Fredagen den tjugotredje mars, våren värmde upp gatorna under dagen och vinterns mörker ligger tungt över natten. Snön och isarna har smält undan men marken ligger kall och fuktig, täckt av tung lera, brutna kvistar och fjolårsgräs. Sparvarna piper bland hustak och skelettliknande trädgrenar medan kylan kryper inanför luvtröjan. Jag vaknade sent, runt halv två och orkade ingenting. Ändå fick jag hjälp med städning och fick lite bankärenden gjorda under dagen, när solens gula strålar fortfarande gjorde ränder över asfalten i skymningen. Jag har kedjerökt vid flera tillfällen under dagen, och fattar inte hur jag kan ha klämt i mig nästan ett helt paket på mindre än tolv timmar...
Lördagen den tjugofjärde mars, och ångeströkandet fortsätter. Det ljuva byttes snabbt mot bitterhet då jag åter igen fick påmint om hur jävla fuck up allting är. Jag är fucked up, världen är fucked up och hela min livssituation. Jag orkar inte bry mig om mitt nästa boende och all skit som bara staplas upp till en ogenomtränglig mur framför mig. Jag är less på att hela tiden behöva slåss för mitt liv, en kamp som inte går att bara ge upp. Jag sitter i duschen halv elva på natten och fantiserar om att skada mig med saxar och cigaretter. Funderar på mina underarmar vars hud numera är 99 procent ärr vävnad och på vad just ärrvävnad egentligen är. På vissa ställen har jag knappt någon känsel alls, inte ens över de färska såren, och andra ställen är hyperkänsliga. Det ger mig en konstig känsla av lugn, ett skrikande lugn. För vad fan är det jag håller på med egentligen?!
Sunday, 25 March 2012
Wednesday, 14 March 2012
The night is my companion and solitude's my guide
I en obestämbar omgivning av grå betong och orange utebelysning omgärdad av nattens tunga, dova mörker vakar jag, trött efter dagens alla bestyr. Jag vakar över det som inte kan vakas över, tänker på att jag inte vill tänka, känner att jag inte vill känna, pratar med Anna om att jag inte vill prata med henne. Jag dricker kaffe trots att jag inte står ut med lukten och egentligen inte alls känner för kaffe. Det är bara sådan jag är. Det gräddtyngda kaffeblasket breder ut sig i svalget och värmer mig inifrån. Efter tre djupa bloss från cigaretten av ett billigt amerikanskt märke känner jag plötsligt hur min mage gör en volt och det hugger till i bröstet. En enda känsla och tanke förenad i fyra ord: jag vill inte leva.
Och det är ju sant, eller? Ja, ibland är det det. Ibland är det bara för tungt att andas, för påfrestande att kliva upp ur sängen och för jobbigt för att äta. Det gör för ont att för le, ännu ondare att skratta, tårarna trycker hela tiden på (de som aldrig vill komma ut) och cigaretter och rakblad är mina närmaste vänner. Det är dagarna då ångesten och sorgen är större än kärleken till mina vänner och familjen, som är svårast. Hur säger man till sina bästa vänner att man inte orkar ses för att man är för upptagen med att ha ångest? Det vill jag ju inte, inte egentligen, men det är som om någon annan talar och tänker åt mig. Känner gör jag ju själv, jag har tillräckligt med känslor så det räcker åt både mig och Anna och minst tio personer till om det skulle behövas. Eller är det så, förresten? Att det inte är jag som känner, utan att jag går och bär på en hel massa andra individers känslor också? Näe, det här var för djupt, nu simmar vi upp igen.
Ja, ja... jag kan visst fortfarande skämta. Jag är inte död än. Åh, gud jag är verkligen inte död än. Det känns i hela kroppen att jag lever. Det är nog det jag menar när jag säger, tänker att jag inte vill leva. Jag vill inte att min smärta ska vara så väldigt mycket starkare än all trygghet, njutning, glädje, nykärlek, längtan och rofylldhet som faktiskt också finns där, fast i små, små pustar som jag får verkligen kämpa för att hålla kvar. Men ingen känsla går att tvinga kvar. Jag vet att det enda jag kan göra är att fullkomligt tillåta mig själv att leva ut dessa känslor utan några som helst hämningar. Bara skita i om omgivningen tycker du är konstig för att du har presentsnören (cyberlox) i håret samtidigt som du skrattar, pratar och dansar som en tok som om det vore ditt livs viktigaste fest trots att samma galej uppstår i stort sett varenda månad. Och det gör jag verkligen. Dmz är mitt livs viktigaste fest. Varenda gång.
