Between me and the world

"Never question what is real
when you wake up
from what you thought wasn't a dream
only to realise the feeling of your dream
and the so called reality
is exactly the same

Somehow you feel safe
in the insecurity of not knowing
black is white and white is black
simultaneously
confusing if it can
always, everywhere, anyhow

How you get around to, that
everything you can imagine is real
in it's own distorted way
And everything exists
even if only in your mind and memories

No matter what you do
you have to accept things the way they are
And you can easily float through life
and dreams, the past and now
not knowing what is what
or if you just fell asleep
or just woke up"



Reality, my way, and how I see it. Försöker mest reda ut mitt trassel, som vanligt, och det gör jag nog enklast genom att skriva. Slumpmässiga tankar som blir till trassel som blir till rim, citat och verser som till slut blir till dikter. Eller något som kan liknas vid dikter i alla fall. Och jag delar gärna med mig av dessa färdiga resultat. De granskade och rensade, noggrant korrekturlästa och polerade. Du kan aldrig veta "för mycket" om mig genom att läsa om sådant som jag själv har valt att lägga ut. Detta är inte privata saker, det är tankar och åsikter som jag mycket väl hade kunnat häva ur mig på lunchrasten i skolan eller på dMz i blandade kompisgäng, eller till och med inne på McDonalds i en konversation med ett par intressanta främlingar. Jag bara är sån helt enkelt.



"I walk steady, letting the air fill my lungs
I breathe fast and try to focus
but my heart is beating even faster
my feet moving under me, the ground is laughing at me
try to match my speed with my breathing
to catch up
with you

wait for me

I try to pretend I'm running from something
in fear
it should make me go faster
I need to move faster
it's life or death, I try to tell myself
Choking on my own breath, it feels like
The oxygen seems to be exhaled,
what am I really breathing?
you're so far now

I try to accelerate
but I only go slower
It's my world against your
you're walking ahead of me
walking, in normal speed

and I can't even
catch up with you,
running

I'm out of breath,
down on the ground
dazed
no need to wait
for me any more
Your world against mine
- how could I even compete?"



Yeah. Det är inte alltid så jäkla lätt att vara långsammare än alla andra. Men jag vet att ni försöker få med mig när jag halkar efter, så inget ont mot någon eller så. Yikes, jag bara spottar ur mig dikter idag. Flummigt värre.

Det är juldagen och det är fortfarande svårt att hålla mig vid ytan. Jag får flashbacks och ilningar längs med ryggraden. Minnen och reflektioner, händelser som jag tryckt undan som börjar flyta upp till ytan nu. Like rotten corpses from a drowning accident floating up to the surface of the water. And I don't know how much longer I can keep it underneath. Har jag börjat växla mellan engelska och svenska i bloggen redan? Inte bra... jag gör det när jag vill distansera mig från något, eller för att nå djupare in. One step closer to the bottom.

Jag går undan från min familj. Jag känner mig ännu mer hudlös än tidigare och får för mig att de kan se vad jag tänker genom att bara titta på mig. Vågar knappt se dem i ögonen. Drar mig undan för jag kan inte lita på dem. Jag är rädd att de ska titta över axeln på mig när vi sitter i soffan med varsin dator/dvd-spelare och de ska se vad jag skriver i dagboken eller på datorn och kommentera det. Inte de färdiga resultaten dårå, de som jag snackade om tidigare i inlägget, utan processerna och andra privata saker jag kan tänkas skriva på datorn. Allt är ju inte safe så att säga.

Vi såg på "Inception" hela familjen utom pappa tidigare idag. Den var bra men väldigt rörig. Till slut kunde man knappt hänga med vilken drömnivå de var på eller vem som gjorde vad och vad tusan var det som hände där egentligen? Men jag tror jag gillar den ändå, i alla fall det som jag fattade av den. Det är väl ungefär som med Matrix-filmerna, jag fattar nog fortfarande inte riktigt hela konceptet, men de är ju häftiga ändå.

Min ultimate depp-lista på Spotify är ju nästan upplyftande, vafan. Har inte riktigt kommit fram till om det är bra eller dåligt än.

Wish for the best but expect the worst

Atarax är ett helvete. Ett mysigt helvete dock, men fortfarande ett helvete. Såhär: jag sover bort hela dagen och halva natten från ungefär halv tio på förmiddagen till halv ett på natten. Vaknar vrålhungrig och pissnödig så gör något åt det men vill inte fortsätta sabotera dygnet så jag tänker att om jag tar ett par Atarax så kan jag nog somna om och fortsätta sova tills det är morgon och en mera vettig tid på dygnet att vara vaken. Jag tar två, känner inte mycket effekt alls en timme och en halv senare så petar i mig en till När jag känner mig lagom go i kroppen ungefär en halvtimme till senare lyckas jag till slut somna. Men dagen därefter kommer jag inte upp, jag har bly i hela kroppen och jag känner mig helt väck. Lyckas såsa mig upp vid fyra-tiden på eftermiddagen men är fortfarande dåsig. Jag känner likadant när jag går och lägger mig vid två-tiden, alltså ett helt djävla dygn efteråt. Efter tre små futtiga Atarax! Och det är alltså de här 10 milligramspillren vi snackar om nu. Det är samma sak med allt annat. Först ingen effekt, sen ingen effekt och sen lite lagom tills det blir bra men det tar verkligen aslång tid för det att försvinna ur systemet. Otroligt irriterande och det är därför inga sömnmediciner fungerar på mig. Tar jag en minidos ens så blir jag dåsig i flera dagar i värsta fall, och dessutom är direkteffekten alldeles för mjäkig. Men jag kanske är lite trött på att ingenting någonsin funkar och jag kanske är trött på att prova nya saker hela tiden också.

Det är jullov och jag mår skit. Jag önskar bara mina järnspöken, inre demoner och trasiga tankar kunde ta och hålla käften för en gångs skull, åtminstone tills efter nyår. Och jag vet att när jag sitter där på hallgolvet med den finaste lilla kattunge spinnande i min famn, med klarblåa ögon och små tassar som lätt kloar med de mjukaste små rörelser att jag har ingen annan - inget annat, att skylla på mitt fördjävliga mående än mig själv. Jag pussar den lille på pannan och önskar den ett bättre liv än jag någonsin fick, men det vet jag att den får.

Och jag blir så ledsen när min mamma, pappa eller syster frågar mig om de inte räcker till, om inte de, och allt de gör för mig och katterna som alltid finns där för att lyfta och trösta, om de inte räcker till. För jag vet aldrig vad jag ska svara, vad jag än säger så kommer det ut fel. För det låter som att jag kräver något av dem, saker som de inte kan ge mig, saker som de inte ska behöva ge mig. De har inget ansvar att se till att jag mår bra, eller för att få mig att må bättre. Och jag hatar att hur jag än gör så drar jag de med mig. När jag säger att jag har ångest, att jag mår dåligt och har ont, trots att allt borde vara så bra.

Close my eyes and fade away...

Så nu försöker jag söva mig själv med lugn musik, varm mjölk och mindre intensiva internetsidor. Klockan är kvart över fem och jag sitter fortfarande uppe. Imorgon är det dagen före julafton och vi ska klä granen, vilket innebär att jag ska för fan sitta upp, vaken och vid liv på förmiddagen, alltså före klockan tolv, helst redan vid tio-elva-tiden. Tvivlar på att det kommer kunna gå, men jag lär ju försöka i alla fall.

Jullov, vinterdvala

Lyckas inte få ordning på min dygnsrytm hur fan jag än försöker. Jag kan inte somna och jag kan inte vakna. Jag tänker hela tiden, men jag vet inte ens på vad, för hela huvet kryllar av tankar och det blir för småplottrigt för att något av det ens ska vara greppbart. Jag har haft konstant ont i magen sedan jag kom hit till Gotland. Jag kan inte slappna av. Jag är rastlös, förvirrad, ångestfylld, allt är kaosartat, depressivt och allmänt snurrigt just nu. Jag vet att jag oroar mig mycket för boendet och vad det ska bli av mig i framtiden. Det där sabla framtiden alltså, man kan inte låta bli att oroa sig för den hela tiden! Spelar ingen roll, men jag försöker leva i nuet. Blir ständigt påmind dock. Folk frågar vad jag vill göra eller tänkt göra efter det här året på Folkhögskolan. Jag vet inte, vill inte tänka på det. Som det är nu är jag glad bara jag klarar av det, får något hyfsat betyg eller åtminstone nåt papper på att jag i alla fall gått där.

Jag är för trött för att vara vaken, för uppskruvad för att kunna sova - det där mellanläget igen.

Har återigen påbörjat en självbiografi. Skriver på engelska denna gång, flyter på bättre, men svårare att få grammatiskt korrekt. Har ju som sagt påbörjat sådana tidigare, minst två gånger förut, men det har inte alltid gått så bra. Jag lyckas ju aldrig fullfölja vad jag påbörjat heller. Tappar gnistan så fort jag får den, typ.

Nej, nu grusar det för ögonen och jag sluddrar i fingrarna. Jag får fortsätta blogga senare helt enkelt.

All I know

All I look for is nowhere to find
I can't find them cause they're all in my mind
It doesn't matter where I go
it all hurts and it starts to show

All the anger, anxiety and madness
turned into emptiness, apathy and sadness
when the mind is too tired to feel
and the heart too damaged to heal

I crave nothing but for the pain to lighten
I'm not scared of death, not the easiest to frighten
and everyone I love or in other ways care for
can't be my only reason - to live or to die for

I have to make it all matter to feel awake
cause every second I waste is more than I can take
all the feelings inside me are too big to handle
and all that ever happens is just random

No matter what I wish to do or want
I'm always hindered by what I can't
and though it doesn't matter what I do
I know my feelings are real and I really need you

Survival comes first

Jag som tyckte att gårdagen gick dåligt, tycker nog dagens historia knäcker gårdagens kaosångest med sådan massivitet att det är nära på svårt att få perspektiv. Jag slängde iväg en snabb status-update på Facebook men känner att jag behöver få ur mig det på ett bättre sätt. Kan redan nu varna för ett milslångt inlägg i snarlik novellform. 1799 ord för att vara exakt.

