Att leva

They say follow your heart, follow it through
but how can you, when it's split in two?

Hur kom jag in i det här kaoset, depressionen och det själsliga mörkret? -Jag föddes in i det.
Hur tar jag mig ur det? Kommer jag nånsin lyckas ta mig ur det?

Jag andas orytmiskt och kippar efter luft, i mina ögon lyser en sorgsen desperation, hjärtat gör ont och slår hårt i bröstet. Någonting liksom skaver, som om jag klämt in mig i ett alldeles för litet klädesplagg. Ångesten river, river mig i bitar. Jag kan inte låta någon kontrollera mig, någonsin. Jag känner mig kvävd direkt, mitt behov av frihet är enormt viktigt och stort. Försök inte kontrollera mig med falska löften, försök inte hindra mig från att försöka ta mitt liv. Det är mitt liv, mitt val, jag gör vad fan jag vill med det.

Jag bryter ut i apati, ett tillstånd utan varken känslor eller tankar, där tomheten ekar i oändlighet. Allt som finns är ett skal. Jag andas, pratar, skrattar och ler fortfarande, men det är ingenting jag egentligen kan styra över, eller ens känner av. Och mitt i apatin bryter kaoset ut.

Jag vill inte finnas mer, inte bråka mer med mina inre demoner och världen längre. Jag orkar inte myndigheter, tiggare, skrikiga fjortisar och småbarn, griniga människor och busschaufförer som vägrar släppa av en vid hållplatsen man ska av på. Vill inte ens snacka med främlingar, vill inte behöva le, säga hej och se trevlig ut. Vill inte köpa mat jag ändå inte vill äta, vill inte gå upp ur sängen när jag hellre vill ligga kvar, vill inte tvinga mig själv till att sova när jag hellre vill vara vaken. Vill inte ta en massa olika mediciner varje dag som ska hjälpa mig men som inte gör det. Vill inte höra ert gnäll om att jag dricker, skär mig eller röker för mycket, eller se när världen rasar samman framför mina ögon.

Vad har jag att kämpa för? Vad vill jag? Vill jag ens leva? Har jag ens något val...?









...Live with it

The price of the night

"In the speed of light
my drug coloured eyes
try to capture it
before it dies

Too much to think of
a number fixation
I ran through the night
to reach revelation

But will I never learn?
I felt all in sane
a colourless chaos
remember it's all in vain

Collecting favourite drugs
with the memories and lies
I tried to capture the night
but I guess it had a price

Felt dismembered by the dawn
broken by the new day
And again, the laws of physics
told that I had to, for this pay "

Sluta pilla

23:54
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Har så mycket ångest att det är fullkomligt vansinnigt inom mig. Det liksom kryper i hela kroppen, jag kan inte fokusera på någonting, inte ens i några sekunder. Hade läkarsamtal över telefon i onsdags, varpå hon frågade hur jag mådde med tanke på medicinbytet och sådär. Jag sa att jag mådde skit och att min ångest blivit MYCKET värre sedan nedtrappningen av Sertralin. Jag sa att jag behövde ta tre, ibland fyra Sobril för att känna av någon effekt, och den försvinner så snabbt, den funkar ju knappt alls. Jaha, jaha, sa hon om det typ, och sa att jag har blivit kallad till en läkartid i juni. Jahopp. Fan vad man älskar psyk. Får bara hoppas att de åtminstone har en städskrubb eller nåt ledigt på akutpsyk när jag fallit klart. Det är en fråga om när, inte om.

Jag är rastlös, det spritter i kroppen och jag känner mig fullkomligt rotlös. Men blev så trött av att åka till Ica Maxi och handla käk så uppenbarligen så är det ingen bra grej att "göra nåt" heller. Kolla på film klarar jag inte av, inte heller spela något datorspel eller skriva på någon novell. Flackar mellan fyra olika internetsidor, Spotify och ljudboken. Går ut och röker en gång i timmen men blir uttråkad och pallar inte röka klart hela ciggen. Jag sväljer ner ytterligare en Sobril med fulcola och spiller ut lite i all hets. Kan inte fokusera. Får skriva detta i etapper.

