Hon fyllde hela avdelningen med sina ångestskrik. Överfallsalarmet ringde i våra skärrade huvuden. Jag gick först närmare, ville veta vad som stod på. När hon sedan lugnade sig lite första gången, så sjönk jag ihop på golvet.
M kom ut från sitt rum och frågade något som jag inte hörde. Hon upprepade frågan: får jag slå mig ner? Jag svarade lättad: absolut! Hon satte sig bredvid mig och tog min hand och lutade sig mot mig. Jag höll hårt i hennes hand och vilade lätt mitt huvud mot hennes. Vi satt så länge, alldeles stilla. Mina ögon sved, hjärtslagen skenade, jag andades häftigt och jag lät bara tårarna rinna. Satt så stilla att jag till slut inte kände min kropp. Förutom hjärtslagen, andningen och mina ögon som sved.
Det känns som att en bit av min själ ryckts loss och skadats igen. Flisor och skärvor, är det allt som är kvar av mig? Det blir becksvart. Så jäkla becksvart. Förlorad i ett mörker helt utan ljus. Inte ens en gnista. Har allt mitt hopp som någonsin funnits dött ut nu? Vill jag ens ut i världen något mer...?
Till sist beslutade vi oss för att gå och sätta oss i soffan istället. På nyheterna på teven pratade de om mord, stölder av pengar skänkta för att hjälpa ett land i kris, mer mord, massgravar och mer trasighet. Jag bläddrade lite i en skvallerblaska och fann bara ännu mer trasighet.
Jag gick ut och rökte och sms:ade älskade, det är inte komplett radioskugga just då, så jag lyckas förklara läget. Jag såg min spegelbild i det mörka fönstret, och allt jag såg var ett bottenlöst mörker, hopplöshet, förtvivlan och uppgivenhet. Är det allt som är kvar? Vad hände med kämpen?
Don't give me any medications, cause no pills in this world
can save me from myself...
No comments:
Post a Comment