Skära upp sig för att dricka sitt eget blod är en dålig idé. Skar djupare än jag egentligen vågade, lät det sakta droppa ner i en silverbägare (nysilver, förvisso). Bara några milliliter, så himla mäktigt, så fylligt och det krävs så lite. Men man blir sjuk av att dricka sitt eget blod. Satt ute på balkongen så jag kunde lugna ner mig med cigaretterna. När jag var klar tryckte jag en pappersnäsduk mot såret och vinglade tillbaka in i lägenheten. Väl därinne såg jag först då hur djupt det blev, och det rena skarpa såret gapade mot mig, jag skulle gissa på ett par- tre millimeter. Insåg direkt att det var dumt och att jag måste få det att sluta blöda och lägga om det. Man får inte plats med armen under det där lilla handfatet inne i lägenheten, så jag tog mitt grejs och gick in på en av toaletterna i korridoren istället.
Så nu sitter jag här, lätt svimfärdig, med en kompressor fasttejpad på armen. Än har det inte blött igenom. Men illamående har jag känt mig hela dagen. Det började runt fem-halv sex-snåret efter dagens första cigg, efter det härliga "vakna-till-ruset" och innan jag klev på bussen ner mot stan. Sen vaknade jag med mens i kallingarna också, och var helt förfärad över detta. Liksom ååååh neeeej! -förfärad. Jag glömde ta testo i förrgår och igår tänkte jag att jag "skulle ta det senare" när jag somnade vid tolv-tiden på dagen. Jag hade inte trott att jag skulle sova i 28 timmar i sträck. Och jag som kände en inre seger när jag inte haft mens sen i januari/februari. Djävla slarver...
Var till Rusta idag, där jag köpte en smörgåsgrill, en lila filt, ett first aid-kit, svart hårfärg, hårsnoddar och inne på Hemköp köpte jag en ljudbok. "Hypnotisören". Får se vad jag tycker om den, har bara lyssnat igenom första skivan ännu. Så idag har jag handlat, käkat klämmackor, skurit mig allt för mycket, varit nära att köpa en spark inne på Lekia, rökt massor och lyssnat väldigt mycket på musik.
Imorgon planerar jag att gå upp före tolv, ta mig till Ackis och fixa de där blodproverna (redan, liksom...), ringa Unga Vuxna och fixa en ny läkartid eftersom jag sov bort den som jag skulle haft idag... ahem, ja ja... Och sen ska jag väl ner på stan en vända också.
Som titeln också antyder så har jag haft en del ångest idag. Bland annat för att en tand börjar göra in i helvetes ont, jag har börjat känna mig sjuk och för den där sabla mensen. Får fixa lite Cyklo-F på apoteket sen också. Bra skit det där, minskar blödningarna och även smärtor, om man har sådana. Jag med min vanliga tur brukar ju alltid få extra allt. Kan jag inte få extra allt i den här puberteten också? Snälla, snälla? Kanske har jag redan fallit?
Thursday, 28 April 2011
Wednesday, 27 April 2011
Wind
I try to catch the wind in my face, but before I realise, it's the wind catching me. Try to hold on to the feeling. Shiver in the darkness and let me fall. Let me fall. I hate standing here, wondering if I should fall, or if I'll stay. So release me, release me. And set me free. My darkness chaos controls my mind. I feel the chains tighten around my soul. I whisper into the wind, as it passes by, the same way I want to able to just pass things by. And I whisper words of truth and desperation. Cause all I ever wanted was to understand. And now I can't tell what from which, or what it is I don't understand. Fevered feelings, agony, distress. A hollow aching that won't go away. A lost girl inside of me, I wanna set her free. Thoughts of suicide, recklessness, anxiety and fear. Is there no end on this journey, or is it as I always feared? The chase will go on until the day I die...
Tuesday, 26 April 2011
Helvete
Helvete... jag får ingen ordning på allt trassel, dessa skärvor, jag skär mig på dem hela tiden... helvete helvete helvete.
Hur ska jag kunna trassla ut och förstå, alla dessa känslor, brister på känslor, tankar och allt som river? Jag vill bara få tyst i huvet, stilla känslorna. Kan jag inte bara få försvinna? Bara för en stund, bara för en stund, bara en liten liten stund...
Skallen ekar i mina tanketunnlar. Ekar om forna minnen, nutida skit om allt som var och allt som är. Allt på samma gång. Jag vill hålla om dig, bara hålla om dig vara med dig. Men jag vill inte vara med mig själv, vill inte vara den jag är i ditt sällskap, i någons sällskap. Måste bort, måste... fortsätta fly, fly från mig själv.
Men jag är så trött, trött på att fly och jag vill bara vila från allting nu. Låt mig försvinna, bara för en liten stund.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt är spillror och spikarna i min själ borras in hårdare, jag trasslar in mig i mitt kaos, kan ingenting, ingen trassla ut det? Jag fattar inte hur man gör, vad i helvete ska jag göra?
No pill can save me from myself... I will fail
Hur ska jag kunna trassla ut och förstå, alla dessa känslor, brister på känslor, tankar och allt som river? Jag vill bara få tyst i huvet, stilla känslorna. Kan jag inte bara få försvinna? Bara för en stund, bara för en stund, bara en liten liten stund...
Skallen ekar i mina tanketunnlar. Ekar om forna minnen, nutida skit om allt som var och allt som är. Allt på samma gång. Jag vill hålla om dig, bara hålla om dig vara med dig. Men jag vill inte vara med mig själv, vill inte vara den jag är i ditt sällskap, i någons sällskap. Måste bort, måste... fortsätta fly, fly från mig själv.
Men jag är så trött, trött på att fly och jag vill bara vila från allting nu. Låt mig försvinna, bara för en liten stund.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt är spillror och spikarna i min själ borras in hårdare, jag trasslar in mig i mitt kaos, kan ingenting, ingen trassla ut det? Jag fattar inte hur man gör, vad i helvete ska jag göra?
No pill can save me from myself... I will fail
Det vanliga kaoset
Det roliga med mig (?) är att jag alltid är med om nåt som är värt att blogga om... Springer ifrån ett kaos bara för att springa in i nästa, och så där håller det på. Var på bio med bästa vännerna och en till som också är en god vän, men som jag inte ser så ofta. Vi köpte cola, popcorn och choklad (jag köpte choklad, de andra popcorn) och såg filmen "Sucker Punch". Riktigt bra, den ska definitivt köpas när den kommer på DVD. En perfekt kombo av action, snygga brudar och mentalsjukhus.
Sen drog vi hem till vännerna och vilade lite, innan jag konstaterade att "shit, den är halv tolv!" och begav mig av. Men halvvägs inser jag att jag tappat min tändare och det påbörjade ciggpaketet med fotografiet av älsklingen någonstans i mörkret. Och jag var så in i helvete sugen på att röka att jag i stort sett ville hoppa framför första bästa bil. Så jag knatade ångestfylld runt på Centralstationen i jakt efter någon som kunde låna en tändare och hittade en ensam snubbe jag kunde fråga. Han var superschysst och frågade om han kunde få en chokladcigg av mig. Det fick han och jag fick en av hans cigg.
Men mitt problem var ju inte helt löst än, då jag fortfarande inte hade nåt att tända med när jag kommit hem, så jag samlade all kraft och ilska i mig för min sabla klantighet och tänkte jag får fan dra till macken i Svartbäcken och köpa en tändare. Det var det enda ställe jag kunde komma på som hade öppet vid den tiden. Klockan var över midnatt, så Pressbyrån och alla andra småbutiker och storbutiker var ju stängda vid det laget. Men jag inte långt, jag hann bara underkasta mig för mina inre monster om rädslan att gå den väg jag alltid gick där jag bodde förut. Jag känner mig inte hemma där längre, där råder okontrollerbart kaos och ångesten på de vägarna går inte att röka bort. På vägen dit låg nämligen min räddning, en tändsticksask full med tändstickor! Jag blev så glad att jag skuttade hela vägen tillbaka till Centralstationen.
Väl framme tittade jag på tidtabellen och såg att det skulle gå en buss om tio minuter. Perfekt! Men tio minuter gick, och ytterligare tio, tills jag återigen kollade på tidtabellen och såg att busshelvetet inte går nattetid på vardagar. Helvete. Och jag var så djävla trött och fötterna värkte, så jag tänkte att nu fan får det bli en taxi istället. Ringde banken och försäkrade mig om att jag hade pengar. Åtta hundra, det räcker ju långt. Så jag tog taxin till sjukhuset och gick den sista biten. Det blev en resa på 130 spänn, men det var det värt!
Och fan vad skönt det var att komma hem.
Sen drog vi hem till vännerna och vilade lite, innan jag konstaterade att "shit, den är halv tolv!" och begav mig av. Men halvvägs inser jag att jag tappat min tändare och det påbörjade ciggpaketet med fotografiet av älsklingen någonstans i mörkret. Och jag var så in i helvete sugen på att röka att jag i stort sett ville hoppa framför första bästa bil. Så jag knatade ångestfylld runt på Centralstationen i jakt efter någon som kunde låna en tändare och hittade en ensam snubbe jag kunde fråga. Han var superschysst och frågade om han kunde få en chokladcigg av mig. Det fick han och jag fick en av hans cigg.
Men mitt problem var ju inte helt löst än, då jag fortfarande inte hade nåt att tända med när jag kommit hem, så jag samlade all kraft och ilska i mig för min sabla klantighet och tänkte jag får fan dra till macken i Svartbäcken och köpa en tändare. Det var det enda ställe jag kunde komma på som hade öppet vid den tiden. Klockan var över midnatt, så Pressbyrån och alla andra småbutiker och storbutiker var ju stängda vid det laget. Men jag inte långt, jag hann bara underkasta mig för mina inre monster om rädslan att gå den väg jag alltid gick där jag bodde förut. Jag känner mig inte hemma där längre, där råder okontrollerbart kaos och ångesten på de vägarna går inte att röka bort. På vägen dit låg nämligen min räddning, en tändsticksask full med tändstickor! Jag blev så glad att jag skuttade hela vägen tillbaka till Centralstationen.
Väl framme tittade jag på tidtabellen och såg att det skulle gå en buss om tio minuter. Perfekt! Men tio minuter gick, och ytterligare tio, tills jag återigen kollade på tidtabellen och såg att busshelvetet inte går nattetid på vardagar. Helvete. Och jag var så djävla trött och fötterna värkte, så jag tänkte att nu fan får det bli en taxi istället. Ringde banken och försäkrade mig om att jag hade pengar. Åtta hundra, det räcker ju långt. Så jag tog taxin till sjukhuset och gick den sista biten. Det blev en resa på 130 spänn, men det var det värt!
Och fan vad skönt det var att komma hem.
