denne skickar en remiss till Unga Vuxna och skickar sedan hem mig. Jag har redan kontakt med Unga Vuxna, så om det är vad som händer så är det total waste of time och jag kunde lika gärna ringa en suicide hotline. Är billigare dessutom. Jag är fett med gnäll och psykvården i Sverige suger.
Och sedan jag blev olyckligt kär så suger livet ytterligare några snäpp. Men ditt sällskap är fortfarande det bästa sällskapet jag kan tänka mig, och du får mig ändå att le trots att ingenting är som det skulle bli. Ibland försöker jag intala mig att jag drömmer, att du inte alls har någon annan och jag fortfarande kan ha en chans. Men de påminner mig hela tiden i skolan och det gör så ont.
Det känns väldigt tomt inom mig och världen är fruktansvärt färglös. Men jag fungerar på automatik, det är tur att hjärtat slår och lungorna andas av sig själva. Så jag slipper tänka på det menar jag, eller nåt.
Lyssnade på en sömnforskare som hade föreläsning i skolan idag förresten, men jag visste i stort sett redan allt. Blev först irriterad då han inte tog upp några som helst undantagsfall, som vi som inte har 24-25-timmarsdygnsrytmer och som inte blir trötta, utan snarare piggare av mörker och istället tröttare av ljus. Sen blev jag deppad igen när jag insåg att jag nog har alla djävla sömnproblem en och samma människa kan ha på en gång. Ett så kallat hopplöst fall. Undrade om man kunde ha både insomni och hypersomni samtidigt, men vågade inte fråga. Hypokondriker som jag ska nog ändå helst hålla käften under föreläsningar och istället hålla sig till Google och Flashback.
Monday, 24 January 2011
Helgen, korta versionen
Kan inte sova och kan lika gärna skriva lite blogg istället för att stirra på Facebook och hoppas på att något ska dyka upp och lyssna på Tokio Hotel. Yep, you heard me, it has gone that far. Och hör och häpna, de är faktiskt inte sämre än något annat massproducerat mainstreamband, mer eller mindre skapat av sitt skivbolag. Men jag behöver variation, lättsam sådan.
Ännu en helg har supits bort och nu ska man restaurera vad som är kvar av sig själv inför skolan som börjar om cirka två timmar. Jag är fett med opepp och funderar på självmord dagarna och nätterna i ända. Det var oerhört segt att släpa sig iväg till Ica och köpa cola och ner till källarn och tvätta igår. Hjälpte ju inte att tvättmaskinen fick för sig att den skulle äta upp min tvätt heller. Snäll granne som hjälpte mig få ordning på maskinhelvetet i alla fall. Började tvätta runt åtta på kvällen och blev klar strax efter midnatt. Antingen tvättar jag oerhört ineffektivt eller så hade jag onormalt mycket tvätt. Eller så var det en kombination av båda. Min datormus och två av mina tre usb-portar på datorn lade av i helgen också, så jag får en massa irriterande felmeddelanden hela tiden. Men dMz i fredags var helt underbart i alla fall, men djävlar vad med blaj jag slängde ur mig. Fyllan fick mig att tro att allt skulle bli bra bara jag låtsades tro på det och intalade mig själv och alla andra runt omkring mig tillräckligt mycket. Nåja.
Fredagen var en av de intensivaste skoldagarna psykiskt också. Men jag varken orkar eller vill gå in på detaljer kring det, inte än i alla fall. Det är fett med fail att avslöja saker på nätet innan man nämner för sina närstående, tänker jag. Om jag pallar det, eller så låter jag det vara bara. Man kanske inte ska gräva i precis allt. Nu börjar jag snacka blaj igen... nåja, skyller på att det är för tidigt på dagen och min sömn är uppfuckad.
Detta var den korta versionen, skriver mer sen. Jag vet att jag kommer göra det, även om jag tvekar nu.
Ännu en helg har supits bort och nu ska man restaurera vad som är kvar av sig själv inför skolan som börjar om cirka två timmar. Jag är fett med opepp och funderar på självmord dagarna och nätterna i ända. Det var oerhört segt att släpa sig iväg till Ica och köpa cola och ner till källarn och tvätta igår. Hjälpte ju inte att tvättmaskinen fick för sig att den skulle äta upp min tvätt heller. Snäll granne som hjälpte mig få ordning på maskinhelvetet i alla fall. Började tvätta runt åtta på kvällen och blev klar strax efter midnatt. Antingen tvättar jag oerhört ineffektivt eller så hade jag onormalt mycket tvätt. Eller så var det en kombination av båda. Min datormus och två av mina tre usb-portar på datorn lade av i helgen också, så jag får en massa irriterande felmeddelanden hela tiden. Men dMz i fredags var helt underbart i alla fall, men djävlar vad med blaj jag slängde ur mig. Fyllan fick mig att tro att allt skulle bli bra bara jag låtsades tro på det och intalade mig själv och alla andra runt omkring mig tillräckligt mycket. Nåja.