Ja, förresten så har jag flätat i en massa jox i håret igen. Denna gång svart, mörkgrå, ljusgrå och riktigt, riktigt mörkt blålila garn och svarta och chrome cyberlox, i en sorts lägre och längre mohawk med dreads i polisongerna. Okej, det ser bättre ut än vad det låter, men jag har inte kameran tillgänglig nu och fattar inte hur jag ska fixa in bilderna i mobilen till datorn. Förut mejlade jag dem bara till min gmail, men nu vill nallen krångla och vägra acceptera mitt mejlkonto av någon anledning.
Det var dagens derp.
Och det är ju sant, eller? Ja, ibland är det det. Ibland är det bara för tungt att andas, för påfrestande att kliva upp ur sängen och för jobbigt för att äta. Det gör för ont att för le, ännu ondare att skratta, tårarna trycker hela tiden på (de som aldrig vill komma ut) och cigaretter och rakblad är mina närmaste vänner. Det är dagarna då ångesten och sorgen är större än kärleken till mina vänner och familjen, som är svårast. Hur säger man till sina bästa vänner att man inte orkar ses för att man är för upptagen med att ha ångest? Det vill jag ju inte, inte egentligen, men det är som om någon annan talar och tänker åt mig. Känner gör jag ju själv, jag har tillräckligt med känslor så det räcker åt både mig och Anna och minst tio personer till om det skulle behövas. Eller är det så, förresten? Att det inte är jag som känner, utan att jag går och bär på en hel massa andra individers känslor också? Näe, det här var för djupt, nu simmar vi upp igen.
Ja, ja... jag kan visst fortfarande skämta. Jag är inte död än. Åh, gud jag är verkligen inte död än. Det känns i hela kroppen att jag lever. Det är nog det jag menar när jag säger, tänker att jag inte vill leva. Jag vill inte att min smärta ska vara så väldigt mycket starkare än all trygghet, njutning, glädje, nykärlek, längtan och rofylldhet som faktiskt också finns där, fast i små, små pustar som jag får verkligen kämpa för att hålla kvar. Men ingen känsla går att tvinga kvar. Jag vet att det enda jag kan göra är att fullkomligt tillåta mig själv att leva ut dessa känslor utan några som helst hämningar. Bara skita i om omgivningen tycker du är konstig för att du har presentsnören (cyberlox) i håret samtidigt som du skrattar, pratar och dansar som en tok som om det vore ditt livs viktigaste fest trots att samma galej uppstår i stort sett varenda månad. Och det gör jag verkligen. Dmz är mitt livs viktigaste fest. Varenda gång.
Ja, förresten så har jag flätat i en massa jox i håret igen. Denna gång svart, mörkgrå, ljusgrå och riktigt, riktigt mörkt blålila garn och svarta och chrome cyberlox, i en sorts lägre och längre mohawk med dreads i polisongerna. Okej, det ser bättre ut än vad det låter, men jag har inte kameran tillgänglig nu och fattar inte hur jag ska fixa in bilderna i mobilen till datorn. Förut mejlade jag dem bara till min gmail, men nu vill nallen krångla och vägra acceptera mitt mejlkonto av någon anledning.
Det var dagens derp.
Tuesday, 13 March 2012
Hypersomni, migrän och nässelfeber
Har en lätt släng av hypersomni vilket för mig innebär att jag sover cirka 14 till 18 timmar per dygn. Är konstant trött och svag i hela kroppen som försöker vänja sig vid att vara utan cymbalta. De små blå-vita kapslarna som försiktigt göms undan i ett gulorange Kinderägg i sängbordslådan. Kanske sparar de till senare, kanske får de ligga där tills jag en dag bara slänger dem. Fast om jag känner mig själv rätt får inga mediciner förfaras...
"Can you still deny your nature, can you learn to be alone?"