Monday, 25 April 2011
Here it is
"I lean on to your shoulder
I should have get caught when I fell
I always tell you, you always know
I don't really have to tell
with panic in my eyes
and chaos in my mind
nothing can stop me from self destruction
the war is making me blind
we're alone in my world
hurry up and close the curtain
some demons are light driven
of that I'm certain
I run from one chaos
into another every day
give me distractions, give me
the pill to take the pain away
fourteen pills, fourteen cigarettes
I shatter between the here and now
your perfect world deceives me
and I wait for you to leave me somehow
here it is, and I hate to tell you
your love is not enough to revive
whatever's left of me to save
I'm not strong enough to survive"
I should have get caught when I fell
I always tell you, you always know
I don't really have to tell
with panic in my eyes
and chaos in my mind
nothing can stop me from self destruction
the war is making me blind
we're alone in my world
hurry up and close the curtain
some demons are light driven
of that I'm certain
I run from one chaos
into another every day
give me distractions, give me
the pill to take the pain away
fourteen pills, fourteen cigarettes
I shatter between the here and now
your perfect world deceives me
and I wait for you to leave me somehow
here it is, and I hate to tell you
your love is not enough to revive
whatever's left of me to save
I'm not strong enough to survive"
Sunday, 24 April 2011
Building dreams and explaining alienation
Idag är en sån där konstig dag. Jag refererar till Silent Hill: mörkret kommer och de första varningarna hörs i fjärran. Men jag har inte fallit riktigt än, och jag tar till vara på det bra måendet så länge som jag bara kan, grabbar tag i det och klänger mig fast. Lämna mig inte!
Faktum är att jag passerar så himla bra, jag har inte behövt hävda eller förklara mig en endaste gång på evigheter. Men faktum är ju förstås också att de allra flesta som jag känner eller som jag bara mött som hastigast eller de som känner någon som känner eller känner till mig - vet om att jag är trans. Men det händer allt som oftast att de tror jag är male to female. Det är lite kul. Jag tycker det är en fin komplimang, för det anses ju att jag uppfattas som kille i grunden, men lite könsneutral/feminim i mitt agerande och ytliga utseende. Jag är taggad som fan att börja bygga muskler i vår/sommar, och då ska jag fan hänga på stranden och i stan och bara le i solen. Och jag kan ha kjol på mig och smink utan att folk tror att jag är tjej! Jävlar... det är det här jag drömt om... så overkligt att det är verklighet nu. Kan inte riktigt ta in det! Liksom, jag har ju behövt kämpa så mycket att jag glömt hur man gör utan att ens behöva kämpa.
Försöker gräva upp mina gamla drömmar. Sätta dem på papper och börja långsamt bygga upp dem från grunden igen. Inse att ingen av dem egentligen var orealistiska. Men allt utom att dö har känts orealistiskt ett tag nu. Så det är ingen lätt uppgift att lära sig att tro på sina drömmar igen. Att våga drömma, och verkligen satsa på att uppfylla dem. Det är fan ingen barnlek. Folk säger att "finns det liv finns det hopp" och att hoppet är det sista som lämnar en person. Men det är fel, för jag har ju levt i flera månader, år, utan något egentligt hopp. Och i början av året hade jag inga önskningar, inga hopp, inga drömmar, ingen tro på någon bättre framtid. All I can say is that I didn't want to either live or die. Men jag måste lära mig kontrollera kaoset, och hålla glöden tänd. Man kan leva i mörkret, bara man har ett litet ljus så man ser vart man går.
Nu spottar jag ur mig alla bra tankegångar och känslotankar jag har, för jag vet att jag kommer spotta åt det sen när mörkret överfallit mig. Men det är bra att jag är beredd, med ficklampa, cigaretter, choklad och värmeelement. Kom an bara!
Helgen var kul men konstig. Med demonerna flåsande mig i nacken och ljuset framför mig, vännerna bredvid. Dmz var intensivt och underhållande, jag hann aldrig dricka klart min drink förrän jag var på nya upptåg, antingen inne på toaletten eller ute på rökgården eller på dansgolvet. Fina förslag och inbjudanden till så många för- och efterfester. Jag har nog aldrig känt mig så eftertraktad. Men efterfesten blev lite konstig. När två vänner som inte träffats förut inte går ihop och jag återigen börjar tvivla på mitt eget omdöme. Ska lita på mina bästa vänners omdöme eller på mitt eget? Jag var långt ifrån full, bara hög på nikotin och endorfiner. Och fina vännen hade en massa bra grejer att bjuda på, jag mådde som en prins på det sätt att kemikalierna mådde bra i kroppen, men jag var också medveten om att trots alla lovord och lugnande ord om att du kommer må såååå braaa på det här så vet jag att ingenting kan bota min dödsångest. Den svåraste av all sorts ångest. Och flera gånger under kvällen skar jag mig och flera gånger ville jag bara dö. Men det är sådan jag är, det är sådant jag tar för givet numera, så jag blir inte besviken. Faktum är att har man inga som helst förväntningar eller förhoppningar, så blir man aldrig besviken. Och det är skönt att kunna njuta av och ta in härliga upplevelse med fina individer trots att man stundom bara vill dö. Det är deras värld emot min värld, och det gäller att skilja på den yttre och den inre världen i mitt fall för att någonsin kunna tillåta mig att må bra.
Och det där låter ju bara för trasigt. Men trasighet är jag fylld av, och jag känner trygghet i rätt sorts trasighet, för allting är trasigt, det är bara att alla har olika syn på vad som är trasigast. För mig är det trasigare med oidentifierbara känslor och tankar och Anna som skriker i mitt huvud och berättar hjärtskärande sanningar som ingen förtjänar att höra. För mig är det som trasigast när man efter några liter sprit och tre paket cigaretter på en kväll fortfarande inte kan kontrollera mörkret. För mig är det inte alls lika trasigt, inte ens i närheten när man sitter lugnt i ett hörn någonstans och tar en varsin lina av någonting man inte vet var det är, och lugnet och rastlösheten infinner sig och jag småskuttar och pladdrar som en tok för att jag mår så bra. Försök att se världen ur mitt perspektiv.
Jag må vara mänsklig till ytan, men jag är inte någon människa. Anna frågade mig hur jag inte lever som en människa, när ingen nästan märker att jag inte är som de, och allt jag kan svara är: jag tänker inte som de, jag känner inte som de, jag existerar inte i samma verklighetsnivåer som de. Jag kan inte vara "normal" ens om jag anstränger mig, min ovanlighet lyser igenom i alla tillstånd. Och samtidigt frågar jag mig själv, vad med mig är egentligen mänskligt?
"Wake up, wake up, your world is just an illusion"
Jag vet inte ens vart jag kommer ifrån. Jag vet inte vart i helvete jag hör hemma. Men jag vet att jag mår inte bättre av att stänga mig inne. Skylla på trötthet och allmän förvirring när jag fortfarande efter 22 år på den här planeten inte kan förstå. Varför människor är som de är, varför jag är så som jag är. Men kanske behöver man inte alltid förstå? Det är bara så fascinerande, att när människor inte förstår så är det liksom självklart varför inte de förstår. Men när jag inte förstår dem, då kan inte förstå ens vad det är jag inte förstår. Och det kanske inte jag heller gör, okej?
Faktum är att jag passerar så himla bra, jag har inte behövt hävda eller förklara mig en endaste gång på evigheter. Men faktum är ju förstås också att de allra flesta som jag känner eller som jag bara mött som hastigast eller de som känner någon som känner eller känner till mig - vet om att jag är trans. Men det händer allt som oftast att de tror jag är male to female. Det är lite kul. Jag tycker det är en fin komplimang, för det anses ju att jag uppfattas som kille i grunden, men lite könsneutral/feminim i mitt agerande och ytliga utseende. Jag är taggad som fan att börja bygga muskler i vår/sommar, och då ska jag fan hänga på stranden och i stan och bara le i solen. Och jag kan ha kjol på mig och smink utan att folk tror att jag är tjej! Jävlar... det är det här jag drömt om... så overkligt att det är verklighet nu. Kan inte riktigt ta in det! Liksom, jag har ju behövt kämpa så mycket att jag glömt hur man gör utan att ens behöva kämpa.
Försöker gräva upp mina gamla drömmar. Sätta dem på papper och börja långsamt bygga upp dem från grunden igen. Inse att ingen av dem egentligen var orealistiska. Men allt utom att dö har känts orealistiskt ett tag nu. Så det är ingen lätt uppgift att lära sig att tro på sina drömmar igen. Att våga drömma, och verkligen satsa på att uppfylla dem. Det är fan ingen barnlek. Folk säger att "finns det liv finns det hopp" och att hoppet är det sista som lämnar en person. Men det är fel, för jag har ju levt i flera månader, år, utan något egentligt hopp. Och i början av året hade jag inga önskningar, inga hopp, inga drömmar, ingen tro på någon bättre framtid. All I can say is that I didn't want to either live or die. Men jag måste lära mig kontrollera kaoset, och hålla glöden tänd. Man kan leva i mörkret, bara man har ett litet ljus så man ser vart man går.
Nu spottar jag ur mig alla bra tankegångar och känslotankar jag har, för jag vet att jag kommer spotta åt det sen när mörkret överfallit mig. Men det är bra att jag är beredd, med ficklampa, cigaretter, choklad och värmeelement. Kom an bara!
Helgen var kul men konstig. Med demonerna flåsande mig i nacken och ljuset framför mig, vännerna bredvid. Dmz var intensivt och underhållande, jag hann aldrig dricka klart min drink förrän jag var på nya upptåg, antingen inne på toaletten eller ute på rökgården eller på dansgolvet. Fina förslag och inbjudanden till så många för- och efterfester. Jag har nog aldrig känt mig så eftertraktad. Men efterfesten blev lite konstig. När två vänner som inte träffats förut inte går ihop och jag återigen börjar tvivla på mitt eget omdöme. Ska lita på mina bästa vänners omdöme eller på mitt eget? Jag var långt ifrån full, bara hög på nikotin och endorfiner. Och fina vännen hade en massa bra grejer att bjuda på, jag mådde som en prins på det sätt att kemikalierna mådde bra i kroppen, men jag var också medveten om att trots alla lovord och lugnande ord om att du kommer må såååå braaa på det här så vet jag att ingenting kan bota min dödsångest. Den svåraste av all sorts ångest. Och flera gånger under kvällen skar jag mig och flera gånger ville jag bara dö. Men det är sådan jag är, det är sådant jag tar för givet numera, så jag blir inte besviken. Faktum är att har man inga som helst förväntningar eller förhoppningar, så blir man aldrig besviken. Och det är skönt att kunna njuta av och ta in härliga upplevelse med fina individer trots att man stundom bara vill dö. Det är deras värld emot min värld, och det gäller att skilja på den yttre och den inre världen i mitt fall för att någonsin kunna tillåta mig att må bra.
Och det där låter ju bara för trasigt. Men trasighet är jag fylld av, och jag känner trygghet i rätt sorts trasighet, för allting är trasigt, det är bara att alla har olika syn på vad som är trasigast. För mig är det trasigare med oidentifierbara känslor och tankar och Anna som skriker i mitt huvud och berättar hjärtskärande sanningar som ingen förtjänar att höra. För mig är det som trasigast när man efter några liter sprit och tre paket cigaretter på en kväll fortfarande inte kan kontrollera mörkret. För mig är det inte alls lika trasigt, inte ens i närheten när man sitter lugnt i ett hörn någonstans och tar en varsin lina av någonting man inte vet var det är, och lugnet och rastlösheten infinner sig och jag småskuttar och pladdrar som en tok för att jag mår så bra. Försök att se världen ur mitt perspektiv.