04:38
Försökte kolla på Girl, interrupted. Det blev två rökpauser och en mackpaus. Sen typ snedtände jag på en Sobril, blev alldeles skakig och illamående. Kände att jag behövde prata av mig och i just den stunden bestämde sig älsklingen för att stänga av datorn och krypa ner i sängen med mig. Jag berättade hur jag kände och varför det är så svårt att få psyk att fatta, om hur korrupt samhället är och om hur ointresserad jag är av att leva i det. Vi delade upplevelser och höll om varandra. Jag är glad för den stunden, precis när jag behövde den. Och jag tror faktiskt, att i mina självmordstankar, i denna, djupaste av depressioner, så räddar han mig från att faktiskt försöka ta mitt liv. Men jag vet inte. Vågar inte tro, inte fullkomligt lita på honom. Och han vet det, jag skriver inget "skvaller" här som inte han redan vet. ALDRIG att nåt jävla internet ska bli det första att få veta någonting om mig. Hur litet och dumt eller stort och tungt någonting är.

Min ångest äter upp mig. River mig i supersmala strimlor, om och om igen. Tills det inte är något kvar av mig, tills depressionen, ångesten, paranoian och overklighetskänslorna tagit över helt. Tills jag inte vill någonting annat mer än att dö. Då har mörkret vunnit över mig, då är jag fastlåst, fastetsad i ingentinget och trasigheten. Då är jag fri. Se så korrupt jag redan är? Jag talar i termer om att den ultimata botten av fullkomlig dödslängtan är lika med frihet. Det är nära nu.


Förr och nu

"Vindar från förr
blandas med kyssar från nu
och ständigt
slits jag itu

En pappersbit
med förlorade tankar
en påminnelse
om ett hjärta som bankar

Jag minns lukten
från ditt hår
de säger att trots allt
så är det ju vår

Tiden tycks stå
alldeles, blick stilla
för många oläkta sår
man inte kan sluta pilla

Ett lågtryck på väg
ett ständigt obehag
kraften som sinar
med varenda andetag

Jag vill nog inte leva
trots allt jag vill hinna
vill sluta känna
och bara försvinna"

Andas eller inte andas, det är frågan...

Jag växlar mellan att inte försöka andas, och att faktiskt försöka andas. Jag röker halsbloss, håller inne röken i flera sekunder, andas ut, tar ett nytt bloss direkt, och sådär håller jag på. Försöker spela WoW men blir distraherad av tankarna hela tiden, och känslorna som jag försöker röka bort. Jag är uppe i ungefär 30 cigaretter per dag nu. Det blir dyrt... speciellt som jag envisas med att bara röka Black Devil också.

Att kramas med gullormen Yama en stund då och då blåser bort lite av den allra värsta ångesten. Det och knapra Sobril och röka som en tok.

Nu har psykkärringen jag träffar på Unga Vuxna gått och blivit sjuk igen, och hon har dessutom semester från nästa vecka. Vilket betyder att jag inte kommer kunna träffa henne igen förrän om typ sex veckor... Hej, psykakuten nästa! Fan, vad proppat med folk det måste vara där under somrarna när alla hjärnskrynklarna bestämmer sig för att ta semester samtidigt. Suck.

Försöker att inte deppa sönder mig, det går dåligt... Sover cirka två gånger per dygn, första gången nångång på morgonen/förmiddan andra gången på kvällen.

Jag lyssnar på Depeche Mode och funderar på om jag ska ta och titta på Girl, Interrupted igen. Var ju ett tag sen sist jag såg den nu. Fast jag kan den utantill. Men ändå. Vill bli påminnd om känslan. Och jag är trött på WoW och orkar inte lyssna på ljudbok. Tar energi att lyssna på kriminalare... ja, jag är konstig, no need to mention...

Mörkrets våld

"My name is chaos now
And I am ruled by nothing
My place is where I choose
With only patience left to lose
My age is never again
I have no time for grieving
My purpose is their fate
There'll be no hiding"
- Pretentious, Moi?



