Tredje dagen utan Cymbalta. Jag sover väldigt mycket, från tolv-ettiden på natten till två-tretiden på dagen. Ingen jättejobbig huvudvärk än, men fick en släng av migrän igår kväll som jag fick ordning på med lite painkillers. Zyprexan har jag inte känt av än, alltså ingen skillnad i humöret/ångesten.
Märker hur mycket jag hatar det kvinnliga könshormonet östrogen, och vad det gör med mig. Det är aldrig stabilt! Blir överkåt när jag har mens, samtidigt som den där molande smärtan härjar i buken. Mina humörsvängningar blir ännu intensivare och mer påtagliga, samtidigt som jag känner mig både psykiskt och fysiskt svagare och mer bortstött från samhället, för folk pratar inte om killar som har mens och sådana smärtor. När personalen frågar varför jag har ont i magen måste jag hitta på något. Jag som hatar att ljuga, klarar inte av att möta sanningen.
Men jag får energi av den försiktiga vårsolen som nästan värmer, och tinar bort den mögelliknande snön och isen. Små gnistor av energi, blandat med små blixtar av migrän, trötthet och seghet.
Nu har jag blivit väckt av personalen tre gånger idag: vid åtta med morgonmedicinen, vid lunch med lunchmedicinen och vid tre med min post. Efter den tredje och sista gången klev jag upp, trött på att försöka somna om med solens strålar som kämpade sig genom gliporna i de fördragna persiennerna. Fixade istället en kopp kaffe, skrev upp grädde och juice på handlingslistan, hasade mig ut på balkongen för dagens första tre cigg och började spela Enya på Spotify. Ska försöka skissa/rita lite sen, om jag kan komma igång, vill säga.
Jag tror jag kanske, kanske mår lite bättre idag, än så länge i alla fall.
No comments:
Post a Comment