Jag må vara mänsklig till ytan, men jag är inte någon människa. Anna frågade mig hur jag inte lever som en människa, när ingen nästan märker att jag inte är som de, och allt jag kan svara är: jag tänker inte som de, jag känner inte som de, jag existerar inte i samma verklighetsnivåer som de. Jag kan inte vara "normal" ens om jag anstränger mig, min ovanlighet lyser igenom i alla tillstånd. Och samtidigt frågar jag mig själv, vad med mig är egentligen mänskligt?
"Wake up, wake up, your world is just an illusion"
Jag vet inte ens vart jag kommer ifrån. Jag vet inte vart i helvete jag hör hemma. Men jag vet att jag mår inte bättre av att stänga mig inne. Skylla på trötthet och allmän förvirring när jag fortfarande efter 22 år på den här planeten inte kan förstå. Varför människor är som de är, varför jag är så som jag är. Men kanske behöver man inte alltid förstå? Det är bara så fascinerande, att när människor inte förstår så är det liksom självklart varför inte de förstår. Men när jag inte förstår dem, då kan inte förstå ens vad det är jag inte förstår. Och det kanske inte jag heller gör, okej?
Friday, 22 April 2011
Thursday, 21 April 2011
Halv i elva!
Det varit en underlig kväll, och en fullspäckad dag. Åkte ner på stan runt åtta för att käka på Max och kolla om My way hade kvar mina Odium-grejer. Nere vid station, ganska så precis efter att jag klivit av bussen stöter jag på en rätt snygg kille med svart och rosa hår som stoppar mig för att säga att jag har dösnyggt hår. Smilande fortsätter jag gatan ner och försöker hitta My way.
Efter en kvart eller så hittar jag det till slut (det låg alldeles för nära), men de sade att mina grejer blivit tillbakaskickade så jag traskade vidare upp till Max. Där inne skojar en av de anställda där med mig lite och det glada humöret håller i sig. Sätter mig lite avsides och ser att det ligger en kvinna på bänken längst in mot väggen. Pay no attention, tänkte jag, säkert nån förvirrad hemlös som vilar sig bara. Hon sätter sig upp sen och frågar vad klockan är och jag svarar att den är tjugo i nio, sen upprepar hon orden "halv i elva" några gånger innan hon lägger sig ner igen. Tio minuter senare sätter hon sig upp igen och frågar ännu en gång vad klockan är. Jag svarar att den är tio i nio och hon återupprepar sitt "halv i elva" varpå jag svarar att "nej, klockan är inte elva än", varpå hon fortsätter säga "halv i elva" och stirrar sig förvirrat omkring.
Jag är vid det laget klar med mitt ätande och går ut och tänder en cigg. Går sen in på Hemköp och köper drickyoghurt innan jag knallar iväg mot busstationen igen. Där står 115 redo att åka, jag sticker in näsan och han frågar vart jag ska. Jag svarar "mot sjukhuset" och han småler och säger att dit ska inte han, han ska mot Storvreta och jag svarar "jaha". Han säger "ja" och jag säger "okej" och han säger "ja" och jag säger "okej" och går ut från bussen. Hans leende smittar och jag känner mig lite flummig. Kliver sen på rätt buss och åker hem.
Tidigare idag var jag iväg till Ackis för att ta blodprover, men släpade mig dit vid halv fem så det var naturligtvis stängt då. Passade på att gå in på Apoteket ändå och köpte in lite saker. Sen fortsatte jag ner mot stan och köpte skosulor, Hårkontroll och Bailey's.
Känner att jag har ändlöst med energi och var nära att gå hela vägen från Ackis till station, men hade ont i fötterna så tog bussen istället. Undrar om det är någon slags hypermani eller om det bara är vårvärmen som dragit upp mig ur idet? Är dock rädd för fallet när jag dippar neråt igen. Det är alltid så, för ner kommer man alltid. Men får försöka njuta av detta så länge det varar.
Efter en kvart eller så hittar jag det till slut (det låg alldeles för nära), men de sade att mina grejer blivit tillbakaskickade så jag traskade vidare upp till Max. Där inne skojar en av de anställda där med mig lite och det glada humöret håller i sig. Sätter mig lite avsides och ser att det ligger en kvinna på bänken längst in mot väggen. Pay no attention, tänkte jag, säkert nån förvirrad hemlös som vilar sig bara. Hon sätter sig upp sen och frågar vad klockan är och jag svarar att den är tjugo i nio, sen upprepar hon orden "halv i elva" några gånger innan hon lägger sig ner igen. Tio minuter senare sätter hon sig upp igen och frågar ännu en gång vad klockan är. Jag svarar att den är tio i nio och hon återupprepar sitt "halv i elva" varpå jag svarar att "nej, klockan är inte elva än", varpå hon fortsätter säga "halv i elva" och stirrar sig förvirrat omkring.
Jag är vid det laget klar med mitt ätande och går ut och tänder en cigg. Går sen in på Hemköp och köper drickyoghurt innan jag knallar iväg mot busstationen igen. Där står 115 redo att åka, jag sticker in näsan och han frågar vart jag ska. Jag svarar "mot sjukhuset" och han småler och säger att dit ska inte han, han ska mot Storvreta och jag svarar "jaha". Han säger "ja" och jag säger "okej" och han säger "ja" och jag säger "okej" och går ut från bussen. Hans leende smittar och jag känner mig lite flummig. Kliver sen på rätt buss och åker hem.
Tidigare idag var jag iväg till Ackis för att ta blodprover, men släpade mig dit vid halv fem så det var naturligtvis stängt då. Passade på att gå in på Apoteket ändå och köpte in lite saker. Sen fortsatte jag ner mot stan och köpte skosulor, Hårkontroll och Bailey's.
Känner att jag har ändlöst med energi och var nära att gå hela vägen från Ackis till station, men hade ont i fötterna så tog bussen istället. Undrar om det är någon slags hypermani eller om det bara är vårvärmen som dragit upp mig ur idet? Är dock rädd för fallet när jag dippar neråt igen. Det är alltid så, för ner kommer man alltid. Men får försöka njuta av detta så länge det varar.
Wednesday, 20 April 2011
Likgiltighet
Köpte en ny kniv på Ica idag, och djävlar vad vass den är! Tyckte att min Götabanken-kniv blivit lite slö på sistone, men inser först i jämförelse med denna nya precis hur slö den gamla var...
Köpte en del annat också, mer chokladcigg, en tékula, juice, påskmust, bakis-brustabletter och minipraliner för en tia. Imorgon ska jag beta av resten från handlingslistan, allt från Bisolvon till näsdukar och skosulor. Sen ska jag se om posten har kvar mina Odium-grejor som kom fram för tre veckor sedan... Efter att jag varit till Ackis och fixat blodproverna. Får se om jag hinner tvätta också. Och WoW:a. Mycket viktigt att man hinner WoW:a.
Sen blir det ju dMz på fredan, har mina funderingar på att svänga förbi Systemet på torsdan och fixa en flaska Bailey's. Är galet sugen på det, må jag säga! Såg att Goth & Blandat ska vara dagen efter också, och jag har missat på tok för många av deras kvällar, så det vore awesome om man kunde gå på det med. Men då måste jag nog ta det lite lugnare på dMz, annars kommer jag inte orka. Om inte mina nya bakis-brusisar är så supereffektiva som jag kanske skulle vilja. Så det är ett kanske på Goth & blandat.
Sitter med blå hårfärg i huvet och röker på balkongen. Cigg smakar fan bäst på den balkongen, har jag insett efter att ha tillbringat ganska många timmar på stentrappen till mina föräldrars villa. Och så satan vad de klagade över mitt rökande! Jag kunde inte slänga fimparna i den stora soptunnan för då fastnade de i botten, och när jag slängde dem i soppåsen under köksbänken så klagade de på att det stank. Så det slutade med att jag gick in på mitt rum och slängde fimparna där istället. Och sen ville de inte sitta bredvid mig i soffan efter att jag rökt, utan att jag först tvättat händerna och borstat tänderna. Lite jobbigt i längden. Dessutom så kommenterade de vilka sidor jag var inne på när jag satt vid datorn. Som om jag sitter och kollar vad de glor på i sina burkar och kommenterar det?! Djävla soffmongon.
Så jag drog mig ju undan mer och mer. Efter att jag rökt gick jag in på mitt rum och läste eller satt vid datorn. Och när jag väl befann mig i vardagsrummet så satt jag mest i fåtöljen och kollade på tv-serier. Den första veckan gick det bra, jag tog allt lugnt, rökte inte så mycket på grund av halsflussen och klarade av att hålla en dygnsrytm. Andra veckan började jag med promenaderna, och då passade jag även på att röka. Mot slutet av andra veckan mådde jag sämre igen och började skära mig mer frekvent. Den sista veckan skar jag mig varje dag och rökte fem-tio cigg om dagen. Dygnsrytmen fallerade och jag åt bara när någon annan lagade maten åt mig, utöver mackor. Jag slutade ta kosttillskotten förutom järntabletterna, men nu är de slut. Nu har jag inte tagit någon promenad sedan i söndags. Vi får väl se om jag kommer igång igen.
Det är mig likgiltigt vart jag befinner mig, och det är skönt att slippa familjens regler och allmänna överkänslighet, men jag saknar såklart redan katterna och att alltid ha allting serverat. Men jag önskar de inte var så himla inskränkta. I've got my addictions and this depression and anxiety, I'm not well and you know it. I'm the one who's damaged, not you, okay?
Lärde min syrra röka halsbloss, höhöhö :P
Köpte en del annat också, mer chokladcigg, en tékula, juice, påskmust, bakis-brustabletter och minipraliner för en tia. Imorgon ska jag beta av resten från handlingslistan, allt från Bisolvon till näsdukar och skosulor. Sen ska jag se om posten har kvar mina Odium-grejor som kom fram för tre veckor sedan... Efter att jag varit till Ackis och fixat blodproverna. Får se om jag hinner tvätta också. Och WoW:a. Mycket viktigt att man hinner WoW:a.
Sen blir det ju dMz på fredan, har mina funderingar på att svänga förbi Systemet på torsdan och fixa en flaska Bailey's. Är galet sugen på det, må jag säga! Såg att Goth & Blandat ska vara dagen efter också, och jag har missat på tok för många av deras kvällar, så det vore awesome om man kunde gå på det med. Men då måste jag nog ta det lite lugnare på dMz, annars kommer jag inte orka. Om inte mina nya bakis-brusisar är så supereffektiva som jag kanske skulle vilja. Så det är ett kanske på Goth & blandat.
Sitter med blå hårfärg i huvet och röker på balkongen. Cigg smakar fan bäst på den balkongen, har jag insett efter att ha tillbringat ganska många timmar på stentrappen till mina föräldrars villa. Och så satan vad de klagade över mitt rökande! Jag kunde inte slänga fimparna i den stora soptunnan för då fastnade de i botten, och när jag slängde dem i soppåsen under köksbänken så klagade de på att det stank. Så det slutade med att jag gick in på mitt rum och slängde fimparna där istället. Och sen ville de inte sitta bredvid mig i soffan efter att jag rökt, utan att jag först tvättat händerna och borstat tänderna. Lite jobbigt i längden. Dessutom så kommenterade de vilka sidor jag var inne på när jag satt vid datorn. Som om jag sitter och kollar vad de glor på i sina burkar och kommenterar det?! Djävla soffmongon.