Migränen besegrade mig, så jag kände mig tvungen att börja med cymbalta igen. Det jag lärde mig var följande:
- migränen blev värre en vecka efter att jag slutade med den
- migrän + alkohol är ingen bra kombo
- nässelutslagen försvann nästan helt under denna vecka, men återkom massivt bara några få timmar efter att jag började med cymbalta igen
- jag klarar inte av att sluta med den
- jag får välja: nässelutslag eller migrän.
Så denna vecka har varit en rejäl pärs med migrän, spänningsverk, illamående, utslitande trötthet och sömnighet, feberliknande tillstånd, mardrömmar, paranoia och diverse rädslor. Det drev mig till bristningspunkten. Hela förra natten och gårdagen låg jag i sängen, kallsvettades och bad till gud om att få dö. Patetiskt kanske, men smärtan, illamåendet och sädslan för att drömma en massa obehagliga drömmar drog ner mig i ett svart hål. Jag såg bara svart men visste att jag behövde göra något åt detta, jag kan bara inte ha det så. Så då tog jag mitt beslut att åter börja med den antidepressiva monstermedicinen Cymbalta.
Ett nederlag, ett fruktansvärt jävla nederlag. Och det att jag vaknade halv sju i morse med hela benen fulla av utslag och med illamåendet och migränen huggande i kroppen lyckades jag i alla fall ta mig ner till allrummet och käka lite frukost. Försiktigt, så att den stannar kvar där den ska. Försökte gå och lägga mig i sängen och vila en stund till, men Lyrica spritter i kroppen och jag känner mig uppvarvad, rastlös, svag och eländigt på samma gång.
Så istället för att somna om började jag fundera på och skissa upp lite fetish-kläder jag skulle vilja sy upp. En kortärmad skjorta eller liknande plagg i lacktyg med bältesliknande straps och dragkedjor vid axlarna så man kan ha så att ärmarna sitter lite "löst". Äsch, jag ritar till nåt i Paint istället:
Blev så himla glad när jag fick veta att de som har hand om högkostnadsskydd och sånt när det gäller samtal/läkarmöten av olika slag, fuckade ur för ett tag sen (i höstas nån gång) och nu gett mig frikort fram till maj/juni OCH två tusen pix som smidigt föll in på mitt ena bankkonto bara sådär. Då klarar jag mig ju garanterat till den 19:de då jag får min inkomst från Försäkringskassan. Fram tills dess planerar jag min ekonomi så noggrant jag nu kan:
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Idag 13/3 - 1477 kr. på kontot
- inga utgifter.
Torsdag 15/3 - 1477 kr (orört)
- köpa cigg (4 pkt Pall Mall) och lite ät- och drickbart
för sammanlagt cirka 300-400 kr
- eventuellt kaffe på stan
Lördag 17/3 - ca 1000 kr kvar
- dMz: garderob + dricka ~400 kr
Söndag 18/3 - ca 600 kr kvar
- eventuell bakfyllepizza eller liknande
Mer schemaplanering:
Torsdag 15/3 - två möten, första psykolog kl. 13.00
andra mötet, gruppterapi kl. 15.30
Fredag 16/3 - vila
Lördag 17/3 - åka på besök till katthemmet i Uppsala med en personal (Lena, hennes dotter jobbar där)
dMz på kvällen/natten från ca 19-21:30 till halv fyra på natten
Söndag 18/3 - vila, bakfylla, osv...
Måndag 19/3 - ut och gymma! (Äntligen)
Tisdag 20/3 - möte med Fotios (transutredningen) kl. 13.00
och tjafsa om hormoner och operationer
Möte med psykologen kl. 15.30
Onsdag 21/3 - vilodag
Torsdag 22/3 - gruppterapi kl. 15.30
Fredag 23/3 - eventuellt gymma
Lördag 24/3 - vilodag/eventuellt gym (istället för fredagen i så fall)
Söndag 25/3 - vilodag...
... och mer orkar jag inte planera...
(Skrev upp detta mest för min egen skull)
Mer bilder och skit kommer senare.
"Can you still deny your nature, can you learn to be alone?"
Migränen besegrade mig, så jag kände mig tvungen att börja med cymbalta igen. Det jag lärde mig var följande:
- migränen blev värre en vecka efter att jag slutade med den
- migrän + alkohol är ingen bra kombo
- nässelutslagen försvann nästan helt under denna vecka, men återkom massivt bara några få timmar efter att jag började med cymbalta igen
- jag klarar inte av att sluta med den
- jag får välja: nässelutslag eller migrän.
