Var ju som tidigare nämnt en sväng upp till Visby i dagarna och shoppade, och köpte även en svensk dokumentär på Filmboden. Den är så ny som från förra året och heter "Sluten avdelning" och det är en dokumentärfilmare som varit på en sådan psykavdelning nånstans i Stockholm. Den är uppdelad i två delar och man får i de båda delarna följa några patienter där som gått med på att bli filmade och berätta om sina liv och om varför de är där och så. Den första delen var inspelad på en avdelning för bipolära och den gav en ganska ljus bild av psykiatrin, patienterna var nöjda med den vården de fick och de gav tips till andra som mår dåligt och så. Den andra delen visade en mörkare sida, om flyktingar som kommit till Sverige och som rasat ihop efter vad för trauma de lämnat bakom sig därifrån de kom. Jag tycker det var en bra dokumentär för den visade inte bara hur bra/dålig psykiatrin är, utan liksom ger "insider info" på ett mer verkligt sätt. Det är ju liksom så! Kände igen mig från 123:an i Ulleråker i Uppsala också. Kände tyvärr inte igen någon i filmen dock, haha.
Sen köpte jag en ljudbok på Filmboden också, "Box 21" heter den. Minns inte författarens namn dock. Har inte börjat lyssna än heller, men den verkar lovande, så får väl komma med den recensionen senare då. Kan ju lyssna på den, typ nu annars! Ska fixa mer té först bara...
Sunday, 27 February 2011
Ett kall på hjälp obesvarat
"Mörkret har förlett mig hit
ett steg i taget, bit för bit
kan inte stanna till och le
och bara blint fortsätta att ge
Alla minnena jag förvarade
alla rop på hjälp som förblev obesvarade
jag minns förut att vindar vände
och känslor var bara något jag kände
Tiden läker inga sår
jag minns allt som vore det igår
och mörker blir inte längre ljus åter
och det är ingen som nånsin förlåter
Allt kaoset beblandas
det finns ingen mening med andas
ett kall på hjälp obesvarat
ett liv i smärta oavklarat
Avgrunder allt djupare jag når
endast tystnaden och tomheten består
och allt jag inte orkar, kan eller förmår
jag tiger, förblöder och de säger att de förstår"
ett steg i taget, bit för bit
kan inte stanna till och le
och bara blint fortsätta att ge
Alla minnena jag förvarade
alla rop på hjälp som förblev obesvarade
jag minns förut att vindar vände
och känslor var bara något jag kände
Tiden läker inga sår
jag minns allt som vore det igår
och mörker blir inte längre ljus åter
och det är ingen som nånsin förlåter
Allt kaoset beblandas
det finns ingen mening med andas
ett kall på hjälp obesvarat
ett liv i smärta oavklarat
Avgrunder allt djupare jag når
endast tystnaden och tomheten består
och allt jag inte orkar, kan eller förmår
jag tiger, förblöder och de säger att de förstår"
Ranting
Jag har fått en dille på att blogga, hoppas det håller i sig.
Precis fixat té åt mig och radat upp nattmedicinerna i en liten rad framför mig.
Jag sitter i köket för omväxlings skull med laptopen i knät.
Har varit ute och rökt dagens två cigg. Jag håller verkligen nere ciggkonsumtionen just nu, röker bara trå cigg varje kväll. Delvis för att katterna ogillar röklukten, delvis för att slippa familjens frågor. Varför de nu skulle fråga nåt vet jag inte. Men det är väl bra att röka mindre. Men förut hade jag som anledning att sluta röka att mitt luktsinne blev svagare, nu tycker jag bara att det är bra. Tror mitt luktsinne nästan är "normaldåligt" numera. Var inne på Solkristallen i Visby och shoppade i fredags (det känns som söndag, men vet det borde vara lördag) och när jag sniffade på rökelser därinne så räckte det inte med att bara sniffa på förpackningarna.