Så jag drog mig ju undan mer och mer. Efter att jag rökt gick jag in på mitt rum och läste eller satt vid datorn. Och när jag väl befann mig i vardagsrummet så satt jag mest i fåtöljen och kollade på tv-serier. Den första veckan gick det bra, jag tog allt lugnt, rökte inte så mycket på grund av halsflussen och klarade av att hålla en dygnsrytm. Andra veckan började jag med promenaderna, och då passade jag även på att röka. Mot slutet av andra veckan mådde jag sämre igen och började skära mig mer frekvent. Den sista veckan skar jag mig varje dag och rökte fem-tio cigg om dagen. Dygnsrytmen fallerade och jag åt bara när någon annan lagade maten åt mig, utöver mackor. Jag slutade ta kosttillskotten förutom järntabletterna, men nu är de slut. Nu har jag inte tagit någon promenad sedan i söndags. Vi får väl se om jag kommer igång igen.
Det är mig likgiltigt vart jag befinner mig, och det är skönt att slippa familjens regler och allmänna överkänslighet, men jag saknar såklart redan katterna och att alltid ha allting serverat. Men jag önskar de inte var så himla inskränkta. I've got my addictions and this depression and anxiety, I'm not well and you know it. I'm the one who's damaged, not you, okay?
Lärde min syrra röka halsbloss, höhöhö :P
Follow ups
Lyckades somna efter många piller förra natten, runt tvåsnåret. Sedan sov jag till halv tre på eftermiddagen, och det var segt som satan att ta sig upp. Sen var jag dåsig hela dagen och fick i stort sett ingenting vettigt uträttat. Men jag lyckades packa klart nästan allt i alla fall. Så i morgon ska jag upp senast ett, duscha, packa det sista, klä på mig och käka frukost.
Nu har jag nyss varit ute och rökt, slängt soporna som jag hade inne i mitt rum, städat upp lite och skrivit upp det sista som ska packas ner på en lista. Lyssnar på The 69 Eyes och läser lite förstrött i Helgon's forum. Kollar upp vad folk skrivit om mediciner och sånt. Borde ta mig till läkaren snart och fråga vilket hen tycker är smartast: stadigt öka dosen på Sertralin tills jag blir en zombie eller byta till en bättre? Och eventuellt börja med Seroquel igen. Och så behöver jag mer Circadin, Lergigan och järntabletter.
Ska till Ackis och ta blodprover och kolla min kromosomuppsättning, som ett steg i transutredningen, alltså! Allting skulle vara fixat där, så allt jag behöver göra är att kliva in och bli stucken i stort sett. Kanske man kan passa på och kolla järnvärdet också? Men seriöst, jag tror faktiskt jag bara skiter ut de där järntillskotten... tror jag bara behöver komma igång och få i mig lite färskt blod då och då så kommer det där att lösa sig. Käkade blodig biff i lördags och djävlar vilken kick man fick. Och det var innan jag ens smuttat på vinet o_O Snacka om livselixir... health potion! (Ni som spelar WoW fattar).
Oooh, och jag har fått två riktiga skäggstrån på hakan! Kan inte bestämma mig för om jag ska raka bort dem eller inte... Mina polisånger blir allt fylligare också! Har velat haft polisånger sen jag var tolv... så det känns ju ganska djävla awesome, om man säger så!
By the way: The Weepies är ett underbart band.
Nu har jag nyss varit ute och rökt, slängt soporna som jag hade inne i mitt rum, städat upp lite och skrivit upp det sista som ska packas ner på en lista. Lyssnar på The 69 Eyes och läser lite förstrött i Helgon's forum. Kollar upp vad folk skrivit om mediciner och sånt. Borde ta mig till läkaren snart och fråga vilket hen tycker är smartast: stadigt öka dosen på Sertralin tills jag blir en zombie eller byta till en bättre? Och eventuellt börja med Seroquel igen. Och så behöver jag mer Circadin, Lergigan och järntabletter.
Ska till Ackis och ta blodprover och kolla min kromosomuppsättning, som ett steg i transutredningen, alltså! Allting skulle vara fixat där, så allt jag behöver göra är att kliva in och bli stucken i stort sett. Kanske man kan passa på och kolla järnvärdet också? Men seriöst, jag tror faktiskt jag bara skiter ut de där järntillskotten... tror jag bara behöver komma igång och få i mig lite färskt blod då och då så kommer det där att lösa sig. Käkade blodig biff i lördags och djävlar vilken kick man fick. Och det var innan jag ens smuttat på vinet o_O Snacka om livselixir... health potion! (Ni som spelar WoW fattar).
Oooh, och jag har fått två riktiga skäggstrån på hakan! Kan inte bestämma mig för om jag ska raka bort dem eller inte... Mina polisånger blir allt fylligare också! Har velat haft polisånger sen jag var tolv... så det känns ju ganska djävla awesome, om man säger så!
By the way: The Weepies är ett underbart band.
Tuesday, 19 April 2011
Vilsen apati
Det finns dagar man inte vill vakna, och nätter man inte vill somna. Varför ska jag bry mig något mer? Jag orkar inte gå promenader eller äta korrekt och regelbundet. Jag är oförmögen att hlla en dygnsrytm. Jag vill bara skita i allt och försvinna.
Dagen har varit kaotiskt. Kunde inte sova under natten så jag spelade WoW och läste istället. Runt halv sex-tiden blev jag hungrig och fixade klämmackor (i sån där sandwich-grill). Sen kom päronen ner för att käka frukost och jag kände mig lite uppvarvad efter käket. Så jag vandrade planlöst runt och var allmänt rastlös, rökte och blev trött igen så jag började kolla på Mordkommiskonen istället. Blev bara tröttare och tröttare, och med ett röksug som inte kan stillas. När jag höll på att somna och blev hungrig igen runt tre-fyra så gjorde jag mer klämmackor occh drack juice. Blev rastlös igen och satt och smådansade till musiken när jag var ute på trappen och rökte. Blev sen skittrött tvärsnabbt så jag lade mig ner i skuggan på trappen en stund. Sen när jag gick igen kunde jag knappt hålla mig vaken och slocknade i fåtöljen. Efter det väcker syran mig runt halv sju och vi käkar middag. Sen försökte jag lösa korsord men somnade med huvudet på köksbordet.
Och nu är jag här, med sömnpiller i kroppen, oförmögen att fylla det svarta, ekande tomrummet inom mig. Min familj går mig på nerverna och jag är trött på att vara här. Är lika spänd som borta i Kåbo, och jag börjar må sämre igen. Jag saknar Uppsala och jag vet att jag nog inte kommer kunna bli så mycket bättre här på ön med familjen om jag stannar - snarare tvärtom. Det rycker och sliter i mig. Jag vill härifrån, känner mig vilsen och instängd på samma gång. Det finns inga flyktvägar här.
Morsan har bilproblem vilket innebär att päronen bara har en bil nu, så morsan får skjutsa farsan till jobbet om hon ska kunna åka nån annanstans under dagen. Och den andra bilen ska till verkstan imorn, så jag kan inte åka tillbaka förrän på onsdag. Sugigt, men inte så mycket att göra åt. Hoppas bara mina cigaretter räcker bara.
Dagen har varit kaotiskt. Kunde inte sova under natten så jag spelade WoW och läste istället. Runt halv sex-tiden blev jag hungrig och fixade klämmackor (i sån där sandwich-grill). Sen kom päronen ner för att käka frukost och jag kände mig lite uppvarvad efter käket. Så jag vandrade planlöst runt och var allmänt rastlös, rökte och blev trött igen så jag började kolla på Mordkommiskonen istället. Blev bara tröttare och tröttare, och med ett röksug som inte kan stillas. När jag höll på att somna och blev hungrig igen runt tre-fyra så gjorde jag mer klämmackor occh drack juice. Blev rastlös igen och satt och smådansade till musiken när jag var ute på trappen och rökte. Blev sen skittrött tvärsnabbt så jag lade mig ner i skuggan på trappen en stund. Sen när jag gick igen kunde jag knappt hålla mig vaken och slocknade i fåtöljen. Efter det väcker syran mig runt halv sju och vi käkar middag. Sen försökte jag lösa korsord men somnade med huvudet på köksbordet.
Och nu är jag här, med sömnpiller i kroppen, oförmögen att fylla det svarta, ekande tomrummet inom mig. Min familj går mig på nerverna och jag är trött på att vara här. Är lika spänd som borta i Kåbo, och jag börjar må sämre igen. Jag saknar Uppsala och jag vet att jag nog inte kommer kunna bli så mycket bättre här på ön med familjen om jag stannar - snarare tvärtom. Det rycker och sliter i mig. Jag vill härifrån, känner mig vilsen och instängd på samma gång. Det finns inga flyktvägar här.
Morsan har bilproblem vilket innebär att päronen bara har en bil nu, så morsan får skjutsa farsan till jobbet om hon ska kunna åka nån annanstans under dagen. Och den andra bilen ska till verkstan imorn, så jag kan inte åka tillbaka förrän på onsdag. Sugigt, men inte så mycket att göra åt. Hoppas bara mina cigaretter räcker bara.
Friday, 15 April 2011
Ända hit
Slänger in en diktfan till...
"Och snön den smälter
i den takt som tårar torkar
när jag slutar att slåss
när vintern inte längre orkar
Små spår av blod på marken
jag minns inte om det var vår
jag försökte förklara smärtan
i att människor aldrig förstår
Historier om brustna hjärtan
som hittade hem för länge sen
tydligen är jag för stark för att dö
men inte för att förloras om och om igen
Det frusna som inom mig bor
lika lätt som eldigt vansinne river
jag glömmer så lätt alla dagar som går
trots att minnena fortfarande svider
Och en månad senare eller flera år
ska jag falla än djupare ner
och jag undrar hur jag tog mig ända hit
och varför det alltid kommer mer"
"Och snön den smälter
i den takt som tårar torkar
när jag slutar att slåss
när vintern inte längre orkar
Små spår av blod på marken
jag minns inte om det var vår
jag försökte förklara smärtan
i att människor aldrig förstår
Historier om brustna hjärtan
som hittade hem för länge sen
tydligen är jag för stark för att dö
men inte för att förloras om och om igen
Det frusna som inom mig bor
lika lätt som eldigt vansinne river
jag glömmer så lätt alla dagar som går
trots att minnena fortfarande svider
Och en månad senare eller flera år
ska jag falla än djupare ner
och jag undrar hur jag tog mig ända hit
och varför det alltid kommer mer"
Oavsett
"Du har en egen
stjärnbild på min himmel
Så nära, så onåbar
din närvaro jag endast förnimmer
Ett hjärta tyngt av sten
och andetag vassa av tjära
kan jag inte hantera smärtan
eller sanningen förtära
Min vackraste kontrast
du är sanning, du är rent ljus
Den enda känslan i mig
som inte är diffus
Du, med dina vackra ögon
önskar jag att du kunde se
varför du, trots allt mitt mörker
ändå kan få mig att le
En förtröstan jag inte
kan förklara, jag gick så nära
jag bara vågade
utan att besvära
Men jag är för trasig inuti
men det är inget jag kan rå för
att jag älskar dig, oavsett
om jag lever eller dör"
stjärnbild på min himmel
Så nära, så onåbar
din närvaro jag endast förnimmer
Ett hjärta tyngt av sten
och andetag vassa av tjära
kan jag inte hantera smärtan
eller sanningen förtära
Min vackraste kontrast
du är sanning, du är rent ljus
Den enda känslan i mig
som inte är diffus
Du, med dina vackra ögon
önskar jag att du kunde se
varför du, trots allt mitt mörker
ändå kan få mig att le
En förtröstan jag inte
kan förklara, jag gick så nära
jag bara vågade
utan att besvära
Men jag är för trasig inuti
men det är inget jag kan rå för
att jag älskar dig, oavsett
om jag lever eller dör"
End of the prophecy
Idag är en sån är dag... som man inte kan definiera. Jag söker ständigt svar, undrar varför finns jag kvar? Höll jag medvetet kniven mot min arm och skar utan att egentligen göra någon skada? Var jag för svag eller fanns det något annat där också? Vad håller jag på med?