Fredagen var en av de intensivaste skoldagarna psykiskt också. Men jag varken orkar eller vill gå in på detaljer kring det, inte än i alla fall. Det är fett med fail att avslöja saker på nätet innan man nämner för sina närstående, tänker jag. Om jag pallar det, eller så låter jag det vara bara. Man kanske inte ska gräva i precis allt. Nu börjar jag snacka blaj igen... nåja, skyller på att det är för tidigt på dagen och min sömn är uppfuckad.
Detta var den korta versionen, skriver mer sen. Jag vet att jag kommer göra det, även om jag tvekar nu.
Friday, 21 January 2011
Fatal fall
"I woke up crying from my sleep
none of my dreams were worth to keep
I woke up jaded gasping out of breath
staring into the wall, thinking of my death
Tried to fill my head with emptiness
but instead I fantasized about your caress
so far from my reality
I think I vanished into insanity
Every day I saw you at School
I should have broken every single rule
Love was the reason I kept alive
love and obsession made me survive
But the time came and my heart broke
without your love I think I will choke
Every heartbeat filled with aching pain
I won't be able to ever completely heal again
Don't tell me you're not worth dying for
when it was only you I was living for
From up there the world was so beautiful
but I hit the ground so hard and so powerful
You asked me why so sad, after I had cried
I told you something stupid, but I shouldn't have lied
I knew nothing could save me but you
as much as I knew I would break if you didn't do
The fall was fatal and I somehow always knew
but despite that, there's nothing I would wanna undo
There's nothing worth, now that I've given up
completely and fully, and I'm not even able to stop"
none of my dreams were worth to keep
I woke up jaded gasping out of breath
staring into the wall, thinking of my death
Tried to fill my head with emptiness
but instead I fantasized about your caress
so far from my reality
I think I vanished into insanity
Every day I saw you at School
I should have broken every single rule
Love was the reason I kept alive
love and obsession made me survive
But the time came and my heart broke
without your love I think I will choke
Every heartbeat filled with aching pain
I won't be able to ever completely heal again
Don't tell me you're not worth dying for
when it was only you I was living for
From up there the world was so beautiful
but I hit the ground so hard and so powerful
You asked me why so sad, after I had cried
I told you something stupid, but I shouldn't have lied
I knew nothing could save me but you
as much as I knew I would break if you didn't do
The fall was fatal and I somehow always knew
but despite that, there's nothing I would wanna undo
There's nothing worth, now that I've given up
completely and fully, and I'm not even able to stop"
Thursday, 20 January 2011
Nästan död
Känns som att jag borde skriva något. Har väl varit rätt mycket kaos i mitt huvud de senaste dagarna, eller den senaste veckan närmare bestämt. Samtidigt är det så mycket jag inte vill att hela världen ska veta, men det är också svårt att hålla käften, om ni fattar vad jag menar?
Jag har mått otroligt mycket sämre än förut i alla fall. Du undrar säkert hur nu tusan de skulle kunna vara möjligt, jag kan väl omöjligt bli ännu sämre utan att vara död. Det har du väl någorlunda rätt i, i så fall. Jag har knappt ätit på en vecka och sover skitdåligt på nätterna. Jag drömmer mycket mardrömmar och vaknar flera gånger under natten, ibland gråtandes. Det enda jag har förtärt sedan i torsdags är fyra knäckebrödsskivor, piller och diverse drycker inklusive alkohol. Jag har verkligen konstant extrem huvudvärk som jag inte ens brytt mig om att försöka göra någonting åt. Min rygg och mina käkar gör också djävligt ont. All smärta gör det väldigt svårt att koncentrera sig i skolan och över huvud taget. Så jag gör typ ingenting på dagarna. Förutom att jag igår köpte en ny dagbok och vodka. Har i stort sett ingen energi heller, och hela världen går ännu saktare än vanligt.
Jag känner mig lite död faktiskt, liksom tom och ihålig nästan. Kan knappt uttrycka vad jag känner, sitter mest vid datorn och lyssnar på musik bara. Producerar några dikter då och då. Livet känns tomt och meningslöst, jag har ingen livslust, hänger mest runt bara. Enklast så. Men ser väl lite fram emot dMz på fredag, få träffa massa fina vänner och supa sig full igen. Det var ju ett tag sen sist.
Jag har mått otroligt mycket sämre än förut i alla fall. Du undrar säkert hur nu tusan de skulle kunna vara möjligt, jag kan väl omöjligt bli ännu sämre utan att vara död. Det har du väl någorlunda rätt i, i så fall. Jag har knappt ätit på en vecka och sover skitdåligt på nätterna. Jag drömmer mycket mardrömmar och vaknar flera gånger under natten, ibland gråtandes. Det enda jag har förtärt sedan i torsdags är fyra knäckebrödsskivor, piller och diverse drycker inklusive alkohol. Jag har verkligen konstant extrem huvudvärk som jag inte ens brytt mig om att försöka göra någonting åt. Min rygg och mina käkar gör också djävligt ont. All smärta gör det väldigt svårt att koncentrera sig i skolan och över huvud taget. Så jag gör typ ingenting på dagarna. Förutom att jag igår köpte en ny dagbok och vodka. Har i stort sett ingen energi heller, och hela världen går ännu saktare än vanligt.
