Don't let the bedbugs bite

I'm tired of this. Everything, at the moment. I guess it's one of those moments everything that was bad just caught up with you at the same time. It almost kills you. I'm like the leaning tower of Pisa, supported and strapped up, still it will fall any minute, but it's still standing, though it shouldn't be possible.

Thirst i thought it was just the bedbugs that had followed me from my last apartment. All the rashes looked just like it. But in my new apartment I've never seen any of them, never felt an actual bite as I did before. But I wanted it to be them, how easy it would be if it was. But it wasn't them. It's a rash from some of my new medications. As soon as I got to Gotland my mum recognized them and we came down to that it has to be because of my new medications. The first thing we thought to do about it was of course calling the psych unit I see my doctors at, but I didn't wanna do it. You know I hate phones, and I absolutely hate calling. It's mostly okay to pick up the phone, as long as I know who's calling. But I can't call a stranger. I just can't.

In time, the rashes slowly started to go away, they only reappeared sometimes at night if it was too warm underneath the duvet. It gets worse if I'm stressed or too warm, of some reason. But when I woke up today, this morning, my whole face was swollen up. I know I have to do something, I mean I don't want this shit to get even worse. I've got a doctor's appointment the 29^th. Maybe I can stick around with this until then, maybe not.

The thing is, it's not just about my “phone-phobia”. I think it's the Lyrica that's causing this, and it's the best goddamn medicine I've ever taken. I don't want it to be it, and I don't want the doctor to say that it undoubtedly has to be it and I should stop taking it ASAP. What if, then? What if it is so damn simple that I just have to stop taking some goddamn pills? Huh? I just don't want to go back to having constant anxiety from morning to evening and evening to morning, day after day, night after night. I can barely manage this so called life with the Lyrica. How the fuck am I going to be off it? Just like before...?

I've tried to kill myself five times in only this year. I'm not stable. But with Lyrica, I could almost touch the feeling of wanting to be alive. Just for a short moment, maybe every other day or so. Maybe it's less. But just that little... it's somehow so much.

But bad news don't often come alone, do they? No, they don't. I've noticed that after every time I eat the food doesn't wanna stay. I have to get up really slow and careful from sitting down to not accidentally push it up my throat. I guess I don't have to mention how this is effecting my self-hatred, world-hatred, the health-care-system-hatred, my depression or my general state of mind. I. Can't. Take. Any. More.

If the world could just piss off...

Numb by all this

The time doens't exist, only the breath takes. I'm held captive in myself. I can't feel anything. No comfort, pain, love, need, sorrow or lust. Like I'm dead inside. To keep my body from freezing I wear mittens, two thick sweaters, a scarf, two hoods on my head and drinking liters of hot tea. But I can't warm my soul. It's permanently dagamed from the frost. I keep smoking on the balcony, even though I'm not allowed to, but who cares. I wish I had the top floor apartment, then the smoke would just disappear into the air and it wouldn't bother anyone. And I would have a real nice view over... Gottsunda. Oh crap, what do I care? I've washed 8 full machines of clothing and other textiles today, it really wash me out as well. So now I feel even more empty inside. And tired. I'm tired of washing closed and trying to get them dry. I'm tired of fixing food, eating the god damned shit, tired of talking, sitting, standing, reading, knitting, showering, cleaning, crying, sleeping, dreaming, breathing... Tired of living. So I've got a place at this special resident. A two room apartment and all that stuff I mentioned before in another entry. So I'm basically just trying to settle in now. Guess it works so-so. I just hope I get my meds tomorrow morning, I told them about that I don't have anything for tomorrow and the dude just said "the morning staff should fix that, don't worry", kind of. Yeah, now I feel soooo calm about it. Not! But I had to almost bang the staff door in to get attention (since knocking three times with some delay between didn't do a shit) so I kinda leave it to them. And still worry the heck of me. I love having the swing (small playground) just in front of me, could almost jump right off the balcony and land on one of them. Or break my ankle, which of course is more likely... So I'm nor up for trying that riiiight now.

Saw this on a wall outside the psych ward... Kent <3

Controlling chaos

Damn... every time I try to write something and I start writing something good, I forget it later and don't save it, so next time I turn the computer on it's all gone. Gotta remember to save my scribblings...

(Double meaning in the title by the way)

It has happened so much lately I just haven't been able to write it. I'm an artist you know, and if something doesn't turn out the way I want it, it's just not worth saving. I do notice how people in this ward notice my drawings and they're all so amazed. I just see them as simple black and greys, nothing so special about them... but they see... well I don't know. They're amazed and see much more than that, like real artworks. And they have so many ideas. Like one said I should do some kind of comic with pictures and texts with them. I just try to explain that I don't have the energy to make something “real” out them. I just draw what's on my mind that specific moment. I can't just plan something big and work on it for days or weeks and expect to be able to finish it AND be satisfied with the outcome. But as soon as I'm at that special short time resident after everything being done here at the psych ward, I'm gonna scan in all my "work" I've been drawing during this time. Almost every day I've drawn something new, so I think there'll be a lot to fill my new account on DeviantArt with.

About that part time resident by the way, it is sort of fixed now. I was there on a visit today actually, and I got a round tour in the place. I've got my own room (maybe I am to get a room-mate later, it's a two-roomer but both places are free, so to say) and just stepping into the hallway I realized it was much bigger than the whole apartment I lived in before! Amazing! So much space! A kitchen you can move around in, a balcony, a "living room" with a sofa and a table to sit down and eat by, a small shover-room and a closet you can actually be in! I feel a bit overwhelmed, or I should. Cause actually I don't really feel anything. Just numb, really... I guess it might come later, when I'm actually there, with my own stuff, sitting writing by my computer and smoking on the balcony which I'm not allowed to, but who cares, haha...

The doctor will order/book-in six sessions of ECT, which means I should have to stay here for another two weeks. Good to not having to worry about being kicked out, anyway, haha... As soon as that becomes reality then, of course. I'm always on my guard, can't relax over anything until it's actually happening.

I've had so much deep conversations with the doctor, my mum and my contact-persons at this ward today I feel all torn apart and kinda sucked dry. But I almost feel as if they finally actually /try/ to understand me. It helps. As like just a now, I talked to one of my two contact-persons about how I see my life now and compare it to the life I want to have and being able to have. Just explaining how I wanted just a decent work with a decent pay-check every month and I just can't even walk into a working place without getting all horrible medical mental symptoms ever possible at the same time /and more/. I said that I don't expect an amazing adventure/hollywood life with a perfect world around me and everything going so well. I don't want that, I just want a decent life with a decent job and live in a decent place and being able to actually live/. I don't live, I said - I'm just alive. Barely. What I expect and want of my life isn't unrealistic at all. I have a realistic goal with all this traumatic, unbelievable psychiatric mental chaos called the "psychiatric healthcare" *cough* bullshit. And that goal is simply this: to be able to accept the world for what it is and live with it; to be able to live a decent mediocre life and live with it; to be able to live with and tolerate my own self. And to stop analysing every little shit!!! That is my goal. That is what I want.

I get a simple picture in my head, it's not a still picture, but it has only simple movements and gestures, kind of like taken from a really slow indie film. I see a small house in the suburbs, a smaller part of the town or so. I see myself sitting inside it, it's my house, I own it. I'm sitting by a table writing a long fictive novel after a day at work. My life is simple, I live there with my partner I love, it's been a few years, maybe five or ten. I'm finally setting down in my life, I have a body which I can live with, my own home which I am able to take care of and a steady in-come. Some days are bad, some are good. There's not only different tones of black, blood-red and grey. It's a bit of colour dashes in my blackness, and when things get worse, I will be able to handle it. I'll talk to my life-partner, my mum or my closest friends, sort things out, maybe take a pill for the anxiety, and after it will feel okay again. I wanna feel like that. Simply okay. Not good or bad, just okay. I haven't been okay for so long...

Yes, my mother took the ferry all the way from Visby on Gotland to somewhere-in-or-around-Stockholm and drew all the way from there to Uppsala just to be with me on a meeting and hang around in town with me to kill some time until she took the ferry back home to the island again. Of course the ordinary doctor was not available and hadn't even been informed about my mother's visit *sigh*, but another doctor could talk to us and write down the important things to the ordinary doctor when he's available again.

So I've really had a tough day... I should have been writing earlier so I wouldn't have so damn much to post today, but ye, ye whatever.

Tomorrow is a stranger

I feel so damn lost inside. What can the psych ward help with really, what can they do for me? I'm trapped between time, all I can do i wait. But what if I can't do that? What if I just die tomorrow? This health care system sickens me, this world sickens me, myself sickens me. What is left to live for? What is left to die for? My fire inside me has almost died, it just glows sadly and weak in all that eternal darkness around. I tremble in my black world, cause I can't find a way to go. I'm just so damn lost. Where am I......?