Min ångest har inte blivit bättre, men genom att ta det lugnt och inte stressa mig som förut när jag gick till skolan (jag ska tillbaks dit nån dag, jag lovar! Saknar er som fan!)... så har jag sluppit dygnet-runt-ångest i varje fall.
Nu har mitt té svalnat ner till drickbar temperatur så jag sväljer mina nattpiller i ett par klunkar. Tar en hel Lergigan inatt för jag satt uppe hela natten förut efter att ha tagit en halv som förut. Det är läskigt hur snabbt kroppen vänjer sig vid en dos - och dåliga sömnvanor. Men mina matvanor är rätt bra i alla fall numera, jag käkar knäckebröd med varm choklad till frukost och käkar ett ordentligt mål mat om dagen minst (det pappa lagat till middag eller en halv färdigpizza de dagar han inte orkar göra mat).
Har lyssnat mycket på Within Temptation de senaste dagarna, mest låtarna "Final destination", "Faster", "It's the fear" och "Pale". Har repeterat Faster i lurarna hela dagen i stort sett, fast jag klev ju inte upp förrän halv fem, visserligen... hm.
Jag måste lära mig hur man får energi på mornarna och hur man blir av med den på kvällarna. Det är därför jag vänder på dygnet hela tiden. Det är så otroligt svårt att vakna och komma upp och nästan lika svårt att somna och komma i säng på kvällen. Det spelar ingen roll vad jag försöker med, jag måste även känna att jag är "klar" med dagen innan jag kan slita mig från vad jag än håller på med, annars håller tankarna på och maler tills jag brukar somna av ren utmattning cirka fyra-fem timmar senare. Men om jag däremot känner mig "klar" med dagen så tar det bara några minuter innan jag somnar. Så det är den mest effektiva och mest svårbeskrivna metoden, men det går ju aldrig att veta hur lång tid det kommer att ta, kan ta hela natten och då är det ju rätt värdelöst.
Och sen att komma upp då? Det är ju motivationen som tryter. Vill man inte leva så vill man heller inte kliva upp ur sängen. Varma, mysiga sängen, lugnande sömn och förhoppningsvis rätt trevliga drömmar också. Utanför väntar krav på att man ska va social, äta, vara vaken, och fungera. Och egentligen så orkar man inte ens klä på sig och fixa en kopp té. Brukar växla mellan att antingen försöka att bara tänka positivt (funkar aldrig) eller bara nollställa mig. Det var någon skötare på avdelningen som hade ett väldigt bra begrepp för det, "radikal omställning" eller nåt sånt. Äsch, kommer inte på det exakta.
Gjorde ett Blogthings-test igen:
Precis fixat té åt mig och radat upp nattmedicinerna i en liten rad framför mig.
Jag sitter i köket för omväxlings skull med laptopen i knät.
Har varit ute och rökt dagens två cigg. Jag håller verkligen nere ciggkonsumtionen just nu, röker bara trå cigg varje kväll. Delvis för att katterna ogillar röklukten, delvis för att slippa familjens frågor. Varför de nu skulle fråga nåt vet jag inte. Men det är väl bra att röka mindre. Men förut hade jag som anledning att sluta röka att mitt luktsinne blev svagare, nu tycker jag bara att det är bra. Tror mitt luktsinne nästan är "normaldåligt" numera. Var inne på Solkristallen i Visby och shoppade i fredags (det känns som söndag, men vet det borde vara lördag) och när jag sniffade på rökelser därinne så räckte det inte med att bara sniffa på förpackningarna.
Min ångest har inte blivit bättre, men genom att ta det lugnt och inte stressa mig som förut när jag gick till skolan (jag ska tillbaks dit nån dag, jag lovar! Saknar er som fan!)... så har jag sluppit dygnet-runt-ångest i varje fall.