Jag känner mig lite död faktiskt, liksom tom och ihålig nästan. Kan knappt uttrycka vad jag känner, sitter mest vid datorn och lyssnar på musik bara. Producerar några dikter då och då. Livet känns tomt och meningslöst, jag har ingen livslust, hänger mest runt bara. Enklast så. Men ser väl lite fram emot dMz på fredag, få träffa massa fina vänner och supa sig full igen. Det var ju ett tag sen sist.
Sunday, 16 January 2011
Det inre kriget
Jag hatar mig själv och mitt liv idag... också. Min kropp och mitt psyke/själ är i krig mot varandra och slår sönder varandra. Jag har precis börjat med Sertralin igen för depression, samtidigt som jag knaprar Citodon som en galning (*host*lite oftare än jag sa till läkaren... *host*). Fick även Circadin utskrivet vilket är naturligt sömnhormon som jag tar till kvällen... eh, de kvällar jag inte dricker. Vilket jag också gjort, ett par tre kvällar den senaste veckan. Funkar säkert jättefint tillsammans med alla medicinerna (ironi) ...och så tar jag Paraflex oftast tillsammans med Citodon för förstärkt/bättre effekt, för de är muskelavslappnande och det är ju spänningsvärk jag har. Har dessutom helt uppfuckade hormonnivåer eftersom jag inte kunde hämta ut förra månadens testodoser på grund av lägenhetskrånglet och hade då åtta dagsdoser att fördela på tre veckor... jippi sa min kropp och alla värmesvallningar och tillfälliga menstruationer kom till tillbaka, min lukt ändrades och blev söt och kvinnlig igen.
Okej, det är vad mitt psyke gör med min kropp. Vad min kropp gör med mitt psyke är: förutom att tillhöra fel biologiska kön (vilket inte är dess fel, egentligen) så spelar det ingen roll vad jag klär på mig i klassrummet i skolan, jag fryser som en hund i alla fall, vilket förvärrar min koncentrationsförmåga. Jag blir superlätt sönderstressad för minsta lilla och kan få panikångest av att befinna mig i en affär i tio minuter, jag kan inte känna någon hunger alls knappt, och alla andra signaler är också dem lika fuckade, vilket förstås är oerhört stressande. Jag har säkert näringsbrist på alla möjliga punkter för jag äter verkligen jättedåligt, men fattar inte hur jag kan gå upp i vikt hela tiden heller. Okej, testo gör så att fettfördelningen omflyttas, men nu är det så att jag bara blivit fetare på överkroppen men ingenting har ändrats i stort sett alls på underkroppen. Inte riktigt vad jag önskade mig. Och hur fan bantar man om man redan knappt äter något? Seriöst, det skulle vara så mycket lättare att leva om jag förstod mig på min kropp, mitt psyke och den konstiga kopplingen dem emellan.
Men jag antar att det blir bättre om några veckor när alla olika hormonnivåer, serotonin- och melatoninhalter hunnit balansera och jämna ut sig. Om några veckor. Jag bara önskar jag hade nåt att se fram emot, något större än att bara ta mig fram för dagen, något som kunde driva mig och inspirera mig.
Den här helgen har varit bedrövlig. Det enda produktiva jag lyckas kräma ur mig är att dunka huvudet i tangentbordet och tänka i spiraler. Fuck svenska-pm:et, fuck everything. Kan inte äta för jag har så mycket ångest. Får köpa varm choklad så jag får i mig nånting i alla fall.
Okej, det är vad mitt psyke gör med min kropp. Vad min kropp gör med mitt psyke är: förutom att tillhöra fel biologiska kön (vilket inte är dess fel, egentligen) så spelar det ingen roll vad jag klär på mig i klassrummet i skolan, jag fryser som en hund i alla fall, vilket förvärrar min koncentrationsförmåga. Jag blir superlätt sönderstressad för minsta lilla och kan få panikångest av att befinna mig i en affär i tio minuter, jag kan inte känna någon hunger alls knappt, och alla andra signaler är också dem lika fuckade, vilket förstås är oerhört stressande. Jag har säkert näringsbrist på alla möjliga punkter för jag äter verkligen jättedåligt, men fattar inte hur jag kan gå upp i vikt hela tiden heller. Okej, testo gör så att fettfördelningen omflyttas, men nu är det så att jag bara blivit fetare på överkroppen men ingenting har ändrats i stort sett alls på underkroppen. Inte riktigt vad jag önskade mig. Och hur fan bantar man om man redan knappt äter något? Seriöst, det skulle vara så mycket lättare att leva om jag förstod mig på min kropp, mitt psyke och den konstiga kopplingen dem emellan.
Men jag antar att det blir bättre om några veckor när alla olika hormonnivåer, serotonin- och melatoninhalter hunnit balansera och jämna ut sig. Om några veckor. Jag bara önskar jag hade nåt att se fram emot, något större än att bara ta mig fram för dagen, något som kunde driva mig och inspirera mig.
Den här helgen har varit bedrövlig. Det enda produktiva jag lyckas kräma ur mig är att dunka huvudet i tangentbordet och tänka i spiraler. Fuck svenska-pm:et, fuck everything. Kan inte äta för jag har så mycket ångest. Får köpa varm choklad så jag får i mig nånting i alla fall.