22:47. Everyone has gone to bed, but I'm restless. I can't find peace in this dark prison. I wanna feel like I'm home, for real. That feeling of being safe and at home. I just wanna feel it. Just that. Only that. Instead I'm at a psych ward, intoxing myself to an unsafe sleep. Thinking what will be of tomorrow, and the rest of this autumn. Will there be any more autumns in my sad little life? Will there even be a day tomorrow to come?

How being a vampire is a condition

For fucks sake! How long am going to deny this? Me of all people, have a side I'm constantly denying. Why? Because it's unrealisctic, silly, and shouldn't even be remotely possible! Not even in my world! I can't believe all this shit is constantly troubling me! Cause you know what? I'm sick and tired of it. There's always something more piling up in this hell, just constantly growing larger and more insuffareable every breaking minute.

I've cried because of this. Meny times too, unfortunatly. (Cause I hate to cry and it's just a waste of energy I don't generally have.) Cause just the mere thought of it makes me sick. It's not really a medical condition, it's not even on anybody's map - and how it got on to my map is still a mystery. And if this really is my case, I can asure you I will hate myself even more - how the fuck now that's possible - And I'm quite tired of always ending up hating myself more and more.

But I guess a part of me kind of wanted this as well. So be damn careful what you wish for, you might fucking unbelievable or not get it!!! Or maybe I was born with this curse, but it's rather unlikely. I can think of several incidents from my mid-teens that could explain this...

But I've been ranting about this issue before. Just about a year ago, in the beginning of 2010 I searched the internet for clues, information and forums for other people like me (on this topic, that is) and I found a strange page created by a complete moron and followed by more morons. I guess I can put up a link at the bottom in this post if you wanna find out for youselves. But I warn you, those people are more narrow-minded than ordodox christians... Anyways, not long after my first realisation I got other things to focus on, and I put it aside. So much that I started to believe it might not really have been the case after all. Cause there were so many traits I was missing out on, I though that I had just put my head in the clouds as usual instead of concentrating on facts. But I fell in to it once more, bounced back again och so on. I guess what really made me back away from it over and over was just because I kept on denying it deep down, scared as shit what it would actually mean to... indulge for this radical lifestyle.

So now I'm there again. And it's the same issue that has been bugging me all along: blood. Though I love the taste of it it's not really the kind of spice I want the rest of my life to be spiked with. It's so damn complicated to get a hold on, just to begin with. And I know it for real that I actually do need it now. Cause it was over six months ago since I last had some, and I've been constantly tired, just feeling sicker and sicker without any doctors being able to diagnose it. I've felt the urge for more blood several times the last six months, but haven't given in for it. Until tonight.





The result..? I haven't had so much energy or felt more alive for so long!


I have to stop denying shit like this in the future, poke me if I do, okay? The guys at the stupid website talked about what could be causing this "condition" is be a retrovirus of some sort. I don't even know whether to tell if that is dump-shit-mumbo-jumbo like most of the crap they talked about, or if it could really be worth looking into. The real problem I'm facing is that I can't be living on my own blood in the long run, cause that will make me sick. But not to worry, I will actually have to eat normal human food as well, just need som extra nutrition. So I'm gonna have to go picking up more or less willing donors in the near, and further future...

Well, I know you waited for it, so here's the pun: being a vampire sucks!





Link to the site (it does have some really good information as well, at least it's the only somewhat serious site I've found): http://vampirewebsite.net/

No way out

Everything falls apart. It's just blood and pain everywhere. The wound in my soul never heals. What more can I reveal? I know now there's no help out there, they're just making it worse. I beg and plead for them to help me, I turn myself inside out, but all I get is useless pills, useless conversations and limitations, contraptions...

But it's tearing me apart... I haven't taken any medicines for about three days now, it has left me with an excruciating migraine and nausea. I can barely eat. As soon as I fall asleep, after hours of trying - I wake up in panic after a nightmare. Demons hunting me, the darkness and the pain are a part of me. I know that now. There's no way out.

How many wounds can I create at just one night? What a mess I've got myself into. But what if I can't take it no more? What if I'll do anything, anything for this to stop? What if life is just not worth living this way? I'm just waiting for an excuse, just waiting for an excuse...

How much poison have I consumed recently? I don't know. If I can't kill myself directly, I might as well do it indirectly. Just need some euthanasia... it can't possibly be called murder, I'm just barely alive anyways. I know mental illness will kill me, it's just a matter of time. There's nothing anyone can do, nothing at all.

What lies within

I can't find my inspiration

creations lost in agony

tortured every waken night

but what really lies within?

Carved up arms

my precious addictions

in love with the darkness

but what really lies within?

Rape myself in my sleep

distorted feelings

undeniable chaos

but what really lies within?

An overdose too much

waking up from nightmares every night

unexplanable cronical pain

but what really lies within?

Driven by impulsive hatred

an endless war in my mind

I can't fight my demons

but what really lies within?

what really lies within..?

Heartache

I recognize my hearts existence once more. I try to tear it out, so want to tear it out. I almost thought there for a second it had healed/died, but so stupid of me. Hearts cannot heal, not if they're torn apart over and over before even getting the chance to redeem. The only way to stop feeling is to stop living. I should know that by now, I tell myself over and over. So much I'm supposed to know, but somehow always seem to forget.

I stared into nothingness for about two hours earlier today. My heart racing, breathing in steps fast and intense. Yet it wasn't really a panic attack, more like some sort of super intense anxiety.

I'm just ranting, ain't I? Can't find the words that I'm looking for, can't find the meaning in anything. Well, whatever. Guess that will have to do for tonight. Sleep tight.

Still holding on... I think

I don't have anything to live for, but neither anything to die for. This is a problem!!!

Staring into the night, trying looking for stars in the sky, but the fog lies thick in the air. Another deep breath of cigarette smoke, hold it in for as long as possible before I slowly let it out. I write my life with big capitals, but still feel as if I missed all the important things out. How many times is it possible to fail at something so simple and trivial, until I break apart for the last time? Misery holds me tight, telling me I'll always break more, fail more, die inside once more and feel more pain as long as I'm alive. As long as I'm alive. And that's the only end of anything, and everything. The way to stop feeling, needing, wishing, losing, loving, thinking and judging. Those parts of life of which I have no control. What so ever.

"when everything's upside down

and I'm trying to fill the spaces

all those memories, of lost

feelings, moments and faces

can't breathe cause of all

the pain thriving deep inside

and I can't see, all I lose

is what I push aside

when love is killing me

and sex equals only pain

how easy is it to not focus

on the thoughts eating my brain

flashbacks of old memories

making them real again and again

living on borrowed time

guess I'm practically in sane

so caught up on believing

that I'm damaged from within

and how much I'm failing, like

the carved in words in my skin

try not to scream, but wonder

what is left to believe

if everything one can imagine is real

and silence is the answer I receive"

I fantasized the other day, about the day I die no one will know the cause of death, yet everyone would agree on that it was a miracle I stayed alive for that long. If the soul dies, would the body just give cause it can't live without the soul? Is that the explanation for all unexplainable deaths? It doesn't sound unreal to me, you know. The power of thoughts and feelings is strong, you can die of a broken heart. So maybe that is true, somehow.

But right now (and we all know that I only live in the moment) I feel like I wanna see just how corrupted I can get. I guess I make it a competition to see if my lungs or my liver dies first. I guess the liver, it's so easy to kill. A bit too easy, even. But with my smoking habit I'd give my lungs about ten-fifteen years if I continue this way.

I have a new celebrity crush as well, I just can't get him off my mind. So gorgeous my eyes almost bleeding. Just browsing through internet I even found out someone else wrote a book about their obsession about my "crush"...

Other than drooling over images, my days are spent killing bed bugs and watching movies. They're fucking everywhere! I woke up around noon all full of bites all over my body, and it's itching like hell. And I've probably killed at least ten that I found crawling around on me or nearby me just yesterday. Yesterday I went shopping twice, the first round was just around the corner to get groceries, the other further away to buy sheets and bedlinen preferably bug free and clean. But it bugs me (no pun intended) that I get so damn tired just by doing more or less nothing at all.

I guess nights are kinda between dates for me. Cause now it seems like it's neither Saturday or Sunday. I think about Saturday as yesterday and Sunday as tomorrow. Don't know why really. But these fucking neighbors gotta have a worse diurnal rhythm that I do, cause they're up chatting loud, cooking and playing loud music half past three in the morning...

I make the right rules but I'm lost within...