Nu har mitt té svalnat ner till drickbar temperatur så jag sväljer mina nattpiller i ett par klunkar. Tar en hel Lergigan inatt för jag satt uppe hela natten förut efter att ha tagit en halv som förut. Det är läskigt hur snabbt kroppen vänjer sig vid en dos - och dåliga sömnvanor. Men mina matvanor är rätt bra i alla fall numera, jag käkar knäckebröd med varm choklad till frukost och käkar ett ordentligt mål mat om dagen minst (det pappa lagat till middag eller en halv färdigpizza de dagar han inte orkar göra mat).
Har lyssnat mycket på Within Temptation de senaste dagarna, mest låtarna "Final destination", "Faster", "It's the fear" och "Pale". Har repeterat Faster i lurarna hela dagen i stort sett, fast jag klev ju inte upp förrän halv fem, visserligen... hm.
Jag måste lära mig hur man får energi på mornarna och hur man blir av med den på kvällarna. Det är därför jag vänder på dygnet hela tiden. Det är så otroligt svårt att vakna och komma upp och nästan lika svårt att somna och komma i säng på kvällen. Det spelar ingen roll vad jag försöker med, jag måste även känna att jag är "klar" med dagen innan jag kan slita mig från vad jag än håller på med, annars håller tankarna på och maler tills jag brukar somna av ren utmattning cirka fyra-fem timmar senare. Men om jag däremot känner mig "klar" med dagen så tar det bara några minuter innan jag somnar. Så det är den mest effektiva och mest svårbeskrivna metoden, men det går ju aldrig att veta hur lång tid det kommer att ta, kan ta hela natten och då är det ju rätt värdelöst.
Och sen att komma upp då? Det är ju motivationen som tryter. Vill man inte leva så vill man heller inte kliva upp ur sängen. Varma, mysiga sängen, lugnande sömn och förhoppningsvis rätt trevliga drömmar också. Utanför väntar krav på att man ska va social, äta, vara vaken, och fungera. Och egentligen så orkar man inte ens klä på sig och fixa en kopp té. Brukar växla mellan att antingen försöka att bara tänka positivt (funkar aldrig) eller bara nollställa mig. Det var någon skötare på avdelningen som hade ett väldigt bra begrepp för det, "radikal omställning" eller nåt sånt. Äsch, kommer inte på det exakta.
Gjorde ett Blogthings-test igen:
You Are Nonfiction |
 You are mentally sharp and clear-minded. Facts matter to you, and you remember them well. You are curious about the world, and many subjects interest you. You have a real thirst for knowledge. You are willing to listen to any point of view, as long as it's backed up with facts and logic. You have nothing against fiction, but you definitely feel like the real world is interesting enough as is! |
Friday, 25 February 2011
The we of me
"Are we infections in each others mind
are we siblings or just of another kind
Are we one are we two
am I me am I you
You're alive in my world and in my heart
we will be like this until death do us apart
you're my enemy you're my friend
a person who's non-existence I can't pretend
Are we trapped are we free
is this as horrible as can be
who's depending on who
no one to blame there's really nothing we can do
So tired of being stuck like this
I've tried to kill you but every time I miss
but it's like a virus and it's eating us inside
someday it won't be so easy to hide
In those moments of desperation we cannot see
there's no way to live no way for us to be
we're lost inside, deranged and tangled
and we keep on fighting until we end up mangled"
are we siblings or just of another kind
Are we one are we two
am I me am I you
You're alive in my world and in my heart
we will be like this until death do us apart
you're my enemy you're my friend
a person who's non-existence I can't pretend
Are we trapped are we free
is this as horrible as can be
who's depending on who
no one to blame there's really nothing we can do
So tired of being stuck like this
I've tried to kill you but every time I miss