Bakgrundshistoria: Någon dag förra veckan märker jag att det blir översvämning i badrummet när jag duschar och det stiger över tröskeln väldigt fort. Jag få panik och försöker desperat torka upp det vattnet som runnit över till hallen och köket med en handduk. Någon timme senare är klockan halv tre på natten och det ringer på dörren. Utanför står en rörmokare som säger att grannen nedanför mig har en läcka i taket och att han vill kolla ifall det kommer ifrån min lägenhet. Han fixar stoppet i duschen och vattnet rinner undan. Här någonstans kommer första chocken över mig, för jag uppfattar inte riktigt vad han säger, nånting om Akademiförvaltningen och ringa hyresvärden och är det verkligen jag som bor här? Jag ger vaga svar och nickar mest tyst. Senare den morgonen ringer jag morsan och yrar panikartat, vet inte vad i helvete jag ska ta mig till. Hon lugnar ner mig, säger att det blir nog bra ska du se.

På måndagmorgonen ringer det på dörren igen. Denna gång är det en man från Akademiförvaltningen. Han har med sig en väska med mätutrustning och säger att han måste mäta fuktigheten där vattnet varit i min lägenhet. Graden av panik är nu ännu värre än förut. Jag var dessutom ledsen och upprörd över att jag precis missat bussen till Wiks luciafirande med klassen. Det är sådana stunder jag värderar högt när jag mår så dåligt att jag hela tiden måste påminna mig om allt det som jag tycker är bra med livet för att inte kollapsa. Jag vaknar till ur min panik och mannen från Akademiförvaltningen vill ha mitt nummer och säger att han måste återkomma redan nästa dag för att göra mer utförliga mätningar. Jag säger okej, du får komma mellan åtta och halv nio då.

Morgonen därpå (idag) ringer morsan och väcker mig vid sju som vanligt, och jag masar mig upp vid halv åtta då hon ringt två gånger till. Jag hinner nätt och jämnt slänga på mig kläderna och knyta upp cyberloxen innan det plingar på dörren. Jag känner is i magen då jag undrar vem som kommer först. Öppnar dörren och till min lättnad står min boendestödjare där utanför. Hon kliver in och jag förklarar situationen, att han från igår skulle komma idag igen och hon frågar om jag vill att hon ska gå. Jag får lätt panik och säger att nej, jag vill att du ska stanna och ber henne göra lite thé åt mig medan jag letar efter mina skolgrejer och packar ner datorn. Några minuter senare ringer det på dörren igen, och boendestöd öppnar dörren för mannen som var här igår, och två, eller om det var tre till snubbar med en massa olika manicker hängande över deras axlar. De börjar fixa med sina instrument och grejor, och först lyssnar jag knivskarpt på allt de säger, sen blir det jobbigt och jag går undan, håller krampaktigt i thékoppen. Den bränner mina fingrar och jag smuttar försiktigt samtidigt som jag skakar lätt. Men jag är nyfiken så jag försöker bli social igen, står darrande vid dörrhålet mellan rummet och kökhallen fortfarande krampaktigt fastklamrad vid thékoppen och jag känner mig lite som ett barn som lyssnar på de vuxnas konversation om allvarliga saker.

De pratar om att de måste agera fort innan det börjar mögla i golvet, de måste riva hela hall/köksgolvet och bygga om och sätta in fläktar och grejer. Jag hör min boendestödjare prata med dem, vad är det de menar? Vad är det de säger? Undrar om jag kan bo i lägenheten ändå, under en sådan renovering. De säger att det går inte, jag måste bo någon annanstans. Jag börjar kallsvettas och måste sätta mig ner. Kan inte släppa thékoppen. Boendestöd försöker lugna mig men jag ser bara mina knän och jag försöker prata men darrar så mycket på rösten att halva orden försvinner. Så kommer de tillbaka, de kommer tillbaka och jag undrar vad tusan det är om nu. De säger de måste riva hela lägenheten, bygga om hela golvet i hela lägenheten, hela lägenheten och jag måste utrymma stället direkt. Jag glömmer bort att andas och jag känner hur paniken fullständigt skenar i mig. Jag försöker resonera med mannen från Akademiförvaltningen, jag säger det går inte, hur fan ska det gå, det tog tre veckor att få in allt i lägenheten och min familj bor på Gotland och du vill ha ut mig och allt jag äger här inne på ingen tid alls? Jag får ett par dagar.

Det här händer inte, det här händer inte, upprepar jag som i ett mantra samtidigt som jag sitter på golvet och vaggar. Min röst är så svag att jag knappt känner igen den som min egen, mitt hjärta klappar skenande fort. Boendestöd ringer till min mor och förklarar situationen, sedan räcker hon över telefonen till mig. Mor min förklarar att hon ska leta efter ett förvaringsutrymme av nåt slag och hyra en lastbil och komma över med båten från Gotland för att hjälpa mig plocka ihop allting i min lägenhet. När dimman lättat en aning kommer jag på att jag har vänner jag nog skulle kunna sova hos, det borde inte vara något problem. Jag kommer på att det är nog också bäst att åka till skolan, så med darrande iskalla fingrar försöker jag packa det sista i väskan och få ordning på mig själv. Mina ben bär mig knappt och jag snubblar och tappar balansen åtskilliga gånger. Boendestöd verkar orolig för mig, men jag säger att det sista jag vill just nu är att sitta och vagga i något hörn av ångest i lägenheten hela dagen, mycket bättre om jag kommer ut.

Det är otroligt tungt hela vägen till skolan och jag smäller på med musik på högsta volymen i hopp om att det ska trolla bort alla jobbiga känslor på något vis, samtidigt som jag kedjeröker tills jag mår illa. Men musiken är den bästa medicinen jag känner till, och då har jag provat en del. Jag har matte första halvan av dagen men jag hatar att ramla in för sent i klassrummet och dessutom så hade jag glömt matteboken kvar, i allt kaoset. Och jag vet ju hur mycket läraren ogillar att man är sen och inte har studiemedlen med sig, så jag finner ett lämpligt grupprum och pluggar engelska istället. Några minuter eller så senare kommer min förra mattelärare in och börjar skälla ut mig på noter om att han inte tycker jag anstränger mig det minsta. Jag kände en liten gnista livslust genom mörkerdimman av självmordstankarna så jag sa att "jag anstränger mig faktiskt visst, men det är tråkigt att du inte märker det, åt det kan jag inget göra". Jag är kall och saklig, argumenterar inte, bara försöker förklara, lugnt och sansat. Men det rinner ur händerna på mig som allt annat och när läraren gång på gång säger att han tycker att jag inte anstränger mig ett skit och uppenbarligen vägrar försöka förstå mig och dessutom förvirrar mig genom sin vanliga otydlighet och när jag ber honom förklara så väser han bara ännu mer på mig. Det är fel dag, det är helt fel dag och jag ryter så högt jag kan med en röst som inte riktigt bär att "skriv av mig från kursen, ta bort mig från matten! Jag ger upp, du har övertygat mig, jag ska inte räkna någon mer matte!" Han lämnar förvirrad och säger att han inte förstår. Jag undrar varför man lämnar en diskussion om man inte förstår, vad tillför det? Fast jag förstår ju varför om han inte orkar med mig också.

På eftermiddagen har morsan fixat en lokal för mina grejer och en lastbil. Jag ringer flera gånger under dagen med skenande panik och inser att jag totalt glömt bort att jag skulle träffa kuratorn på Vuxenhabiliteringen klockan 15.00 idag. Det mötet som jag väntat i tre månader på tack vare Sveriges fina sjukvårdssystem. Flänger iväg i brådska och kommer först fem minuter för sent. Väntar osaligt i ett väntrum i fem minuter, går till receptionen och frågar sen vart jag ska gå och det visar sig att det var andra våningen. Kliver in i hissen men när jag kliver ut ur den ser jag bara en kall källarkorridor framför mig. Undrar vad i helvete, går in i hissen och försöker igen. Hamnar sedan på rätt våning i alla fall. Jag är nu en kvar för sen och några barn stirrar på mig i väntrummet, så jag sätter mig i en fåtölj utanför istället. Jag väntar länge, och slumrar till. Känner att jag vill ge upp. Jag tänker stanna här tills någon börjar undra och väcker mig, eller om jag så somnar och blir kvar till nästa morgon, skulle inte bry mig. Men så till slut så kommer hon och det visar ha blivit ett missförstånd, hon trodde det skulle vara klockan två och jag trodde hon ditchade mig för att jag var sen. Men hon har fortfarande tid att ta emot mig, så jag listar upp alla problem jag kan komma på i stort sett. Hon säger hon ska höra av sig till mig redan imorgon och frågar om jag kan lova henne att inte skada mig i fortsättningen. Jag svarar att nej, det kan jag inte för det vore så onödigt eftersom jag garanterat skulle bryta mot det. Då frågar hon om jag kan lova henne att inte ta livet av mig, och jag svarar ja.

Det var min tisdag, det. Tror inte jag känt såhär förut, eller någonsin mått såhär dåligt. Och jag som skulle plugga. Det får inte plats någonstans. Jag har kaos ut i fingertopparna, jag kan inte andas utan att det gör ont och måste verkligen anstränga mig på fullkomlig heltid för att inte falla över. Men det går bra nu, det värsta kaoset har lagt sig. Nu är jag sådär trött så jag inte kan sova igen. Imorgon ska jag orka packa som en sate, komma ihåg alla viktiga saker och ha engelskaredovisning i skolan. Jag får ingen sömn inatt, eller knappt någon sömn och så ska jag stressa som fan imorgon. Om jag på något sätt lyckats skapa energi ur absolut ingenting fram tills på torsdag så kommer jag vilja vara i skolan då, och jag vill inte heller missa avslutningen på fredag. Men huga, en dag i sänder. En timme i sänder, ett andetag i sänder. Det ska nog gå till slut.