Mörkret vältrar över mig. Depressionens tyngd får mig att svikta, att inte orka andas. Jag räknar sekunder i smärta, sekunder i en tidsrymd så långt, långt bort. Regnet som smattrar mot våt asfalt, fuktar filtret på cigaretten och rensar luften. River händerna genom rosenbuskar, känner inte längre doften av starkt ljuslila syrenblomster. Rör mig fram genom gränspsykotiska gator. Har jag sett dem förut? Den mjuka asfalten, molnen ligger tungt på himlen. Jag andas lugnt men hjärtat skenar. Våldsamt, så väldigt våldsamt.

Kramar min lilla orm som slingrar mjukt och försiktigt, som bokstavligen lindar sig runt mitt lillfinger. Betraktar hans eldfärgade fjäll som jag stryker lätt med fingret, pussar honom mjukt och försiktigt. Hans uttrycksfulla ögon vittnar om nyfikenhet, förvåning och äventyr blandat med lugn.

Väntar på fallet, slaget mot den hårda marken, bort från ovissheten, overklighetskänslorna och väntan. Jag står i kö på att falla, i kö på att falla samman. Jag väntar på att förvilla mig i evigt mörker när den sista glöden i det som en gång brunnit har slocknat. Då endast ruiner återstår. The last of me that lingers.

Dagarna fylls med den djupaste och mörkaste av depressioner, ångest, impulshandlingar, vanföreställningar, gränspsykotiska tillstånd, nattsömn förstörd av mardrömmar, mat förstörd av aptit, kreativitet förstörd av trasigt självförtroende.

Efter tre Sobril och nu först känner jag nåt pyttelitet. Tog en till. Först då slog effekten till ordentligt. Nu sova, innan jag hag råkar däcka över tangentbordet.

Allt jag inte förstår

"Det tomma ekot i fjärran
blickarna, de tysta skriken
fientligheten, oförståelsen
och dårarna, som kliver över liken

Jag kan dö för vem som helst
jag värnar om era liv
men jag hatar er mänsklighet
er ovisshet och desperata överdriv

Jag är fängslad i min sfär
i en tid som jag inte förstår
platserna och kulturerna
allt jag inte accepterar eller når

Jag står hellre kvar
och lyssnar nyfiket till era hån
Jag stannar och blir slagen
mer än jag säger ifrån

Alla individer
som försvinner i mängden
Alla glåpord och löften
som inte håller i längden

Jag vill veta hur ni tänker
i en trasig värld av kaos
Vad är det ni kämpar för,
som inte behöver en paus?

Jag vill inte längre
anpassa mig till eran mall
jag går min egen väg
och bevittnar edert fall"

I'll be okay

"Day by day
I try to say
what is on my mind
what I try to find

I'm so weak
tired of being a freak
I try to be strong
and somehow get along

But something hold me back
I'm always on the wrong track
Feelings I want to disappear
all of them, but mostly fear

And I try not to breathe
it's so hard to not leave
But don't worry, I'll be okay
just not today"

Nothing ever changes

"I'm gasping through the dawn
every nerve torn up inside
I'm searching for a place to be
somewhere I can hide

Intentions moving
in directions hard to find
Trying to fill up the spaces
searching until I'm blind

Consequences fighting
it's hard to stay alive
A tormented mess inside
a life mission to survive

Always complicating
every detail in my mind
Try so hard but break apart
there's no manual for my kind

Restless, dissolving
trying to understand
every question every reason
they somehow seem to expand

Lock the door, break the window,
harm myself or run away
Anything to leave this place
anything to live another day"

Intensiva dygn. Sömn när jag blivit trött, mat när jag blivit hungrig. Coca-cola, chips och World of Warcraft. Det ena mötet efter det andra. Älskling som flyttar in och alla grejer som trängs i mitt lilla rum på 10 kvadrat. Alla känslor och bristen på känslor som slåss inom mig. Min kropp är trött. Mitt psyke är splitter och själen tycks virra runt i ett ändlöst mörker. Jag vill inte tro att min kärlek till min älskade pojkvän ska kunna rädda mig från mörkret. Det skaver, svider och sliter när jag tänker på det, men den kärleken är nog inte tillräckligt stark.

Jag är självdestruktiv, djupt deprimerad, självmordsbenägen och hatar mig själv och min kropp. Halva tiden vill jag bara fly härifrån. Fly från alla som bryr sig och vill hjälpa, jag vill inte ha någon hjälp. Jag vill bara försvinna. Känner mig oerhört egoistisk och förlorad i mörkret, liksom vad ni än gör så kommer jag må lika skit ändå.

