Dagarna på slutenpsyk

Det är snart midsommar. Och här sitter jag, inlagd på psyket. Så djävla instabil och nere, jag ser bara mörker. Men jag vill bort härifrån. Bort från världen, trasigheten och instängdheten. Bort från apatin och bort från kaoset. Jag är så apatisk nu. Jag ser allting i mörka, dimmiga gråskalor. Det ligger en tjock dimma över världen som gör allt grumligt. Jag ser inte klart, min röst är svag och jag sluddrar mer än vanligt.

Jag vet inte vad jag känner, om jag ens känner någonting. En ekande tomhet inom mig, som ett stort sugande svart hål som all energi och allt annat bara försvinner in i. En vrede som inte når upp till ytan. Ett rop på hjälp som inte når ut. Jag är handfallen inför mitt mående, och jag irriterar mig på personalen som ser ner på mig. Jag känner det, i deras ögon, hållning, och i deras sätt och hur de tilltalar en. Det är inte bara mig. Jag tror de ser ner på en som patient för att man på nåt sätt skulle vara av mindre värde, mer misslyckad och hopplös. Särskilt om man inte är här för första gången, dessutom.

Jag fantiserar om att rymma. Få upp ett fönster och klättra över husväggarna. Det är otroligt rymningssäkert det här stället, så jag tänker inte ens försöka. Men ändå... fantasierna... Annat jag fantiserar om är självmord, och misslyckade självmordsförsök. Blod överallt. Panik och ramaskri. De tog ifrån mig min kniv så jag får hitta på andra sätt att skada mig på. Kanske kan man bita av en artär...?

De har sjabblat till mina mediciner igen. Har rage'at lite om det med morsan via telefon. De ger mig för mycket, fel saker och vid fel tillfällen på dygnet och låser tillgången till mediciner. Helt fucked up, med andra ord. Min mage rage'ar på järntabletterna. Tror inte min kropp kan ta upp det järnet alls faktiskt. Och om så är fallet så vill jag inte ta dem heller.

Min ångest är fortfarande riktigt hemsk. Och jag vill dö ungefär 10 gånger om dagen. Så depressionen är den samma. Tänkte höra med läkaren (när jag nu får läkartid, vill säga) om hur det funkar med ECT, och om man kan få prova. Vissa säger att det bara är humbug, att det skadar mer än det hjälper. Andra säger att det hjälpt dem jättemycket. Och ja, det används för att "bota" depression, men det är väl ungefär allt jag vet också.

Jag hatar att ringa härifrån förresten. Det är i princip radioskugga. Det är ett av mina nya favoritord för övrigt. "Radioskugga". Det betyder att det inte finns någon tillgång till nåt mobilnätverk där man är, ifall ni inte visste det. Så begreppet "dålig mottagning" har faktiskt ett eget ord. Fast är det radioskugga så är det bokstavligen ingen mottagning what so ever. Men ändå.

~*~

"Beyond the tiredness and pain
is a soul that lives again and again
I wonder will it ever end
and will the scars ever mend?"