Sluta pilla

23:54
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Har så mycket ångest att det är fullkomligt vansinnigt inom mig. Det liksom kryper i hela kroppen, jag kan inte fokusera på någonting, inte ens i några sekunder. Hade läkarsamtal över telefon i onsdags, varpå hon frågade hur jag mådde med tanke på medicinbytet och sådär. Jag sa att jag mådde skit och att min ångest blivit MYCKET värre sedan nedtrappningen av Sertralin. Jag sa att jag behövde ta tre, ibland fyra Sobril för att känna av någon effekt, och den försvinner så snabbt, den funkar ju knappt alls. Jaha, jaha, sa hon om det typ, och sa att jag har blivit kallad till en läkartid i juni. Jahopp. Fan vad man älskar psyk. Får bara hoppas att de åtminstone har en städskrubb eller nåt ledigt på akutpsyk när jag fallit klart. Det är en fråga om när, inte om.

Jag är rastlös, det spritter i kroppen och jag känner mig fullkomligt rotlös. Men blev så trött av att åka till Ica Maxi och handla käk så uppenbarligen så är det ingen bra grej att "göra nåt" heller. Kolla på film klarar jag inte av, inte heller spela något datorspel eller skriva på någon novell. Flackar mellan fyra olika internetsidor, Spotify och ljudboken. Går ut och röker en gång i timmen men blir uttråkad och pallar inte röka klart hela ciggen. Jag sväljer ner ytterligare en Sobril med fulcola och spiller ut lite i all hets. Kan inte fokusera. Får skriva detta i etapper.

04:38
Försökte kolla på Girl, interrupted. Det blev två rökpauser och en mackpaus. Sen typ snedtände jag på en Sobril, blev alldeles skakig och illamående. Kände att jag behövde prata av mig och i just den stunden bestämde sig älsklingen för att stänga av datorn och krypa ner i sängen med mig. Jag berättade hur jag kände och varför det är så svårt att få psyk att fatta, om hur korrupt samhället är och om hur ointresserad jag är av att leva i det. Vi delade upplevelser och höll om varandra. Jag är glad för den stunden, precis när jag behövde den. Och jag tror faktiskt, att i mina självmordstankar, i denna, djupaste av depressioner, så räddar han mig från att faktiskt försöka ta mitt liv. Men jag vet inte. Vågar inte tro, inte fullkomligt lita på honom. Och han vet det, jag skriver inget "skvaller" här som inte han redan vet. ALDRIG att nåt jävla internet ska bli det första att få veta någonting om mig. Hur litet och dumt eller stort och tungt någonting är.

Min ångest äter upp mig. River mig i supersmala strimlor, om och om igen. Tills det inte är något kvar av mig, tills depressionen, ångesten, paranoian och overklighetskänslorna tagit över helt. Tills jag inte vill någonting annat mer än att dö. Då har mörkret vunnit över mig, då är jag fastlåst, fastetsad i ingentinget och trasigheten. Då är jag fri. Se så korrupt jag redan är? Jag talar i termer om att den ultimata botten av fullkomlig dödslängtan är lika med frihet. Det är nära nu.


Förr och nu

"Vindar från förr
blandas med kyssar från nu
och ständigt
slits jag itu

En pappersbit
med förlorade tankar
en påminnelse
om ett hjärta som bankar

Jag minns lukten
från ditt hår
de säger att trots allt
så är det ju vår

Tiden tycks stå
alldeles, blick stilla
för många oläkta sår
man inte kan sluta pilla

Ett lågtryck på väg
ett ständigt obehag
kraften som sinar
med varenda andetag

Jag vill nog inte leva
trots allt jag vill hinna
vill sluta känna
och bara försvinna"