Åter igen ställs jag inför ett moment 22 mellan olika vårdenheter som vägrar ta sin del av ansvaret. Jag visste vad jag sade på läkarmötet i torsdags och jag visste vad läkaren skulle säga. Mest stirrade jag ut genom fönstret. På de gråa betonghusen upplysta av den tidiga eftermiddagssolen, som om de låg i en helt annan värld där utanför.
Nässefebern, de satans jävla utslagen som förvärrat mitt självhat, min livskvalitet och mitt självskadebeteende ännu mer. De som troligen, nästan säkert kommer av den antidepressiva medicinen Cymbalta, men som, om jag försöker sluta med den, ger mig en migrän som aldrig tycks gå över. Då jag sade det till min läkare uppe på Unga Vuxna svarade han att det där med migrän ju inte var hans bit. Men det handlar ju för i helvete om en antidepressiv medicin som jag ju bara kan förhandla med dig om!
Nä, han tyckte jag skulle vända mig till en husläkare istället. Jag grät nästan, kämpade för att hålla tillbaka tårarna, och försökte beskriva hur fruktansvärt dåligt jag mår, och hur mycket nässelutslagen har med det att göra. Jag sade att om jag går till en husläkare och berättar att mina utslag har med en psyk-medicin att göra så kommer han eller hon att skicka mig tillbaka hit, till läkare på Unga Vuxna. Han hade inget mer att säga om saken. Jag fick Zyprexa mot min ångest i alla fall. Han ville inte ändra tillbaka så att jag kunde få 10 mg Sobril så som jag hade förut, utan tyckte jag kunde nöja mig med mina 5 mg, som jag hade fått istället, som jag måste överdosera och ta 6 stycken av samtidigt, för att över huvud taget få någon effekt.
Idag har jag fattat ett svårt beslut. Jag tänker sluta med Cymbalta på egen hand. Jag har försett mig med receptfria Alvedon, Voltaren både i kräm- och pillerform och en variant av migränmedicinen Ease, som var lite billigare. Eftersom jag redan är ganska svårt deprimerad och nu jävligt less på psykvården och allt den ställer till med, har jag bestämt att jag ska isolera mig i min lägenhet under en period. Det kan bli två dagar, eller två veckor. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag inte har något annat val.
Den personal som jobbar där jag bor och som ger mig mina mediciner, kommer naturligtvis att rumstera inne hos mig så som de alltid gör. Jag kommer troligen sitta vid datorn, ska försöka skriva om allt, få det ur mig, få det sagt, allt skit som den förbannade psykvården har ställt till med. Förhoppningsvis kan jag rida ut stormen, när den väl tar vid ordentligt. Jag räknar med att må helt fruktansvärt pyton under den här tiden, med både utsättningssymptom och insättningssymptom då jag samtidigt som jag slutar med Cymbalta, även kommer att börja med Zyprexa. Jag kommer bara att svara i telefonen om det är min psykolog eller min mor som ringer. Hur jag ska orka med DBT-mötena vet jag inte riktigt än.
Jag kan bara hoppas att psykvården inte får ytterligare ett självmord på bekostnad av deras bristande funktioner.
No comments:
Post a Comment