Kurt. Jag har drömt att han kommit tillbaka, och att jag då hållit honom så länge jag bara kunnat, så ofta, så mycket, och gråtit glädjetårar i hans mjuka päls. Det sliter fortfarande så förbannat i hjärtat när jag tänker på honom. Att han förmodligen och troligen inte lever längre. Den finaste katten som någonsin funnits med de sötaste sneda öronen, intensiva blick och de charmiga ljuden hade gjorde istället för jamade. Jag älskade honom. Jag älskade honom så oerhört jävla mycket, mer än vad en människa över huvud taget kan älska en katt. Han var mer än bara så för mig, han var en vän. Det var som att mista en vän.
Ändå, så kan jag inte riktigt, inte fullt ut, acceptera att han är borta. Kan inte se det som ett faktum, en absolut sanning. Det går bara inte, det gör för ont. När saknaden och smärtan inifrån når ända ut i huden, jag känner den i magen, i bröstet, i huvudet, där tårarna trycker på bakom ögonen och käkarna krampaktigt trycks ihop, i benen och ryggen som värker av trötthet, i armarna och händerna som om de varit knutna en hel dag utan att få vila. Små små anspänningar i precis hela kroppen, som får en att bli medveten om exakt hur många hundratals muskler en bär på, hårda, smärtande, dag och natt, morgon och kväll. Och det är när ångesten och den psykiska smärtan som inifrån trycker på och skär i mig som träflisor och tårmassan som inte fått komma ut på månader åter trycker på med så mycket kraft som finns att tillgå, som jag inser att det inte bara är smärtan, saknaden, hatet, föraktet, vilsenheten, otryggheten och dåliga minnen som hotar att bokstavligen döda mig, utan också kärleken, glädjen, tryggheten, motivationen och tillfredsställelsen. Det värsta är att jag aldrig kan tillåta mig att känna dessa "positiva" känslor fullt ut, för att fallet från dem (för jag faller alltid) är värre, så mycket värre än att ständigt leva med insikten om att det fallet är just värre. Eller? Jag sitter nog fast i den tankespiralen, och jag hittar inte ut, hur i helvete tar jag mig ut?!
Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte ett skit. Jag är less på att hela tiden försöka förklara och försvara mig. Det är som det är, bara det. Jag vägrar klä min skit i något annat än just skit, för det är vad det är. Jag är trött och less på så mycket, och min energi tar hela tiden slut. Den där energin som aldrig riktigt funnits, inte på många år, den där sparlågan som inte är annat än just en sparlåga, som tar slut så väldigt snabbt och det finns ingenting jag kan göra för att förändra det. Ingenting som jag har makt över. Jag klarar inte att hålla en dygnsrytm, äta vid hyfsat regelbundna tider och få i mig allt skit i matväg man ska. Det går inte. Inte när maten är smaklös, äcklande och hånande med sitt avskyvärda och och söndermalade yttre, inte när det tar flera timmar att varva ner tillräckligt för att kunna somna in, sömnen sedan är en fullkomlig röra av intensiva drömmar av sånt man vill glömma men aldrig glömmer och när jag är tröttare när jag vaknar, oavsett hur länge jag sovit, än jag var när jag gick och lade mig. Nej, i mitt huvud finns bara en massa skit. Psykologisk, söndertrasslat bullshit, är vad det är. (Och min sönderskurna hud är lika trasig som mitt inre.)
Jag faller, jag är på väg att fullkomligt ge upp och ge efter för en vårdslös apati. Stänga inne mig i lägenheten, stänga av internet och telefonen, sluta äta och sluta ta mina mediciner och bara gräva ner mig i min smärta. Jag har redan fallit, jag har bara inte nått marken än.
"When all my strength has run out
and all effort seems meaningless
I still have to fight
in massive pain and darkness
When all my tears have run dry
and all the laughters has died
I can't help but thinking
something else has also died
When I'm tired of spinning in circles
always taking the wrong turn
is it too much to ask of
the things I never seem to learn
When all my hopes are gone
and I've given up on trying to survive
is it a miracle or a curse
that I'm somehow still alive?"
No comments:
Post a Comment