Saturday, 15 January 2011
Home is where the heart is
Jag är tillbaka i gamla spår. Jag skar mig idag för första gången på en månad. Jag rökte idag för första gången på en månad, och jag drack mig full i min ensamhet för första gången på en månad. Jag skriver i min mörka självbiografi som jag inte kommer tillåta någon att läsa eller publicera förrän efter min död, jag kommer att nämna allt i den, som en memoar. Jag påminns och inspireras av mitt eget, till synes bestående mörker. Jag har själsliga beroenden, och jag föder dem gärna så länge det finns något minsta lilla jag kan få ut av dem. När man inte bryr sig om ifall man kommer att dö imorgon så spelar det ingen roll ifall det man gör för att uthärda dagen kommer att skada en om tio eller femton år.
Jag mådde faktiskt lite bättre där en stund. I några dagar när jag hade fullt upp med flytt och skolan började igen efter ett alldeles för långt men också mysigt jullov. Kattmys, julklappar, spela WoW med en entusiastiskt lillasyster hängandes över axeln, lagad mat flera dagar i veckan, familjemedlemmar som lyssnar och faktiskt äntligen kallar mig John och säger han/honom om mig så är det ganska så trevligt ändå. Jag började skolan igen i måndags och har sedan dess haft fullt upp med skolarbete, och planeringar och prioriteringar har gjorts till höger och vänster. Jag har varit väldigt ambitiös och ställt upp för gruppen så mycket jag bara kunnat och samtidigt varit så social jag bara kunnat för jag trivs så in i helvete bra med dessa underbara människor. De flesta i alla fall. Okej, några av dem, och gruppen som helhet. Och jag har ringt hem till mamma nästan varje dag och berättat om vad som händer i mitt liv och frågat om vad som händer i hennes och resten av familjens.
Igår, fredag, var den sista dagen på den första intensiva skolveckan för terminen. Jag tror att jag, trots att jag inte är klar med allt skolarbete som skulle ha gjorts, till viss del släppt taget och lagt pluggandet bakom mig, och på så sätt också gått ner mig igen. Jag föll väl helt enkelt, tillbaka till min miserabla vardag, och jag är fett otrygg i den här lägenheten. Det har nog inte med lägenheten i sig att göra, utan att jag har ett väldigt stort trygghetsbehov och kan känna mig otrygg för minsta lilla. Och just nu känner jag mig som en nomad.
But home is where the heart is, right?
"All I look for is nowhere to find
I can't find them cause they're all in my mind
It doesn't matter where I go
it all hurts and it starts to show
All the anger, anxiety and madness
turned into emptiness, apathy and sadness
when the mind is too tired to feel
and the heart too damaged to heal
I crave nothing but for the pain to lighten
I'm not scared of death, not the easiest to frighten
and everyone I love or in other ways care for
can't be my only reason - to live or to die for
I have to make it all matter to feel awake
cause every second I waste is more than I can take
all the feelings inside me are too big to handle
and all that ever happens is just random
No matter what I wish to do or want
I'm always hindered by what I can't
and though it doesn't matter what I do
I know my feelings are real and I really need you"
Nu börjar jag att se dubbelt, jag ser det som ett tecken att det är dags att gå och lägga sig.
Jag mådde faktiskt lite bättre där en stund. I några dagar när jag hade fullt upp med flytt och skolan började igen efter ett alldeles för långt men också mysigt jullov. Kattmys, julklappar, spela WoW med en entusiastiskt lillasyster hängandes över axeln, lagad mat flera dagar i veckan, familjemedlemmar som lyssnar och faktiskt äntligen kallar mig John och säger han/honom om mig så är det ganska så trevligt ändå. Jag började skolan igen i måndags och har sedan dess haft fullt upp med skolarbete, och planeringar och prioriteringar har gjorts till höger och vänster. Jag har varit väldigt ambitiös och ställt upp för gruppen så mycket jag bara kunnat och samtidigt varit så social jag bara kunnat för jag trivs så in i helvete bra med dessa underbara människor. De flesta i alla fall. Okej, några av dem, och gruppen som helhet. Och jag har ringt hem till mamma nästan varje dag och berättat om vad som händer i mitt liv och frågat om vad som händer i hennes och resten av familjens.
Igår, fredag, var den sista dagen på den första intensiva skolveckan för terminen. Jag tror att jag, trots att jag inte är klar med allt skolarbete som skulle ha gjorts, till viss del släppt taget och lagt pluggandet bakom mig, och på så sätt också gått ner mig igen. Jag föll väl helt enkelt, tillbaka till min miserabla vardag, och jag är fett otrygg i den här lägenheten. Det har nog inte med lägenheten i sig att göra, utan att jag har ett väldigt stort trygghetsbehov och kan känna mig otrygg för minsta lilla. Och just nu känner jag mig som en nomad.
But home is where the heart is, right?