Så denna vecka har varit en rejäl pärs med migrän, spänningsverk, illamående, utslitande trötthet och sömnighet, feberliknande tillstånd, mardrömmar, paranoia och diverse rädslor. Det drev mig till bristningspunkten. Hela förra natten och gårdagen låg jag i sängen, kallsvettades och bad till gud om att få dö. Patetiskt kanske, men smärtan, illamåendet och sädslan för att drömma en massa obehagliga drömmar drog ner mig i ett svart hål. Jag såg bara svart men visste att jag behövde göra något åt detta, jag kan bara inte ha det så. Så då tog jag mitt beslut att åter börja med den antidepressiva monstermedicinen Cymbalta.
Ett nederlag, ett fruktansvärt jävla nederlag. Och det att jag vaknade halv sju i morse med hela benen fulla av utslag och med illamåendet och migränen huggande i kroppen lyckades jag i alla fall ta mig ner till allrummet och käka lite frukost. Försiktigt, så att den stannar kvar där den ska. Försökte gå och lägga mig i sängen och vila en stund till, men Lyrica spritter i kroppen och jag känner mig uppvarvad, rastlös, svag och eländigt på samma gång.
Så istället för att somna om började jag fundera på och skissa upp lite fetish-kläder jag skulle vilja sy upp. En kortärmad skjorta eller liknande plagg i lacktyg med bältesliknande straps och dragkedjor vid axlarna så man kan ha så att ärmarna sitter lite "löst". Äsch, jag ritar till nåt i Paint istället:
Blev så himla glad när jag fick veta att de som har hand om högkostnadsskydd och sånt när det gäller samtal/läkarmöten av olika slag, fuckade ur för ett tag sen (i höstas nån gång) och nu gett mig frikort fram till maj/juni OCH två tusen pix som smidigt föll in på mitt ena bankkonto bara sådär. Då klarar jag mig ju garanterat till den 19:de då jag får min inkomst från Försäkringskassan. Fram tills dess planerar jag min ekonomi så noggrant jag nu kan:
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Idag 13/3 - 1477 kr. på kontot
- inga utgifter.
Torsdag 15/3 - 1477 kr (orört)
- köpa cigg (4 pkt Pall Mall) och lite ät- och drickbart
för sammanlagt cirka 300-400 kr
- eventuellt kaffe på stan
Lördag 17/3 - ca 1000 kr kvar
- dMz: garderob + dricka ~400 kr
Söndag 18/3 - ca 600 kr kvar
- eventuell bakfyllepizza eller liknande
Mer schemaplanering:
Torsdag 15/3 - två möten, första psykolog kl. 13.00
andra mötet, gruppterapi kl. 15.30
Fredag 16/3 - vila
Lördag 17/3 - åka på besök till katthemmet i Uppsala med en personal (Lena, hennes dotter jobbar där)
dMz på kvällen/natten från ca 19-21:30 till halv fyra på natten
Söndag 18/3 - vila, bakfylla, osv...
Måndag 19/3 - ut och gymma! (Äntligen)
Tisdag 20/3 - möte med Fotios (transutredningen) kl. 13.00
och tjafsa om hormoner och operationer
Möte med psykologen kl. 15.30
Onsdag 21/3 - vilodag
Torsdag 22/3 - gruppterapi kl. 15.30
Fredag 23/3 - eventuellt gymma
Lördag 24/3 - vilodag/eventuellt gym (istället för fredagen i så fall)
Söndag 25/3 - vilodag...
... och mer orkar jag inte planera...
(Skrev upp detta mest för min egen skull)
Mer bilder och skit kommer senare.
Monday, 5 March 2012
Uppföljning
Tredje dagen utan Cymbalta. Jag sover väldigt mycket, från tolv-ettiden på natten till två-tretiden på dagen. Ingen jättejobbig huvudvärk än, men fick en släng av migrän igår kväll som jag fick ordning på med lite painkillers. Zyprexan har jag inte känt av än, alltså ingen skillnad i humöret/ångesten.