Ingenstanset och Ingentinget håller kvar mig i apatin. Det sliter och rycker i mig. Jag kan inte upprätthålla en dygnsrytm när jag varken vill sova eller vara vaken. Jag kan inte leva när jag varken vill leva eller dö. Man får inte kläm på det, liksom.
Jag vet inte heller vad jag hade väntat mig. Lite som att man sprungit ett maratonlopp som varade i sju år och man varit så nära nära att ge upp så många många gånger. Men når till slut fram ändå. Fast man inte riktigt hur eller varför. Och så står man där som ett frågetecken. Var är jag, vart skulle jag nånstans och vart är jag på väg? Den här ovissheten gör mig tokig. Jag vill veta. Jag vill veta om det blir imorgon, om två år eller om trettio år. Jag skiter i vilket, bara jag får veta. Gah.
Så... tomheten håller i sig. Mer ihållande än någonsin, mer tom och isande än någonsin. Det är lite som att stå på kanten av en väldigt hög klippa och stirra ner i ett ändlöst, bäcksvart djup som liksom suger en närmare. Om man stirrar för länge ner i avgrunden så stirrar snart avgrunden tillbaka.
Men jag börjar så smått lyckas vänja mig vid mitt mörker, min smärta. Även om jag hellre flyger bort. Med svarta, trasiga demonvingar som blänker blått, som stora sorgmantlar. Ååh, vad jag vill tatuera in sådana! Men har inga pengar, har ingen skiss och ingen lust att boka in en tid utan skiss eller pengar. Till vintern kanske, får lägga undan någon tusenlapp i månaden typ.
"You're so much stronger than they say.
It's time to leave, just fly away" - Blutengel
Blev en nattpromenad idag. Gick ut runt nio och kom tillbaka strax före tio, solen hade gått ner, så jag räknar det mer som natt än kväll. Konstiga familjemedlemmar som tyckte jag skulle ha med mig ficklampa, det var ju inte ens mörkt, som den där månen sken. I don't need any lights, I have my eyes. Men djävlar vad trött jag blev efter den promenaden.
To find
"I've been searching and seeking
for answers so further than far
Going deeper than ever
to find, the brightest star
I was born into chaos
have to figure out this mess
Will I find a way to live,
for I have to, unless...
In anxiety I forever flee
from my place and my mind
will I finally succeed or fall
I can't be one of your kind
Gasping out of breath
aching head, aching heart
and I tell myself
that was only the start"
Ingenstanset och Ingentinget håller kvar mig i apatin. Det sliter och rycker i mig. Jag kan inte upprätthålla en dygnsrytm när jag varken vill sova eller vara vaken. Jag kan inte leva när jag varken vill leva eller dö. Man får inte kläm på det, liksom.
Jag vet inte heller vad jag hade väntat mig. Lite som att man sprungit ett maratonlopp som varade i sju år och man varit så nära nära att ge upp så många många gånger. Men når till slut fram ändå. Fast man inte riktigt hur eller varför. Och så står man där som ett frågetecken. Var är jag, vart skulle jag nånstans och vart är jag på väg? Den här ovissheten gör mig tokig. Jag vill veta. Jag vill veta om det blir imorgon, om två år eller om trettio år. Jag skiter i vilket, bara jag får veta. Gah.
Så... tomheten håller i sig. Mer ihållande än någonsin, mer tom och isande än någonsin. Det är lite som att stå på kanten av en väldigt hög klippa och stirra ner i ett ändlöst, bäcksvart djup som liksom suger en närmare. Om man stirrar för länge ner i avgrunden så stirrar snart avgrunden tillbaka.
Men jag börjar så smått lyckas vänja mig vid mitt mörker, min smärta. Även om jag hellre flyger bort. Med svarta, trasiga demonvingar som blänker blått, som stora sorgmantlar. Ååh, vad jag vill tatuera in sådana! Men har inga pengar, har ingen skiss och ingen lust att boka in en tid utan skiss eller pengar. Till vintern kanske, får lägga undan någon tusenlapp i månaden typ.
"You're so much stronger than they say.
It's time to leave, just fly away" - Blutengel
Blev en nattpromenad idag. Gick ut runt nio och kom tillbaka strax före tio, solen hade gått ner, så jag räknar det mer som natt än kväll. Konstiga familjemedlemmar som tyckte jag skulle ha med mig ficklampa, det var ju inte ens mörkt, som den där månen sken. I don't need any lights, I have my eyes. Men djävlar vad trött jag blev efter den promenaden.
To find
"I've been searching and seeking
for answers so further than far
Going deeper than ever
to find, the brightest star
I was born into chaos
have to figure out this mess
Will I find a way to live,
for I have to, unless...
In anxiety I forever flee
from my place and my mind
will I finally succeed or fall
I can't be one of your kind
Gasping out of breath
aching head, aching heart
and I tell myself
that was only the start"
Thursday, 14 April 2011
Bath tub
"The cold bath tub
clinging around my arm
water boiling around me
failing to cause me any harm
My breathing is calm
another failed attempt to lie
colourful bubbles in the air
another wasteful try
Footsteps walking
past the door
I heard them talking
about me before
A fierce sudden sound
as my ring falls to the floor
I'm barely awake, barely asleep
but nor do I care any more
Water dripping from the tap
lying motionless without fear
in blood soaked water
blood everywhere
Couldn't reject the feeling
of success
but how I wonder
how I got myself into this mess
One last act, another one
eyes hurting in the sharp lights
I whisper silently
no more painful nights"
clinging around my arm
water boiling around me
failing to cause me any harm
My breathing is calm
another failed attempt to lie
colourful bubbles in the air
another wasteful try
Footsteps walking
past the door
I heard them talking
about me before
A fierce sudden sound
as my ring falls to the floor
I'm barely awake, barely asleep
but nor do I care any more
Water dripping from the tap
lying motionless without fear
in blood soaked water
blood everywhere
Couldn't reject the feeling
of success
but how I wonder
how I got myself into this mess
One last act, another one
eyes hurting in the sharp lights
I whisper silently
no more painful nights"
Wednesday, 13 April 2011
Slockna nu
Nattångest igen, vafaaaan! Tog ju mina nattpiller... men jag hatar att sova och jag inbjuder inte sömnen. Klockan är kvart över fyra. Att ständigt behöva tvinga sig att somna, tvinga sig själv att vakna. Hatar det. Jag hatar att jag inte vill sova, jag hatar att jag inte vill vara vaken. Jag hatar att jag inte vill leva.
Tog sömnmedicin vid tolv, satt och gjorde korsord i en halvtimme ungefär. Kröp sedan till sängen, dyngtrött. Låg sen och stirrade i en halvtimme. Satte mig upp. Läste lite grand. Skar mig lite grand. Tog på mig kläderna igen och gick ut för att röka. Tog en cigg och efter tre bloss senare var jag borta. Men kylan höll mig kvar. Halsen sved, fingrarna röda av köld. Gick in och tog en kopp té. Satte mig vid datorn. Lyssnar på Kent.
Plan: dricka upp teet, ut och röka, ta en Imovane och gå in och slockna. Eller nåt.
Pieces
"A whisper of voices in the air
they cry out desperation and despair
I could have sworn they were there
as real as I am here
Try to focus on the firm ground
as the colours turns into sounds
I mime gestures, please hold me tight
but I'm alone in the darkness, endless night
The pieces were thrown
their purpose still unknown
I envy you for your speed
but I have no wish, I have no greed
Follow dirty roads day after day
I wish I could just fly away
Direct sunlight hurts my eyes
your promises were filled with lies
I wither more away as I grow older
I feel a little warmer as it gets colder
Lie softly fallen, ravaged on concrete
one thing is sure, I will never be complete"
Tog sömnmedicin vid tolv, satt och gjorde korsord i en halvtimme ungefär. Kröp sedan till sängen, dyngtrött. Låg sen och stirrade i en halvtimme. Satte mig upp. Läste lite grand. Skar mig lite grand. Tog på mig kläderna igen och gick ut för att röka. Tog en cigg och efter tre bloss senare var jag borta. Men kylan höll mig kvar. Halsen sved, fingrarna röda av köld. Gick in och tog en kopp té. Satte mig vid datorn. Lyssnar på Kent.
Plan: dricka upp teet, ut och röka, ta en Imovane och gå in och slockna. Eller nåt.
Pieces
"A whisper of voices in the air
they cry out desperation and despair
I could have sworn they were there
as real as I am here
Try to focus on the firm ground
as the colours turns into sounds
I mime gestures, please hold me tight
but I'm alone in the darkness, endless night
The pieces were thrown
their purpose still unknown
I envy you for your speed
but I have no wish, I have no greed
Follow dirty roads day after day
I wish I could just fly away
Direct sunlight hurts my eyes
your promises were filled with lies
I wither more away as I grow older
I feel a little warmer as it gets colder
Lie softly fallen, ravaged on concrete
one thing is sure, I will never be complete"
Tuesday, 12 April 2011
Omänsklig
Kom ut på eftermiddan idag i alla fall. Lite bättre än när det är kolsvart. Men jag hatar trafiken som rör sig på dagtid. Blir paranoid och med musiken i lurarna så märker jag inte av de förbipasserande bilarna förrän de svischar förbi mig. Man hajar ju till liksom.
Skulle till banken tidigare idag. Glömde såklart legget. Fail.
Min hals hatar mig, typ fortfarande. Jag tror inte att kedjerökning + målbrott + lätt förkylning är en särskilt bra kombination. Well, två av dem kan jag inte göra så mycket åt, det tredje tänker jag inte ändra på. Men man kanske skulle fixa en tid hos nån husläkare och fråga om varför jag snorar som en annan snorunge året runt, hela tiden. Är fett störigt... samtidigt som jag tänkte tigga Citodon mot huvudvärken och nåt aknemedel som kräver recept typ. Kanske kolla blodvärdena också, när jag ändå håller på.