"All I look for is nowhere to find
I can't find them cause they're all in my mind
It doesn't matter where I go
it all hurts and it starts to show
All the anger, anxiety and madness
turned into emptiness, apathy and sadness
when the mind is too tired to feel
and the heart too damaged to heal
I crave nothing but for the pain to lighten
I'm not scared of death, not the easiest to frighten
and everyone I love or in other ways care for
can't be my only reason - to live or to die for
I have to make it all matter to feel awake
cause every second I waste is more than I can take
all the feelings inside me are too big to handle
and all that ever happens is just random
No matter what I wish to do or want
I'm always hindered by what I can't
and though it doesn't matter what I do
I know my feelings are real and I really need you"
Nu börjar jag att se dubbelt, jag ser det som ett tecken att det är dags att gå och lägga sig.
Friday, 14 January 2011
Gränsland
Det har varit en underlig och stressfylld dag, började den med att dra till skolan en halvtimme tidigare för att hjälpa till att förbereda för min grupps religionsredovisning som vi skulle ha direkt på morgonen. På vägen till bussen och inne i bussen började jag blöda näsblod och såg ut som ett fån med papperstussar i näsan, hade slut på pengar på busskortet och frös som en hund. Men en kopp varm choklad senare i skolan så kändes det lite bättre. Efter redovisningen på rasten skrev vi på PM:et, vilket vi även gjorde under nästan hela lunchrasten också, på sista kvarten slängde jag i mig käket jag hade med mig och en energidryck. Därefter lyssnade vi på en annan grupps redovisning, vilket var det sista för dagen, det var jättespännande och fascinerande att höra på, men jag började känna det nästan som att jag var på väg någonstans... jag fastnade i något slags gränsland, liksom mellan den här världen och en annan, som jag sögs in mot samtidigt som jag kämpade för att stanna kvar i denna verklighet. Först tänkte jag att det kanske var på grund av energidrycken, att jag kanske är mer allergisk mot koffein än jag trott, men den här känslan liknade inte någon vanlig koffeinöverdos, den liknade just gränspsykos, om något.
Planen för dagen var att gå på stan lite grand och småhandla lite grejor, men i det här skicket vågade jag inte chansa, ifall det skulle bli värre och jag kanske inte skulle kunna ta mig tillbaka till lägenheten igen. Det var faktiskt svårt nog att hålla mig kvar på rätt sida gränsen bara den korta bussresan och promenaden direkt från skolan. Jag var fortfarande inte riktigt klar i huvudet när jag kom fram så jag bestämde mig för att sova en stund och det hjälpte. Så nu mår jag bättre, och är helt tillbaka i den här verkligheten igen, vilket känns skönt.
Planen för dagen var att gå på stan lite grand och småhandla lite grejor, men i det här skicket vågade jag inte chansa, ifall det skulle bli värre och jag kanske inte skulle kunna ta mig tillbaka till lägenheten igen. Det var faktiskt svårt nog att hålla mig kvar på rätt sida gränsen bara den korta bussresan och promenaden direkt från skolan. Jag var fortfarande inte riktigt klar i huvudet när jag kom fram så jag bestämde mig för att sova en stund och det hjälpte. Så nu mår jag bättre, och är helt tillbaka i den här verkligheten igen, vilket känns skönt.
Wednesday, 12 January 2011
Alphabetical Associations
"Acid anger already arriving
Barely buried barefooted bath
Candlelit caresses comfortably coped
dreaming dearest deadly drought
Every evening Easter enchants
Faerie fingers flickering flames
Gothic graves giving gunshots
Highly hills have heavens
Ice ionizing incense insanity
Jaded Japanese jingled Jesus
Killed kicking kids kissed
Living leathered lingering lasted
Mother moon mangled mittens
Night-watch named naked noses
Openly oppressed opinions opposites
Painless portraits pointy projections
Questioning queens query quirt
Raven ripping red roses
Staring solitudes salvation shivers
Televisions tests toasted treats
Unforgiven uncategorised unrealised untold
Vaguely very vivid vaporization
Wooden wisps windy worships
Yellow yapping yelling yoghurt"
...palla zeta.
Barely buried barefooted bath
Candlelit caresses comfortably coped
dreaming dearest deadly drought
Every evening Easter enchants
Faerie fingers flickering flames
Gothic graves giving gunshots
Highly hills have heavens
Ice ionizing incense insanity
Jaded Japanese jingled Jesus
Killed kicking kids kissed
Living leathered lingering lasted
Mother moon mangled mittens
Night-watch named naked noses
Openly oppressed opinions opposites
Painless portraits pointy projections
Questioning queens query quirt
Raven ripping red roses
Staring solitudes salvation shivers
Televisions tests toasted treats
Unforgiven uncategorised unrealised untold
Vaguely very vivid vaporization
Wooden wisps windy worships
Yellow yapping yelling yoghurt"
...palla zeta.
