En trögflytande kräm är vad som är kvar av min hjärna nu. Jag känner mig så fruktansvärt tom, som ett skal med ingenting innanför. Håller min ångest på att övergå i någon slags apati, nu? Som om evigheten slungas inom mig, utan början och utan slut. Jag dränks. Det känns som att jag dränks. I tårarna som aldrig vill komma ut annat än när jag får cigarettrök i ögonen, i ett evigt svart mörker, i hopplösheten och meningslösheten. Den väldiga tårmassan kommer att spränga mig. Jag har inte kunnat gråta eller skratta eller någonting på så länge nu. Bara något känslolöst fniss åt någon skitsak. Bara något hjälplöst kluckande då ångesten vridit sig som en kniv i magen.
Mitt blod som känns som bly. Det är segt att röra sig, segt att ta sig fram, segt att över huvud taget existera. Jag är så satans jävla trött. Jag är konstant trött, alltid trött, orkar ingenting, klarar ingenting, förmår ingenting, kan ingenting, orkar inte orkar inte orkar inte. Ett grått dis täcker min syn, mina ögonlock som alltid är så tunga, kängorna klampar tungt ner i snön, jag hasar så jag snubblar över mig själv. Jag sluddrar av trötthet mitt på dagen, glömmer bort hur man pratar, hur man går, betalar läkarbesök, vart jag ska göra av växelpengarna, hur man sätter in kontokortet i apparaten, vad var det nu för kod jag hade? Och mitt personnummer, vad heter adressen jag bor på, föräldrarnas hemnummer, morsans mobil, Systers mobil, när var det jag tvättade håret senast, har jag köpt någon mat idag, när åt jag senast? Glömmer plånboken, nycklarna, mobilen, hörlurarna, ciggen, vantarna...
Jag är typiskt en sådan där person som skulle kunna glömma bort min vänstra sko, helt spiknykter och utan att det har varit något festtillfälle. Jag är så förvirrad hela tiden. Glömmer, tappar, missar, misslyckas, gör fel, klantar, säger fel och minns fel. Jag skyller till stor del allt detta på depressionen läkarna fortfarande inte tror existerar, och på min hjärna som går på högvarv och tänker tiotusentals tankar, dygnet runt.
Det gör mig så satans trött. Och alla känslorna som leker berg-och-dalbana inom mig, min själ som vägrar tryckas in i denna värld och min kropp som bara lider. Lider av allt psykiskt kaos, min aptitlöshet, sömnsvårigheter och självskadebeteende, alla mediciner, överdoser, alla dessa behov som helt enkelt missas av bara farten. Vilken fart, förresten? Jag måste ju vara den särdeles långsammaste människovarelse som någonsin gått på planeten, utan att för delen egentligen vara lat. Nej, jag anser mig nog inte vara lat, för det är så mycket som jag vill: skriva, måla, träna upp min fysik, utbilda mig, gå skrivarkurs, lära mig ryska... men jag orkar ju knappt ens ta mig upp ur sängen. Vissa dagar orkar jag faktiskt inte ta mig upp ur sängen. Och sen klarar inte min överfyllda hjärna av att stänga av så jag kan komma ner i sängen igen när det är läggdags.
Jag hatar verkligen mitt liv just nu. Ta det inte fel, jag älskar mina vänner, min familj och allt stöd och hjälp jag fått, skulle inte klara mig utan någotdera. Det jag hatar är den mest centrala delen i mitt liv, nämligen mig själv. Alla dessa tankar, känslor, min sårbarhet, min jävla hjärna och ja, jag hatar till och med min personlighet. Jag är ett psykiskt vrak och vet inte fan hur jag ska ta mig ur det här tillståndet. Om jag nu någonsin kan det.
No comments:
Post a Comment