but it's like a virus and it's eating us inside
someday it won't be so easy to hide
In those moments of desperation we cannot see
there's no way to live no way for us to be
we're lost inside, deranged and tangled
and we keep on fighting until we end up mangled"
Wednesday, 23 February 2011
Utagerande
Nätterna är ångestfyllda och dagarna sovs till hälften bort, till hälften är jag ett kolli. Lyssnar på Marillion och försöker få tankarna att skingra sig. Tankar på allt från att jag vill ut och röka till hur vardagen kommer att bli så fort jag åker tillbaka till fastlandet och ångestlägenheten i Kåbo igen. Eller lägenheten som så är inte ångest, men jag fyller alla rum jag går in i med ångestmoln och de ligger kvar där och unknar om inte andra bor och är där för att ta bort de molnen. Jag tror det är lite så, som att vi alla lämnar avtryck på de platser vi har varit och om någon annans energi tagit plats i ett rum som nästan bara jag annars vistas i så försvinner en del av min egen dåliga energi som fyllts i rummet när endast jag varit där. Ångestenergi som tynger och ger känslan av att väggarna krymper i takt med att syret minskas och ger rum för ännu mera ångest. Så det spelar med andra ord ingen roll om det är ett rum i en korridor i Kåbo, en lägenhet på Västra Järnvägsgatan, ett rum i det enda hem jag nånsin haft i villan Gransäter utanför Alunda eller en vrå i trygga villan utanför Stånga på ön Gotland. Det är min energi och det är det som är problemet, det jag aldrig kan fly ifrån men ändå ständigt envisas med att försöka. Det enda jag egentligen vill fly ifrån: mig själv.
Och jag visste ju att jag inte var bättre när jag skrevs ut från psyket, borde kanske ha pushat mer för att få stanna. Stanna tills när, stanna hur länge då? Hade de säkert frågat och gormat åt mig att jag kan väl för i helvete inte tro att jag kan bo där på avdelningen. Men vad skulle jag säga då? Nej jag vill inte bo på avdelningen, jag vill egentligen inte bo någonstans och det är ju däri mitt sabla problem ligger, att jag inte vill bo, inte leva, någon djävla stans alls. Men är ju ni för dumma för att inse. Hela mitt liv har jag blivit missförstådd och hela tiden har jag behövt hävda mina åsikter, förklara mina känslor, hävda vem jag är och hävda min rätt. Och återigen blir vad jag säger, tänker och uttrycker förminskat, tillintetgjort och ni ger upp utan att ens försökt förstå er på mig. Jag vet hur det här samhället fungerar, hur vårdsystemet ser ut och att man måste va djävligt frisk för att orka va sjuk men om man inte är det då? Om jag ärligt står här och säger att jag orkar inte kämpa för att överleva? Kan ni bara lämna mig här då, ge mig bevis på att jag har rätt, ni kan inte hjälpa mig och den här världen är en usel plats att leva och bo i, jag förlorar ingenting på att ta livet av mig. För det är vad ni säger, indirekt, om ni skriver ut mig utan att jag blivit ett uns bättre, utan att ha ens försökt att hjälpa mig bli bättre. Jag lägger mig i era händer och låtsas lita på er för hur kan jag? och ni släpper mig likt ohyra för ni vet inte hur ni ska förhålla er till mig. Tack som fan. Tack som fan för den hjälpen. Jag har slutat be om hjälp. Jag ber endast om förvaring, för jag har slutat bry mig. Jag bryr mig inte om livet eller vad som händer om man slutar äta och sover bort all tid. Det kan ändå inte bli sämre, det har för länge sedan passerat den gränsen. Men inte ens förvaring kan jag få. Om jag åker hem till lägenheten och förväntas klara av att ta hand om mig själv (som jag ju egentligen aldrig varit kapabel till) och fullständigt kollapsar, för det är ingen som kommer med mat till mig, ingen som drar upp mig ur sängen på morgonen eller kommer och kör ner piller i halsen på mig. Och så förväntas jag bara fixa allt det där helt fucking självmant? Jag vill nästan bara skratta åt det.
