Mörkrets våld

"My name is chaos now
And I am ruled by nothing
My place is where I choose
With only patience left to lose
My age is never again
I have no time for grieving
My purpose is their fate
There'll be no hiding"
- Pretentious, Moi?



Mörkret vältrar över mig. Depressionens tyngd får mig att svikta, att inte orka andas. Jag räknar sekunder i smärta, sekunder i en tidsrymd så långt, långt bort. Regnet som smattrar mot våt asfalt, fuktar filtret på cigaretten och rensar luften. River händerna genom rosenbuskar, känner inte längre doften av starkt ljuslila syrenblomster. Rör mig fram genom gränspsykotiska gator. Har jag sett dem förut? Den mjuka asfalten, molnen ligger tungt på himlen. Jag andas lugnt men hjärtat skenar. Våldsamt, så väldigt våldsamt.

Kramar min lilla orm som slingrar mjukt och försiktigt, som bokstavligen lindar sig runt mitt lillfinger. Betraktar hans eldfärgade fjäll som jag stryker lätt med fingret, pussar honom mjukt och försiktigt. Hans uttrycksfulla ögon vittnar om nyfikenhet, förvåning och äventyr blandat med lugn.

Väntar på fallet, slaget mot den hårda marken, bort från ovissheten, overklighetskänslorna och väntan. Jag står i kö på att falla, i kö på att falla samman. Jag väntar på att förvilla mig i evigt mörker när den sista glöden i det som en gång brunnit har slocknat. Då endast ruiner återstår. The last of me that lingers.

Dagarna fylls med den djupaste och mörkaste av depressioner, ångest, impulshandlingar, vanföreställningar, gränspsykotiska tillstånd, nattsömn förstörd av mardrömmar, mat förstörd av aptit, kreativitet förstörd av trasigt självförtroende.

Efter tre Sobril och nu först känner jag nåt pyttelitet. Tog en till. Först då slog effekten till ordentligt. Nu sova, innan jag hag råkar däcka över tangentbordet.