Det går inte att röka bort ångesten, efter sju cigg i rad ger jag upp. Försöker kolla på film men blir distraherad av mina tankar. Mönsterna som förstår, ångesten som förstör. Jag känner hur sömnmedicinerna kickar in, långsamt men närvarande. Och ångesten tycks hela tiden öka, hotar om mardrömmar inatt, stretar emot medicinernas kemiska trötthet. Gör mig svag och ångestfylld på samma gång.
Är hemma i väntan på plats på 123:an. Mobila teamet ska komma på besök en gång om dagen och titta till mig tills dess. Om det är nåt så kan jag alltid ringa, säger de. Well that's gonna happen... not.
Jag har i alla fall kommit på vad jag ska säga när de frågar mig (återigen) om varför jag mår som jag gör... det har inte med vad jag har upplevt och inte att göra, det har ingenting med vad som hänt mig och inte inte hänt mig. Det fanns där från början, allra första börja. Jag började inte må dåligt på grund av någonting speciellt. Jag har alltid sett på världen genom mörka glas, cause I'm born insane.
Men självfallet har vissa upplevelser fått mig att må ännu sämre, det förnekar jag inte. Men det är ändå viss skillnad liksom.
No comments:
Post a Comment