Supplements for chaos

This notepad is the closest to a writing program I can get right now. Need to fix a few things on this computer, but since my family's internet connections still sucks, and my own mobile internet really doesn't hold for that much either, so I can't download any programs to install. For now I'm just living on the dream that my hard drive isn't completely amaged beyond repair which will in that case, bring all my heavy work I've been writing on since December, to the grave with it. Got no back ups of course... I don't think I can deal with that right now. Just keep on pretending it will aaaall just be aaalriiight...

I'm so unstable, I can feel the ground shattering underneath me.

***

I'm living the dream,

baby, just living the dream

it's just what it seems

you know what it means

Sex, drugs and rock n' roll

I'm a prince and I'm a troll

mean words holds nothing for me

legends lives forever, lost n' free

Home is where the heart is

I'll do anything, for your kiss

but won't stay the night

cause vampires shoves the light

An endless hunger, aching need

an empty space I try to feed

an intensity like fire that lingers away

my demons are here to stay

With passion comes pain

creativity is in my vein

I've done my time

I might as well do the crime

(lyrics are mine)

***

I don't know why I suddenly started to write in English. I guess I just ran out of Swedish words. But I might go back to Swedish anytime, I don't know.

There's so much fire inside me, I can't control it. I don't wanna control it, it stimulates me. But it also mutilates me "Quod me nutrit me destruit". I feel both reborn and drawn away from life at the same time, guess I'm just stuck somewhere inbetween. I can just barely sence a strength inside of me, it wants grow and live, but something ties it down. Something so strong and dark, I can't even picture it. But if I want to live everyday to the fullest, what's stopping me? I know what's stopping me: the mental health "care" in this country, all stupid and ignorant rules and laws, the school/job system, and so much more. I just feel so impartient, and I don't have money or power enough to live the life I wanna live. I'm not unintelligent, I just have a hard time with schools, and the system that controls me. I'm not a misanthrope, I just happen to hate the human society. And I'm not against politics, I just happen to be a chaotic, communistic fucking anarchist. And I'm just so tired of it all. It doesn't matter what I do or say, it never has.

I constantly jump between polar extremes. One second I'm the king of the world, I literally see myself as some sort of anti-hero, and believe my values and strong opinions could open up the strict confided society a liiittle tiny bit. The next second I'm Mr. Nobody no one ever understands or listens to, cause no one is trustable and everyone will die sooner or later. And so will I, hopefully sooner so I don't have to mess around in this tragic mess anymore. (Soo borderline...)

It's a tragic mess indeed. But I just can't do a shit about it. I'm tired of spitting blood, being beaten down again, spit more blood just to get beaten down once more. I wonder how therapy will be this fall though. I must say I'm kinda excited about it, but of course I'm not expecting it to be good, in fact I don't expect anything. I demand it to be good. Fuck it, hopes are for pussies, and I won't give it more chances after this. You've got one shot, kill me or thrill me!

"There's a gray place

between black and white

but everyone does have the right

to choose the path that he takes" - Iron Maiden (some song).

Living in the ruins of fantasy world

They're destroying my thoughts. Creating unessecary feelings. Dreams from my past are haunting me. The truth of today leaves an empty space. Trying to find the gap to see through, only to find there's nothing there to create a gap. The darkness scares me sometimes. Reminds me of the truth: it's nothing there. The night resembles the empty space inside of me. I try not to tremble, I try not to cry. Too often I misjudge. A strange sound, a gasp in the air, echo of dogs howling in the distance.

The kitchen once so cosy and bright, now left empty with a pressuring silence. I don't feel safe in here, I feel anything but safe. But what am I afraid of? What is the emptiness trying to tell me? Is it the people who lives here not meeting my needs, or is it me not meeting theirs? Holding on to my heart, the only home I know. Want to get rid of this feeling, but still I wanna identify it. Desperate for a diagnose, am I willing to risk my life for it? What life do I have to risk?

My eyes cannot trust what they see, my ears cannot trust what they hear, my body cannot trust what it feels. Is it all just in my mind, am I just making all this up? Once more I feel the need to escape.

New words, new combinations of words that I try to find meaning in. Try to analyze the moment and understand why I'm here. How did I get here? Why did I get here?

Why am I so obsessed with the thoughts in my mind, the feelings in my heart, the now and the past? Why do I cling on to broken images, why can't I figure out what's wrong? I'm just spinning in circles. Feels like I'm stuck in a wheel, just running faster the more tired I get. I live in a fantasy world, but the dream broke years ago. I'm living in the ruins of fantasy world.

I can't finnish what I started cause I can't remember why I started it. The currents are getting bigger, the water is getting colder, the night is getting darker. The feeling I get is similar to drowning. How much darker can it get? Where am I supposed to go?

The questions are driving me nuts, I can't get rid of them. No matter how hard I try.

The feeling resembles a mixture of what you feel when losing someone or something you love, the feeling you get when you realize you've tried everything a houndred times but you can't fix it, of being misunderstood, abandoned and of just not understanding a shit. How did I get so messed up?

A sour taste in my mouth. Is it the cigarette or my soul rottening? It could be both. I can't remember either taking a shower or brushing my teeth since I got here. I can't even remember what date I got here.

I've lost the count of years of misery, given up the hope of ever getting better. Still willing to try anything, it's not like I've got anything to lose. But it feels like I'm just wasting my breath.

Counting time in minutes, scars and cigarettes. They say every moment is a chance to turn everything around. I wonder how that's possible. Must be somthing about my attitude, even though that's the only thing that has changed.

I can take risks. I do it all the time. But I'm losing far more than I'm gaining, and I don't really have that much left to gamble with.

Catch 22

Jag kan inte sova. Jag Kan inte sova för att jag tänker för mycket och känner för mycket konstant. All energi går åt till att hata mig själv, hata världen, hata den kropp jag bor i, hata omvärlden, hata människors beteenden och hata att jag hatar så mycket. Jag kan inte avfokusera. Allt blir ett virrvarr av negativa tankar, idiotiskt ältande och analyserande av sådant jag redan vet. Jag försöker komma på nya sätt att lura världen, samhället, mig själv och naturlagarna. Vill finna svar som ingen någonsin funnit än.

Faktum är att jag vet inte vad jag vill. Anna frågar mig hela tiden när jag möter ett dilemma, vad fan vill jag, egentligen? Men jag vet inte. Om jag visste det skulle allt va så mycket enklare. Vill jag bli frisk? Vill jag kämpa för det? Vill jag kunna le åt bagateller, klara av att leva i detta samhälle? Vill jag kunna bo och leva, tjäna egna pengar, sysselsätta mig, skaffa familj, resa, och så vidare? Jag vet inte. Men vill jag dö, vill jag bara slippa allt och fullkomligt försvinna? Vill jag bara ge upp och skita i allt? Jag vet inte.

Jag är lika rädd för konsekvenserna av att dö, som jag är för konsekvenserna av att fortsätta leva.

Vad är lycka för mig? Jag har funderat över den frågan ett tag nu, det fascinerar mig att jag fortfarande inte kommit fram till något svar. Jag har inga åsikter, bara känslor, förvirrande analyserande tankar, fler frågor och en massa knäppa teorier. Men inga svar.

Men vill jag ens sova? Jag drömmer bara mardrömmar, lite som en blandning mellan en Tim Burton-film och Fear and loathing in Las Vegas. Jag har alla sömnproblem man kan ha på en och samma gång. Det är skitsvårt att somna, jag sover lätt och oroligt, vaknar flera gånger under natten, ofta i panik/extrem förvirring och undrar vart jag är, jag sover för mycket eller för lite, kan inte hålla en dygnsrytm och har extrema drömmar.

Men hur wacko mina drömmar än är så vet jag precis vad de "betyder". Det är inte svårt att tyda sina drömmar, de visar alla underliggande och djupa känslor vi inte kan hantera, de visar scenarion vi behöver se men som förmodligen aldrig kommer hända. De finns där för att vi ska lättare kunna förstå vad vi döljer för oss själva utan att veta om det. Det är helt enkelt delar av det undermedvetna som kommer upp till ytan i en ganska rörig version.

Idag var en mindre lyckad dag. Bör påpeka att i mitt fall behövs det ingen särskild händelse för att sabba hela dagar. Jag har helt enkelt bara känt mig mer nere, och fler tidigare dolda känslor har kommit upp till ytan. Jag missade ta min Efexor igår, så hade en jobbig migrän som påminde mig om att ta den idag. Efter att jag tog den blev migränen värre, och jag tog två Alvedon. Nu svettas jag som fan, känner mig lätt yr och nästan lite full (fast jag inte druckit på typ tre dagar...) Inte haft energi till någonting, inte ens duscha eller lägga mina brallor med kattspya på i tvätten. Har bara knarkat tv-serier och ritat lite på min serie.