Alla framtidsplaner, de gör mig så förvirrad inombords. Vet att jag vill, men vet inte om jag klarar det. Allt blir så intensivt, jag har ett private space som är större än behovet att vara nära. Och jag hatar det. Vet inte hur någonting ska gå. Jag lever utan hopp, utan drömmar eller mål. I live with another ideal. Och jag tror helt ärligt inte att jag någonsin kommer att bli bättre. Jag kommer åka in och ut från psyk oftare än andra hälsar på sina föräldrar. Ångesten och depressionen färgar mig, kväver och tar död på allt som var bra. Jag har glömt hur man lever, och jag vill inte lära mig det igen. Ingenting är någonsin enkelt. What is worth fighting for?

Älta mig till att förstå

Jag vet inte vad. Jag försöker att bara andas, äta, sova, ta mina mediciner. Men inte ens det går. Inte ens när jag bara fokuserar på det. Jag har sån djävla lust att bara proppa i mig alla Lergigan, alla Imovane, alla Circadin och Sobril och bara sova djup, kemisk sömn i flera dygn. Fast det skulle säkert kännas som bara en blinkning när man väl vaknar till efteråt, så det är ju ingen vits.

Det är som att jag bara väntar. Väntar på att bli ännu sämre så jag kan göra ytterligare ett dumt självmordsförsök och sedan åka in till psykakuten och tjafsa där ett tag igen. Allt är så mörkt, fattar ni inte att allt är så djävla mörkt! Min vackra stjärnhimmel har blivit till ett ändlöst, evigt, iskallt mörker. Det känns som att jag drunknar i iskallt, bäcksvart vatten mitt ute i ingenstans. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, det är som kvicksand, drar mig bara djupare ner i mörkret. Det iskalla, hemska, mardrömslika havsmörker som nog bara andra som också är livrädda för djupa vatten riktigt kan förstå. Mina fobier speglar mina andra psykiska fasor. Är det ens någon skillnad? Ibland tycker jag att jag bara är livrädd i största allmänhet, ingen logisk orsak, bara den där iskalla, gnagande känslan som gör stora hål inuti mig.

Allt står helt stilla. I väntan på besked och händelser, i väntan på förståelse, behandling och hjälp. Men just nu står det verkligen helt stilla. Jag liksom svävar i ett ingenting, jag har inget fotfäste, ingen trygg grund att stå på. Jag vet aldrig när jag kommer må bra, när jag kommer må dåligt, hur jag kommer reagera på någonting. Det slår bara till blixtsnabbt och jag glömmer hur man andas. Hur stänger man av alla känslorna?

Och att jag dessutom ständigt ska komma på nya saker, nya saker som slår mig med häpnad, nya saker om mig själv och hur jag uppfattar världen. Jag vill inte ljuga mer, jag vill inte låtsas att jag förstår och låtsas vara en människa bara för att faktiska människor skrattar åt mig när jag uppriktigt och ärligt säger sanningen. Min sanning, ingen annans. Jag är inte psykotisk, jag är bara inte från den här världen. Jag vill inte själv tro det, jag vill inte vara ensam om att inte kunna tillhöra den mänskliga rasen, jag vill också kunna vara en människa. Men det går inte. Jag har under hela min livstid här på jorden växlat mellan att försöka och att inte försöka. Jag är less på det nu. Varför ska jag ändra mig? Vad är det som säger att min tro, mina minnen, mina upplevelser och tankar och känslor, att hela jag, bara skulle vara en lögn, ett psykotiskt tillstånd? Det kanske är ni som är helt väck i huvet, men jag skiter i vilket, jag skiter i vilket! Varför ska jag acceptera er och förstå er och bry mig om era åsikter och värderingar när ni skrattar åt mina? Varför?!

Jag är less på den här världen. Jag är less på människor och deras samhällen. Men jag både hatar och älskar er. Jag kan inte bara hata. Jag kan inte ens få ner det på text när jag försöker. Jag vill säga att jag bryr mig om er, älskar er och vill er allt gott. Jag dömer ingen förrän jag träffat och pratat med personen, jag dömer inte efter hudfärg, ursprung, eventuella brytningar, klädval, musikintressen, andra intressen eller politisk åsikt. För när det kommer till grunden så är alla likadana. Och det är väl just det jag både hatar och älskar. Att ni alla är likadana.