En sån där dikt igen

Tappar fäste

"Jag fryser men kylan bekommer mig ej
Tröttheten håller mig vaken, smärtan betryggar ännu
Jag kan inte somna, det blixtrar framför ögonen
Försöker röra mig men min kropp är tung som bly

Jag kämpar för att inte brista, inte gå sönder ännu mer
I efterskalvet av en panikångestattack, allt kaos som är kvar
Försöker fokusera tankarna bort från döden
och se fram emot det som finns kvar

Jag vill skrika men jag har ingen luft
andetagen krampar, förvillar sig nånstans i mitt bröst
Den ena temporära lösningen efter den andra
söker efter något mer än bara ihålig tröst

Känner hur mitt liv blir meningslöst, tappar fäste
och rinner genom mina fingrar likt vatten
Försöker känna vad jag vill, känna vad jag kan göra
för att klara mig genom natten"

Världen inom mig

Störigt när jag sätter upp regler för mig själv om saker jag inte får skriva om på bloggen för att inte trassla till saker och ting ännu mer, och så har jag typ ingenting annat jag vill skriva om... Hoppas bara att saker och ting ska reda ut sig, så mycket kan jag i alla fall säga. Ingenting får någonsin vara enkelt, har jag insett.

För övrigt är jag sjukt trött på folk som missbrukar orden "våldta" och "rape" i vardagssammanhang. Tycker jag hört det ännu mer än annars på senare tid också, mår skitdåligt varenda gång. Okej, det är bara ett ord, jag vet, men det är jobbigt att bara skriva det här i bloggen, eller över huvud taget för den delen. Jag kan inte hjälpa det, jag får nära på magsår av det. Ja, jag är skadad... och ni kan säkert gissa varför jag reagerar så starkt på just det ordet. Det är väl ingen hemlighet som så, men tycker inte om att prata om det. Men ibland kan man ju nämna det, tänkte jag, bryta isen liksom. Herregud det var ju nästan fyra år sen, kanske borde börja få lite distans till det? Tror jag börjar få det, faktiskt. I alla fall lite. Men nog om det.

Idag var det en sån där dag igen. Tur att jag växlar lika snabbt tillbaka från jättedeppat självmordsbenäget vrak som jag växlar till det, i alla fall. Först missade jag bussen till Wik dit vi skulle med klassen på luciafirande, som jag mycket gärna hade velat vara med på. Anledningen var att jag missbedömde hur mycket tid jag behövde för att göra mig klar och i slutänden försökte jag stressa skallen av mig för att hinna klä på mig och packa det nödvändigaste på tio minuter. När det tog snarare tjugo minuter så försökte jag istället hinna ner till St. Erikstorg på tio minuter. När jag inte ens kommit förbi Polishuset och det var fem minuter kvar insåg jag nederlaget, gav upp och gick hem. Boendestödjaren "valde" rätt dag att vara hemma sjuk i alla fall.

Några minuter senare kommer en snubbe från Akademiförvaltningen och ringer på för att mäta fuktskadorna i min lägenhet efter min lilla översvämningsolycka. Han skulle komma igen imorgon för att göra mer utförliga mätningar. Ser fram emot att stressa på morgonen sen med att hinna klart allting samtidigt som boendestöd är där och hjälper/stjälper till samtidigt som snubben från Akademiförvaltningen ska komma och rumstera. Går min stresskänslighet i taket och jag får psykos har jag åtminstone anledning att stanna hemma från plugget... eh, hur många tisdagar har jag missat nu tro?

Jag hade även ett paket borta i Tuna Backar som skulle hämtas ut senast idag. Fick verkligen anstränga mig för att få med mig arslet ut ur lägenheten för det. Tänkte att jag kunde väl handla lite när jag ändå var där. Masade mig iväg vid sex-tiden och gick dit istället för att vänta på bussen en kvart i kylan. Kom så fram till tobaksbutiken som har hand om allas paket och såg till min stora förtvivlan en lapp på dörren där det stod att butiken var stängd hela dagen på grund av personalbyte. Följande reaktion var att jag skrek och sparkade snö, svor och till och med fräste och morrade. Var nära att kasta mig ut i trafiken framför en lastbil. Talade om för mig själv och vem som än befann sig i närheten att jag ständigt blir påmind om hur mycket jag hatar mitt satans djävla skitliv. Jag har ingen som helst aning om vad det var för paket och nu skickas det väl tillbaka varifrån det än kom för det var ju sista dagen för uthämtning idag. Det kanske inte ens var till mig heller för den delen, för det var nämligen adresserat till "Johan Lang" så det var ju inte bara en bokstav för mycket utan faktiskt ett helt annat namn. Men troligtvis var det bara slarv/misstag. Men jag undrar ju lite vad tusan det där kan ha varit.

~*~

"Take everything from the inside and throw it all away" - För jag vet att det är inom mig som världen och mitt liv går sönder hela tiden och är en fullständig katastrof. Inte världen där ute, den är som den alltid har varit. Det är hur jag mår som förstärker allt jag upplever och alla känslor blir för stora, så de får inte plats inom mig. De läcker ut helt enkelt, och då ser man det kaos jag annars alltid enbart håller inom mig. Det är min värld inom mig jag inte klarar av, men jag vet att det kan verka som att det är den yttre världen som jag skyller på. Och det gör jag väl till viss del, för det är mycket som är dåligt i världen. Men det är ju ändå viss gradskillnad, för hade det inte varit det så hade ju alla mått som jag. Så slutsatsen är att jag skapar mitt eget helvete, och det är jag medveten om. Men psykiskt sjukdom är väl ett inre krig, och jag tror det är det jag försöker förstå.

~*~

Efter att den värsta stormen lugnat sig och jag slutat försöka kasta mig framför förbipasserande fordon kommer jag fram till att jag nog gör nog bäst i att försöka lugna ner mig genom att handla en film och lite godis. Inser åter igen varför jag hatar att handla... man hittar ju aldrig det man ska ha!!! Var säkert en kvart jag hasade runt och tittade efter morotsjuicen innan jag fann den, samma med varm-choklad-potionspåsarna. Och Geisha-chokladen. Och cidern. Tur att jag visste vart mjölken var i alla fall. Tog sen bussen till lägenheten igen, den kom ganska fort. Och nämnde jag att min mobil passade på att ladda ur sig på vägen dit dessutom? Så jag fick chansa hur mycket pengar jag hade på kortet och kunde inte lyssna på musik. Min värld hatar mig.

Hm, just det, var på Orange som hade Selma-kväll i lördags. Först visste jag inte ens att det skulle vara, sen så sov jag till halv sju på kvällen den dagen och hann med nöd och näppe vakna till innan jag drog ut. Dricka Jägermeister till frukost, klockan halv nio på kvällen. Finns sämre! Och asmånga som jag känner kom dit i lördags, det var helt sjukt. Drog på efterfest några stycken också och pratade hela natten och hade det allmänt skitbra. Fast halva gänget däckade någon gång på småtimmarna. Allt var awesome, kortfattat. Jag önskar väl bara hela livet kunde vara en fest på Orange med alla jag känner. Men även om höjdpunkterna och topparna är så fullkomligt överdrivet underbara så faller jag ju så hårt när depressionsstunderna och självmordstankarna återkommer. Det är en lång väg att falla från den allra högsta punkten till den allra djupaste. Och just nu är mitt liv en djävla berg-och-dal-bana, fan vad det svänger! Får se hur länge jag orkar ha i cyberloxen också, för trots att de är snygga som fan och löjligt enkla att styla på morgonen så är de ett rent helvete varje gång jag klär om eller när jag ska sova, duscha eller ja vad fan som helst nästan. Lid för konsten, eller hur var det nu igen? Men senast efter dMz på lördag åker de ur!

Well, såhär ser de ut i alla fall:

Dikt - Nothing but pain

(Skrev ihop en dikt nyss. Lite väl mörk kanske, men är väl inte så långt ifrån verkligheten heller.)

Nothing but pain

"I feel the pain underneath my skin
inside my thoughts, inside my soul
I wanna sleep all that pain away
and I don't think I want to wake up again

The music that I love hurts in my ears
The food that I love tastes like shit
and nothing I believe in can save me
nothing in this world holds me here, except...

All my goals seem unreachable
all my dreams replaced by nightmares
My whole ground is shattered
reality tears me apart and I have nowhere I can rest

One way or another I'll die
accident, murdered or suicide - I don't care
I'm running out of time
and all I want is for it all to end"

Faller

Jag vet inte vad, men jag känner för att skriva. Kanske om jag bara skriver på så kommer orden till mig. Kanske inte, men jag tror det är värt ett försök. (Och när jag har skrivit klart det så vet jag att det var en bra idé)

Jag har vänt på dygnet igen. Jag tror inte det är riktigt normalt att sova i 18 timmar. Fan vad jag måste ha slitit ut mig själv i måndags. Var till skolan och hade skitont i huvudet genom hela dagen, ytterligare en sådan där "huvudvärk i hela kroppen-dag" men det gick att uthärda i alla fall. Lyssnade på bokredovisningar hela dagen och det var väl lite kul att lyssna på, i alla fall vissa och så. Blev fett inspirerad att läsa en klasskompis bok faktiskt, men jag minns inte vad den hette. Kan ju visserligen fråga senare. "Flydde" från skolan med ångest efter skoldagens slut dock, kände att läraren nog var lite sur på mig på grund av ett missförstånd och jag kände att jag inte klarade upp den fighten just då. Hade funderat på att dra redan efter lunch, men lunchen piggade upp mig så jag bestämde mig uppenbarligen för att stanna dagen ut, av någon anledning.

Drog hem direkt sen efter det, orkade inte stanna någonstans för att köpa mat. Tänkte jag skulle bara varva ner totalt, ta det lugnt och trippa på Citodon. Fick dock anstränga mig för att inte somna och jag mådde dåligt av Citodon och kände mig sliten efter dagen samtidigt som ångesten omfamnade mig med sina ständigt vassa klor. Hade bestämt filmkväll med bästa vännen som skulle dyka upp runt kl. 18.00. Det gjorde hon också och jag var fortfarande lite väck när hon ringde på dörren. Men att sitta och snacka om vad vi gjort sedan sist och en del annat, kolla på lite olika internetsidor och se på "A Young Poisoner's Handbook" fick mig på andra tankar och livet kändes genast lite bättre. Vi slocknade runt 0.30-1.00-tiden, tror min iPhone visade "0.59" ganska så precis innan jag somnade. Drömde så jäkla intensivt om mörka källargångar i stuk med klassiska skräckfilmer med en konstant känsla av att jag blev jagad, men jag minns bara subtilt och får inget grepp om vad det egentligen var eller vad det hela handlade om. Vaknade förvirrad och chockad minst tre-fyra gånger under natten men reagerade knappt på ringsignalen när mamma ringde vid kvart över sju för att väcka mig.