Märker hur mycket jag hatar det kvinnliga könshormonet östrogen, och vad det gör med mig. Det är aldrig stabilt! Blir överkåt när jag har mens, samtidigt som den där molande smärtan härjar i buken. Mina humörsvängningar blir ännu intensivare och mer påtagliga, samtidigt som jag känner mig både psykiskt och fysiskt svagare och mer bortstött från samhället, för folk pratar inte om killar som har mens och sådana smärtor. När personalen frågar varför jag har ont i magen måste jag hitta på något. Jag som hatar att ljuga, klarar inte av att möta sanningen.
Men jag får energi av den försiktiga vårsolen som nästan värmer, och tinar bort den mögelliknande snön och isen. Små gnistor av energi, blandat med små blixtar av migrän, trötthet och seghet.
Nu har jag blivit väckt av personalen tre gånger idag: vid åtta med morgonmedicinen, vid lunch med lunchmedicinen och vid tre med min post. Efter den tredje och sista gången klev jag upp, trött på att försöka somna om med solens strålar som kämpade sig genom gliporna i de fördragna persiennerna. Fixade istället en kopp kaffe, skrev upp grädde och juice på handlingslistan, hasade mig ut på balkongen för dagens första tre cigg och började spela Enya på Spotify. Ska försöka skissa/rita lite sen, om jag kan komma igång, vill säga.
Jag tror jag kanske, kanske mår lite bättre idag, än så länge i alla fall.
Märker hur mycket jag hatar det kvinnliga könshormonet östrogen, och vad det gör med mig. Det är aldrig stabilt! Blir överkåt när jag har mens, samtidigt som den där molande smärtan härjar i buken. Mina humörsvängningar blir ännu intensivare och mer påtagliga, samtidigt som jag känner mig både psykiskt och fysiskt svagare och mer bortstött från samhället, för folk pratar inte om killar som har mens och sådana smärtor. När personalen frågar varför jag har ont i magen måste jag hitta på något. Jag som hatar att ljuga, klarar inte av att möta sanningen.
Men jag får energi av den försiktiga vårsolen som nästan värmer, och tinar bort den mögelliknande snön och isen. Små gnistor av energi, blandat med små blixtar av migrän, trötthet och seghet.
Nu har jag blivit väckt av personalen tre gånger idag: vid åtta med morgonmedicinen, vid lunch med lunchmedicinen och vid tre med min post. Efter den tredje och sista gången klev jag upp, trött på att försöka somna om med solens strålar som kämpade sig genom gliporna i de fördragna persiennerna. Fixade istället en kopp kaffe, skrev upp grädde och juice på handlingslistan, hasade mig ut på balkongen för dagens första tre cigg och började spela Enya på Spotify. Ska försöka skissa/rita lite sen, om jag kan komma igång, vill säga.
Jag tror jag kanske, kanske mår lite bättre idag, än så länge i alla fall.
Saturday, 3 March 2012
Beslut
Åter igen ställs jag inför ett moment 22 mellan olika vårdenheter som vägrar ta sin del av ansvaret. Jag visste vad jag sade på läkarmötet i torsdags och jag visste vad läkaren skulle säga. Mest stirrade jag ut genom fönstret. På de gråa betonghusen upplysta av den tidiga eftermiddagssolen, som om de låg i en helt annan värld där utanför.
Nässefebern, de satans jävla utslagen som förvärrat mitt självhat, min livskvalitet och mitt självskadebeteende ännu mer. De som troligen, nästan säkert kommer av den antidepressiva medicinen Cymbalta, men som, om jag försöker sluta med den, ger mig en migrän som aldrig tycks gå över. Då jag sade det till min läkare uppe på Unga Vuxna svarade han att det där med migrän ju inte var hans bit. Men det handlar ju för i helvete om en antidepressiv medicin som jag ju bara kan förhandla med dig om!
Nä, han tyckte jag skulle vända mig till en husläkare istället. Jag grät nästan, kämpade för att hålla tillbaka tårarna, och försökte beskriva hur fruktansvärt dåligt jag mår, och hur mycket nässelutslagen har med det att göra. Jag sade att om jag går till en husläkare och berättar att mina utslag har med en psyk-medicin att göra så kommer han eller hon att skicka mig tillbaka hit, till läkare på Unga Vuxna. Han hade inget mer att säga om saken. Jag fick Zyprexa mot min ångest i alla fall. Han ville inte ändra tillbaka så att jag kunde få 10 mg Sobril så som jag hade förut, utan tyckte jag kunde nöja mig med mina 5 mg, som jag hade fått istället, som jag måste överdosera och ta 6 stycken av samtidigt, för att över huvud taget få någon effekt.