Datorn är sitt gamla jag igen också förresten. Men farsan har inte lyckats rädda min gamla hårddisk än, och ALLT är på den... yeah, love my life. Måste dessutom installera om alla program på datorn efter ominstalleringen av datorn gjordes. Har fixat google chrome och spotify bara än så länge.

Helt galet, i vanlig ordning

Jag orkar verkligen ingenting. Jag vill bara försvinna, fattar du det? Som om det aldrig var nog med djävulskap, som om det inte räckte med att hata sönder sig själv, världen och mänskligheten. Som om det inte var nog att allt jag försöker med går åt helvete, så ska även det jag inte försöker med, tyfligen också gå åt helvete. Och jag är så leds på det. På datorn som får tokryck och bara totalkraschar när jag behöver den som mest. Och mobilen som bestämmer sig för att lacka ur och gå sönder så man inte kan lyssna på musik i hörlurarna på den. Och så flygbussen som drog tre minuter för tidigt så jag fick vänta på nästa buss vilket resulterade i att jag missade flyget. Jag hatar teknik. Det bara går sönder, kraschar, hänger sig eller är onödigt irriterande söligt mest hela tiden. Men älskar också samma teknik. Vad hade man gjort utan internetforum, skrivprogram som open office, telefoner, elektronisk musik, mm? Det är inte mycket jag finner glädje av/intresse i, men inte ens det lilla får jag. Börjar ju undra vad det kan va för jäkla besvärjelse som ligger över mig... undrar om man kan höja dosen på venlafaxin/efexor från 150 mg till 300 mg bara sådär? Har ju bara 150mg-kapslar. Har typ äntligen fått svar på varför psyk varit såna dryga djävla as de senaste fem åren... Varför jag inte fått nån vettig behandling, utan bara fått snacka med diverse extramorsor som mest varit pengar kastade i sjön, bara fått massa onödiga mediciner och typ inte blivit tagen på allvar eller över huvud taget fått nån hjälp: utan diagnos, ingen behandling. Jepp, så är det. De ska brinna i helvetet...

Watching everything fall apart

River mig i bitar. Sliter mig itu. Varje andetag jag andas river som sylvassa knivsegg i min själ. River, sliter mig i stycken. Bit för bit. Andetag för andetag.

Och jag kan inte sova när jag blöder ihjäl. Med loppor i lakanen, när jag svettas och kvävs i värmen utan syre. När det river som sylvassa knivsegg i min själ.

Skuggorna förföljer mig. Skuggorna från då, framtiden och nuet. Mest är det nuet. Jag lever i nuet. Försöker att inte älta det som var. Det som var det var, inget mer med det. Och det som kommer att ske vet vi inget om så det är lika bra att sluta låtsas. Men lever man i nuet så står man stilla. Det fanns ingen gårdag, jag låter inte mina erfarenheter hindra mig. Men det finns heller ingen morgondag. Vad gör det för skillnad om jag dricker mig apfull en helg om jag ändå inte vill vakna dagen efter? Skit samma om jag röker tre paket cigg på en kväll, vad spelar det för roll om jag sover bort en hel dag eller helt plötsligt beslutar mig för att sluta äta? Jag lever för idag. Bara idag. Tiden är icke-existerande.

Klyftan växer sig större mellan oss. Jag vågar inget säga, inte till någon, allra minst mig själv. Vill inte att det ska va så, vill bara att allt ska bli bra. Men samtidigt så kommer den där krypande, ilande känslan fram igen. Vad vill jag nu? Har viljan övergett mig, och kvar står endast instinkter och behov? Kylan som letar sig in, tränger sig in, äter av mig. Men jag behöver dig, det gör jag. Men det får inte bara vara det, det får det bara inte. Du vet vad jag menar. Förlorar jag igen eller var jag aldrig ens med i loppet?

But the surface isn't hard to break. Just one tear and my whole world falls apart again. So don't cry, don't even think of it. It's like I'm made of glass, or as if I were a soap-bubble, so easy to break. So damn easy the surface cracks open over and over again... How many times can you patch up a soap-bubble and still be able to go on?

And no matter what I do (I don't have any tricks) I can't seem to get even a moment of rest. Not a single second. It's all repeating like a broken record, over and over until it's just the dust of it left. Burned so hard you can't even recognize it.

But what do I feel right now? Or am I still even capable of feeling or have I grinded out every ounce of that too? What is really left to feel... right in this moment..? I can't think of any human feeling with a name that would even resemble to this. This... I cannot grab it, nor control it. Cause I don't even know what it is. But I don't think I want to either... too damn painful, I'm sure.

Har tiden stannat?

Jag vill skriva, varje dag egentligen. Men jag blir alltid så låst när jag väl sätter mig vid datorn för att blogga. Orden kommer liksom inte fram. Så mycket som rör sig inom mig, men vad kan jag egentligen dela med mig av? Diffusa känslotankar, spår av existens och halva meningar. Vem orkar läsa sådant?

Jag finner mig själv delad. Jag vet inte riktigt hur, men rätt säker på varför. Ytterligare en sådan där sak som man inte kan göra något åt. Och jag menar inte att det är omöjligt som i att det är omöjligt för mig att hålla en dygnsrytm, eller omöjligt som att bränna ner hela stan - för det finns ett spår av möjlighet i allt detta, om än väldigt lite. Nä, det jag pratar om är omöjligt som i att någon med grav autism kommer att ta över världen, eller omöjligt som i att det kommer växa ut en svans på mig inom snar framtid.

Och därför känns det idiotiskt att debattera om det. Så vi lämnar det där. Försöker att inte gräva i det. Hej och hå, hur fan ska det gå då?

Nu sitter jag uppe igen. Klockan är halv tio på förmiddagen och jag har varit vaken sedan tre på eftermiddagen igår. Min dygnsrytm är nästan lite "sova i 18 timmar - vara vaken i 30 timmar". Hm mm, hälsosamt... Och allt jag äter är jordnötter och klämmackor. Men måste köpa Cola idag, börjar tröttna lite smått på kranvatten på längden och på tvären. Men Coca-Cola kan man inte tröttna på, inte jag i alla fall. Jag typ impulsivt hatar min dator just nu. Den kände inte igen ordet "kranvatten" däremot var dess första förslag "kran vatten". Den promotar ju särskrivning! Den ska dö!!! Den tycker till och med att ordet särskrivning ska särskrivas... Fail...

"Så mycket att säga

men jag har inga ord

sist jag försökte

var det ingen som förstod

Vill sluta känna

jag vet vad jag vill

men det var som ni sa

det räckte inte till

Men jag kan inte somna

med en bomb i min själ

längtar till vintern

medan jag fryser ihjäl

Är inte riktigt som andra

försök att förstå

som så många före dig

jämför du nu och då

Men jag vill bara veta

sådant som kräver svar

men sanningen är lögn

och jag förlorar allt jag har

Vad finns det för mening

i att fortsätta försöka

förlorar mot mina minnen

de är här för att hemsöka

Det finns djupa sår

som tiden aldrig läker rent

och vissa ord blir aldrig trodda

om man stannar uppe sent

Så mycket att säga

som ni inte redan vet

men det finns ingen väg ut

bort från denna hemskhet

Så det spelar ingen roll

ni vinner åter igen

det var för att tysta mig

och kväva mig: erkänn"

Förvirrande dag (igår)

Tycker detta beskriver min dag så himla bra att det får substituera för ett riktigt blogginlägg:

You Are Having an Orange Day

Right now, how your day is going can change on a dime. It's been both frustrating and fun so far. You're used to making the best of days, and today is no different. You are seeking out comfort and security wherever you can find it today. Your little "pick me up" could be anything... a phone call to a friend or your favorite dessert.

What Color Day Are You Having?

Blogthings: We're Not Shrinks, But We Play Them On the Internet

Det har minst sagt varit en förvirrande dag, jag var nere på stan på kvällskvisten och köpte mera cigg (ja, jag ska ge mig nu), lite cola och sånt från Ica och en luvtröja för ett par hundra på Dressman. Jag måste nog säga att denna tröja nog är den mest bekväma tröjan och även den som sitter allra snyggast på mig av alla luvtröjor jag typ någonsin haft. Så jävla värd sitt pris också! Det var rea, då den kostade 300 från början, men jag köpte den ju bara för 200 pix. Riktigt najs... men nu måste jag dra åt tyglarna ordentligt vad gäller shoppingen! Annars kommer jag inte ha råd med cola för resten av månaden...

Mumiy Trolls är ett supergulligt ryskt pop/rock/alternative-band förresten. Och sångaren Ilya är söt som socker.

Borderline

Nu har jag inte skrivit nåt vettigt här på länge igen. Har försökt några gånger dock. Efter att jag blev utskriven så levde jag på Gotland ett tag, jag kom hem därifrån i lördags. Sedan dess... har saker och ting varit... tja, "jobbiga" är väl kanske ett underligt ord för det, men jag finner inget bättre.

