För misslyckad för att orka leva, för trött för att orka dö

Jag undrar om inte läkarna egentligen har rätt. Att jag inte är deprimerad, inte egentligen. Om de ser något som jag inte kan se. Att det egentligen "bara" är min ångest som har blivit fullkomligt vansinnig. Nej... nej, jag vet inte. Är det ens möjligt att vara suicidal, skära sönder kroppen på en daglig basis, i stort sett sluta äta och skita i det där med att kliva upp ur sängen på morgnarna utan att vara deprimerad? Asså, jag förstår inte hur de tänker?! Jag försökte ta mitt liv fem gånger förra året och var inte ett dugg tacksam över att ha "räddats" från min egen död. Och nu sitter jag här och gnäller över att jag fortfarande är vid liv, hatar mig själv och min omvärld och detta förkastliga mänskliga samhälle. Det är faktiskt en sak jag skulle vilja veta: om jag inte är deprimerad, vad fan är jag då?

Asperger, Transsexualism och Borderline borde inte göra mig till ett sådant här vrak. Det måste vara något mer, något annat, bortom diagnoser och annat mög. Det är som Ann Heberlein beskrev i sin bok om lycka, att hon kunde föreställa sig hur hennes liv skulle se ut om hon var lycklig, men samtidigt så visste hon att inget av de där sakerna hon "drömde" om skulle egentligen göra henne lycklig. Det var hon själv som fattades i den fantasin. Det är nog så, att får man inte in sig själv i sin egen lycka, eller vad fan som helst bättre än fullkomligt miserabel, så är inte lyckan ens egen. Fattar du vad jag menar? Jag kan inte få in mig själv i bilden av mig själv.

Det är någonting som skaver, sliter och river inom mig hela fucking jävla tiden, och jag vet snart inte vad jag ska göra. Vadfanskajaggöra??!! Jag går sönder, ännu mer, jag blir bara trasigare och trasigare ju mer tiden går. Jag blir ALDRIG kvitt den här ångesten. Aldrig. Jag hatar mig själv i alla lägen, med andra i närheten eller inte. Jag hatar det här samhället och hur alla de där systemen är uppbyggda. Jag orkar inte. Jag har gett upp fler gånger än jag kan räkna på mina fingrar, velat dö utan att orka göra nåt åt saken ännu fler gånger. Hundratals, tusentals. Jag orkar inte leva med mig själv. Jag är så jävla less på mig själv. Jag är misslyckad, patetisk, svikare, undflyende, feg, ful, äcklig, korkad...

- För helvete John, skärp dig nu. Hur jävla många gånger har vi inte gått den här vägen nu?

- Alldeles för många, Anna. Jag vet det, men det hjälper mig inte att sluta misslyckas med att leva.

- Du försöker för mycket, analyserar för mycket och gräver dig bara djupare ner i skiten.

- Jag vet det också, men vafan ska jag göra då? Självmord är ju den enda lösningen. Vad har psykvården gett mig, ingenting förutom respektlöshet, sockerpiller och oförstående miner!

- Vad vill du att de ska ge dig, en anledning att leva? Det kan de inte, och det vet du. Vi har talat om det här förut, du vet att du är den sämsta självmördaren ever, typ.

- Övning ger färdighet...

- Fan, att du pallar skämta även i detta stämningsläge...
- Jag vet inte... Min hjärna bara spinner på utan att jag knappt ens märker det.
- VÅR hjärna.
- Fan vad sjukt egentligen... undrar vilken del av den gröten som är din och vilken som är min...
- Ja, om man vill ha ännu mer skit att tänka på...
- ... och så håller det på sådär. Tar cirkeln aldrig slut, Anna?
- Nej, cirklar brukar inte det.

Bara en liten bit ur en av mina och Annas ständiga konversationer. Idag är en dag av bakfylleångest, livsångest, generell ångest i största allmänhet, och ångest över alla ovanstående bara för att. Nu ska jag försöka hitta ut ur labyrinten i hopp om att få sova en natt utan ett alltför hektiskt omkringknatande i mitt undermedvetna, också kallat att drömma. God natt.