Så det kanske inte är så konstigt att det inte funkade idag. Men jag vet inte ens riktigt varför en helt vanlig måndag kan slita sönder mig så fruktansvärt att jag måste sova i 18 timmar för att känna mig någorlunda levande igen. Och min huvudvärk har för mycket makt över mig. Visst, bara lite småmolande i bakgrunden kan jag ta, det märker jag knappt ens av. Det är de där jättekraftiga jag-ska-ha-ihjäl-dig-smärtorna som mer än gärna kunde få försvinna. Men vad inbillar jag mig, det där kommer jag ju få leva med åtminstone tills den dagen då jag fått ordning på allt det andra. Depressionen, ångesten, fobierna, överkänsligheten, övertänkandet, boendesituationen, boendestödet och LSS-tjafset, sömnsvårigheterna, matsvårigheterna, självdestruktiviteten... allt det där. Bra att jag har pengar i alla fall, jag menar, det är ju alltid något!

Ibland känner jag att det här med att plugga och speciellt på heltid egentligen inte riktigt var en särskilt bra idé. Men vad fan skulle jag annars göra då? Jag är fan inte kapabel till att börja jobba då jag får ont i magen bara jag tänker på det. Och jag måste ju göra nånting... Men när jag knappt orkar ta mig upp ur sängen (boendestöd får slita upp mig i stort sett varenda vardagsmorgon, men inte alltid det funkar ändå) och jag har bara ångest och ont och gud vet vad, det sliter mig i stycken - både att jag vill och att jag inte kan, och att folk inte ser - men om folk såg så skulle de börja tycka synd om mig och det vill jag inte heller. Så fucking moment 22 där också.
Men jag tar mig verkligen vatten över huvudet, jag kämpar bortom mina krafter och när sparlågan tar slut så faller jag ihop. Och jag faller ihop i skolan, på stan, i lägenheten eller till och med innan skolan. Hela tiden tippar jag över, jag har ingen som helst energi.
Försöker istället skapa energi från ingenting. Och jag vet att jag somnar om jag inte äter, men jag blir inte pigg bara för att jag äter, det håller mig enbart vid liv. Så konstgjord energi är det enda som jag vet fungerar, men knappt ens det. Jag klarar i stort sett ingenting utöver skolan. Då och då måste jag ju tvinga mig till orka handla mat till exempel, har man bara pasta och ris och inga som helst färskvaror eller frysvaror eller någonting att dricka utöver det äckliga kranvattnet så kan det ju vara en god idé att dra ut och handla lite. Kan tyckas som en enkel uppgift för en ung och stark kille som jag, men se där bedrar skenet. För det första har man helt enkelt inte tid eller något val att vara så trött att ögonen går i kors, att man skulle kunna somna stående. Lik förbannat är jag ju det. Men handla det måste jag ju. Så handlar knappt tio saker, samma som alltid, gör det så enkelt för sig som möjligt, tar den kortaste kassan, har allting förberett, packar i två kassar.
Försöker hålla mig vaken med musik, sjunger med lite för att inte falla ihop. Går flera meter med ögonen slutna utan att jag ens lägger märke till det förrän jag snubblar till eller går in i någonting. Ryggen värker under väskans tyngd, huvudet värker under tankarnas tyngd, tror magen värker efter hunger och fötterna värker för att jag går fel och har dålig kondition. Jag är svag. Klarar inte av att bära upp min egen kropp. Faller ihop. Måste vila i flera minuter, för att gå på stan i en kvart är för mycket för mig.


Jag säger till boendestöd att hjälp mig, jag faller. Men hur? undrar de. Jag vet inte hur.

Skrika som jag vill

Skolan blir lidande av min brist på motivation. Inte bra. Och jag är för trött för att vara vaken och för pigg för att sova, hela tiden dygnet runt. Och jag kan inte ringa och sjukanmäla mig de dagar jag blir kvar sängen för då är jag kvar i sängen fram till kvällstid för jag är ett vrak de dagarna no matter what. Och jag har nästan slutat röka men då dricker jag mer istället. Hoppas min piercing överlever bara, det ser bra ut än så länge i alla fall. Fast jag tvättar mer med tvål och vatten istället för den där vätskan jag fick av piercaren, men jag använder ju den också såklart. Men jag kan tänka mig att mina dåliga vanor i övrigt kan sega ner läkeprocessen. Men prio ett är ju att överleva och överlevnad har ju sina egna regler. Bisarra sådana till och med. Jag börjar bara bli rädd att jag ska tappa kontrollen med alkoholen och vara full i skolan. Då skulle ju verkligen allt kunna vara kört. Hur fånigt det än låter så är skolan typ det viktigaste i mitt liv just nu. En fast punkt, något som jag trivs med och med människor som jag trivs med. Jag trodde aldrig det skulle kunna bli såhär bra faktiskt! Och jag är glad att jag har hittat något jag vill hålla fast vid.

Nu skriver jag på en massa saker samtidigt så det kommer säkert bli lite flummigt. Både pappersdagbok, här och fixar med diverse andra saker.

Jag känner det lite som att det ligger en tung dimma runtomkring mig, som gör det svårt att se tydligt. Jag vet inte ens vad det är jag vill se. Men den där dimman funkar även som en mur, en mur mellan mig och omvärlden. I sociala situationer, då är muren som svårast att bryta igenom. Jag hör vad de säger, jag vet vad jag vill säga men jag får inte fram det - finner inga ord eller formuleringar. Det blir antingen kort och koncist eller flummigt och osammanhängande eller rent av opassande.

Snackade med morsan på telefon i nästan två timmar här om dagen, hon höll på att bli galen på mig till slut och sa att hon höll på att svälta ihjäl om hon inte fick gå och käka middag snart... Jag hade viktiga saker att snacka om ju! Fan vad jag har mycket ångest nuförtiden, satt och var helt upprörd jättelänge och bad henne lugna ner mig och hjälpa mig reda ut mina trasseltankar flera gånger. Till slut kom vi överens om att jag kunde ringa upp igen senare om jag fortfarande hade massa ångest. Det blir lite så numera, att det är morsan jag vänder mig till när jag behöver hjälp eller bara ventilera och komma ner på jorden igen. Hon är den enda jag inte kan avvisa även om jag försöker, och det är bra, för jag har haft sådana tendenser mot folk på senare tid och det är inte bra. Jag vill ju inte avskärma mig från folk, inte egentligen, utan det blir bara så för jag klarar inte av sociala strukturer med spelregler som jag inte förstår mig på. Ingen talade om de reglerna för mig och nu kastar jag tärningarna på måfå - så har jag gjort hela livet, men ibland kommer verkligheten ikapp mig och jag inser hur klumpig jag är socialt och vad det får för konsekvenser att fucking aldrig kunna konversera naturligt. Nästan aldrig i alla fall, jag kan det med morsan och mycket nära vänner bara.

And i end up feeling rejected when I'm the one who's rejecting. Jag är så rädd för att bli avvisad att jag själv avvisar andra istället. Ond cirkel om något...

Finns det inga kurser man kan gå där man lär sig konversera? ja, jag är seriös nu...

Insåg att jag ju har en massa Paraflex som har fått funka som substitut till Citodon när det tog slut, sedan insåg jag att om jag inte kan få något starkare än Citodon så kanske jag kan kombinera Citodon och Paraflex, då jag läste om någon annan som fått det ordinerat av sin läkare just också för sin huvudvärk. Tänkte jag kunde i alla fall nämna det för läkaren som jag ska träffa i januari.

My mind wanders...

Min skrivare apar sig och vill inte göra som jag vill så jag skriker och bankar på den så som jag brukar göra när saker inte gör som jag vill. Grannen nedanför mig bankar i golvet/taket och jag ser att klockan bara är nio och bankar ursinnigt tillbaka i mitt golv med handen. Jag har ett privatliv okej? Fuck it, jag borde få skrika som jag vill, klaga efter tio om du måste klaga!

Unsatisfying shimmer

Blir typ aldrig nöjd med utseendet på min blogg, men jag tror detta blir bra. Denna gång. Skrev en dikt:



Unsatisfying Shimmer

The mirror is a stranger
always has been
An unsatisfying shape
in an unsatisfying shimmer

Thou only I know what I so desperately try to hide
Foolish trickery, a false disguise!
but the physics is the real deception
and what I am on the inside is more true than this

Trying to reveal
who's really inside this disfiguration:
the man within this womans body
but so easy to break, a fragile tension

And all the peoples opinions
Their disbelieves and rejections
it's hard to stand up for myself
without breaking, or giving up

All the ignorance around me
and the chaos within me
Can I actually come out from this
and heal the wounds inside of me?

Monokromt kaos

Det är onsdag kväll vilket innebär att jag haft besök av boendestöd under eftermiddagen/kvällen och hon gick nyss. En annan "patient" till henne hade precis blivit hittad död så hon var mer eller mindre i chocktillstånd och jag tror det även effekterade mig också. Hon blev jätteorolig för mig också på grund av där och kramade mig och sa åt mig att inte göra nåt dumt. Jag halvlovade henne att jag skulle försöka men hon verkade inte övertygad när hon gick. Ibland är det svårt om man är totalt inkapabel till att ljuga.

Loggar in på Odium Clothing och ser att min beställning (äntligen!!!) har blivit skickad! Så förhoppningsvis så kommer grejerna denna vecka. Fett med awesome, har längtat efter detta! Sen måste jag lugna mig liiiite med handlandet... *host*köpte en ritplatta och en kombinerad skrivare/skanner/kopiator/fotoskrivare för några dagar sen som jag fick hem igår; köper piercing, en ny mikrovågsugn, ett element, massa sockor, torghandskar, armvärmare, t-shirts och skräpmat för ohyggliga summor*host* Äsch då, fullt så illa är det inte... än! Jag menar, bara för att jag är ett shoppingmonster just nu så lär jag ju inte alltid vara det.