I söndags tog jag det mest lugnt bara, minns inget specifikt sådär, dagen rullade väl bara på, eller så hände nåt som jag förträngt. Och då är det nog lika bra att det förblir glömt.

I måndags hade jag ett möte med en läkare på unga vuxna som i en första del av borderline-utredningen. Jag hade fått hemskickat ett häfte med 120 frågor som jag skulle svara på och ta med på mötet. Det gjorde jag och undermötet intervjuades jag med de frågorna. Efter det tog jag en tripp ner på stan och köpte en vit skjorta, lite pennor och grejs, en limpa john silver och en cigarettförlängare.

I tisdags började dagen bra, jag färgade håret, handlade lite nödvändigheter på ica och hade en del ensamtid för mig själv, vilket var skönt. Men sen när jag skulle köra igång tre tvättmaskiner flippade jag ur totalt när ingen av torktumlarna ville fungera. Och när jag skulle silvertona min nyblekta utväxt i luggen så blev det blått.

Onsdag. Påsen med blöt tvätt stod fortfarande kvar bredvid sängen, och M sa att jag måste ta hand om det där sen. Mmm, jo sure... Möte med samma psykolog för uppföljning denna dag också. Efter att jag besvarat den sista frågan i utredningen så sa psykologen att jag definitivt uppfyller kriterierna för borderline. Han sa att han kunde remittera mig till DBT direkt ifall jag ville och snackade om kontrakt och grejer, men att jag inte behövde bestämma mig nu. Jag tänker att jag vill låta det sjunka in lite först. Jag är även på gränsen till en massa andra störningar också, typ asocial personlighetsstörning, passiv aggresivitet och diverse ångestgrejer. Eller typ allt, jag kommer inte ihåg allt han sa.

Efter mötet gick jag ner till Åhléns och köpte armband, ett halsband och lite strumpor. Hemåt igen och M och jag tog en tripp ner till ica där vi för första gången köpte varsina saker som vi betalade enskilt. Jag började kolla på en film, 2:37, och nånstans mitt i filmen så hade M gått iväg, och var fortfarande borta när filmen var slut. Mina blandade känslor stormade, tankarna for som svetslågor, jag hade migrän och jag kände att jag måste fly. Anna frågade mig hur länge jag tänkte vara borta, varpå jag svarade "hela natten om det så behövs".

Jag tog på mig rocken, en tröja och packade ner plånbok, rakblad, tre paket cigaretter, fickkniv, mobil, hörlurar, penna och skrivblock, och runt tio-tiden hasade långsamt bort från lägenheten, bort från Kåbo och bort från allt utom ångesten. Jag gick ner till ån och satte mig vid bryggan. Förunnades över vilken märkligt passande ordning låtarna kom i, då jag spelade alla mina 157 stjärnade låtar i spotify slumpmässigt. Men det finns ju ingen slump, eller...? Liggande på bryggan betraktade jag den vackra solnedgången och trafikens rörelser på andra sidan om ån. Jag sträckte ut min ena arm och lät den ligga stilla till den blev så kall att jag knappt kunde röra fingrarna. Jag frös länge, men efter ett tag blev jag ett med kylan. Vid midnatt lyckades jag förmå mig till att resa mig upp och börja hasa mig hemåt igen. Men nånting tog emot, som att jag egentligen inte ville hem igen. Men hem kom jag, klockan var närmare halv ett, och väl inne i lägenheten igen var det nedsläckt och M låg sovande i sängen. Tänker att han nog inte ens märkte att jag var borta. (Och den djävla tvätten kan ligga där och ruttna.)

Do I really need another failed suicide...?



Yeah... har bestämt mig för att försöka lära mig ryska. Steg ett är enkla fraser, uttal och förstå det kyrilliska alfabetet. Och joina en rysk server i World of Warcraft.

"I woke up crying in my sleep
so tired of dreaming
every night I fall so deep

The tears were acid and real
I tried to keep them
but wounds inside never heal

Dried blood on my sheet
I tried to go shopping
but fell apart on the street

My heart and soul so full of pain
I tried to recover but realized
it was really all in vain

Can't leave the day behind
every impression makes a world
fills my head with thoughts unkind

Intoxications is neccesary this night
if I wanna sleep that is
there's no room for any delight

The chaos inside keeps me awake
and the more they ask if I'm ok
it will be harder and harder to fake"

What i true isn't real

this delusional mind
greater than any kind
logic is making me blind
only what's hidden i can find

the thoughts are always surreal
never knowing what i feel
traces of what i can't conceal
what is true isn't real

telling me to understand
what i simply cannot stand
i hold the answers in my hand
slipping away like the sand

i know what i feel, my friend
and feelings are true, that i defend
that your faith is mine, i can't pretend
my soul in your hands, that isn't ment






(jag är lat och orkar inte använda versaler)

In darkness I dwell

a demon inside
i'm not sure i can tell
but the fire and darkness
inside me dwell

breaking every rule
carving my own road
but i got lost, the price
of not doing as told

the mystery of death
holds my distraction
but not for long I can
conceal my reaction

and i hate myself
for playing this old game
but the real distress is
i've got no one else to blame

My black despair

Tänker ständigt sönder mig själv. Vet det oftast inte förrän efteråt. Ständigt sätter jag prov på mig själv, i ännu mer komplicerade, dystopiska tankemönster som nästan alltid går ut på att försöks förstå mig själv eller världen jag befinner mig i. Det är lite som att se en film, eller läsa en spännande bok. Man liksom försvinner in i det.

Det är lite som att jag bildar gåtor åt mig själv, gåtor som jag måste, bara måste lösa. Försöker förstå mitt egentliga ursprung. Vet att jag inte riktigt är vampyr med tanke på att det är många "traits" som fattas. Det är så med så mycket, jag vill veta vad jag är. Förutom världens mest trassliga själ, dårå... gräver i fakta om olika sorters nattvarelser, demoner, vampyrer, de odöda, om olika religioner där det kanske kan finnas svar, läser om myter och gammal folktro, försöker hitta ett minsta spår, en ledtråd.


Inser varför. Jag hamnade inte på den här planeten av en slump. Jag har all kunskap inom mig, det gäller bara att gräva fram den. Jag tror att det delvis har med att göra att jag hela tiden undviker regler och struntar i andras varningar, och att jag genom att välja att trampa upp mina egna stigar och gå min egen väg, gick vilse någonstans. För jag har nog alltid varit så, inte bara i det här mänskliga livet. Och skiter man i regler och bestämmelser – då lämnas man till sitt eget öde, och var nog frivilligt. Jag klarar inte av att någon/någonting bestämmer över mig. Och priset för total frihet är vilsenhet. Därför känner jag mig "fängslad" i den här världen, när det egentligen är precis tvärtom. Jag gick helt enkelt bara lite vilse.

"my sins are ritched in stone
I've got no place to hide"


Tidde ligger alltid och myser i någons
knä eller leker tigerfäll på golvet. En
riktig livsnjutare, helt enkelt.



















Men det händer inte bara jobbiga saker i mitt liv just nu. Några brev som jag fick hem kom med följande nyheter:
- jag får från och med denna månad aktivitetsersättning i två år (till maj/juni 2013)
- jag har blivit kallad till en tid med en läkare på gynekologisk mottagning i augusti (transutredningen går framåt!)
- min borderlineutredning börjar på måndag.

Med andra ord är jag med säkerhet tillbaka i Uppsala innan måndag. Tills dess ska jag sy lite på min Black velvet robe och fixa till min top hat så den sitter lite bättre. Ska försöka ta mig ner till sjön en tur till också, om det bara ville sluta regna så förbaskat mycket...


"bleaching a white piece of hair
to put some light into my black despair"





















Öhö, min ögonbrynspiercing är för övrigt fortfarande kvar... fråga mig inte hur fan det gick till...

Ambivalence is my favourite word

"I believe
When it hurts
We must keep on trying"
- Cher

Jag växlar mellan att längta efter döden och att faktiskt vara rädd för att jag snart ska dö. Det så mycket som är så konstigt, som ingen verkar kunna förklara... Jag känner mig lite som om jag vore en inkräktare i den här mänskliga kroppen som jag inte alls vet hur jag ska ta hand om så den mår sämre och sämre- oh wait... det är ju så det är.