Och så rinner den ilskan av mig. För nu i alla fall. Mina nya hörlurar fyller min själ med Marillions underbara musik och för ovanlighetens skull spelar jag spellistan på shuffle. Jag tror jag kan den listan tillräckligt bra och Marillions låtar tillräckligt bra för inte bli ofrivilligt överraskad med "fel" låt. Jag hatar nämligen shuffle just för att jag vill veta vilken låt som kommer efter, eller vill kunna se det på något sätt i alla fall. Jag har bara tre Black Devil cigaretter kvar och jag vet inte vart på Gotland man kan köpa fler sådana. Djävla öhelvete, man vet ju inte vart någonstans eller någonting finns.
Fick ett ryck och skrev lite på min påbörjade självbiografi tidigare ikväll, skrev två sidor till. Men det går lite träligt, har bara fått ihop en tio sidor än så länge. Tanken är väl att delvis bara skriva på och så får det bli som det blir, delvis en kanske 20-30 kapitel på några sidor vardera, en inledning och nån sammanfattning kanske. Den är på engelska och jag döpte den till "Beginning to End" i någon slags dubbel bemärkelse. Jag tänkte jag skulle skriva den från slutet till början också, eftersom man alltid kommer ihåg det som hände senast bäst, medan de lite äldre minnena är mer vaga, och dessutom tråkigare att skriva om. Hey, jag har en plan i alla fall! Framsteg.
Och jag visste ju att jag inte var bättre när jag skrevs ut från psyket, borde kanske ha pushat mer för att få stanna. Stanna tills när, stanna hur länge då? Hade de säkert frågat och gormat åt mig att jag kan väl för i helvete inte tro att jag kan bo där på avdelningen. Men vad skulle jag säga då? Nej jag vill inte bo på avdelningen, jag vill egentligen inte bo någonstans och det är ju däri mitt sabla problem ligger, att jag inte vill bo, inte leva, någon djävla stans alls. Men är ju ni för dumma för att inse. Hela mitt liv har jag blivit missförstådd och hela tiden har jag behövt hävda mina åsikter, förklara mina känslor, hävda vem jag är och hävda min rätt. Och återigen blir vad jag säger, tänker och uttrycker förminskat, tillintetgjort och ni ger upp utan att ens försökt förstå er på mig. Jag vet hur det här samhället fungerar, hur vårdsystemet ser ut och att man måste va djävligt frisk för att orka va sjuk men om man inte är det då? Om jag ärligt står här och säger att jag orkar inte kämpa för att överleva? Kan ni bara lämna mig här då, ge mig bevis på att jag har rätt, ni kan inte hjälpa mig och den här världen är en usel plats att leva och bo i, jag förlorar ingenting på att ta livet av mig. För det är vad ni säger, indirekt, om ni skriver ut mig utan att jag blivit ett uns bättre, utan att ha ens försökt att hjälpa mig bli bättre. Jag lägger mig i era händer och låtsas lita på er för hur kan jag? och ni släpper mig likt ohyra för ni vet inte hur ni ska förhålla er till mig. Tack som fan. Tack som fan för den hjälpen. Jag har slutat be om hjälp. Jag ber endast om förvaring, för jag har slutat bry mig. Jag bryr mig inte om livet eller vad som händer om man slutar äta och sover bort all tid. Det kan ändå inte bli sämre, det har för länge sedan passerat den gränsen. Men inte ens förvaring kan jag få. Om jag åker hem till lägenheten och förväntas klara av att ta hand om mig själv (som jag ju egentligen aldrig varit kapabel till) och fullständigt kollapsar, för det är ingen som kommer med mat till mig, ingen som drar upp mig ur sängen på morgonen eller kommer och kör ner piller i halsen på mig. Och så förväntas jag bara fixa allt det där helt fucking självmant? Jag vill nästan bara skratta åt det.
Och så rinner den ilskan av mig. För nu i alla fall. Mina nya hörlurar fyller min själ med Marillions underbara musik och för ovanlighetens skull spelar jag spellistan på shuffle. Jag tror jag kan den listan tillräckligt bra och Marillions låtar tillräckligt bra för inte bli ofrivilligt överraskad med "fel" låt. Jag hatar nämligen shuffle just för att jag vill veta vilken låt som kommer efter, eller vill kunna se det på något sätt i alla fall. Jag har bara tre Black Devil cigaretter kvar och jag vet inte vart på Gotland man kan köpa fler sådana. Djävla öhelvete, man vet ju inte vart någonstans eller någonting finns.