Meh. Är på konstigt humör idag... vettefan vad det är, men det är nåt som rycker sliter inombords. Jag saknar saker, och vad jag än gör för att få mig själv att må bättre så lyckas jag aldrig med just det. Som att jag om och om igen får bevis på att jag inte är riktigt mänsklig. Och människors depressioner är av en annan art än min. Människors styrka av en annan art än min. Och därför biter inte sådana metoder som sägs funka på människor. Det är i alla fall en av mina teorier.
Älskar Blutengels låt "Vampire's Call". Kan inte sluta lyssna på den.
Min piercing är på väg ut. Jag måste säga att jag inte är ett dugg förvånad över detta. Men besviken är man ju såklart. Låter det få hålla på tills den kryper ut helt. Då har jag två ärr på samma ställe sen. Tänkte ta om den i sommar/höst igen sen. Typ, eller nåt. Kör nog plaststav då, hört rykten om att det ska funka bättre.
Bild på en del av Gotland, våren april 2011.
Skulle till banken tidigare idag. Glömde såklart legget. Fail.
Min hals hatar mig, typ fortfarande. Jag tror inte att kedjerökning + målbrott + lätt förkylning är en särskilt bra kombination. Well, två av dem kan jag inte göra så mycket åt, det tredje tänker jag inte ändra på. Men man kanske skulle fixa en tid hos nån husläkare och fråga om varför jag snorar som en annan snorunge året runt, hela tiden. Är fett störigt... samtidigt som jag tänkte tigga Citodon mot huvudvärken och nåt aknemedel som kräver recept typ. Kanske kolla blodvärdena också, när jag ändå håller på.
Meh. Är på konstigt humör idag... vettefan vad det är, men det är nåt som rycker sliter inombords. Jag saknar saker, och vad jag än gör för att få mig själv att må bättre så lyckas jag aldrig med just det. Som att jag om och om igen får bevis på att jag inte är riktigt mänsklig. Och människors depressioner är av en annan art än min. Människors styrka av en annan art än min. Och därför biter inte sådana metoder som sägs funka på människor. Det är i alla fall en av mina teorier.
Älskar Blutengels låt "Vampire's Call". Kan inte sluta lyssna på den.
Min piercing är på väg ut. Jag måste säga att jag inte är ett dugg förvånad över detta. Men besviken är man ju såklart. Låter det få hålla på tills den kryper ut helt. Då har jag två ärr på samma ställe sen. Tänkte ta om den i sommar/höst igen sen. Typ, eller nåt. Kör nog plaststav då, hört rykten om att det ska funka bättre.
Bild på en del av Gotland, våren april 2011.
Monday, 11 April 2011
Nattens barn
Förmiddagspromenaderna är utbytta mot sena kvällspromenader i solnedgången istället. Mörkret dömer inte, man smälter in i skuggorna, och man möter definitivt inte någon på vägen. Lite kallt är det dock, så ikväll fick det bli två tjocktröjor under skinnrocken.
Jag skriver på en ny novell igen, fast i vampyrtemat. Borde de inte kunna ha vampyrtema på dMz någon gång? Åååhh, vad jag vill ha långt svart hår igen. Tänkte köra på svarta toningar på den svarta halvan av håret i fortsättningen, och färga utväxten till det blå lite mer sällan kanske. Köra mycket inpackningar och inte tvätta håret så ofta. Hatar att tvätta håret med schampo, så tänkte mest tvätta med balsam och vatten och bara köra schampo när jag saboterat håret med hårspray och liknande gojs. Vilket jag ändå bara gör när jag ska ut. Knapra Silica och prova nåt som heter Hårkontroll. Kanske man har långt hår till nästa vår?
Saknar Uppsala och fantiserar om att sitta inne på kyrkogården och dricka vin. Snart är det ju så varmt att man kan göra det. I alla fall på Gotland, men fastlandet hänger väl på det också snart. Och tiden går ju fortare än man tror, speciellt om man har så kass tidsuppfattning som jag har.
Undrar hur de på en begravningsbyrå skulle reagera om man kliver in där och frågar om en kista till sig själv? Har alltid velat ha en... men de är väl lite dyra kanske. I alla fall de finare.
Jag har faktiskt bra dagar numera. Men mest har jag nolldagar och ångestnätter. Gick och tänkte på det, att de allra flesta människor lever i ljus. Inte enbart ljus förstås, många har mycket mörker också, men majoriteten är ljus. Medan jag lever i mörker, och då och då smiter det in ljus. Och det är nog därför de flesta människor som inte har/haft så mycket mörker i sina liv aldrig kan förstå och nå mig. It takes one to know one, liksom. Och dessutom så har jag ju min bubbla, min aspergerbubbla eller muren som jag brukar den för i mina tankar. Som fungerar både som ett skydd och som en spärr. När jag är full så försvinner den bubblan.
Här är bilderna på katterna jag snackade om:
Nemi som gnager på sina tår.
Tidde myser i soffan.
Flingan (som typ är ett "så-länge-namn" tills vi kommer på något hon faktiskt passar i)
Flingan igen. Hon är bara några månader gammal.
Jag skriver på en ny novell igen, fast i vampyrtemat. Borde de inte kunna ha vampyrtema på dMz någon gång? Åååhh, vad jag vill ha långt svart hår igen. Tänkte köra på svarta toningar på den svarta halvan av håret i fortsättningen, och färga utväxten till det blå lite mer sällan kanske. Köra mycket inpackningar och inte tvätta håret så ofta. Hatar att tvätta håret med schampo, så tänkte mest tvätta med balsam och vatten och bara köra schampo när jag saboterat håret med hårspray och liknande gojs. Vilket jag ändå bara gör när jag ska ut. Knapra Silica och prova nåt som heter Hårkontroll. Kanske man har långt hår till nästa vår?
Saknar Uppsala och fantiserar om att sitta inne på kyrkogården och dricka vin. Snart är det ju så varmt att man kan göra det. I alla fall på Gotland, men fastlandet hänger väl på det också snart. Och tiden går ju fortare än man tror, speciellt om man har så kass tidsuppfattning som jag har.
Undrar hur de på en begravningsbyrå skulle reagera om man kliver in där och frågar om en kista till sig själv? Har alltid velat ha en... men de är väl lite dyra kanske. I alla fall de finare.
Jag har faktiskt bra dagar numera. Men mest har jag nolldagar och ångestnätter. Gick och tänkte på det, att de allra flesta människor lever i ljus. Inte enbart ljus förstås, många har mycket mörker också, men majoriteten är ljus. Medan jag lever i mörker, och då och då smiter det in ljus. Och det är nog därför de flesta människor som inte har/haft så mycket mörker i sina liv aldrig kan förstå och nå mig. It takes one to know one, liksom. Och dessutom så har jag ju min bubbla, min aspergerbubbla eller muren som jag brukar den för i mina tankar. Som fungerar både som ett skydd och som en spärr. När jag är full så försvinner den bubblan.
Här är bilderna på katterna jag snackade om:
Nemi som gnager på sina tår.
Tidde myser i soffan.
Flingan (som typ är ett "så-länge-namn" tills vi kommer på något hon faktiskt passar i)
Flingan igen. Hon är bara några månader gammal.
Sunday, 10 April 2011
Kvällspromenad
Does it matter what I do?
Does it matter if it's true?
Varför har jag inte upptäckt bandet Blutengel förut?
Tog en sen kvällspromenad idag, gick ut runt åtta och knatade tills vägen tog slut och tillbaka. Det tog nästan en timme. Morsan sa när jag kom tillbaka att den sträckan tar tjugo minuter för henne att gå och hon går långsamt. Jag sa att i så fall så går inte hon långsamt, för i jämförelse med mig så går fan ingen annan långsamt. Sen klagade hon på att jag stank rök också. No shit, det brukar bli så om man drar i sig fem-tio cigg på raken sådär. Nåja, tog en handfatsdusch, bytte om och borstade tänderna i vart fall.
Jag längtar tillbaka till Uppsala. Stadslivet, balkongen, fester, vänskapskramar, dåliga youtube-klipp, fulöl och meningsfulla samtal. Men jag fyller år snart, och till helgen blir det tårta och farsan ska laga käk efter mina önskemål. Och jag ska fota katterna mer och andra saker också. Kanske kan man tjata till sig en tripp till Visby i veckan också? Jag blir nog inte så mycket bättre än såhär, inte för nu i alla fall. Det fattas bitar som jag inte kan fixa ihop själv.
Does it matter if it's true?
Varför har jag inte upptäckt bandet Blutengel förut?
Tog en sen kvällspromenad idag, gick ut runt åtta och knatade tills vägen tog slut och tillbaka. Det tog nästan en timme. Morsan sa när jag kom tillbaka att den sträckan tar tjugo minuter för henne att gå och hon går långsamt. Jag sa att i så fall så går inte hon långsamt, för i jämförelse med mig så går fan ingen annan långsamt. Sen klagade hon på att jag stank rök också. No shit, det brukar bli så om man drar i sig fem-tio cigg på raken sådär. Nåja, tog en handfatsdusch, bytte om och borstade tänderna i vart fall.
Jag längtar tillbaka till Uppsala. Stadslivet, balkongen, fester, vänskapskramar, dåliga youtube-klipp, fulöl och meningsfulla samtal. Men jag fyller år snart, och till helgen blir det tårta och farsan ska laga käk efter mina önskemål. Och jag ska fota katterna mer och andra saker också. Kanske kan man tjata till sig en tripp till Visby i veckan också? Jag blir nog inte så mycket bättre än såhär, inte för nu i alla fall. Det fattas bitar som jag inte kan fixa ihop själv.
Blogthing gör det igen
Hur fan vet de?! Det är lite creepy när de läser ens inre och får med allt i ett quiz-resultat...
You Are a Green Martini |
 You're proud of who you are. You're living life on your own terms, even if others don't agree. You make the most of your experiences. You want to squeeze as much as you can out of every moment. You have a good sense of irony. Sometimes you just have to laugh at life. You know how to express your truth. It may not be anyone else's truth, and you're okay with that. |
For my beloved red-haired feline
"So much is unsaid
I could see it in your eyes
how you somehow understood me
without hesitation or lies
I wanted your nine lives to be true
instead of mine, upheld by laws
I'm jealous of your freedom,
your language and your claws
Your feline grace in a clumsy manner
how you're my comfort, a friend indeed
Your patterned fur and yellow eyes
how I fell for your every wish and greed
You're irreplaceable because you're you
and I wish you were here with me yet today
I regret that I didn't do more for you
for I curse the day you went away"
Har aldrig skrivit en dikt till en katt förut... men det är ju inte vilken katt som helst heller.
I could see it in your eyes
how you somehow understood me
without hesitation or lies
I wanted your nine lives to be true
instead of mine, upheld by laws
I'm jealous of your freedom,
your language and your claws
Your feline grace in a clumsy manner
how you're my comfort, a friend indeed
Your patterned fur and yellow eyes
how I fell for your every wish and greed
You're irreplaceable because you're you
and I wish you were here with me yet today
I regret that I didn't do more for you
for I curse the day you went away"
Har aldrig skrivit en dikt till en katt förut... men det är ju inte vilken katt som helst heller.
Wait......
I need to fall out of love
Har jag brutit mitt system nu? Har jag kraschat igen, så snart..? Varför blir jag ens förvånad? Oavsett hur länge man låtsas bry sig kommer man inte lyckas omvända sig själv. Ett fejkat leende kommer alltid att förbli ett fejkat leende. Jag tror inte det går att föreställa sig... hur svårt det är att tvinga sig själv att kämpa, när man inte tycker sig ha något att kämpa för.