Monday, 10 January 2011
Fokusera mera
Colder than before"I'm heading out for the night
still winter, but I'm colder than before
I bury my feelings deep for now
till I can't hold them back any more
too much beer and too much of everything
I can't control it but I want the bliss
I need your comfort and get attention
but I smother in your kiss
I vanish in the desire, eager but still
misapplied
vanish in the shards of my desperation
intensified
leaving in bitterness, but glad to leave at all
leaving people, places, time and actions
but I can't find my way back home again
looking, living, dying for better distractions
walking aimlessly further away
empowering the high I can't sustain
try to keep it closer than the rain
looking for comfort only to find
more pain"
Jag skriver dikter istället för att göra skolarbete, för det är det enda jag lyckas få ur mig. Kämpar som fan med att försöka tvinga ur mina sista nattkrafter och få till det där djävla... men det finns inga ord. Jag vet inte hur jag ska fylla ut det, hur jag ska tycka när det inte finns något att tycka. Försöker finna genvägar, anything. Kan inte slappna av, finner ingen ro, jag stressar sönder mig själv invändigt och trasslar till allt till nya nivåer. Det slutar med att jag får ingenting gjort och jag hatar mig själv ännu mer - bygger på med ännu mer trassel. Jag tror hela tiden att jag ska somna, men så rycker jag till för jag kan inte tillåta mig det. Vilket slöseri. Jag mår väl inte bättre av att sitta uppe och om jag ändå inte lyckas få ur mig något produktivt. Men alla känslor slits isär och ihop igen och med ett sådant kaos inom mig får inte sömn plats. Seems like I have another week of insomnia ahead of me. I just wished I had an ounce of control.
Hm, sorterade bilder på datorn igen idag och fann bilder på mig, en från innan testo och en från 4 månader på testo och fan, jag kunde ju se en massa skillnad! Förut var jag smalare på överkroppen och hade större röv men på den senare bilden hade jag större överkropp och mindre röv. Det förklarar varför jag känner mig större än jag är, utan att jag faktiskt är det. Totally awesome, känns som jag kan hata mig själv lite mindre nu.
Färgade luggen blå idag. Velat ha nånting blått skitlänge nu egentligen men alltid haft andra hårplaner som fått gå före. Hittade en cool forum-liknande sida för hårnördar som jag genast registrerade mig på också. Man kan göra time lines för alla de frisyrer man haft, läsa olika tutorials, få en massa olika tips och söka efter bilder på hårfärger och frisyrer som folk lagt upp. En riktig guldgruva, ju!
Jag är bedövad av mörkret. Försöker välja ämne att fördjupa mig i om boken men sitter och luktar på boken istället. Så koncentrerad var jag visst. Lyssnar på REM, bläddrar mellan låtarna. Boken är tråkig och bokstäverna hoppar jämfota. Säger åt dem att sitta still. Somnar i varje andetag, vaknar i nästa. Jag får inte ut något av det här. God natt.
Saturday, 1 January 2011
Mitt år 2010, en sammanfattning
Ägnar natten åt att kolla på fina bilder och reflektera över det gångna året. Försöker göra en sammanfattning och inser att detta nog var mitt värsta år hittills. Men sen är det ju alltid lättare att komma ihåg det dåliga än det som var bra. Men jag misströstar inte alltför mycket, det har varit en hel del bra grejer som hände 2010 också! Jag gör en lista över alla månaderna och om vad som hände och hur jag tyckte och tänkte om det och så.
Januari
- Börjar på mitt största hårprojekt någonsin, nämligen att bleka en slinga i luggen och försöka få den silver/ljusgrå. Egentligen började jag med detta i november -09, men skitsamma.
- Sen läser jag in mig på om vampyrer och otherkins och får reda på en del nya saker om mig själv.
- Jag når äntligen till level 80 med min Draenei huntress efter att ha spelat WoW och med just den karaktären i ett och ett halvt år.
Februari
- Månaden börjar med att jag inser att jag på något ofattbart sätt lyckats supa bort tre tusen kronor.
- Kommer i kontakt med boendestöd och LSS för första gången via min kurator på Vuxenhabiliteringen.
- Allt blir väldigt förvirrat då jag heter Joan i folkbokföringen men har mitt gamla tjejnamn på legget och egentligen vill heta John. Att skriva under med tre olika namn beroende på situation snurrar till saker och ting en aning.
- Klipper håret väldigt kort (i min mening iaf) och ser ut som en liten ledsen pojke.
Mars
- Blir lite smått besatt av The Watchmen och speciellt karaktären Rorschach.
- Klipper håret ännu kortare och gör en mohawk av det.
- Jag får byta om inne i killarnas omklädningsrum innan/efter idrotten i skolan men folk säger fortfarande "hon" och "henne" om mig, men de använder i alla fall rätt namn.
- Byter så äntligen namn så jag heter John i folkbokföringen och skaffar nytt leg. En stor lättnad att slippa se sitt gamla ångestnamn på alla papper hela tiden. (Började kalla mig själv och tvinga andra att kalla mig för John i januari 2009, for your information).
April
- Drar till UppCon för första gången och klär ut mig till Undead från WoW som ska föreställa en medlem i "The Royal Apothecary's Society" till på köpet.
- Träffar nya vänner också.
- Fyller 21 år.
- Färgar håret rött/orange.
Maj
- Relationer splittras och omkastas och jag agerar tröst och stöd åt alla så gott jag kan.
- Fira valborg är mys och upplever för första gången dygnet-runt-fylla.
- Får krupp på datorn och börjar skriva på skrivmaskin istället, åtminstone ett tag.
- Jag går för första gången ut på klubb själv, till Selma som håller till på Orange som ligger närmare än närmsta matbutik.
Juni
- Börjar sova ganska ofta på golvet när jag inte orkar kravla upp till loftsängen.