Hur som helst, mycket skumt är det. Oavsett om det har med mitt alienursprung eller nåt annat.
- riktigt dålig blodcirkulation (jag kan hålla handen uppe en liten stund, typ ett par minuter och då domnar den, sen tar det flera timmar att väcka handen. Jag fryser hela tiden, speciellt om händer och fötter)
- jag har utvecklad flera nya allergier på kort tid, som det där klistret som finns i plåster
- sedan tre år har jag behövt snyta mig ca tio gånger per dag, numera är det snarare tjugo gånger om dan
- jag blir bara tröttare och tröttare hela tiden
- extremt dåligt immunförsvar, jag har varit förkyld konstant i snart tre veckor nu, det tar flera veckor för ett ytligt sår att läka och efter en rejäl fylla så är jag bakfull i upp mot en hel vecka
- ont på fler ställen i kroppen än huvudet mer frekvent
- mer ljuskänslig än vanligt, och så vidare...

Så självklart sitter jag där ute på trappen och räknar ut att om det fortsätter såhär så lär jag garanterat kola innan jag hunnit fylla trettio. Och dagen efter vill jag bara skynda på hela den processen...

"and I can't hide from the feeling cause it's right..."

Hopp och sånt...

En ihållande ångest klänger sig fast vid mig. Jag letar, söker i mörkret efter en trygg plats att vara. Men ingenstans råder stillheten jag så mycket behöver. Vågorna väller upp igen, snart når de fram och dränker mig. Så som de alltid gör.

Malarna flockas omkring på trappen utanför ytterdörren till mina föräldrars villa. De fladdrar upp i ansiktet, söker sig till värme och trygghet. Det är de inte ensamma om. Vindarna river längs träden och nattenenergins envishet gör sig ständigt påmind. Jag får aldrig dödsångest, eftersom att jag alltid vill dö. Men samtidigt så vill jag leva. Här ute slipper jag stadens ständiga brus, men mitt inre kaos kommer jag aldrig ifrån.

Jag drömmer om att hitta en annan dimension, där allt kaos inte kan existera. En fristad från allt, men tillfällig sådan. Så att jag emellanåt kan få vila så att jag orkar kämpa igen. Men jag får aldrig vila. Inte någonsin. Det finns inga platser på jorden, inga tankar eller känslor som kan driva bort kaoset. Det sitter i allt. I kärleken, i ilskan, i förtröstan och nostalgi.

Jag ser på filmen Powder och känner igen mig. Konstig, ljuskänslig och likblek. Och jag förundras över att alla runtomkring honom finner hans gåva så fantastisk. Ett lysande intellekt, förmåga att veta folks egentliga känslor och tankar, sådant som är lika självklart för honom som det är för mig. Man lever i sin egen värld och man har bara sina egna erfarenheter, känslor och minnen att jämföra med. Men man märker att det är en påhittad historia. Vilket både är bra och dåligt, men det får mig också att tänka att de kanske inte tror det är möjligt att läsa av folks känslor och tankar... som om allt bara var påhitt, och den som säger något annat ljuger.

Men det är så mycket sådant. Folk säger ditt och datt och att vissa saker är "omöjliga" bara för att vetenskapen inte fattat hur än. Och då när man säger emot, så skrattar de bara åt en. Vad liten man känner sig då. Liksom obetydlig. Jag hatar det, när det inte spelar någon roll vad man säger.

Och då och då ger jag upp hoppet om mänskligheten. För alla verkar likadana. Men sen kommer jag på att jag har nog aldrig haft något sådant hopp, någonsin.

Scars

I won't give in, cause I'm tired of all my scars...

Psyk upphör aldrig att förvåna en. Med sin totala inkompetens, dåliga inflytande och ständigt kassa förslag på så kallad "hjälp". Jag står hudlös inför deras förvånade, fiskliknande miner. Med öppna sår i själen och självmordstankar och planer öppnar jag mig inför deras närvaro och tvivlar återigen på mina sinnen när de kläcker ur sig att de inte alls tycker att jag verkar vara deprimerad. Tja, god dag yxskaft på dig med!

. . .

Jag biter mig så hårt att jag får blåmärken på armarna. Inom en vecka kommer jag nog se helt blåslagen ut. Brände mig för första gången idag med cigaretten. Så djävla smärtsamt och fan vad trasig man känner sig. Jag hoppas att ingen som läser det här ser detta som nåt tips. Självskadande är enbart trasigt och jag är bara för trasig för mitt eget bästa för att ta åt mig av och bry mig om det.

Samma med rökningen. En skötare frågade mig hur mycket jag röker, och när jag svarade "20 till 30 cigaretter om dagen ungefär" så blev hen helt chockad. En annan skötare snackade nåt om hur farligt det var att ta djupa halsbloss och jag bara fnös åt henom i princip... jag bryr mig inte. Om något så vill jag snarare bli skadad. Att långsamt dö av rökning är snarare en tröst än något ångestframkallande. Precis som mina tankar/planer på självmord sällan är ett sätt att fly, snarare en belöning för att ha utstått smärtan så länge.

. . .

Jag växlar mellan att bli glad när folk kallar mig konstig, och att bli trött på att hela tiden höra det. Man vänjer sig, men ändå inte. Samma som med så mycket annat.

Måste ställa till en scen här snart känner jag. Bara nånting, jag måste göra nånting. Jag åt ingen middag idag. Mådde bara fördjävligt och försökte sitta sådär alldeles stilla tills man inte känner sin kropp längre; medan tankarna, känslorna och Annas omväxlande nedvärderingar, tjat och uppmuntringar till dåligheter frätte som syra i mitt inre. Låg länge och bara stirrade in i väggen i en fåtölj ute i allrummet, med tunga bultande och ångestfyllda hjärtslag. Hörde hur de andra pratade om att de trodde att jag sov.

Vem fan kan sova när demoner våldtar ens själ...?








"It doesn't matter
I don't care
it's all shards and shatter
and it's everywhere"

Avdelning Förtvivlan

Hon fyllde hela avdelningen med sina ångestskrik. Överfallsalarmet ringde i våra skärrade huvuden. Jag gick först närmare, ville veta vad som stod på. När hon sedan lugnade sig lite första gången, så sjönk jag ihop på golvet.

M kom ut från sitt rum och frågade något som jag inte hörde. Hon upprepade frågan: får jag slå mig ner? Jag svarade lättad: absolut! Hon satte sig bredvid mig och tog min hand och lutade sig mot mig. Jag höll hårt i hennes hand och vilade lätt mitt huvud mot hennes. Vi satt så länge, alldeles stilla. Mina ögon sved, hjärtslagen skenade, jag andades häftigt och jag lät bara tårarna rinna. Satt så stilla att jag till slut inte kände min kropp. Förutom hjärtslagen, andningen och mina ögon som sved.


Det känns som att en bit av min själ ryckts loss och skadats igen. Flisor och skärvor, är det allt som är kvar av mig? Det blir becksvart. Så jäkla becksvart. Förlorad i ett mörker helt utan ljus. Inte ens en gnista. Har allt mitt hopp som någonsin funnits dött ut nu? Vill jag ens ut i världen något mer...?


Till sist beslutade vi oss för att gå och sätta oss i soffan istället. På nyheterna på teven pratade de om mord, stölder av pengar skänkta för att hjälpa ett land i kris, mer mord, massgravar och mer trasighet. Jag bläddrade lite i en skvallerblaska och fann bara ännu mer trasighet.

Jag gick ut och rökte och sms:ade älskade, det är inte komplett radioskugga just då, så jag lyckas förklara läget. Jag såg min spegelbild i det mörka fönstret, och allt jag såg var ett bottenlöst mörker, hopplöshet, förtvivlan och uppgivenhet. Är det allt som är kvar? Vad hände med kämpen?



Don't give me any medications, cause no pills in this world
can save me from myself...

Dagarna på slutenpsyk

Det är snart midsommar. Och här sitter jag, inlagd på psyket. Så djävla instabil och nere, jag ser bara mörker. Men jag vill bort härifrån. Bort från världen, trasigheten och instängdheten. Bort från apatin och bort från kaoset. Jag är så apatisk nu. Jag ser allting i mörka, dimmiga gråskalor. Det ligger en tjock dimma över världen som gör allt grumligt. Jag ser inte klart, min röst är svag och jag sluddrar mer än vanligt.

Jag vet inte vad jag känner, om jag ens känner någonting. En ekande tomhet inom mig, som ett stort sugande svart hål som all energi och allt annat bara försvinner in i. En vrede som inte når upp till ytan. Ett rop på hjälp som inte når ut. Jag är handfallen inför mitt mående, och jag irriterar mig på personalen som ser ner på mig. Jag känner det, i deras ögon, hållning, och i deras sätt och hur de tilltalar en. Det är inte bara mig. Jag tror de ser ner på en som patient för att man på nåt sätt skulle vara av mindre värde, mer misslyckad och hopplös. Särskilt om man inte är här för första gången, dessutom.

