Jag var inte heller så kreativ, även om mitt undermedvetna fortsatte spöka med diverse feberdrömmar, vissa var om att jag drömde att jag drömde och var väldigt förvirrad när jag faktiskt vaknade. Eller att jag skulle göra något helkorkat "innan jag fick somna" i en dröm, vilket kunde va helidiotiska saker som att lägga stenar under öronen.
Vissa drömmar var rätt fina dock. I en dröm hade jag en peruk av nåt slag på mig, och ett hårstrå föll från den, och när jag tog upp det så var det jättelångt och glittrade i alla tänkbara (och otänkbara) färger. Liksom om det producerade glitter i stora moln varje gång man rörde vid det. Och när man släppte det så vart det svart, slutade glittra och krullade ihop sig, men började sin glitterdans direkt igen om man sträckte ut det. Jag vill ha sådant hår!
I en annan dröm vaknade jag av att jag hade en massa katter som låg kors och tvärs över mig. Mysigt, men man känner sig bra inklämd efter ett tag. Sen sprang en katt iväg och fick med sig min hörlurssladd, men jag satt fast i huvudänden av sängen med hörlurarna på mig på nåt sätt. Men jag lyckades få katten att skaka av sig sladden till slut.
Alltså, tidrummet står still när man sover och drömmer i stort sett hela tiden. I stunder kanske man tänker på något, som att försöka förmå sig dricka några klunkar vatten eller vrida på en led som legat i samma läge för länge. Man vet inte om det är morgon eller kväll. Men midnattstimmarna går alltid långsammast, första natten var rätt ok, andra var typ en vecka lång (åtminstone i min värld) och den här natten var ju faktiskt bara en timme längre än alla andra nätter på året. I alla fall kändes det så, men i verkligheten så var det ju precis tvärtom.
Det är... (jag vet inte vad för känsla jag försöker uttrycka, eller om det ens finns ord för den) när man inser att man nog gör vad som helst för att inte gå sönder i bristande ögonblick. När man tror att man ska falla ännu mer, ännu djupare ner i mörkret bara man råkar snudda vid det, vid ett ögonblick, då man glömde att andas. Och man vet att döden är den enda utväg vi vet, men som synd är så vet jag för mycket. Jag vet att det inte tar slut den dag jag slutar andas. Det börjar bara om igen. Vissa dagar nöjer jag mig så, en stunds vila, en omstart, kanske inte är så fel ändå. Men vissa dagar, så inser man, att den död vi människor kan orsaka varandra och oss själva nog inte är tillräckligt... nära det slut jag vill nå.
Och någonstans... djupt inom mig, viskar en röst. Jag kan knappt nå, knappt höra den, en viskade hes en som ger ilningar i ryggraden och jag ser kolsvarta ögon för mitt inre, tomma och lömska. Rösten vet att jag inte kan fly från det, men jag vill veta men jag vill inte veta. Riv inte sönder mig igen. Du är redan trasig, så lystna nu. Knappt greppbar, som huggen i sten. Jag visste det redan, jag vet det ännu, tänker inte falla för det tricket denna gång. Jag faller varenda gång. Men jag ska sluta med sånt, för jag vill inte veta hur ont nästa fall gör. Nu åker jag till Gotland och förebygger självmord med katt-terapi.
~Try not to notice, I try not to breathe ~
Hoppas jag inte får en panikångestattack med extra andningssvårigheter och börjar hallucinera på fucking Arlanda imorn kväll bara. Nåja, finns piller för sånt. Och psyk finns nog i Stockholm med, har jag hört. Vore lite... eh... störigt bara, om det liksom kom i kläm, mellan dimensionerna eller nåt.
Jag har fortfarande dygnet-runt-ångest. Tänkte vara på läkaren när jag kommer tillbaka från Gotlandet och höra om de kan göra nåt för den där ständigt gnagande känslan... eller nån av dem. Fast de säger säkert bara "d e för att du ä depp å då mar man skit serdu, men ta dina antidepp å snacka me nån psykkärring så skare nog bli bra skaru se!" Då ska jag bannemej ta det där högkostnadskortet och köra upp det i... (cencur) ..!
Det är väl nånstans mellan andetagen, och mötet med en hemlös man precis innan mötet med psyk, som man inser att man kämpar för ingenting.
Som min kära moder citerade: "det är ju alltid morgon för dig", vilket förvisso stämmer. Hon brukar också säga att hennes veckor mest bara består av måndagar och fredagar - antingen är precis helgen slut eller så ska den precis börja. För mig är det lite så med, fast då är det alltid morgon och alltid kväll/natt istället. När tiden jag sover blir ett slags vakuum och den mesta tiden då jag är vaken flyter jag i nån slags seg dimma tills jag kommer igång efter cirka 16 timmar, och då är jag high/low och oftast båda samtidigt. Och jag har typ ännu sämre tidsuppfattning än förut. Tid är lite som vatten. Ibland rinner det fort eller sakta, ibland inte alls och är mer som is och mest i vägen. Eller så snöar det.
Take care, och bli aldrig som jag. Och till ni som oroar er kan jag bara säga: jag längtar redan tillbaka till Uppsala. Och det är med familjen och de pälskade katterna som jag nästan kan slappna av. Och mellan minuterna behöver jag inte definiera vad trygghet är. Det är en start, en terapiform som funkat bäst för mig i alla år, och det är nog längtan hem till Uppsala som får mig att känna att nu är jag nog redo för världen igen.
De nya tillskotten, här ett par månader gamla. Inte ens jag kan se vem som är vem på bilden, men den enda ska vara lite mörkare än den andra...
Vi säger så, för nu. Jag har inga mål, men jag har planer i alla fall. Planer som kanske senare kan leda till mål eller delmål, om jag någonsin vågar bygga mig några sådana. Jag tänker dygnsrytm, mat, promenader i gryningsljuset, dagligt kattmys i överdos, té, lugn från trafikbruset, tussilago, porlande bäckar, lättare träning, såna saker. Små, små steg, man ska inte satsa sönder sig mer än man tror man kan orka. Det går nog, bara man försöker. Och just nu blir jag fnoskig i själen på betongbyggnader, trafikkaos, äckligt söndersaltad snö, fimpar som legat kvar på samma plats på marken i flera år, folk som tror att sopsorteringen sker av sig självt, och grannar som grillar sönder korridorköket halv elva på natten.
"One self fulfilling prophecy.
This detachment a gaping surprise.
One sound, all of it echoes of you." - Pretentious, Moi?