- Färgar håret svart igen, allt utom mitt silverprojekt i luggen.
- Jag tar studenten för andra gången och lämnar sedan Lundellskas aspergerklass för gott, jag fick inte gå ett femte år.
- Flätar i några gamla dreads jag hade liggande i hawken, det blev nästan snyggt och åker ur efter ett par veckor.
Juli
- Jag gör nya mer naturlika dreads som jag flätar i och blir får reggae-frippa.
- Får inspiration att rita en massa, kollar på "Mysterious Skin" och ångrar mig nästan efteråt för den var så stark och realistisk.
- Kommer på meningen med livet och filosoferar bort tillvaron. Oroar mig för framtiden en massa och hoppas på och samtidigt bävar för ett LSS-boende till hösten.
- Börjar skära mig igen efter jag vet inte hur många månaders uppehåll.
Augusti
- Går på Pride och gläds åt att det inte är stekhetta när jag går i paraden. Jag är steampunk och får massvis med kommentarer och folk kommer fram och frågar om de får fota mig.
- Drömmer mer intensivt igen och drömmer mardrömmar.
- Får tag på hormoner och börjar självmedicinera. Är i extas och nästan fullkomlig eufori över detta.
- Börjar på Uppsala Folkhögskola.
September
- Jag får boendestöd som kommer till mig varje dag och drar upp mig ur sängen, för jag har slutat att fungera. Ringer till Unga Vuxna och ber om en psykologtid men nekas en. Blir lite förtvivlad.
- Det verkliga moment 22 med könsbytesutredningen och all annan psykiatri börjar när jag ljuger om hur jag mår för min utredare.
- Skriver upp en lista på saker jag vill göra innan jag dör och planerar mitt självmord "i fall att".
- Inser att det är otroligt dumt att tro att det inte kan bli värre, för det är just då som det passar på att bli det.
- Missar att rösta inför det stora valet med två minuter och går sönder lite (till) inombords.
Oktober
- Skolan går bra och är för tillfället mitt ljus i livet.
- Min handläggare på boendestöd vägrar in i det längsta skicka remissen till LSS om ansökan om sådant specialboende.
- Jag tar till nya och återupptar gamla metoder av självdestruktivitet och tar det till nya, högst ohälsosamma nivåer. Blir något hypokondrisk också.
- Mina föräldrar börjar kalla mig vid rätt namn.
- Hormonerna börjar förändra min kropp på en del väldigt trevliga sätt.
November
- Jag börjar samla på bra/härliga/mysiga tillfällen och stunder i livet som för att kompensera för allt dåligt som händer.
- Fattar inte hur jag lyckas vara så krånglig.
- Impulsköper iPhone vilket visar sig vara ett av de bästa köpen ever.
- LSS och boendestöd är jobbigare än någonsin och vi har ett för mig mycket uppslitande möte som morsan och syrran kommer ner till med färjan från Gotland i sista minuten och räddar och tar hand om whatever vrak som var kvar av mig efteråt.
- Jag köper och flätar i cyberlox i håret. Piercar ögonbrynet på Darkwell.
December
- Jag hamnar efter i skolan en aning, och ryter åt matteläraren att jag aldrig mer vill räkna matte.
- Missar luciafirandet med plugget, missar julavslutningen också.
- Selma på Orange och jag vill att hela livet kunde vara en fest på Orange.
- Jag får chockbeskedet att de måste riva upp och omrenovera hela min lägenhet och jag behöver flytta ut mig själv och alla grejer asap.
- Min katt Ludde dör natten till annandag jul.
Ett djävla år jag haft! Nu när jag ser det svart på vitt liksom. Ganska fascinerande hur det gått från ganska jobbigt till fantastiskt till ganska lagom och sedan bara rakt utför i stort sett. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag kom till en massa nya och gamla insikter, växlande mellan att verkligen älska livet och att hata det, oftast flera gånger om dagen. Det har varit ett väldigt intensivt år, minst sagt. Men nu är det nya tag som gäller!
Januari
- Börjar på mitt största hårprojekt någonsin, nämligen att bleka en slinga i luggen och försöka få den silver/ljusgrå. Egentligen började jag med detta i november -09, men skitsamma.
- Sen läser jag in mig på om vampyrer och otherkins och får reda på en del nya saker om mig själv.
- Jag når äntligen till level 80 med min Draenei huntress efter att ha spelat WoW och med just den karaktären i ett och ett halvt år.
Februari
- Månaden börjar med att jag inser att jag på något ofattbart sätt lyckats supa bort tre tusen kronor.
- Kommer i kontakt med boendestöd och LSS för första gången via min kurator på Vuxenhabiliteringen.
- Allt blir väldigt förvirrat då jag heter Joan i folkbokföringen men har mitt gamla tjejnamn på legget och egentligen vill heta John. Att skriva under med tre olika namn beroende på situation snurrar till saker och ting en aning.
- Klipper håret väldigt kort (i min mening iaf) och ser ut som en liten ledsen pojke.
Mars
- Blir lite smått besatt av The Watchmen och speciellt karaktären Rorschach.
- Klipper håret ännu kortare och gör en mohawk av det.