Det är nu torsdag och klassen ska åka och besöka Judiska museet direkt på morgonen men jag får höra att alla tåg mot Stockholm är inställda så jag chansar och åker direkt till skolan istället. Dumt val. Funderar på att bara dra igen. Dygnet-runt-ångesten blir ju inte bättre precis för att jag kaosar till allt ännu mer, it's like putting out fire with gasoline. (Bowie-referens btw).

Det händer en massa i skolan nu också, eller igår rättare sagt för det var knytlunchen som alla gått och förberett sig på jättelänge. I alla fall de som skulle laga nåt och ta med. Sen skulle alla skapandegrupperna visa upp någonting och dramagruppen som jag var med var uppdelad i två och min grupp hade ett litet framförande om en ganska så omgjord (uppgraderad?) myt med sensmoral och allt. Jag var nervös men det blev nog bra ändå. I tisdags lyssnade vi på nån författare som berättade lite om sitt liv och sina böcker. Tyckte det var ganska ointressant så skrev mest i dagboken eller förlorade mig i mina dagdrömmerier men fångade upp en hel del av det hen sa ändå. Och i måndags priercade jag ögonbrynet och träffade bästa vännen. Vi kollade på Vanilla Sky och lite youtube-klipp när vi inte hade livliga diskussioner.

Jag måste färga om mitt hår igen, det är inte tillräckligt monokromt.

Diagnoser och innehållslöst mörker

Veckodagarna fortsätter att riva i mig. Försöker fly verkligheten men blir bara ännu mer påmind om den. Äter samma skräpmat varenda dag, struntar i mat- och sovvanor utan äter när jag blir hungrig och sover när jag blir trött. Sover oroligt och mina drömmar känns starkare än verkligheten. Snacka om lucid dreaming... vaknar förvirrad och kallsvettig och vet oftast inte vart jag är, fast jag är ju bara i min egen säng i lägenheten som jag dessutom inte bäddat på ett halvår. För mig är sömn bara ångest och jag hatar att sova nästan lika mycket som jag hatar att vara vaken. Och jag hatar att äta nästan lika mycket som att svälta. Men det handlar väl ändå bara om att överleva?

Depressionen börjar färga mig ännu mer med sin svärta, min energinivå sjunker ständigt tillsammans med min motivation och saker som jag vanligtvis tycker om att göra känns bara tomt och ihåligt. Innehållslöst. Sitter bara vid datorn och dricker Cola. Vill jag göra det? Nej, men jag vill inte göra något annat heller. Timmarna, minuterna, dagarna smälter ihop och jag vet inte om klockan är kvart över sju på morgonen eller på kvällen.

Jag hatar mina morgnar. Speciellt de morgnar då jag ska upp till skolan. Då ringer morsan och väcker mig vid 7 på morgonen och försöker övertala mig till att kliva upp innan boendestödjaren kommer klockan 8. Ja, ja, säger jag, jag är på väg upp för fan. Eller inte. Somnar om och klockan 8 kommer boendestödjaren och basically drar upp mig och försöker tvinga i mig frukost och pusha mig till att klä på mig och packa mina grejer medan jag spottar och fräser och är allmänt otrevlig. Och varje gång säger hon samma "uppmuntrande" ord om att solen skiner och nu är det bara X antal veckor kvar till nästa lov och annat ångestframkallande. Och varenda gång säger jag att du vet att jag hatar solskenet och du stressar mig bara ännu mer genom att tala om för mig hur många år det är kvar till nästa fördömda lov jag i alla fall inte vill ha för vafan ska jag med ledighet till om jag ändå inte kan få vara ledig från mig själv?

Jag hatar mina morgnar. Det är sant att jag hatar alla morgnar, men jag hatar nog mina mest.

Insåg först nyligen att jag uppenbarligen har borderline, på ett sätt eller annat. För om det står att jag har gränspsykos som diagnos i min journal och det (i alla fall ibland, verkar det som) är samma sak som borderline så borde det ju onekligen vara så. Det var ju flera år sen och i samband med aspergerdiagnosen. Men ofta man får två diagnoser efter en utredning man gjorde samtidigt som man var inlagd på psykakuten i en månad och sen inte får någonting förklarat för sig... Gud vad jag älskar den svenska sjukvården, så jäkla fin! Verkligen! Pizza löser för fan mer bekymmer än den svenska sjukvården!!!

Men det här förklarar ju varför könbytesutredaren tror att jag ska få psykos hela tiden, om hon sitter där med min journal i knät och ser att det står "gränspsykos" i papperna. Men i så fall är hon ju dum i huvudet, för som överläkare borde hon ju veta att man tar reda på fakta innan man uttrycker sig, speciellt om sina patienters diagnoser. För om hon hade tagit reda på fakta så hade hon vetat att gränspsykos är när man är på gränsen till psykos men att man faktiskt väldigt sällan får psykos. Man är liksom mittemellan lite hela tiden, men faller inte över. Det är ju inte en psykossjukdom, borde inte utbildade överläkare ha koll på sånt??? Det är ju rent av förjäkligt om man som patient själv ska ta reda på precis allting och rätta läkarna hela tiden för att de gör fel. Det borde inte va så. Men då vet jag i alla fall vad jag ska säga till henne och informera henne om hennes misstag så kanske hon får en bättre syn på mig. Hoppas kan jag ju göra åtminstone.

Bara en till...

Disliking Math Says You Are Expressive

You are an expressive, passionate, and spontaneous person. For you, math is way too cold a subject. You dislike how black and white it is. While some people have extreme passion for math, that would take far more work than you're willing to put in. What you're into changes like the wind, and you could never be forced to choose one thing. You have to be free to follow what you love.

What Does Your Least Favorite School Subject Say About You?

Blogthings: A Fine Line Between Insight and Stupidity

More Blogthings!

Your Soul Is Connected to the Fall

You are a somewhat sensitive soul with a tough exterior. You are street smart and wise about the world. You have the heart of a poet, but you're not too eager to let anyone else see it. You are very creative and deeply talented. You are still looking for the perfect outlet for your expression. You embrace change and think the cycles of life are beautiful. You don't shrink away from the darker elements of life.

What Season is Your Soul Connected To?

Blogthings: Quizzes and Tests and Memes, Oh My!

You Are an Achiever

You push yourself, but not too much. You believe that slow and steady wins the race. You have realistic goals and a good plan for how to achieve them. You work hard. You keep your eye on the prize, but you also know when to give yourself a break. You know that all work and no play is no way to live, and you definitely know how to have fun when the time is right.

Are You an Overachiever or Underachiever?

Blogthings: We Have a Quiz for Almost Everything

You Are 74% Indie

You're a very indie person, and admit it, you look down a little on people who strive to be normal. You'll indulge in a little mainstream pop culture every now and then. But for you, anything not indie is a guilty pleasure!

How Indie Are You?

Blogthings: Quizzes and Tests and Memes, Oh My!

You Are Impulsive

More than anything else, you crave freedom in your life. You have to be able to do what you want. You are stubborn and independent. You don't take no for an answer. You like to live in the moment, and you tend to be a pretty big thrill seeker. You are easy going unless you are challenged. You are flexible until you're not.

What One Word Describes You?

Blogthings: Free Quizzes for Everyone

Blöurgh... får räcka för nu. Sabla beroendeframkallade sida det där!

Blogthings quiz

Har alltid tyckt om den sidan men aldrig faktiskt postat något testresultat i någon blog, så jag tänkte varför inte slå slag i saken?

You Judge People Based on Evidence

You know better than to judge a book by its cover, and you don't make snap judgements about people either. You look at the facts, and you try to make educated choices. You never mind admitting that you're wrong. It's hard for you to trust people that you've just met. You always need to get to know people. You never go with your gut, but you may be surprised. Your intuition is probably more dead on than you realize.

How Do You Judge People?

Blogthings: Quizzes and Tests and Memes, Oh My!

Kämpar vidare

Ganska länge nu har jag tänkt göra en spellista med låtar som skulle vara soundtrack till mitt liv ifall det var en film. Så jag gjorde en! 22 noggrant utvalda låtar, och listade i den ordningen jag tycker de skulle spelas i: http://open.spotify.com/user/drakeboy89/playlist/7oGd6sY2rD8uvU8eiPZSPG

Känner mig sjukt kreativ just nu faktiskt och har vaga planer på att börja skriva någon ny novell igen. Jag har bara avslutat två noveller och påbörjat typ 20 så det känns ju lite fel. Men en av de bästa jag börjat på har jag visserligen inte ens kunnat fortsätta med för att den är något oåtkomlig för tillfället i min gamla stationära dator, och jag minns att det dokumentet höll på att krångla hela tiden också. Eller novell förresten, det lutar nog mer åt att ha kunnat bli en smärre roman! Behövs dock redigeras avsevärt då det syns ganska så väldigt tydligt att den är skriven av en trettonåring... heh, projekt. Men jag vill skriva nåt liknande tror jag, en snurrig, kaotisk och ganska olikt mitt eget liv. Trött på att skriva om förvirrade gothare med andra ord.

Jag tror jag äntligen kommit på vad jag vill skriva om på engelskan! Fast jag har inte läst klart boken än... Lär nog få skippa det där med att göra B-kursen på höstterminen och C-kursen på vårterminen, hinner ju knappt med att göra hälften i alla fall. Men hinner jag hälften av B-kursen innan jul så lär jag ju fixa att göra hela B-kursen på ett år i alla fall. Men tror arbetet kan bli awesome, är inte något vanligt förekommande ämne i alla fall. Skulle vara kul om någon hört talas om det dock.

Torsdag var en jobbig dag, minst sagt. Ångesten den dagen berodde till 100% på ett litet möte med boendestödsenheten klockan 14.00 här i stan. De trodde att mötet utgick på att förbättra boendestödet för mig, men det tyckte inte jag lät som en förträfflig plan utan sa att "det här mötet går ut på att ni ska ge mig en plats i stödboende". Som jag för övrigt typ sagt hela tiden från dag ett med de här människorna. Jag kände i både måndags och i tisdags men mest i onsdags att jag kommer inte klara av det här mötet, det kommer inte gå, jag kommer bara att springa iväg så fort jag kommit fram till dörren och bara springa och springa tills jag inte orkar längre. Så min mamma ringde på onsdagskvällen och frågade om hon skulle komma över och vara med mig på mötet. Och det blev min räddning. Hon har aldrig varit och ens hälsat på mig någon gång sedan flytten för lite drygt ett år sedan, och nu tog färjan klockan sju på morgonen och kom hem vid ett på natten efteråt.