Jag fantiserar om att rymma. Få upp ett fönster och klättra över husväggarna. Det är otroligt rymningssäkert det här stället, så jag tänker inte ens försöka. Men ändå... fantasierna... Annat jag fantiserar om är självmord, och misslyckade självmordsförsök. Blod överallt. Panik och ramaskri. De tog ifrån mig min kniv så jag får hitta på andra sätt att skada mig på. Kanske kan man bita av en artär...?

De har sjabblat till mina mediciner igen. Har rage'at lite om det med morsan via telefon. De ger mig för mycket, fel saker och vid fel tillfällen på dygnet och låser tillgången till mediciner. Helt fucked up, med andra ord. Min mage rage'ar på järntabletterna. Tror inte min kropp kan ta upp det järnet alls faktiskt. Och om så är fallet så vill jag inte ta dem heller.

Min ångest är fortfarande riktigt hemsk. Och jag vill dö ungefär 10 gånger om dagen. Så depressionen är den samma. Tänkte höra med läkaren (när jag nu får läkartid, vill säga) om hur det funkar med ECT, och om man kan få prova. Vissa säger att det bara är humbug, att det skadar mer än det hjälper. Andra säger att det hjälpt dem jättemycket. Och ja, det används för att "bota" depression, men det är väl ungefär allt jag vet också.

Jag hatar att ringa härifrån förresten. Det är i princip radioskugga. Det är ett av mina nya favoritord för övrigt. "Radioskugga". Det betyder att det inte finns någon tillgång till nåt mobilnätverk där man är, ifall ni inte visste det. Så begreppet "dålig mottagning" har faktiskt ett eget ord. Fast är det radioskugga så är det bokstavligen ingen mottagning what so ever. Men ändå.

~*~

"Beyond the tiredness and pain
is a soul that lives again and again
I wonder will it ever end
and will the scars ever mend?"

Medicinkrångel igen...

Ångesten river i mig. Jag känner en svag pust av dödslängtan, att bara vilja fly härifrån, bort från mig själv. Tydligen får jag inte Stesolid här på avdelningen, och av någon anledning så ger de mig Mirtazapin på kvällen, alltså vid halv åtta-åtta. Den ska jag ju ta till natten. Nåt jävla knas igen asså... Bara hoppas på att jag får läkartid hyfsat snart, typ måndag/tisdag. They're always busy around here, busy busy busy...

Jag får väl tunga Mirtazapinen tills vidare då, och spara den till kvällen. Och kanske eventuellt tunga Lergigan då och då så jag inte blir överdåsig på dagarna. Jag kan ju inte ta tre olika sömnmediciner samtidigt varenda kväll och ha ytterligare en vid behov... helt jävla galet ju. Dessutom ska jag ta upp det där med järntillskotten också... tror inte min kropp tar upp något av dem, och i så fall är det ju onödigt att jag tar dem.

~*~

Hm, jag kommer nog alltid förknippa svartvinbärsthé med psykavdelningar... av någon anledning så verkar typ alla ha det. Ungdomspsyk hade det théet, 124:an hade det, och även denna avdelning: 123. Man undrar om det är med flit eller en tillfällighet. Jag minns att en person jag kände förut också brukade förknippa svartvinbärsthé till slutenpsyk.

Ska försöka hålla mig lite mer uppdaterad här, men vad jag skriver om kommer väl att variera oftare än jag byter strumpor. Beroende på dagsform, fantasiflöde, minne och vad som hänt i dagarna.

~*~

Just det, ska fråga personalen här om de har några Salivin. Är så förskräckligt torr i munnen numera... dricker vatten i kopiösa mängder för att halsen inte ska torka igen helt... Det, och så dricker jag massa thé och saft.

Jag har 50% rabatt på mediciner jag köper numera, så jag har redan köpt upp halva apoteket dårå...

Avdelning 123

Gah, skrev ett blogginlägg igår men datorns batteri lade av innan jag hann skriva färdigt och posta det... med andra ord gick det förlorat.

Ja ja, är inlagd på avdelning 123 på Ulleråkers akutpsyk igen. Här röker jag helvetet ur mig, tvingar upp mig på morgonen för att käka frukost, är med på promenader, grupp och annat flum som skötaren hittar på för att hålla humöret uppe.

Jag har bra kontakt med de andra patienterna. Ett par känner jag till från tidigare, och de flesta går att snacka med. En lite äldre kvinna (30-40-ish kanske) vet mycket om hur det är att ha ångest och om hur man lätt röker mer på avdelningen och får rökhosta på morgonen. Vi har det gemensamt och vi tycker båda att samhället blir sämre på det där med att fixa lägenheter och jobb till unga, och om hyror som är för höga.

En annan patient spelar gitarr och har planer på att söka till idol i höst, han är på avdelningen mitt emot rökgården. En annan tjej på samma avdelning som jag ska få besök idag, av en person som vi båda känner. Får se om denne känner igen mig, hehe...

Jag kom in hit i förrgår, så det har inte hänt så jättemycket än, jag har inte ens fått prata med någon av mina kontaktpersoner här än, bara med läkaren.

Annars trallar det på rätt lugnt här, ingen patient som är överneurotisk eller skriker nätterna i ända. Det är skönt. Det enda som är lite störigt är att min rumsgranne snarkar... får be om öronproppar till inatt tror jag... börjar bli lite jobbigt. Jag sover helt förskräckligt dåligt här, de två nätter jag spenderat här. Jag saknar älsklingen, drömmer starka mardrömmar och vaknar i panik flera gånger under natten, när jag väl somnat vill säga. Tog typ tre timmar att somna och jag fick nog inte mycket djupsömn alls. Trots att jag tog mina Circadin och Lergigan som vanligt, runt halv tolv.

Väntan

Det går inte att röka bort ångesten, efter sju cigg i rad ger jag upp. Försöker kolla på film men blir distraherad av mina tankar. Mönsterna som förstår, ångesten som förstör. Jag känner hur sömnmedicinerna kickar in, långsamt men närvarande. Och ångesten tycks hela tiden öka, hotar om mardrömmar inatt, stretar emot medicinernas kemiska trötthet. Gör mig svag och ångestfylld på samma gång.

Är hemma i väntan på plats på 123:an. Mobila teamet ska komma på besök en gång om dagen och titta till mig tills dess. Om det är nåt så kan jag alltid ringa, säger de. Well that's gonna happen... not.

Jag har i alla fall kommit på vad jag ska säga när de frågar mig (återigen) om varför jag mår som jag gör... det har inte med vad jag har upplevt och inte att göra, det har ingenting med vad som hänt mig och inte inte hänt mig. Det fanns där från början, allra första börja. Jag började inte må dåligt på grund av någonting speciellt. Jag har alltid sett på världen genom mörka glas, cause I'm born insane.

Men självfallet har vissa upplevelser fått mig att må ännu sämre, det förnekar jag inte. Men det är ändå viss skillnad liksom.

Att leva

They say follow your heart, follow it through
but how can you, when it's split in two?

Hur kom jag in i det här kaoset, depressionen och det själsliga mörkret? -Jag föddes in i det.
Hur tar jag mig ur det? Kommer jag nånsin lyckas ta mig ur det?

Jag andas orytmiskt och kippar efter luft, i mina ögon lyser en sorgsen desperation, hjärtat gör ont och slår hårt i bröstet. Någonting liksom skaver, som om jag klämt in mig i ett alldeles för litet klädesplagg. Ångesten river, river mig i bitar. Jag kan inte låta någon kontrollera mig, någonsin. Jag känner mig kvävd direkt, mitt behov av frihet är enormt viktigt och stort. Försök inte kontrollera mig med falska löften, försök inte hindra mig från att försöka ta mitt liv. Det är mitt liv, mitt val, jag gör vad fan jag vill med det.

Jag bryter ut i apati, ett tillstånd utan varken känslor eller tankar, där tomheten ekar i oändlighet. Allt som finns är ett skal. Jag andas, pratar, skrattar och ler fortfarande, men det är ingenting jag egentligen kan styra över, eller ens känner av. Och mitt i apatin bryter kaoset ut.

Jag vill inte finnas mer, inte bråka mer med mina inre demoner och världen längre. Jag orkar inte myndigheter, tiggare, skrikiga fjortisar och småbarn, griniga människor och busschaufförer som vägrar släppa av en vid hållplatsen man ska av på. Vill inte ens snacka med främlingar, vill inte behöva le, säga hej och se trevlig ut. Vill inte köpa mat jag ändå inte vill äta, vill inte gå upp ur sängen när jag hellre vill ligga kvar, vill inte tvinga mig själv till att sova när jag hellre vill vara vaken. Vill inte ta en massa olika mediciner varje dag som ska hjälpa mig men som inte gör det. Vill inte höra ert gnäll om att jag dricker, skär mig eller röker för mycket, eller se när världen rasar samman framför mina ögon.