Sanning, overklighet

"Just when you thought it was safe to go back to the water
Those problems seem to arise the ones you never really thought of
The feeling you get is similar to something like drowning
Out of your mind, you're out of your depth, you should have taken soundings
Clutching at straws, we're still drowning"

Ja ja ja... nu film.

Efter halva filmen tröttnade jag. Kan inte skaka av mig känslan. Fastetsad. Spelar maniskt World of Warcraft och lyssnar på Ouverture av Within Temptation på repeat. Går ut och röker då och då. Jag förhäxas av intet och tomheten som står stilla i luften omkring mig. Försöker bli ett med den. Ytterligare ett fånigt försök att fly från mig själv. Jag blir aldrig fri från ångesten, dödslängtan, hemlängtan, bortlängtan, sorgen, saknaden, mörkret. Det äter på mig, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vill bara fly, bort bort bort från allt.

Och det är ett faktum att tyngden jag bär på bara kommer att bli tyngre och tyngre med tiden. Tills jag inte orkar mer. Tills jag går sönder av tyngden.

Det finns inga ord. Jag hatar att reflektera, för varje gång jag gör det påminns jag om allt som varit, och bara det som gör ont. Som gjorde ont och som fortfarande gör ont. Det kommer bara mer och mer. Hur försvinner jag från mig själv? Jag måste BORT från mig själv... klarar inte av mer.

Jag tror Rogue är min nya favoritklass. Har en "ny" Undead Rogue som jag kör för fullt med. Om jag vore en wow-karaktär och levde i det spelet, eller om spelet var verkligt, så hade jag nog varit just en sådan. I would fight for the Banshee Queen! Fett den coolaste karaktären i spelet.

Jag vill inte sova, så jag satt uppe till efter halv fem. Nu kanske jag klarar av mina nattliga demoner, men mina drömmar är alltid värre när jag sover på dagtid... och jag känner mig så trasig om jag fortsätter vara uppe dagen efter att ha varit vaken en hel natt. Men men...

Natt

Alltså.... äsch glöm det. Jag vill varken sova eller vara vaken. Lost in twilight? Nåt sånt. Men borde försöka sova. Igår krävdes det tre Sobril, två Circadin, en Lergigan och en Imovane för att slå ut mig. Men sen var jag ju groggy hela dagen efter också.

Men nåja, nu är jag bängtrött, så dags att göra sig klar och gå och sussa. Hoppas jag vaknar före tre imorn... telefontider :(

Drömmen om en annan verklighet

Jag har ett behov av ett hälsosamt gift. Vad vore världen utan cigaretter? Ännu tråkigare, ännu hemskare.



Jag är så less på psyk. Orkar inte bråka, slåss för min rätt och mina behov. Lägger mig hellre bara ner på golvet och betraktar stjärnorna genom taket tusentals mil långt bort. Jag vill vara sådär långt bort. Bortom tiden, bortom alla världar, all hemskhet och ångest. Jag vill vara fri. Kravlös.

Oron gnager i mig, skaver bort det lilla som var värt att leva för. Vem orkar snacka med någon som bara vill dö? Är det för mycket att be om en anledning att fortsätta leva? Jag vet att folk gett mig en massa sådana anledningar, men jag viker bara undan. Ser bort. Känner hur det svider inom mig. Inte idag. Idag finns jag bara för din skull. Och för att jag vet hur ont det gör att förlora någon man älskar. Jag vill inte vara den som bara drar och lämnar andra i sticket. Nej, jag är den som alltid ställer upp, som alltid är där när någon behövs, som alltid hjälper till och stöttar. Jag är den som ler och kommer med råd och tips till behövande vänner när allt inom mig går sönder mer och mer. Jag tajmar dåligt. Jag mår nästan alltid också väldigt dåligt när vi sitter och snackar om hur dåligt du mår. Och jag vet att om vi tar upp min skit samma dag så mår du ju sämre igen. Hellre att jag mår dåligt än du. För så mycket bryr jag mig om er, mina hjärtevänner.