Mötet blir hjärtslitande och jag berättar om hela min situation med självmordstankar, extremångest, sömnlöshet, aptitlöshet, självskadande, övertänkande, depressionssymtom utöver det, att jag dessutom har svårt att lita på folk, problemet med att jag borde och vill ha en psykologkontakt att kräka ur sig allt misery med samtidigt som jag måste hålla min journal "ren" för att om jag mår för dåligt så så får jag inte genomgå könsbytesprocessen. För de fulingarna har ju koll på journalen förstås, och de fattar ju inte att jag skulle må ännu sämre om jag inte skulle få gå den utredningen/behandlingen. Och massa annat. När de fortfarande inte ville skicka remissen till de som har hand om stödboendet så började jag snacka om psykakuten och behandlingshem. Eftersom jag mest satt och skakade och hade frossa och inte riktigt kunde tänka klart så orkade jag knappt kolla dem i ögonen så vet jag inte riktigt hur the outcome blev utav det hela, men mamma sa att de såg allvarliga och smått chockade ut så det skulle nog gå bra. Hoppas. Vill inte bråka mer med de här människorna. Hur svårt kan det vara att fatta? I can't function on my own.

Men fredagen blev bättre, hade bowling med klassen på Fyrishov och tror att det var tredje gången någonsinn som jag bowlar. Första gången var typ aplänge sen, kan ha varit i högstadiet med klassen eller med karategänget. Andra gången var med min förra klass från Lundellska, och så nu, så det blir tre gånger. Jag gjorde mina första strikes i fredags men kom som förväntat sist. Jag skyllar på att min klantighetsratio och siktningsförmånga suger. Och att jag egentligen är rädd för bollar, men jag märker inte mycket av den rädslan när jag bowlar just faktiskt. Anyways så blev det awesome. Sen gick jag på stan en stund med en klasskompis och letade jacka och käkade på Subway. På kvällen träffade jag även en nära vän och drack öl, putsade kängor och hade det allmänt mys. Oh så kollade vi på Fucking Åmål som jag inte hade sett förut, och den var bra. Verkligen bra porträtterat om hur tonåren kan vara. Bara lite bitter över att min tonårstid, eller större delen av den var så väldigt händelselös. Ja, ja.

~*~

Ni kanske minns att jag lade upp en lista här på saker att göra innan jag dör, det inlägget heter "200 saker". Det var ju en lista som jag hittat på nätet, men jag tänkte att jag skulle göra en egen lista med saker jag faktiskt tycker jag vill/borde göra eller vara med om. Detta är då sånt jag inte varit med om/gjort än:

- Könsbyte + fixa den kropp jag vill ha

- Åka ambulans

- Rädda någons liv

- Kolla på alla de viktiga filmerna (typ Gudfadern, Resident Evil, den första Dracula-filmen, Evil Dead, mm)

- Dela ut lite rättvisa i världen (hämnas, typ)

- Köra bil (körkort eller inte)

- Ha ett eget husdjur

- Skaffa skägg (bara för att se hur det är)

- Duscha i ett vattenfall

- Köpa mitt eget hus och inreda och göra det precis så som jag vill ha det

- Gifta mig, adoptera en unge

- Sy en hel outfit från scratch

- Besöka England och Scotland

- Ta ett romantiskt bad med den jag älskar

- Campa utomhus åtminstone en natt

- Köpa en drink åt någon jag gillar

- Skaffa ett jobb som jag trivs med

- Bli kär utan att få hjärtat krossat

- Bli arresterad

- Sjunga karaoke

- Skjuta med pistol

- Skaffa de piercings och tatueringar jag vill ha

- Läsa "A movable feast" av Ernest Hemmingway

- Se David Bowie live

Och med detta avslutar jag nu detta blogginlägg!

Nattenergi

Jag är tillbaka från Gotland och sitter åter igen i min lilla lägenhet i Uppsala. Qruiser suger för att de vägrar ta emot min ansökan om guldmedlemskap via sms och för att det är en allmänt dryg, men ytterst beroendeframkallande chatsida. Jag försöker göra en lista på vettiga saker att göra när jag mår dåligt och tänker för mycket som att spela diverse spel, sticka, rita, skriva eller andra liknande aktiviteter. Och så dricker jag cider och skär mig istället. Ja ja, poäng för att jag försökte i alla fall?

Vad är beroende? Kan jag ens bli beroende? Jag har inte rökt sen i måndags och jag känner inte av någonting. Kan man sova bort beroende? Jag sov i ungefär 12-14 timmar natten-dagen efter. Så det kanske har något med det att göra. Eller jag vet inte. Jag kanske vill bli beroende.
-Varför är jag så besatt av beroenden?
-För att du inte kan få dem.



"Suicide is a permanent solution to a temporary problem" - var det någon som sa. Kan själva livet vara ett temporärt problem? I think I hate my life. (Och herregud ja, jag borde ju veta att livet är temporärt. Man lever ju inte för evigt, till att börja med.)




Vad ironiskt egentligen. När jag var liten tyckte jag att jag var så normal och förutsägbar att jag gick runt och önskade att jag kunde få bryta benet eller nåt så jag blev mindre tråkig och normal för en stund. Hur normalt är det egentligen?

Jag märker att jag nästan går igenom en slags personlighetsförändring när det skiftar från dag till natt och tvärtom. Jag känner mig mycket starkare på gott och på ont på nätterna och mer som mig själv, fast alldeles för mycket, för jag orkar inte med mig själv riktigt. På dagarna är jag mycket lugnare, mindre intensiv, impulsiv och mera blyg, tillbakadragen, inåtvänd och försiktig. Och det är också på gott och på ont, eftersom jag inte har nattens styrka och intensitet så blir jag lugnare och tänker efter mer, men däremot blir jag mer inåtvänd och vågar mindre. Det är på dagarna som jag går i skolan och ska vara social vilket jag knappt klarar upp fast att jag verkligen vill, det är på dagarna jag ska bråka med diverse myndighetspersoner och stå upp för mig själv när jag hellre bara vill krypa in under mitt skal och fullständigt försvinna. Och det är på nätterna då jag sitter ensam i mitt mörker och försöker skriva av mig allt jag egentligen skulle behöva prata av mig, men vanligtvis så sover alla vid halv fyra på natten. Det är på nätterna jag ska sova och det är alltid då jag fylls med all denna energi och impulsivitet och kreativitet som verkar vara totalt stendött på dagtid oavsett om jag sovit eller inte.

Jag hatar min djävla dygnsrytm, jag hatar att jag aldrig känner mig som mig själv dagtid hur fan jag är försöker få till det här med "sova på nätterna - vara vaken på dagarna". Och jag hatar att jag inte kan somna på kvällarna eller ens tidiga nätterna eller vakna på morgnarna eller ens före fem av mig själv utan att bokstavligen behöva slitas upp ur sängen. Mest av allt hatar jag att den här världen styr mig och det liv jag vill leva oavsett hur mycket jag hatar det.

What if I just forget about everything and give it all up? Ibland är jag fan så nära, så nära att bara sluta bry mig och skita i allt.

(Jag orkar inte kontrolläsa, det får duga som det är ikväll.)

Tänker sönder mig

Jag fräschade upp bloggen lite, eller designade om snarare. Whatever. Sitter inne i mitt ångestfyllda rum i föräldrarnas hus på Gotland, endast datorns sken lyser upp. Mina fötter är kalla men jag svettas om armarna. Varför blir alla rum jag sover i ångestfyllda?
- För att jag förknippar sömn med ångest. Jag vet det, men ändå.

Tre månader på hormonerna idag. Tiden går snabbt och hade jag inte haft larmet på mobilen som påminde mig så hade jag inte kommit ihåg det. Så, en tremånaderssammanfattning? Tja, min röst är mörkare, men jag är fortfarande i målbrottet så det knarrar en hel del ibland. Jag är hårigare generellt och har mer muskler trots att jag inte rört mig ett dyft i stort sett. Tar väl en promenad ner till stan då och då på sin höjd. Nu senast har jag även märkt att min midja är mindre markerad (alltså rakare) än förut. Mina ansiktsfjun har faktiskt börjat bli en aning grövre också, i alla fall de på överläppen. Men det är inget som syns, känner det bara.
Jag får ta och skärpa mig med uppdateringarna, det är ju massa som har hänt! Jag tror min käke har blivit grövre dessutom, för när jag tittar på bilder från i våras och i somras tycker jag mitt ansikte såg mycket smalare ut då än nu, och jag har konstant värk i käkarna utöver den vanliga huvudvärken, så de växer väl. Läste någonstans att ansiktsförändringarna man får av testot är permanenta. Good to know! Jag tror jag passerar bättre numera också, säkert mycket för att min röst är djupare, eller så har dagsformen bara varit bättre eller nåt, men ändå.

Och det var mysigt att fira De dödas dag i WoW.

Jag hatar att jag har blivit mer konservativ (haha, jag konservativ...) men alltså jämfört med hur jag var förut. Förr kunde jag liksom ta på mig vad helst jag kände för om det så var ett nattlinne in public på stan en tisdagsförmiddag eller dunjacka på sommaren om jag var kall, medan jag numera totalt utesluter ganska djävla mycket i kläd- och stilväg av diverse anledningar. Okej, jag ÄR rädd för att bli läst som tjej av folk som inte känner mig, och ja jag hatar verkligen de stunder då jag tycker att jag ser ut som en tjej och då blir det ju ganska så självklart att jag undviker dessa plagg som jag annars bara lär förknippa med ångest och självhat.
Men allvarligt, borde jag inte skärpa mig snart?