- Jag får byta om inne i killarnas omklädningsrum innan/efter idrotten i skolan men folk säger fortfarande "hon" och "henne" om mig, men de använder i alla fall rätt namn.
- Byter så äntligen namn så jag heter John i folkbokföringen och skaffar nytt leg. En stor lättnad att slippa se sitt gamla ångestnamn på alla papper hela tiden. (Började kalla mig själv och tvinga andra att kalla mig för John i januari 2009, for your information).
April
- Drar till UppCon för första gången och klär ut mig till Undead från WoW som ska föreställa en medlem i "The Royal Apothecary's Society" till på köpet.
- Träffar nya vänner också.
- Fyller 21 år.
- Färgar håret rött/orange.
Maj
- Relationer splittras och omkastas och jag agerar tröst och stöd åt alla så gott jag kan.
- Fira valborg är mys och upplever för första gången dygnet-runt-fylla.
- Får krupp på datorn och börjar skriva på skrivmaskin istället, åtminstone ett tag.
- Jag går för första gången ut på klubb själv, till Selma som håller till på Orange som ligger närmare än närmsta matbutik.
Juni
- Börjar sova ganska ofta på golvet när jag inte orkar kravla upp till loftsängen.
- Färgar håret svart igen, allt utom mitt silverprojekt i luggen.
- Jag tar studenten för andra gången och lämnar sedan Lundellskas aspergerklass för gott, jag fick inte gå ett femte år.
- Flätar i några gamla dreads jag hade liggande i hawken, det blev nästan snyggt och åker ur efter ett par veckor.
Juli
- Jag gör nya mer naturlika dreads som jag flätar i och blir får reggae-frippa.
- Får inspiration att rita en massa, kollar på "Mysterious Skin" och ångrar mig nästan efteråt för den var så stark och realistisk.
- Kommer på meningen med livet och filosoferar bort tillvaron. Oroar mig för framtiden en massa och hoppas på och samtidigt bävar för ett LSS-boende till hösten.
- Börjar skära mig igen efter jag vet inte hur många månaders uppehåll.
Augusti
- Går på Pride och gläds åt att det inte är stekhetta när jag går i paraden. Jag är steampunk och får massvis med kommentarer och folk kommer fram och frågar om de får fota mig.
- Drömmer mer intensivt igen och drömmer mardrömmar.
- Får tag på hormoner och börjar självmedicinera. Är i extas och nästan fullkomlig eufori över detta.
- Börjar på Uppsala Folkhögskola.
September
- Jag får boendestöd som kommer till mig varje dag och drar upp mig ur sängen, för jag har slutat att fungera. Ringer till Unga Vuxna och ber om en psykologtid men nekas en. Blir lite förtvivlad.
- Det verkliga moment 22 med könsbytesutredningen och all annan psykiatri börjar när jag ljuger om hur jag mår för min utredare.
- Skriver upp en lista på saker jag vill göra innan jag dör och planerar mitt självmord "i fall att".
- Inser att det är otroligt dumt att tro att det inte kan bli värre, för det är just då som det passar på att bli det.
- Missar att rösta inför det stora valet med två minuter och går sönder lite (till) inombords.
Oktober
- Skolan går bra och är för tillfället mitt ljus i livet.
- Min handläggare på boendestöd vägrar in i det längsta skicka remissen till LSS om ansökan om sådant specialboende.
- Jag tar till nya och återupptar gamla metoder av självdestruktivitet och tar det till nya, högst ohälsosamma nivåer. Blir något hypokondrisk också.
- Mina föräldrar börjar kalla mig vid rätt namn.
- Hormonerna börjar förändra min kropp på en del väldigt trevliga sätt.
November
- Jag börjar samla på bra/härliga/mysiga tillfällen och stunder i livet som för att kompensera för allt dåligt som händer.
- Fattar inte hur jag lyckas vara så krånglig.
- Impulsköper iPhone vilket visar sig vara ett av de bästa köpen ever.
- LSS och boendestöd är jobbigare än någonsin och vi har ett för mig mycket uppslitande möte som morsan och syrran kommer ner till med färjan från Gotland i sista minuten och räddar och tar hand om whatever vrak som var kvar av mig efteråt.
- Jag köper och flätar i cyberlox i håret. Piercar ögonbrynet på Darkwell.
December
- Jag hamnar efter i skolan en aning, och ryter åt matteläraren att jag aldrig mer vill räkna matte.
- Missar luciafirandet med plugget, missar julavslutningen också.
- Selma på Orange och jag vill att hela livet kunde vara en fest på Orange.
- Jag får chockbeskedet att de måste riva upp och omrenovera hela min lägenhet och jag behöver flytta ut mig själv och alla grejer asap.
- Min katt Ludde dör natten till annandag jul.
Ett djävla år jag haft! Nu när jag ser det svart på vitt liksom. Ganska fascinerande hur det gått från ganska jobbigt till fantastiskt till ganska lagom och sedan bara rakt utför i stort sett. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag kom till en massa nya och gamla insikter, växlande mellan att verkligen älska livet och att hata det, oftast flera gånger om dagen. Det har varit ett väldigt intensivt år, minst sagt. Men nu är det nya tag som gäller!
Subscribe to:
Posts (Atom)