Fick ett ryck och skrev lite på min påbörjade självbiografi tidigare ikväll, skrev två sidor till. Men det går lite träligt, har bara fått ihop en tio sidor än så länge. Tanken är väl att delvis bara skriva på och så får det bli som det blir, delvis en kanske 20-30 kapitel på några sidor vardera, en inledning och nån sammanfattning kanske. Den är på engelska och jag döpte den till "Beginning to End" i någon slags dubbel bemärkelse. Jag tänkte jag skulle skriva den från slutet till början också, eftersom man alltid kommer ihåg det som hände senast bäst, medan de lite äldre minnena är mer vaga, och dessutom tråkigare att skriva om. Hey, jag har en plan i alla fall! Framsteg.
Monday, 21 February 2011
Ett steg framåt
Jag har ångest som inte vill gå över... irriterande som fan. Nå ja.
Har blivit utskriven från psyk nu i alla fall. Blev inlagd fredag 28 januari och blev utskriven fredag den 18 februari. Så tre veckor med andra ord då. Jag tog inte med mig datorn dit för jag visste att den skulle ge mig ännu mer ångest bara. Därav uppehållet i skrivandet.
För närvarande befinner jag mig i mitt lilla rum i familjens hus på Gotland. Det känns ovant att skriva för det var så längesen sist och mina naglar har blivit så långa igen. Min puls slår fortfarande över 100 slag i minuten och jag är oförmögen att slappna av. Min mage gör små volter hela tiden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska stilla mitt röksug eller inte. Vill inte lukta rök för katterna men vill inte ha sån här ångest heller. Jag har krafsat bort den näst sista siffran i mitt personnummer på mitt armband från psyk, men inte tagit av det än. På något sätt betryggar det fortfarande, och en del av mig vill tillbaka dit igen. Jag vet inte hur mycket bättre jag blev av vistelsen där, men jag kan känna att jag blivit stabilare i alla fall. Jag kan sova på nätterna igen tack vare två Circadin och en halv Lergigan varje kväll, och jag får en massa kosttillskott och grejs då jag tydligen har en massa brister efter de veckorna då jag levde på enbart sprit och Coca Cola i stort sett.
Men den här jagande tomheten jag känner inom mig suger livskraften ur mig. Om det nu fanns någon livskraft att suga ut till att börja med. Jag tänker inte hela tiden på självmord, men någon del i mig vill hela tiden dö. Det är mycket som redan har dött, och utan livsgnista är det inte mycket som får upp mig på mornarna... eller dagarna över huvud taget. Men en del av mig vill väl ändå försöka, för jag har ingen energi eller egentlig plan på att ta livet av mig. Allt känns typ hopplöst men jag vet att om jag lyckas hålla mig levande i några år till så kommer det med största sannolikhet att vända där nån gång. Och det händer ju saker, det gör det ju.
Var på möte med utredare i torsdags tror jag, eller om det var onsdag... whatever. Och jag sa som det var att jag tagit hormonpreparat "utanför systemet" i lite mer än 6 månader nu och jag ljög inte om hur jag mådde heller. Nu är det ju ingen vits längre och jag tror jag vinner på att vara ärlig i längden. Han sa att utredningen inte skulle gå långsammare för att jag självmedicinerar men inte heller fortare, att det var dumt för att inga läkare kunde hålla koll på ens värden då och en massa annat självklart dravel som att min röst inte kunde bli ljusare igen (no shit) och att det var därför de ville vänta med att ge mig hormoner. Men det var ju därför jag INTE ville vänta! Nå ja, han är faktiskt rätt trevlig och snäll i övrigt så jag ska nog sluta gnälla nu, för sedan sa han att han skulle skicka remiss till gynekolog för undersökning (mer obligatoriskt dravel man måste gå med på för att det bara är så, men åtminstone ett steg framåt!) Efter det mötet så kommer gynekologen att skicka remiss till endokrinolog som (förhoppningsvis) kommer föreskriva lagliga hormoner till mig! Härligt att det händer något liksom!