Minns att jag när jag var liten (typ 8-10 kanske?) tänkte att jag hellre ville vara kille för att det är lättare att provocera med att vara alternativ då än om man är tjej. Jag säger inte att det ligger någon sanning i det, men varför är jag då så mycket räddare nu för att just verka provocerande än vad jag var då? Mycket för att jag har växt upp och inte är ute efter att provocera längre, men en annan viktig sak i det hela: det har ju alltid varit så jäkla viktigt för mig att vara ärlig, öppen och sann mot mig själv i alla lägen, och detta innebär ju att jag till viss del stänger in mig och inte är lika sann mot mig själv längre. Det är mindre bra! Det är också viktigt just för att detta var en av mina första känslotankar om "jag vill hellre vara kille". Om än tankedelen var mer ytlig så fanns det ju djupare känslor i det.

Uppfann typ just ordet känslotankar förresten. Kände att det behövdes, finns alldeles för mycket känslor som mer liknar tankar och tankar som mer liknar känslor, och sånt känner jag hela tiden så kan lika gärna ge det ett namn. Fast det kanske fanns redan, vad vet jag.

Jag önskar jag kunde uppfinna ett nytt tidrum i en annan ganska närliggande dimension. Där skulle tiden röra sig mycket snabbare så man kunde stanna där i flera dagar men det bara gått några få minuter här, och i den verkligheten skulle jag kunna vila ifrån allt kaos i denna verklighet. Jag behöver en utopi att vila i som kontrast till den dystopi jag annars bara ser framför mig. Varför tänker jag ständigt så svartvitt? Det har jag alltid gjort, alltid växlat mellan ytterligheter och kontraster. Problemet är väl att jag vill ha både det svarta och det vita samtidigt. När det gäller ytliga och enkla saker som hårfärger så är det ju enkelt, men det kanske blir svårare om det leder till destruktivitet och overklighetskänslor och annat jobbigt för att jag känner mig splittrad och sliten itu för att jag inte vet vafan det är jag vill egentligen.

Någon sa att jag kanske kan vara bipolär, men jag tror snarare på borderline. Är väl säkert en del som stämmer in, men behöver jag verkligen mer diagnonsens då?

Ganska så fascinerande hur en tanke skapar en annan och dessa kedjor av tankelänkar kan byggas på hur länge som helst. Det är nog mycket därför mina blogginlägg blir så jobbigt långa (jamen jobbigt kan väl vara ett positivt ord också?) för jag kan inte sluta bygga på med fler och fler tankar hela tiden. Därför jag inte kan sova heller för jag tänker aldrig färdigt, det byggs hela tiden på med nya tankar. Och jag tror att någonstans här snart, i nattens djupaste vitmörka hörn dit spiralerna lett mig omvandlas tankarna från ord till bilder och bilderna blir till drömmar. Och känslorna från dagen och den tidiga natten som ursprungligen bildade dessa tankespiraler färgar så klart också drömmarna. Dessa drömmar blir då väldigt livliga, ångestfyllda, röriga, kaotiska, psykedeliska, euforiska, fantastiska och farliga. Jag vaknar oftast flera gånger dessa nätter, inte sällan kallsvettig och med hastigt flämtande andetag och jagad blick. Morgnarna är tunga och slitsamma och jag är oftast antingen grinig och lättirriterad eller bara allmänt nere och ännu mer asocial än vanligt. Det är detta jag menar när jag säger att mina tankar och känslor har sönder mig. Du anar inte hur fruktansvärt sliten och urvattnad, fullkomligt tom och urholkad jag är efter nätter som dessa. This is me unmedicated. Maybe I should reconsider medication again?



"Are you awake?
sour thoughts are dancing now
all around your head"



Soundtrack: Sopor Aeternus and the Ensemble of Shadows. The Crüxshadows + Linkin Park = Linkin Shadows.

(Hur högt ska jag spela musiken för att överrösta tankarna?)

Dystopi

Fan vad det här sög då. Jag är stressad som fan över inte bara skolan men även annat. Hur i helvete ska jag planera denna lovvecka så det blir bra? Faktum är att jag nog kommer skita i det här med planering och bara göra vad som än faller mig in för tillfället.

Annars vet jag faktiskt inte vad som hände, jag bara föll ihop. Efter att jag packat inför Gotland (åker på söndag) och efter att jag... just ja. Läste en massa skit på internet och fastnade i tankespiraler. Det blev fruktansvärt starkt och mörkt. Och inte ens blodet kunde få mig att sluta tänka. Fick en impuls att jag skulle ta med mig kaffe, cigg, dagbok och dator upp på taket och sätta mig. Bara för att fly ut. Tar hissen upp till den fjärde och högsta våningen och inser att det känns inte som samma byggnad längre. Ser en låda på väggen som jag antar är en stege och en lucka i taket precis ovanför. Det sticker och pirrar i mig och jag måste böja mig ner för att få tillbaka blodet i huvudet. Rycker upp dörren till lådan och finner mycket riktigt en stege däri. Tar försiktigt tag i den och fäller ut den. Börjar klättra. Redan på första steget känner jag yrseln. Tar ett steg till, och så ytterligare ett. Når luckan i taket och fattar först inte hur jag ska få upp den. Fattar sen. Men den är tung och jag måste upp ytterligare ett steg för att få bättre grepp. Men luckan är fortfarande för tung och jag måste öppna den åt höger av alla jobbiga håll. Jag känner det som att jag har en avgrund under mig, jag litar inte på stegen jag litar inte på mig själv, att JAG håller. Känner hur jag skakar. Fan. Biter mig fundersamt i läppen och försöker tänka klart. Hur gör jag? Jag står här med luckan i högerhanden och den är alldeles för tung samtidigt som jag krampaktigt håller i stegen med vänsterhanden; men jag tror jag skulle orka om jag tog ett steg till samtidigt som jag håller i luckan och trycker den uppåt och bortåt. Nästa tanke slår mig: hur fan kommer ner igen? Minnet om loftet i stallet när jag var liten kommer kraftfullt emot mig och jag smäller igen luckan och klättrar snabbt ner igen. Fan fan fan.

Tar hissen ner alla fyra våningarna igen. Det regnar lätt och nattluften svalkar mig ömt. Nederlaget värker i mig och jag faller nästan ihop på den blöta marken. Men duggregnets svaga knattrande lugnar mig, och jag bestämmer mig för att gå en bit. Vart som helst, hur som helst, bara jag kommer bort. Jag vill fullständigt försvinna, upphöra att existera, låta jorden sluka mig. Jag skakar många meter och kedjeröker ner till stan. Jag har aldrig rymt hemifrån så många gånger förut när jag fortfarande bodde med familjen som nu när jag bor ensam. Jag vill bara bort, bort från min ångestfyllda lägenhet med krympande väggar och ensamma, tomma dysterhet.

Försöker se min egen framtid, och inser att jag inte ens kan se så långt. Hela julen är bara ett stort jävla mörker. Jag kan inte se det. Inte alls. Är det inte det jag vill? Jag vet inte. Men ändå den där lugna tryggheten djupt inom mig. Jag vet inte säkert om jag vill vara död före jul eller ej. Det kittlar och det skrämmer på samma gång. Jag tror jag grät ett ton tårar och rökte tio cigaretter på trettio minuter och med fyra värdelösa skärsår på armarna. Jag kände dem inte ens. Vart är jag på väg? Det är ju inga sanningar, inte ens i närheten, men bara känslan av att det KAN vara så är så... stark. Överväldigande. Jag vet att mina känslor äter mig, i alla fall känns det så. Men när det går såhär långt... vad annat kan jag vänta mig? Det är inte förvånande att jag tror att jag inte kommer klara mig till jul, inte med den inställningen jag har. Jag vill så mycket tills jag inte vill någonting längre. Ambivalens och likgiltighet på samma gång, yin och yang slår ut varandra. Det bara smetar samman och jag kan inte hitta ut.

Ringa någon Suicide hotline snart kanske? Finner efter lite googling ett amerikanskt självmordsforum och finner konstigt nog lite tröst mitt i allt mörker. Men det är väl sant som de säger, att "misery loves company". Och det kan faktiskt hjälpa att ta del av andras mörker, så känner man sig inte så ensam i sitt eget mörker längre. Men det var efter jag läste det här citatet, som ändå var det som fick mig att vakna till. Men ändå så djävla hemskt, och kände mig väl nog extra träffad av just detta exempel även fast det fanns fler exempel på forumet:

"What about jumping? Ask John. He used to be intelligent with an engaging sense of humor. That was before he leaped from a building. Now he's brain-damaged and will always need care. He staggers and has seizures. He lives in a fog. Worst of all, he knows he used to be normal."




Sitter på centralen och försöker att inte tänka på att jag borde dra mig tillbaka till lägenheten igen snart. Innan det blir för kallt och innan datorns batteri dör. Klockan är någonstans mellan halv tio och halv ett på natten.

Det kommer och går lite folk här, och jag måste väl se för lustig ut som de stirrar. Vänjer mig fan aldrig vid det. Och de som tror att jag klär mig annorlunda för att jag vill ha uppmärksamhet: se på mig nu, sittandes här med trassligt hår och runnet smink efter att ha gråtit, samma kläder som jag hade i plugget tidigare under dagen och kängorna är oknutna. Jag söker ingen ögonkontakt, vill bara bort. Jag är annorlunda och uppfattas som freak hur jag än gör, tror du det spelar någon roll hur jag klär mig? Det gör det inte. Då kan jag lika gärna ha på mig det jag vill.

Blargh, hur blev det såhär? Om jag kunde för i helvete bara rycka upp mig nån jäkla gång. Vad har jag att må såhär piss för egentligen? Asså ibland fattar jag inte. Jag bara läser något random på någon sida och så börjar jag spontantänka och de där spontantankarna sprider sig som ett elakt virus och infekterar hela mig. Och så känner jag mig sådär sönderriven och fullkomligt hjälplös igen. Försöker fly från världen när det är mig själv och mina tankar och känslor jag vill fly ifrån. Men kan jag ens det? Ibland, i väldigt korta stunder, om jag har tur.

Batteriet sinar och jag blir kallare och kallare... funderar på om jag ens orkar gå. Det är nästan lite lockande att stanna här ute i kylan inatt. Men nej, då lär jag ju bara gå sönder ännu mer. Jag ska aldrig tro att jag nått någon botten, jag har gjort det misstaget förut. Och sanningen är ju den att jag är inte ens i närheten av någon botten förrän jag är död. Så kan lika gärna släppa den tanken direkt.



