Watching everything fall apart

River mig i bitar. Sliter mig itu. Varje andetag jag andas river som sylvassa knivsegg i min själ. River, sliter mig i stycken. Bit för bit. Andetag för andetag.

Och jag kan inte sova när jag blöder ihjäl. Med loppor i lakanen, när jag svettas och kvävs i värmen utan syre. När det river som sylvassa knivsegg i min själ.

Skuggorna förföljer mig. Skuggorna från då, framtiden och nuet. Mest är det nuet. Jag lever i nuet. Försöker att inte älta det som var. Det som var det var, inget mer med det. Och det som kommer att ske vet vi inget om så det är lika bra att sluta låtsas. Men lever man i nuet så står man stilla. Det fanns ingen gårdag, jag låter inte mina erfarenheter hindra mig. Men det finns heller ingen morgondag. Vad gör det för skillnad om jag dricker mig apfull en helg om jag ändå inte vill vakna dagen efter? Skit samma om jag röker tre paket cigg på en kväll, vad spelar det för roll om jag sover bort en hel dag eller helt plötsligt beslutar mig för att sluta äta? Jag lever för idag. Bara idag. Tiden är icke-existerande.

Klyftan växer sig större mellan oss. Jag vågar inget säga, inte till någon, allra minst mig själv. Vill inte att det ska va så, vill bara att allt ska bli bra. Men samtidigt så kommer den där krypande, ilande känslan fram igen. Vad vill jag nu? Har viljan övergett mig, och kvar står endast instinkter och behov? Kylan som letar sig in, tränger sig in, äter av mig. Men jag behöver dig, det gör jag. Men det får inte bara vara det, det får det bara inte. Du vet vad jag menar. Förlorar jag igen eller var jag aldrig ens med i loppet?

But the surface isn't hard to break. Just one tear and my whole world falls apart again. So don't cry, don't even think of it. It's like I'm made of glass, or as if I were a soap-bubble, so easy to break. So damn easy the surface cracks open over and over again... How many times can you patch up a soap-bubble and still be able to go on?

And no matter what I do (I don't have any tricks) I can't seem to get even a moment of rest. Not a single second. It's all repeating like a broken record, over and over until it's just the dust of it left. Burned so hard you can't even recognize it.

But what do I feel right now? Or am I still even capable of feeling or have I grinded out every ounce of that too? What is really left to feel... right in this moment..? I can't think of any human feeling with a name that would even resemble to this. This... I cannot grab it, nor control it. Cause I don't even know what it is. But I don't think I want to either... too damn painful, I'm sure.