Okej... min aptitlöshet börjar bli lite väl påtaglig nu. I bästa fall får jag i mig att par deciliter yoghurt eller några mackor - på en hel dag. Inatt, vid elvasnåret åt jag lite klämmackor tillagade i min smått trasiga smörgåsgrill, med mycket ost och skinka och ett par glas o'boy till. Det var det senaste i matväg som jag förtärde. Idag har jag uteslutande levt på cigaretter, kaffe (med grädde, mjölk och socker) och vanligt kranvatten.
Min fråga är: hur länge kan jag klara mig med dessa matvanor innan min kropp tar stryk? När börjar det bli hälsovådligt, liksom? Jag har funderat på det, då jag känner en konstant svaghet inombords, min kropp är tung som bly från morgon till kväll och jag är om möjligt ännu mer ångestfylld, förvirrad och har ännu mer huvudvärk. Det blir mycket piller, det blir det. Och det enda positiva i detta är väl att jag inte behöver gå på toaletter så ofta.
Med det sagt behöver jag knappast klargöra att detta inlägg kan bli en aning förvirrat, men jag vill också tillägga att jag vet vad jag snackar om och jag kommer redigera bort det allra snurrigaste.
Jag har funderat på detta länge. Anna... vem, eller vad är du? Jag berättade om henne i psykvårdssammanhang den första och enda gången för den kärring jag träffade vid ett fåtal tillfällen på BUP i Östhammar, hösten 2005. Jag var helt igenom ärlig och berättade sakligt och så tydligt jag kunde om vad jag upplevde. Hon tyckte ganska snart att det nog handlade om en "dissociation". Jag pratade inte mer om Anna i varken psyksammanhang eller med någon annan än min mor och bästa kompis Karin. Anna sade åt mig att inte prata om henne och vår relation och jag respekterade hennes beslut eftersom att det är lika mycket upp till henne att bestämma sådant som det är upp till mig. Jag respekterar nämligen henne som en fullt ut egen person och hennes åsikter, utan att för dess skull hålla med alla gånger.
Men på senare tid (drygt ett halvår/år tillbaka) kom både jag och Anna tillsammans fram till att det var dags att släppa ut henne "ur garderoben" och att det var okej för mig att tala om henne och om oss. Men inte inom psykvården. Det kan ge förödande konsekvenser för min transutredning.
Jag har ju i och för sig inte kunnat låta bli att researcha lite om detta tämligen ovanliga fenomen, och hur psykvården skulle kunna se på saken om jag var ärlig från och med nu med de hjärnskrynklare jag har kontakt med. Dissociation. Dissociativ personlighetsstörning. Multipel personlighetsstörning. Det är den diagnos jag kommit närmast i mitt letande efter svar över nätet. Det finns ett problem dock, ett stort för att kunna trycka in mig själv i den diagnosramen. Nämligen det att denna "påhittade" delpersonlighet ska ha uppkommit ur ett trauma. Problemet är att jag ALLTID haft Anna med mig. Vi är syskon, två själar i en kropp, siamesiska enäggstvillingar som aldrig fick varsin kropp. Eller...?
Det enda trauma jag kan komma på är det att jag hade väldigt svårt att förstå att jag inte längre var i mitt förra liv. Alltså, jag är reinkarnerad från någon annanstans, ett annat liv, som skedde tidigare. Min tro är att jag kanske dog lite väl abrupt, genom en olycka eller så. Och att jag liksom "slets" därifrån. Båda mina föräldrar kan intyga att det var uppenbart att jag fortfarande delvis var kvar, där i Dala. Ja, jag kallar det så, mitt hemland, på andra sidan. Vad jag vill komma fram till är att jag tror, jag tror att det var ett stort psykiskt trauma för mig att födas in i den här världen. Och om det nu är så, så kan jag tänka mig att Anna kanske, kanske dök upp någonstans i min småbarnsålder, innan jag riktigt hunnit börja utveckla minnen.
Det här tar förstås upp mycket i min redan ganska överfyllda hjärna, som ni säkert förstår. Och jag vet att jag nog simmar på lite för djupt vatten genom att analysera mig själv på det här viset, men jag kan inte sluta förrän jag får svar.
Okej, färdigventilerat för nu. Ha en bra kväll, kanske vi ses på dMz.
No comments:
Post a Comment