Och dessutom så hjälper det oftast inte för mig att prata om att jag mår dåligt och varför. Det bara cirkulerar en stund i atmosfären omkring oss, för att sedan fortsätta mala inom mig. Ibland hjälper det, men oftast inte.

Och när jag går sönder mellan sekunderna så spelar det ingen roll huruvida jag egentligen vill leva eller inte. Då kan jag inte existera. När allt är splitter och ren smärta, då försvinner jag. Så tro inte att jag glömt bort allt det här när jag försökt ta mitt liv, det har helt enkelt bara varit mörkret som övermannat mig. Jag kan inte kontrollera mörkret, mina impulshandlingar, mina känslor eller tankarna som våldtar mig.

Så vad kan psyk erbjuda egentligen? Förutom piller som inte funkar utan bara gör en ännu mera zombie och samtal som bara får mörkret och knuten i magen att växa sig ännu större, ännu stramare? Snackar jag med likasinnade som också mår skit så blir det alltid jag som får vara den starka. Men jag är inte stark, okej? Jag är extremt överkänslig, har lätt för att bli projicerad era känslor vilket gör att jag på något vis förstår och känner med er. Men det gör det ju inte bättre för mig heller.

Det är så svårt att tänka på sig själv, att själv ta plats och säga ifrån. Att säga nej, idag orkar jag inte vara din kurator, jag skulle snarare behöva en själv. Det är så jäkla svårt när man bryr sig mer om andra än man bryr sig om sig själv. Jag vill inte leva, men jag vill att ni ska leva. Jag kan ta en kula för er när som helst, för jag bryr mig verkligen inte om ifall jag lever eller dör. Men ni ska för fan inte offra er för mig, det vore mer än fel. Jag som inte vill leva. Jag har ingenting att leva för. Jag bara råkar leva ändå. Enklast så, och för ER jäkla skull.



Nej. Jag har ett behov av ett dödligt gift. Jag längtar så satans mycket hem att det gör ont. Riktigt ont. Och jag menar inte hem som Gransäter eller något annat ställe på Jorden, i den här tidsrymden och dimensionen. Jag saknar mitt riktiga hem. Tusentals mil bort, bortom stjärnorna, bortom tiden och evigheten. Jag vet inte om jag någonsin hittar dit igen. Jag vet inte ens om det finns längre. Jag vet inte ens om det någonsin har funnits.

Skärvor

I'm coming to find you, if it takes me all night...

En iskall dag. Jag finner ingen ro, men ändå är det så stilla. Liksom oroväckande stilla. Försöker skaka liv i mina lemmar som om de vore döda. Det är cement inuti mig, allt går otroligt trögt och tungt - även för att vara mig. Jag vill förändra allt men jag vet inte hur, samtidigt som jag bara vill lägga mig ner och dö. Jag känner aldrig de svaga känslorna, kanske är jag så rubbad. Men jag klarar inte av att hantera de starka känslorna. De som river och sliter i mig, allt från kärlek till ilska, ångest, eufori, och andra obeskrivbara känslor som inte finns i det mänskliga registret.

Jag funderar över hur pass mycket medicinering är rimligt/krävs för att jag ska kunna somna inatt. Tog den vanliga dosen: 2mg Circadin och 25mg Lergigan. Ibland behövs det mer, då tar jag en tia Sobril eller en 7,5:a Imovane (Zopiklon).

WoW laggar och jag blir galen. Bredbandet sade god natt så jag dök in bakom kylskåpet och petade i nätkabeln i vägguttaget. Den andra änden i datorn. Några sekunder senare befann jag mig uppkopplad till ett mycket bättre, stabilare bredband. Visste att jag skulle bli bortskämd om jag vänjer mig vid denna lyx, och lite därför drog jag ut på det. Men det finns väl ingenting som säger att det inte kommer ingå bredband i mitt framtida LSS-boende?

Nya rön om att lägenheten jag för tillfället råkar bo i förmodligen inte kommer att rivas till sommaren. Jag bör förmodligen ta reda på mer om det.