Men det får nog bli allt för nu, kommer garanterat att skriva mer sen, när jag orkat plocka fram datorsladden och känner mig lite mindre nervig och ångestfylld kanske.
Har blivit utskriven från psyk nu i alla fall. Blev inlagd fredag 28 januari och blev utskriven fredag den 18 februari. Så tre veckor med andra ord då. Jag tog inte med mig datorn dit för jag visste att den skulle ge mig ännu mer ångest bara. Därav uppehållet i skrivandet.
För närvarande befinner jag mig i mitt lilla rum i familjens hus på Gotland. Det känns ovant att skriva för det var så längesen sist och mina naglar har blivit så långa igen. Min puls slår fortfarande över 100 slag i minuten och jag är oförmögen att slappna av. Min mage gör små volter hela tiden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska stilla mitt röksug eller inte. Vill inte lukta rök för katterna men vill inte ha sån här ångest heller. Jag har krafsat bort den näst sista siffran i mitt personnummer på mitt armband från psyk, men inte tagit av det än. På något sätt betryggar det fortfarande, och en del av mig vill tillbaka dit igen. Jag vet inte hur mycket bättre jag blev av vistelsen där, men jag kan känna att jag blivit stabilare i alla fall. Jag kan sova på nätterna igen tack vare två Circadin och en halv Lergigan varje kväll, och jag får en massa kosttillskott och grejs då jag tydligen har en massa brister efter de veckorna då jag levde på enbart sprit och Coca Cola i stort sett.
Men den här jagande tomheten jag känner inom mig suger livskraften ur mig. Om det nu fanns någon livskraft att suga ut till att börja med. Jag tänker inte hela tiden på självmord, men någon del i mig vill hela tiden dö. Det är mycket som redan har dött, och utan livsgnista är det inte mycket som får upp mig på mornarna... eller dagarna över huvud taget. Men en del av mig vill väl ändå försöka, för jag har ingen energi eller egentlig plan på att ta livet av mig. Allt känns typ hopplöst men jag vet att om jag lyckas hålla mig levande i några år till så kommer det med största sannolikhet att vända där nån gång. Och det händer ju saker, det gör det ju.
Var på möte med utredare i torsdags tror jag, eller om det var onsdag... whatever. Och jag sa som det var att jag tagit hormonpreparat "utanför systemet" i lite mer än 6 månader nu och jag ljög inte om hur jag mådde heller. Nu är det ju ingen vits längre och jag tror jag vinner på att vara ärlig i längden. Han sa att utredningen inte skulle gå långsammare för att jag självmedicinerar men inte heller fortare, att det var dumt för att inga läkare kunde hålla koll på ens värden då och en massa annat självklart dravel som att min röst inte kunde bli ljusare igen (no shit) och att det var därför de ville vänta med att ge mig hormoner. Men det var ju därför jag INTE ville vänta! Nå ja, han är faktiskt rätt trevlig och snäll i övrigt så jag ska nog sluta gnälla nu, för sedan sa han att han skulle skicka remiss till gynekolog för undersökning (mer obligatoriskt dravel man måste gå med på för att det bara är så, men åtminstone ett steg framåt!) Efter det mötet så kommer gynekologen att skicka remiss till endokrinolog som (förhoppningsvis) kommer föreskriva lagliga hormoner till mig! Härligt att det händer något liksom!
Men det får nog bli allt för nu, kommer garanterat att skriva mer sen, när jag orkat plocka fram datorsladden och känner mig lite mindre nervig och ångestfylld kanske.
Subscribe to:
Posts (Atom)