Tog mig hem igen sen i alla fall, batteriet i datorn dog knappt halvvägs från station. Väl inne i lägenheten äter jag baguette med kycklingröra och dricker vaniljcola. Om jag känner mig bättre vet jag inte, det är i alla fall inte värre, och det är tillräckligt just nu. Men nu ska jag gå och sova.

Hudlös

I'm losing my game. Jag tar mig ständigt vatten över huvudet, och jag drunknar hela tiden. Jag vet inte om det är ilskan, föraktet, sorgen, förvirringen eller att jag känner mig så väldigt hjälplös som är värst. Kanske att när allt bara vräker sig över en på samma gång i full styrka som jag förlorar mest. Jag verkligen hatar den känslan när man inser att det finns ingenting mer att göra. Man har kämpat till sina sista krafter, håller nu andan i en sista kraftansträngning och inser att det finns inget annat än att släppa taget. Sluter ögonen och låter sig bli fullkomligt överkörd. Självinsikt när den gör som ondast.

Vad är det för djävulskap som ser till att internet hänger sig när jag upprört behöver, verkligen fucking behöver en viss musik jag inte har på skiva någonstans så otroligt djävla mycket för att ens ha någon möjlighet att undvika att kollapsa? Varför förstår jag ingenting av vad jag ger mig in på egentligen, varför känns varenda dag som en ny, främmande och skrämmande värld som fullkomligt slukar mig? Hur fan kan jag vara såhär känslig? Tar åt mig av minsta lilla och förstärker det tiofalt. Det är som att jag är helt hudlös.

Den enda människa inom vården jag kunnat öppna mig inför och på nåt sätt nästan vågat lita på, den enda psykologutbildade så kallad expert jag faktiskt ansett kan det här med att trösta, verka upplyftande, komma med vettiga, insiktsfulla tips och hjälpa, som jag gått hos i över två år, eller är det tre?, slutar imorgon. Hon ringde i alla fall mig och sa hejdå, och sa att hon skulle skicka en remiss till den enhet jag egentligen ska vara hos men klängde envist fast vid Östhammars långt efter att jag flyttade till Uppsala för att inte förlora kontakten med henne. Jag grät nästan i telefonen.

Life goes on? I can't help but wonder for how long.

Men så kan jag inte avsluta ett blogginlägg. Undrar om jag får sova inatt, sov bara en timme förra natten, så tekniskt sett har jag egentligen varit vaken sen halv sju söndag kväll. Vilade en timme nu på eftermiddagen, var så trasig att jag bara föll ihop på det kalla golvet och jag kan nästan svära på att jag huttrade lika mycket när jag sov som jag gjorde när jag vaknade och innan jag somnade. Var helt iskall. Det är skrämmande att man kan vara så kall som jag blir ibland trots att jag har tre gånger mer kläder på mig än någon annan. Min blodcirkulation (som jag förvärrar ännu mer genom att röka), mina dåliga sömn- och matvanor plus den ofantliga stressen jag dagligen utsätter mig för kan ha något med det att göra. Gör det inte mindre läskigt ändå. Satt med jackan i klassrummet och skakade för att jag var så förtvivlat kall, och det var ju inte ens kallt i klassrummet, 18-20 grader skulle jag tippa. Men det var säkert bara 12. Måste till Rusta och köpa extra element, vill för i helvete inte återuppleva förra vintern med 11 grader i lägenheten igen. Kan man ha fobi för kyla så har jag säkert det också, men orka. Jag upptäcker bara mer skit inom mig hela tiden, vill inte veta mer nu.

Har lyssnat på Enya i flera dagar nu, hennes röst är så jäkla fin.

Åh, svenskaarbetet kommer säkert bli astufft förresten. Jag som aldrig egentligen skrivit pm och sen så lärarn som förklarade så luddigt. Hon sa också att om man bara planerade allting bra så skulle det säkert gå jättebra. Enda kruxet är väl att jag är urusel på här med att planera. Känner mig seriöst jätteduktig när jag lyckats planera att ta mig själv till Stockolm med tåg, byta till tunnelbana, gå några meter, vara på ett möte i en timme och ta mig tillbaka till Uppsala samma väg. Men nu ska vi väl kanske inte jämföra mitt helt fenomenalt kassa lokalsinne med skolarbete kanske. Kanske.

Det luktar mat. Mår jag illa eller blir jag hungrig? Jobbigt om det är båda.

En av mina boendestödjare är förresten jävligt störande och rätt inkompetent. Vanligtvis är han bara irriterande med sitt oupphörliga babblande och dåliga skämt som han självklart själv skrattar åt, men idag tog han fan priset. Jag stressade som fan i morse när han var där, sprang som en tok mellan köket, badrummet, sängen och garderoben. Kunde inte hitta någonting och hann inte ens få på mig alla kläderna i tid. Och så bara står han där! Alltså vafan har jag dig till egentligen? Hjälp till att leta efter mina skolböcker då! Alltså ibland... tur att jag bara har honom på måndagar i alla fall.

Hehe, Blogthings.com tycker att jag är 96% bipolär. För att menlösa, totalt ovetenskapliga tester på näter är kul, helt enkelt!




"- Vad är egentligen tjejbaciller? Jag menar, vad händer om man drabbas av dem?
- Det är när man först blir bitter, gillar L Word och blir homosexuell"

Försöker

Efter förra inlägget tänkte jag att nu måste nästa inlägg vara mera uppåt annars kommer mina läsare tro att jag deppat ihjäl eller nåt. Men det kanske jag har om jag inte kan förmå mig till att skriva nåt positivt?

Varför kan jag inte sova??!! Klockan är kvart i fyra på natten och jag kan som vanligt inte få tyst i huvet eller ens känna mänskliga saker som trötthet eller pigghet, jag är alltid i nåt slags vakuum mittemellanläge. Allting känns liksom overkligt och konstigt, som en dåligt animerad film. Och allt går ännu långsammare och inte som att det gick så fort till att börja med precis. Men jag rör mig framåt i alla fall och det är väl det som är det väsentliga. Även om tanter med rullator går om mig!

Har inte orkat handla på länge så nu har jag nästan ingen mat alls hemma. Men lyckades gräva fram någon köttbit och pasta jag kunde trycka ner. Hade ingen cola heller så det fick bli energidryck till maten istället. Säkert därför jag inte kan sova, bland annat, borde inte dricka energidrycker egentligen, fast det var många timmar sedan. "Är ej lämplig för personer överkänsliga mot koffein" står det inte helt oväntat på burken och jag vet att jag kan bli knasig om jag dricker för mycket eller för starkt the. Och the innehåller lite koffein, så att eh... Men vad gör man, pallar inte kranvattnet. Och nu luktar det mat i lägenheten vilket får mig att må illa. Hatar matlukt, det är bara okej om jag är superhungrig.

Fick en massa pengar i måndags också, så nu är jag lite shoppingsugen faktiskt! Men det får bli efter att jag betalat in alla (k)räkningar och sånt så jag inte bränner upp allt på en vecka och sen får leva på nudlar resten av månaden. Vilket jag typ gjort sen i våras, men ändå.

Och stöket med LSS-människorna fortsätter (LSS = Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. "Människorna" är de som jobbar inom det och specifikt då min kontaktperson där). De säger konstiga saker till mig och jag blir upprörd och försöker förklara mig tills jag går sönder, skickar morsan på dem och sedan kommer dem till mig igen och sådär håller det på. Nu senast hade morsan försökt få dem (ännu en gång) att fatta hur viktigt det är att jag ska få komma till ett sånt där boende typ snarast möjligast och att boendestödet som jag har nu suger apröv och de svarar bara med en undran om hur de ska kunna förbättra boendestödet. Så jag försöker ge dem en bild av vad som är feck så det kan bli så bra det nu kan bli samtidigt som jag gnäller om att det INTE är det ultimata stödet för mig just nu men det är ju i alla fall bättre än inget stöd alls. Och så går jag hem och gråter en skvätt för jag pallar inte snacka med de där aphjärnorna som är så kalla och så tröga och jag fattar inte hur dessa människor kan jobba inom vården. Så jag skickar morsan på dem ännu en gång att försöka reda ut mitt trassel och för att hon förmedlar mina ord så mycket bättre än vad jag gör och hon kan se det objektivt, vilket jag tror hjälper. Men de sabla mänskorna fattar ju ingenting!

Jag inser ju att vad jag egentligen behöver är att typ läggas in på sluten psykiatrisk vård i några veckor men då kickar ju skolan ut mig och det är fan det sista jag vill just nu. Om jag inte kan gå i plugget nu så kommer jag aldrig klara gå det igen senare, och om jag inte klarar att plugga så dras mina pengar in och då börjar den skiten om från början igen och jag kan ju fan inte jobba i det här skicket heller, dessutom så vill jag inte jobba och jag kan tyvärr inte förmå mig till göra saker jag inte har den minsta lilla motivation till. Så istället sliter jag sönder mig själv fullständigt och gnäller om hur djävligt allt är i denna blogg. Men herregud jag är för ung för att bli ett vårdpaket. Jag önskar bara jag kunde lära mig leva innan det är för sent.

Things falling apart

This night of lonely thoughts
I can't seem to figure them out
and nothing is real thou everything is here
Suffocating in silence, my sleeping is stained

Thou dancing never kept me alive before
I rely on its fragility more than my own
And I space out

Reveal myself to a new reality
Shivering shaking - deliriously awaking
I'm on and off simultaniously
reaching for anything to damage me even more
and I need it til it's over and I just can't stop

The feeling steps outside of me
as I slowly fall apart
on the ground
with all that will never be
that which was never even meant to be

I don't wanna see the things I see
or feel the things I feel
when it will continue for forever and I will never be the same

Parts of me ripped off, parts I will always miss
keep looking for the shards on the ground, they are all around
but I always miss something more, something substantial
I can't find it anywhere

Thou I've never had any control ever in my life
things end up controlling me
I can't own anything but things end up owning me
it's as if something's eating me
no; it certainly is










Soundtrack: Leave me alone - The Crüxshadows