Kylan kryper sig närmare. Vet inte hur jag ska tas med den. Den letar sig i hjärtat och in i själen, genomsyrar mig och stänger sig inne. Kanske därför jag är så apatisk? Vilken dum fråga, såklart det är därför.

Jag vill inte snacka med psykkärringen till Skötare på Unga Vuxna, men jag vet att jag måste för att det över huvud taget ska gå framåt med någonting i psykvärlden. Jag hatar verkligen psyk. Om samhället verkligen brydde sig om psykiskt sjuka så skulle det väl satsas både engagemang och pengar på det mycket mer än det görs idag? Vad kan vara viktigare än vården av människor..?

Mina centimeterlånga naglar börjar ge upp. Idag gick högra tumnageln av, och det är en ständigt växande spricka i den vänstra pekfingernageln. Den på högra långfingret mår inte heller så bra, skivar och har sig.

I mitt bittra liv inser jag att jag har både små och stora bekymmer. Allt från att jag inte kan känna mig trygg nånstans, har svår ångest, ständiga självmordstankar, ibland får psykoser, har onödiga fobier, längtar hem till en värld som människorna inte tror existerar och hatar min kropp och det kön den utger sig för att vara till myggbett som kliar, naglar som går av, saker som går sönder, pengar som sups bort, kärleksbekymmer och dåliga hårdagar.

Med andra ord så har jag ganska mycket att tänka på. Dagarna i ända.



Jag måste för övrigt köpa Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Läste några sidor i den hos en en nära vän som hade den när jag var på besök där förra helgen, och fastnade direkt, men jag hade bråttom iväg till ett möte jag trodde jag skulle ha. Och dessutom så hatar jag att låna böcker och sånt av folk, har jag insett, för det känns som en ständig press på att vara överdrivet försiktig med boken och inte förlägga den någonstans och tappar bort den.

När ska jag kunna få ihop alla bitarna av mig själv, de här vassa skärvorna? Det är allt som återstår. I'm living dead or undecided.

Det här är mellanläget, mellan hypomani och djup depressionssvacka. Jag känner det på mig, att mörkret närmar sig. Det tar bara lite längre tid än jag först trodde. Och pillrena kickar in. Men jag ska ändå duscha. Tänker för fan inte sova smutsig, i rena, nytvättade lakan.

Imorn ska jag fan upp innan ett.

Memories

"I think I'll lose you
if I shared my believes
so few that stays
so many that leaves

Unrelated emotions
a war inside my old soul
undeniable chaos
of which I have no control

Memories of centuries
other worlds, other lives
so much you won't understand
down here no one survives

I can't stand your way
or reasons and race
there's no way to fit in
for my sort there's no place

I've lost my hopes and dreams
I live with another ideal
cause all I trust and know
is probably not even real"

Känslokaos

Lyssnar på Jeffree Star och känner mig allmänt förvirrad och konstig. Saker och ting går bra, inte allt men något. Under valborg och dagarna innan hände det en massa saker. Jag vet inte ens hur jag ska förhålla mig till allt. Allt jag kan säga är att min känsloliv är i komplett kaos och jag växlar mellan apati och stormande känslor med en stark känsla av rotlöshet. Några gånger blev allt för mycket, och inför nära vänner, men som inte känner så bra, kläcker jag ur mig att jag inte vill känna någonting, någonsin mer för det är alldeles för jobbigt.

Det här var nog min mest intensiva maniska fas, jag gjorde den ena impulsiva saken efter den andra, och nu ska jag försöka reda ut allt. Det är som att det inte var någon hejd på mig, det var hela tiden nu nu nu nu nu och jag ville inte blicka varken bakåt eller framåt. Bara 100% intensitet och impulsivitet och jag kunde varken sova eller äta särskilt mycket.

Man känner sig helt urvattnad efteråt. Lite som en urtvättad tröja som blivit helt trasig och sladdrig. Jag får bygga upp mig själv från början igen. Men det är okej, det måste jag ju göra hela tiden i alla fall. Men idag är jag verkligen helt slut. Var nere på stan och handlade mat och lite småsaker, och satt sen på trappan inne i Stationshuset i säkert en halvtimme och bara vilade. Och det var så jäkla kallt ute också, spelar ju ingen roll vad jag tar på mig om dubbla hoodies och vinterjacka inte räcker.