I en obestämbar omgivning av grå betong och orange utebelysning omgärdad av nattens tunga, dova mörker vakar jag, trött efter dagens alla bestyr. Jag vakar över det som inte kan vakas över, tänker på att jag inte vill tänka, känner att jag inte vill känna, pratar med Anna om att jag inte vill prata med henne. Jag dricker kaffe trots att jag inte står ut med lukten och egentligen inte alls känner för kaffe. Det är bara sådan jag är. Det gräddtyngda kaffeblasket breder ut sig i svalget och värmer mig inifrån. Efter tre djupa bloss från cigaretten av ett billigt amerikanskt märke känner jag plötsligt hur min mage gör en volt och det hugger till i bröstet. En enda känsla och tanke förenad i fyra ord: jag vill inte leva.
Och det är ju sant, eller? Ja, ibland är det det. Ibland är det bara för tungt att andas, för påfrestande att kliva upp ur sängen och för jobbigt för att äta. Det gör för ont att för le, ännu ondare att skratta, tårarna trycker hela tiden på (de som aldrig vill komma ut) och cigaretter och rakblad är mina närmaste vänner. Det är dagarna då ångesten och sorgen är större än kärleken till mina vänner och familjen, som är svårast. Hur säger man till sina bästa vänner att man inte orkar ses för att man är för upptagen med att ha ångest? Det vill jag ju inte, inte egentligen, men det är som om någon annan talar och tänker åt mig. Känner gör jag ju själv, jag har tillräckligt med känslor så det räcker åt både mig och Anna och minst tio personer till om det skulle behövas. Eller är det så, förresten? Att det inte är jag som känner, utan att jag går och bär på en hel massa andra individers känslor också? Näe, det här var för djupt, nu simmar vi upp igen.
Ja, ja... jag kan visst fortfarande skämta. Jag är inte död än. Åh, gud jag är verkligen inte död än. Det känns i hela kroppen att jag lever. Det är nog det jag menar när jag säger, tänker att jag inte vill leva. Jag vill inte att min smärta ska vara så väldigt mycket starkare än all trygghet, njutning, glädje, nykärlek, längtan och rofylldhet som faktiskt också finns där, fast i små, små pustar som jag får verkligen kämpa för att hålla kvar. Men ingen känsla går att tvinga kvar. Jag vet att det enda jag kan göra är att fullkomligt tillåta mig själv att leva ut dessa känslor utan några som helst hämningar. Bara skita i om omgivningen tycker du är konstig för att du har presentsnören (cyberlox) i håret samtidigt som du skrattar, pratar och dansar som en tok som om det vore ditt livs viktigaste fest trots att samma galej uppstår i stort sett varenda månad. Och det gör jag verkligen. Dmz är mitt livs viktigaste fest. Varenda gång.
Ja, förresten så har jag flätat i en massa jox i håret igen. Denna gång svart, mörkgrå, ljusgrå och riktigt, riktigt mörkt blålila garn och svarta och chrome cyberlox, i en sorts lägre och längre mohawk med dreads i polisongerna. Okej, det ser bättre ut än vad det låter, men jag har inte kameran tillgänglig nu och fattar inte hur jag ska fixa in bilderna i mobilen till datorn. Förut mejlade jag dem bara till min gmail, men nu vill nallen krångla och vägra acceptera mitt mejlkonto av någon anledning.
Det var dagens derp.
No comments:
Post a Comment