Och varje gång jag går och lägger mig hoppas jag på att jag slipper vakna igen.
Och varje gång jag vaknar hoppas jag att det är för sista gången.
Liksom med allt annat, bra eller dåligt. Sista gången. Bara nu. Sen aldrig mer.
A perfect world, a life in ruins.
A perfect end.
Jag tog fina bilder på katterna. Lägger upp sen.
Har jag brutit mitt system nu? Har jag kraschat igen, så snart..? Varför blir jag ens förvånad? Oavsett hur länge man låtsas bry sig kommer man inte lyckas omvända sig själv. Ett fejkat leende kommer alltid att förbli ett fejkat leende. Jag tror inte det går att föreställa sig... hur svårt det är att tvinga sig själv att kämpa, när man inte tycker sig ha något att kämpa för.
Och varje gång jag går och lägger mig hoppas jag på att jag slipper vakna igen.
Och varje gång jag vaknar hoppas jag att det är för sista gången.
Liksom med allt annat, bra eller dåligt. Sista gången. Bara nu. Sen aldrig mer.
A perfect world, a life in ruins.
A perfect end.
Jag tog fina bilder på katterna. Lägger upp sen.
Saturday, 9 April 2011
Friday, 8 April 2011
Forcing my mind
"Through apathy I wade
don't dare to laugh or cry
hold on tight to my shade
I can't jump, but I hope to fly
Feigning sincerity
to ease your concern
forcing my mind to clarity
will I ever really learn?
I don't wish for joy any more
but I crave for an answer
Need to reach to my core
this emotional cancer
Once more I'm disrupt apart
into this world, this tragic time
I wanted to, from this life depart
but somehow life itself is sublime
And no matter how hard I try
I can't realise nor run away
but to keep forcing on this act of lie
I might just succeed one day"
don't dare to laugh or cry
hold on tight to my shade
I can't jump, but I hope to fly
Feigning sincerity
to ease your concern
forcing my mind to clarity
will I ever really learn?
I don't wish for joy any more
but I crave for an answer
Need to reach to my core
this emotional cancer
Once more I'm disrupt apart
into this world, this tragic time
I wanted to, from this life depart
but somehow life itself is sublime
And no matter how hard I try
I can't realise nor run away
but to keep forcing on this act of lie
I might just succeed one day"
Thursday, 7 April 2011
Nolldag
Har noll inspiration idag. Kom upp halv ett istället för halv tolv som annars, sov stentungt hela natten och drömde lite knasiga saker på morgonen/förmiddan. Bland annat om att jag var med morsan i affären och handlade och jag skulle prompt ha en riktigt blodig köttbit. Sen var det nåt annat om affärer, jag letade efter brödavdelningen i en superstor matbutik i flera timmar tills min syrra dök upp från ingenstans och hjälpte mig hitta. Sen hade dem inte det bröd jag ville ha.
Jag tröttnar så snabbt på rutiner... det är så svårt att upprätthålla dem! Och så tråkigt... vad gör man de dagar man känner absolut ingen djävla ork alls? Nåja, vi får väl se vad blir av dagen.
Jag tröttnar så snabbt på rutiner... det är så svårt att upprätthålla dem! Och så tråkigt... vad gör man de dagar man känner absolut ingen djävla ork alls? Nåja, vi får väl se vad blir av dagen.
Tuesday, 5 April 2011
Creature of the night
"Your body heavy underneath the full moon
feel the rain will reach you soon
Coldness creates a sensitivity of disaster
that makes you crumble in pain ever after
And you try not to dismay
all those feelings that was felt yesterday
for all the discomfort, hypocrisy is worse
You fear for your freedom, not the hearse
Lying sleepless in your grave tonight
can't stop staring at this freaking light
for blood and darkness your old soul crave
wonder what is actually worth trying to save
Green eyes sparkling in the haze
You don't know how to get through this maze
Snow white skin, blackened hair
creature of the night, you're not from here"
feel the rain will reach you soon
Coldness creates a sensitivity of disaster
that makes you crumble in pain ever after
And you try not to dismay
all those feelings that was felt yesterday
for all the discomfort, hypocrisy is worse
You fear for your freedom, not the hearse
Lying sleepless in your grave tonight
can't stop staring at this freaking light
for blood and darkness your old soul crave
wonder what is actually worth trying to save
Green eyes sparkling in the haze
You don't know how to get through this maze
Snow white skin, blackened hair
creature of the night, you're not from here"
Deep, dark and dyed
Katten Tidde tar lugnt och planlöst en promenad över mitt tangentbord...
(Väldigt aktuellt bild från tidigare idag.)
Tog en 2o minuter lång promenad tidigare idag, tog en kvarts promenad igår. Imorgon ska jag gå i 25 minuter och på torsdag i 30 minuter och så vidare. På söndag har jag kommit upp i en 45 minuters promenad, och nästa vecka kör jag på en timme långa. Även börja småjogga lite, i den mån jag orkar.
Jag har lyckats hålla en dygnsrytm sedan jag kom hit till ön förra måndagen och somnat runt midnatt och vaknat vid lunchtid. Äter mycket bröd och försöker få i mig ett riktigt mål mat varje dag. Dricker juice och tar mina piller.
Min andning har äntligen blivit bättre och jag kan ta djupa andetag igen. Den mesta av hostan har försvunnit också, däremot har jag haft en extra jobbig huvudvärk i drygt ett dygn nu. Det verkar inte vara spänningshuvudvärk.
Planerar att ta mig tillbaka till fastlandet omkring den 16:de, men jag lovar inget bestämt. Då har jag förhoppningsvis överlevt min födelsedag och kan sluta oroa mig för den där (självuppfyllande) profetian sedan sju år tillbaka... och så kanske jag även har bra vanor och ett lite bättre mående att ta med mig till Uppsala. Men vi ska inte hoppas för mycket.
Nu ska jag moffa Toffifee och släcka törsten med lite bubbelvatten. Jag låtsas att det går bra så kanske det gör det.
Tog fyra järntabletter i ett desperat försök att kontrollera min blodbrist. Seriöst, jag måste ha den sämsta blodtillförseln ever! Kroppsdelar som domnar bort hela tiden, ständigt kalla fötter, händer och näsa, för lågt blodtryck, får ofta blodtrycksfall och är typ kritvit året om. jag börjar fatta varför sang vampyrer behöver blod... man typ, vittrar bort.
(Väldigt aktuellt bild från tidigare idag.)
Tog en 2o minuter lång promenad tidigare idag, tog en kvarts promenad igår. Imorgon ska jag gå i 25 minuter och på torsdag i 30 minuter och så vidare. På söndag har jag kommit upp i en 45 minuters promenad, och nästa vecka kör jag på en timme långa. Även börja småjogga lite, i den mån jag orkar.
Jag har lyckats hålla en dygnsrytm sedan jag kom hit till ön förra måndagen och somnat runt midnatt och vaknat vid lunchtid. Äter mycket bröd och försöker få i mig ett riktigt mål mat varje dag. Dricker juice och tar mina piller.
Min andning har äntligen blivit bättre och jag kan ta djupa andetag igen. Den mesta av hostan har försvunnit också, däremot har jag haft en extra jobbig huvudvärk i drygt ett dygn nu. Det verkar inte vara spänningshuvudvärk.
Planerar att ta mig tillbaka till fastlandet omkring den 16:de, men jag lovar inget bestämt. Då har jag förhoppningsvis överlevt min födelsedag och kan sluta oroa mig för den där (självuppfyllande) profetian sedan sju år tillbaka... och så kanske jag även har bra vanor och ett lite bättre mående att ta med mig till Uppsala. Men vi ska inte hoppas för mycket.
Nu ska jag moffa Toffifee och släcka törsten med lite bubbelvatten. Jag låtsas att det går bra så kanske det gör det.
Tog fyra järntabletter i ett desperat försök att kontrollera min blodbrist. Seriöst, jag måste ha den sämsta blodtillförseln ever! Kroppsdelar som domnar bort hela tiden, ständigt kalla fötter, händer och näsa, för lågt blodtryck, får ofta blodtrycksfall och är typ kritvit året om. jag börjar fatta varför sang vampyrer behöver blod... man typ, vittrar bort.
Sunday, 3 April 2011
Forget how to breathe
"A sound in the night
draws my attention and fear
a coldness in my spine
I shiver, cause it's everywhere
(and I forget to breathe
the scars will never leave)
Starring clueless and shocked
into the grey brick wall
I feel so far away
hope I won't feel the fall
(and I forget to breathe
something inside me will never leave)
Shattered glass inside my soul
breathing more smoke than air
I tried to understand the agony
not bring even more despair
(and I forget how to breathe
cause this pain will never leave)"
Saturday, 2 April 2011
Helgdvala (igen...)
Sitter och lyssnar på musik, skriver och spelar World of Warcraft istället för att göra nytta.
Somnade vid tre-tiden inatt och ändå lyckades jag vakna pigg och utvilad vid lunchtid idag. Jag fattar ingenting.
Insåg att mitt förra inlägg nog såg ut som ett aprilskämt. Det var det inte.
Plan för dagen/helgen:
- fixa koksaltlösning och försöka rädda min piercing
- gräva fram ett måttband och mäta mig lite
- göra den där rehabiliteringsplanen
- få min mage att sluta knorra
- fundera ut om jag behöver gå till en läkare/vårdcentral på grund av mina andningsbesvär (och tigga Citodon?)
- bestämma mig för om jag ska höja dosen på mina antidepp och i så fall hur mycket
That's enough of a plan. Kommer säkert bara att genomföra hälften ändå, så lika bra att inte fylla på med mer skit.
Somnade vid tre-tiden inatt och ändå lyckades jag vakna pigg och utvilad vid lunchtid idag. Jag fattar ingenting.
Insåg att mitt förra inlägg nog såg ut som ett aprilskämt. Det var det inte.
Plan för dagen/helgen:
- fixa koksaltlösning och försöka rädda min piercing
- gräva fram ett måttband och mäta mig lite
- göra den där rehabiliteringsplanen
- få min mage att sluta knorra
- fundera ut om jag behöver gå till en läkare/vårdcentral på grund av mina andningsbesvär (och tigga Citodon?)
- bestämma mig för om jag ska höja dosen på mina antidepp och i så fall hur mycket
That's enough of a plan. Kommer säkert bara att genomföra hälften ändå, så lika bra att inte fylla på med mer skit.
To get through
"Lips touching wet filters
I try not to shiver
waste too much time
in cold and in madness I quiver
Don't need any sympathy
either way, I'll stay up all night
music loud enough to get through
and keep away from the light
I wanted it both
to vanish and increase
Stronger at night, but in the
day it's more of a disease
Emotional delusion of darkness
both wisdom and a curse, it's clear
trying to make the best out of it
cause I can't make it disappear
As I slip into apathy
a grasp of eternity in one breath
I realize what I have to do
to keep myself from insanity and death"
Bit för bit inser jag nog, och återigen måste jag vända samhället ryggen i denna fråga och försöka att fullständigt skita i all idioti folk slänger ur sig. Ibland önskar jag att åtminstone nånting var så kallat "normalt" med mig. Detta var alldeles för många trasiga månader sedan sist, närmare ett år sedan. Inte konstigt att jag blir sjuk. Med andra ord måste jag börja jaga donator på allvar... kul liv. And I'm just begging it to end. Pathetic.