Idag har jag fattat ett svårt beslut. Jag tänker sluta med Cymbalta på egen hand. Jag har försett mig med receptfria Alvedon, Voltaren både i kräm- och pillerform och en variant av migränmedicinen Ease, som var lite billigare. Eftersom jag redan är ganska svårt deprimerad och nu jävligt less på psykvården och allt den ställer till med, har jag bestämt att jag ska isolera mig i min lägenhet under en period. Det kan bli två dagar, eller två veckor. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag inte har något annat val.
Den personal som jobbar där jag bor och som ger mig mina mediciner, kommer naturligtvis att rumstera inne hos mig så som de alltid gör. Jag kommer troligen sitta vid datorn, ska försöka skriva om allt, få det ur mig, få det sagt, allt skit som den förbannade psykvården har ställt till med. Förhoppningsvis kan jag rida ut stormen, när den väl tar vid ordentligt. Jag räknar med att må helt fruktansvärt pyton under den här tiden, med både utsättningssymptom och insättningssymptom då jag samtidigt som jag slutar med Cymbalta, även kommer att börja med Zyprexa. Jag kommer bara att svara i telefonen om det är min psykolog eller min mor som ringer. Hur jag ska orka med DBT-mötena vet jag inte riktigt än.
Jag kan bara hoppas att psykvården inte får ytterligare ett självmord på bekostnad av deras bristande funktioner.
Nässefebern, de satans jävla utslagen som förvärrat mitt självhat, min livskvalitet och mitt självskadebeteende ännu mer. De som troligen, nästan säkert kommer av den antidepressiva medicinen Cymbalta, men som, om jag försöker sluta med den, ger mig en migrän som aldrig tycks gå över. Då jag sade det till min läkare uppe på Unga Vuxna svarade han att det där med migrän ju inte var hans bit. Men det handlar ju för i helvete om en antidepressiv medicin som jag ju bara kan förhandla med dig om!
Nä, han tyckte jag skulle vända mig till en husläkare istället. Jag grät nästan, kämpade för att hålla tillbaka tårarna, och försökte beskriva hur fruktansvärt dåligt jag mår, och hur mycket nässelutslagen har med det att göra. Jag sade att om jag går till en husläkare och berättar att mina utslag har med en psyk-medicin att göra så kommer han eller hon att skicka mig tillbaka hit, till läkare på Unga Vuxna. Han hade inget mer att säga om saken. Jag fick Zyprexa mot min ångest i alla fall. Han ville inte ändra tillbaka så att jag kunde få 10 mg Sobril så som jag hade förut, utan tyckte jag kunde nöja mig med mina 5 mg, som jag hade fått istället, som jag måste överdosera och ta 6 stycken av samtidigt, för att över huvud taget få någon effekt.
Idag har jag fattat ett svårt beslut. Jag tänker sluta med Cymbalta på egen hand. Jag har försett mig med receptfria Alvedon, Voltaren både i kräm- och pillerform och en variant av migränmedicinen Ease, som var lite billigare. Eftersom jag redan är ganska svårt deprimerad och nu jävligt less på psykvården och allt den ställer till med, har jag bestämt att jag ska isolera mig i min lägenhet under en period. Det kan bli två dagar, eller två veckor. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag inte har något annat val.
Den personal som jobbar där jag bor och som ger mig mina mediciner, kommer naturligtvis att rumstera inne hos mig så som de alltid gör. Jag kommer troligen sitta vid datorn, ska försöka skriva om allt, få det ur mig, få det sagt, allt skit som den förbannade psykvården har ställt till med. Förhoppningsvis kan jag rida ut stormen, när den väl tar vid ordentligt. Jag räknar med att må helt fruktansvärt pyton under den här tiden, med både utsättningssymptom och insättningssymptom då jag samtidigt som jag slutar med Cymbalta, även kommer att börja med Zyprexa. Jag kommer bara att svara i telefonen om det är min psykolog eller min mor som ringer. Hur jag ska orka med DBT-mötena vet jag inte riktigt än.
Jag kan bara hoppas att psykvården inte får ytterligare ett självmord på bekostnad av deras bristande funktioner.
Subscribe to:
Posts (Atom)