Vad har jag att kämpa för? Vad vill jag? Vill jag ens leva? Har jag ens något val...?









...Live with it

The price of the night

"In the speed of light
my drug coloured eyes
try to capture it
before it dies

Too much to think of
a number fixation
I ran through the night
to reach revelation

But will I never learn?
I felt all in sane
a colourless chaos
remember it's all in vain

Collecting favourite drugs
with the memories and lies
I tried to capture the night
but I guess it had a price

Felt dismembered by the dawn
broken by the new day
And again, the laws of physics
told that I had to, for this pay "

Sluta pilla

23:54
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Har så mycket ångest att det är fullkomligt vansinnigt inom mig. Det liksom kryper i hela kroppen, jag kan inte fokusera på någonting, inte ens i några sekunder. Hade läkarsamtal över telefon i onsdags, varpå hon frågade hur jag mådde med tanke på medicinbytet och sådär. Jag sa att jag mådde skit och att min ångest blivit MYCKET värre sedan nedtrappningen av Sertralin. Jag sa att jag behövde ta tre, ibland fyra Sobril för att känna av någon effekt, och den försvinner så snabbt, den funkar ju knappt alls. Jaha, jaha, sa hon om det typ, och sa att jag har blivit kallad till en läkartid i juni. Jahopp. Fan vad man älskar psyk. Får bara hoppas att de åtminstone har en städskrubb eller nåt ledigt på akutpsyk när jag fallit klart. Det är en fråga om när, inte om.

Jag är rastlös, det spritter i kroppen och jag känner mig fullkomligt rotlös. Men blev så trött av att åka till Ica Maxi och handla käk så uppenbarligen så är det ingen bra grej att "göra nåt" heller. Kolla på film klarar jag inte av, inte heller spela något datorspel eller skriva på någon novell. Flackar mellan fyra olika internetsidor, Spotify och ljudboken. Går ut och röker en gång i timmen men blir uttråkad och pallar inte röka klart hela ciggen. Jag sväljer ner ytterligare en Sobril med fulcola och spiller ut lite i all hets. Kan inte fokusera. Får skriva detta i etapper.

04:38
Försökte kolla på Girl, interrupted. Det blev två rökpauser och en mackpaus. Sen typ snedtände jag på en Sobril, blev alldeles skakig och illamående. Kände att jag behövde prata av mig och i just den stunden bestämde sig älsklingen för att stänga av datorn och krypa ner i sängen med mig. Jag berättade hur jag kände och varför det är så svårt att få psyk att fatta, om hur korrupt samhället är och om hur ointresserad jag är av att leva i det. Vi delade upplevelser och höll om varandra. Jag är glad för den stunden, precis när jag behövde den. Och jag tror faktiskt, att i mina självmordstankar, i denna, djupaste av depressioner, så räddar han mig från att faktiskt försöka ta mitt liv. Men jag vet inte. Vågar inte tro, inte fullkomligt lita på honom. Och han vet det, jag skriver inget "skvaller" här som inte han redan vet. ALDRIG att nåt jävla internet ska bli det första att få veta någonting om mig. Hur litet och dumt eller stort och tungt någonting är.

Min ångest äter upp mig. River mig i supersmala strimlor, om och om igen. Tills det inte är något kvar av mig, tills depressionen, ångesten, paranoian och overklighetskänslorna tagit över helt. Tills jag inte vill någonting annat mer än att dö. Då har mörkret vunnit över mig, då är jag fastlåst, fastetsad i ingentinget och trasigheten. Då är jag fri. Se så korrupt jag redan är? Jag talar i termer om att den ultimata botten av fullkomlig dödslängtan är lika med frihet. Det är nära nu.


Förr och nu

"Vindar från förr
blandas med kyssar från nu
och ständigt
slits jag itu

En pappersbit
med förlorade tankar
en påminnelse
om ett hjärta som bankar

Jag minns lukten
från ditt hår
de säger att trots allt
så är det ju vår

Tiden tycks stå
alldeles, blick stilla
för många oläkta sår
man inte kan sluta pilla

Ett lågtryck på väg
ett ständigt obehag
kraften som sinar
med varenda andetag

Jag vill nog inte leva
trots allt jag vill hinna
vill sluta känna
och bara försvinna"

Andas eller inte andas, det är frågan...

Jag växlar mellan att inte försöka andas, och att faktiskt försöka andas. Jag röker halsbloss, håller inne röken i flera sekunder, andas ut, tar ett nytt bloss direkt, och sådär håller jag på. Försöker spela WoW men blir distraherad av tankarna hela tiden, och känslorna som jag försöker röka bort. Jag är uppe i ungefär 30 cigaretter per dag nu. Det blir dyrt... speciellt som jag envisas med att bara röka Black Devil också.

Att kramas med gullormen Yama en stund då och då blåser bort lite av den allra värsta ångesten. Det och knapra Sobril och röka som en tok.

Nu har psykkärringen jag träffar på Unga Vuxna gått och blivit sjuk igen, och hon har dessutom semester från nästa vecka. Vilket betyder att jag inte kommer kunna träffa henne igen förrän om typ sex veckor... Hej, psykakuten nästa! Fan, vad proppat med folk det måste vara där under somrarna när alla hjärnskrynklarna bestämmer sig för att ta semester samtidigt. Suck.

Försöker att inte deppa sönder mig, det går dåligt... Sover cirka två gånger per dygn, första gången nångång på morgonen/förmiddan andra gången på kvällen.

Jag lyssnar på Depeche Mode och funderar på om jag ska ta och titta på Girl, Interrupted igen. Var ju ett tag sen sist jag såg den nu. Fast jag kan den utantill. Men ändå. Vill bli påminnd om känslan. Och jag är trött på WoW och orkar inte lyssna på ljudbok. Tar energi att lyssna på kriminalare... ja, jag är konstig, no need to mention...

Mörkrets våld

"My name is chaos now
And I am ruled by nothing
My place is where I choose
With only patience left to lose
My age is never again
I have no time for grieving
My purpose is their fate
There'll be no hiding"
- Pretentious, Moi?



Mörkret vältrar över mig. Depressionens tyngd får mig att svikta, att inte orka andas. Jag räknar sekunder i smärta, sekunder i en tidsrymd så långt, långt bort. Regnet som smattrar mot våt asfalt, fuktar filtret på cigaretten och rensar luften. River händerna genom rosenbuskar, känner inte längre doften av starkt ljuslila syrenblomster. Rör mig fram genom gränspsykotiska gator. Har jag sett dem förut? Den mjuka asfalten, molnen ligger tungt på himlen. Jag andas lugnt men hjärtat skenar. Våldsamt, så väldigt våldsamt.

Kramar min lilla orm som slingrar mjukt och försiktigt, som bokstavligen lindar sig runt mitt lillfinger. Betraktar hans eldfärgade fjäll som jag stryker lätt med fingret, pussar honom mjukt och försiktigt. Hans uttrycksfulla ögon vittnar om nyfikenhet, förvåning och äventyr blandat med lugn.

Väntar på fallet, slaget mot den hårda marken, bort från ovissheten, overklighetskänslorna och väntan. Jag står i kö på att falla, i kö på att falla samman. Jag väntar på att förvilla mig i evigt mörker när den sista glöden i det som en gång brunnit har slocknat. Då endast ruiner återstår. The last of me that lingers.

Dagarna fylls med den djupaste och mörkaste av depressioner, ångest, impulshandlingar, vanföreställningar, gränspsykotiska tillstånd, nattsömn förstörd av mardrömmar, mat förstörd av aptit, kreativitet förstörd av trasigt självförtroende.

Efter tre Sobril och nu först känner jag nåt pyttelitet. Tog en till. Först då slog effekten till ordentligt. Nu sova, innan jag hag råkar däcka över tangentbordet.

Allt jag inte förstår

"Det tomma ekot i fjärran
blickarna, de tysta skriken
fientligheten, oförståelsen
och dårarna, som kliver över liken

Jag kan dö för vem som helst
jag värnar om era liv
men jag hatar er mänsklighet
er ovisshet och desperata överdriv

Jag är fängslad i min sfär
i en tid som jag inte förstår
platserna och kulturerna
allt jag inte accepterar eller når

Jag står hellre kvar
och lyssnar nyfiket till era hån
Jag stannar och blir slagen
mer än jag säger ifrån

Alla individer
som försvinner i mängden
Alla glåpord och löften
som inte håller i längden

Jag vill veta hur ni tänker
i en trasig värld av kaos
Vad är det ni kämpar för,
som inte behöver en paus?

Jag vill inte längre
anpassa mig till eran mall
jag går min egen väg
och bevittnar edert fall"