Kollade på nån usel ny vampyrfilm som slutar i att jag är arg på samhället och filmindustrin igen. Vilket också är patetiskt, jag är fullt medveten, påminnelse inte nödvändig. Men ändå, den hade ett sånt fint koncept och fiffiga specialeffekter, bra skådisar och allt... och så bara förstör de det. Det river väl liksom i själen när människor gör filmer om dessa "hemska, själlösa, demoniska varelser" och det är alltid människorna som "vinner", och att kunna vistas i solljus utan att typ lida är tydligen en djävla bedrift. Jag inser att jag hatar vampyrfilmer som genre då jag inte någonsin kan identifiera mig mer med människorna på rullen än deras motståndare. Och för att Hollywood fucking aldrig kan ge vampyrer den rättvisa vi förtjänar.
Och jag skiter i vad ni säger om att vampyrer inte är verkliga. Jag är trött på att hela tiden acceptera eran verklighet då ni inte kan acceptera min. Det är inte svårare än så. Det är ett koncept, ett tillstånd och inte mer overkligt än något annat "syndrom", men tyvärr har inte mänskligheten hunnit ifatt riktigt än. Jag döljer inga andra "sidor" av mig och jag förstår inte varför jag borde dölja denna. Sen att jag sätter för mycket etiketter på mig, det är jag redan väl medveten om!
I try not to shiver
waste too much time
in cold and in madness I quiver
Don't need any sympathy
either way, I'll stay up all night
music loud enough to get through
and keep away from the light
I wanted it both
to vanish and increase
Stronger at night, but in the
day it's more of a disease
Emotional delusion of darkness
both wisdom and a curse, it's clear
trying to make the best out of it
cause I can't make it disappear
As I slip into apathy
a grasp of eternity in one breath
I realize what I have to do
to keep myself from insanity and death"
Bit för bit inser jag nog, och återigen måste jag vända samhället ryggen i denna fråga och försöka att fullständigt skita i all idioti folk slänger ur sig. Ibland önskar jag att åtminstone nånting var så kallat "normalt" med mig. Detta var alldeles för många trasiga månader sedan sist, närmare ett år sedan. Inte konstigt att jag blir sjuk. Med andra ord måste jag börja jaga donator på allvar... kul liv. And I'm just begging it to end. Pathetic.
Kollade på nån usel ny vampyrfilm som slutar i att jag är arg på samhället och filmindustrin igen. Vilket också är patetiskt, jag är fullt medveten, påminnelse inte nödvändig. Men ändå, den hade ett sånt fint koncept och fiffiga specialeffekter, bra skådisar och allt... och så bara förstör de det. Det river väl liksom i själen när människor gör filmer om dessa "hemska, själlösa, demoniska varelser" och det är alltid människorna som "vinner", och att kunna vistas i solljus utan att typ lida är tydligen en djävla bedrift. Jag inser att jag hatar vampyrfilmer som genre då jag inte någonsin kan identifiera mig mer med människorna på rullen än deras motståndare. Och för att Hollywood fucking aldrig kan ge vampyrer den rättvisa vi förtjänar.
Och jag skiter i vad ni säger om att vampyrer inte är verkliga. Jag är trött på att hela tiden acceptera eran verklighet då ni inte kan acceptera min. Det är inte svårare än så. Det är ett koncept, ett tillstånd och inte mer overkligt än något annat "syndrom", men tyvärr har inte mänskligheten hunnit ifatt riktigt än. Jag döljer inga andra "sidor" av mig och jag förstår inte varför jag borde dölja denna. Sen att jag sätter för mycket etiketter på mig, det är jag redan väl medveten om!
Friday, 1 April 2011
Rehabilitering?
Sätter mig vid tangenterna och börjar skriva trots att jag inte har någon aning om om vad.
Jag är fortfarande svag i kroppen, men febern är sedan några dagar över (köpte faktiskt en termometer i måndags och mätte min temperatur, men tror det blev fel nånstans då den visade på 35 grader.) Men min hals är fortfarande krasslig, hostar rätt mycket, har konstant behov av att hosta, snorar betydligt mer än "normalt" och kan fortfarande inte ta djupa andetag. Men har planer på att ta mig ut på en kortare promenad nån gång i början på nästa vecka, ifall jag orkar.
Köpte solkräm för solallergiker också. Fan, den bästa solkrämen jag provat! Och det är ju sugigt om jag ska behöva med det kletet redan i mars... för det gjorde jag ju för snart en vecka sedan, även om det typ nästan är april nu.
Vad meeer har jag å komma med??? Jo, muddringen på arlanda blir ju för fasen värre och värre för varenda gång. De kladdar och kittlar en mer och under längre stunder. Börjar nästan befara att vissa på flygplatsen nog kanske gillar sina jobb lite väl mycket...
Jag har gjort alldeles för lite testouppdateringar! På lördag den andra april är det hela, otroliga, vansinniga ÅTTA månader sedan jag började med könskonträra hormoner! Kan knappt fatta det liksom! Så, öhm, senaste nytt:
- Min röst fortsätter dippa, men jag tror "tyvärr" den börjat stabilisera sig på ett läge nu. Men jag vet inte, den kan nog fortfarande sjunka lite till!
- Jag har blivit fjunigare i ansiktet. Typ mina polisonger, lite på överläppen och rent generellt. Men jag fuskar och färgar polisongerna med ögonbrynsfärg. Hehe, jag vill fan ha polisonger, men inte jättestora eller så, men lite 1800-talsinspirerat fast ännu mindre. Asså bara lite grand. Och jag tror det är lite typ "asså jag vet att jag typ inte passar i skägg eller ens vill ha värsta helskägget, men jag vill ha iaf lite så att jag ser att det händer nåt".
- Ibland tror jag nästan att jag anar ett adamsäpple. Men det är nog en inbillning, eller bara väldigt, väldigt lite.
- Min hud är typ grövre... eller i alla fall på vissa ställen.
- Nu var det nog nåt mer jag tänkte nämna men som jag nu glömt bort, tyvärr... ja ja, jag lägger väl till det sen om jag kommer på det eller nåt.
Okej, från en sak till en annan. Min Odium Clothing-order har kommit såg jag på mejlen idag (igår) och började undra hur länge de typ har mitt paket där och vad som händer med det om jag inte kommer och hämtar det i tid? För jag råkar nämligen fylla år om ganska så väldigt exakt två veckor, och jag råkar också ha en profetia som typ kan råka bli självuppfyllande i värsta möjliga fall, vilket betyder typ att jag behöver "vak" tills dess att datumet för profetian går ur, och det råkar vara samma datum som min födelsedag. För att sluta sluddra om komma till klarspråk: jag ska INTE vara lös på gatorna fram tills jag fyllt 22 om 2 veckor, annars finns det risk att jag gör något dumt. Med andra ord, jag bör stanna med familjen tills efter det. Men var lugna, gott folk som läser detta, det kommer säkert festtillfällen snart efter den dagen som vi kan fira "att jag överlevde" även i Uppsala!
Okej, det får räcka för nu. Tänkte leka med måttbandet och se om jag blir glad/ledsen över vad det har att säga om mina mått senare, typ i helgen. Sen ska jag även krafsa ihop en 2 veckors habiliteringsplan som jag eventuellt lär dela med mig av. Så mer uppdateringar kommer senare... ha det så länge!
Jag är fortfarande svag i kroppen, men febern är sedan några dagar över (köpte faktiskt en termometer i måndags och mätte min temperatur, men tror det blev fel nånstans då den visade på 35 grader.) Men min hals är fortfarande krasslig, hostar rätt mycket, har konstant behov av att hosta, snorar betydligt mer än "normalt" och kan fortfarande inte ta djupa andetag. Men har planer på att ta mig ut på en kortare promenad nån gång i början på nästa vecka, ifall jag orkar.
Köpte solkräm för solallergiker också. Fan, den bästa solkrämen jag provat! Och det är ju sugigt om jag ska behöva med det kletet redan i mars... för det gjorde jag ju för snart en vecka sedan, även om det typ nästan är april nu.
Vad meeer har jag å komma med??? Jo, muddringen på arlanda blir ju för fasen värre och värre för varenda gång. De kladdar och kittlar en mer och under längre stunder. Börjar nästan befara att vissa på flygplatsen nog kanske gillar sina jobb lite väl mycket...
Jag har gjort alldeles för lite testouppdateringar! På lördag den andra april är det hela, otroliga, vansinniga ÅTTA månader sedan jag började med könskonträra hormoner! Kan knappt fatta det liksom! Så, öhm, senaste nytt:
- Min röst fortsätter dippa, men jag tror "tyvärr" den börjat stabilisera sig på ett läge nu. Men jag vet inte, den kan nog fortfarande sjunka lite till!
- Jag har blivit fjunigare i ansiktet. Typ mina polisonger, lite på överläppen och rent generellt. Men jag fuskar och färgar polisongerna med ögonbrynsfärg. Hehe, jag vill fan ha polisonger, men inte jättestora eller så, men lite 1800-talsinspirerat fast ännu mindre. Asså bara lite grand. Och jag tror det är lite typ "asså jag vet att jag typ inte passar i skägg eller ens vill ha värsta helskägget, men jag vill ha iaf lite så att jag ser att det händer nåt".
- Ibland tror jag nästan att jag anar ett adamsäpple. Men det är nog en inbillning, eller bara väldigt, väldigt lite.
- Min hud är typ grövre... eller i alla fall på vissa ställen.
- Nu var det nog nåt mer jag tänkte nämna men som jag nu glömt bort, tyvärr... ja ja, jag lägger väl till det sen om jag kommer på det eller nåt.
Okej, från en sak till en annan. Min Odium Clothing-order har kommit såg jag på mejlen idag (igår) och började undra hur länge de typ har mitt paket där och vad som händer med det om jag inte kommer och hämtar det i tid? För jag råkar nämligen fylla år om ganska så väldigt exakt två veckor, och jag råkar också ha en profetia som typ kan råka bli självuppfyllande i värsta möjliga fall, vilket betyder typ att jag behöver "vak" tills dess att datumet för profetian går ur, och det råkar vara samma datum som min födelsedag. För att sluta sluddra om komma till klarspråk: jag ska INTE vara lös på gatorna fram tills jag fyllt 22 om 2 veckor, annars finns det risk att jag gör något dumt. Med andra ord, jag bör stanna med familjen tills efter det. Men var lugna, gott folk som läser detta, det kommer säkert festtillfällen snart efter den dagen som vi kan fira "att jag överlevde" även i Uppsala!
Okej, det får räcka för nu. Tänkte leka med måttbandet och se om jag blir glad/ledsen över vad det har att säga om mina mått senare, typ i helgen. Sen ska jag även krafsa ihop en 2 veckors habiliteringsplan som jag eventuellt lär dela med mig av. Så mer uppdateringar kommer senare... ha det så länge!
Subscribe to:
Posts (Atom)