Jag som tyckte att gårdagen gick dåligt, tycker nog dagens historia knäcker gårdagens kaosångest med sådan massivitet att det är nära på svårt att få perspektiv. Jag slängde iväg en snabb status-update på Facebook men känner att jag behöver få ur mig det på ett bättre sätt. Kan redan nu varna för ett milslångt inlägg i snarlik novellform. 1799 ord för att vara exakt.
Bakgrundshistoria: Någon dag förra veckan märker jag att det blir översvämning i badrummet när jag duschar och det stiger över tröskeln väldigt fort. Jag få panik och försöker desperat torka upp det vattnet som runnit över till hallen och köket med en handduk. Någon timme senare är klockan halv tre på natten och det ringer på dörren. Utanför står en rörmokare som säger att grannen nedanför mig har en läcka i taket och att han vill kolla ifall det kommer ifrån min lägenhet. Han fixar stoppet i duschen och vattnet rinner undan. Här någonstans kommer första chocken över mig, för jag uppfattar inte riktigt vad han säger, nånting om Akademiförvaltningen och ringa hyresvärden och är det verkligen jag som bor här? Jag ger vaga svar och nickar mest tyst. Senare den morgonen ringer jag morsan och yrar panikartat, vet inte vad i helvete jag ska ta mig till. Hon lugnar ner mig, säger att det blir nog bra ska du se.
På måndagmorgonen ringer det på dörren igen. Denna gång är det en man från Akademiförvaltningen. Han har med sig en väska med mätutrustning och säger att han måste mäta fuktigheten där vattnet varit i min lägenhet. Graden av panik är nu ännu värre än förut. Jag var dessutom ledsen och upprörd över att jag precis missat bussen till Wiks luciafirande med klassen. Det är sådana stunder jag värderar högt när jag mår så dåligt att jag hela tiden måste påminna mig om allt det som jag tycker är bra med livet för att inte kollapsa. Jag vaknar till ur min panik och mannen från Akademiförvaltningen vill ha mitt nummer och säger att han måste återkomma redan nästa dag för att göra mer utförliga mätningar. Jag säger okej, du får komma mellan åtta och halv nio då.
Morgonen därpå (idag) ringer morsan och väcker mig vid sju som vanligt, och jag masar mig upp vid halv åtta då hon ringt två gånger till. Jag hinner nätt och jämnt slänga på mig kläderna och knyta upp cyberloxen innan det plingar på dörren. Jag känner is i magen då jag undrar vem som kommer först. Öppnar dörren och till min lättnad står min boendestödjare där utanför. Hon kliver in och jag förklarar situationen, att han från igår skulle komma idag igen och hon frågar om jag vill att hon ska gå. Jag får lätt panik och säger att nej, jag vill att du ska stanna och ber henne göra lite thé åt mig medan jag letar efter mina skolgrejer och packar ner datorn. Några minuter senare ringer det på dörren igen, och boendestöd öppnar dörren för mannen som var här igår, och två, eller om det var tre till snubbar med en massa olika manicker hängande över deras axlar. De börjar fixa med sina instrument och grejor, och först lyssnar jag knivskarpt på allt de säger, sen blir det jobbigt och jag går undan, håller krampaktigt i thékoppen. Den bränner mina fingrar och jag smuttar försiktigt samtidigt som jag skakar lätt. Men jag är nyfiken så jag försöker bli social igen, står darrande vid dörrhålet mellan rummet och kökhallen fortfarande krampaktigt fastklamrad vid thékoppen och jag känner mig lite som ett barn som lyssnar på de vuxnas konversation om allvarliga saker.
De pratar om att de måste agera fort innan det börjar mögla i golvet, de måste riva hela hall/köksgolvet och bygga om och sätta in fläktar och grejer. Jag hör min boendestödjare prata med dem, vad är det de menar? Vad är det de säger? Undrar om jag kan bo i lägenheten ändå, under en sådan renovering. De säger att det går inte, jag måste bo någon annanstans. Jag börjar kallsvettas och måste sätta mig ner. Kan inte släppa thékoppen. Boendestöd försöker lugna mig men jag ser bara mina knän och jag försöker prata men darrar så mycket på rösten att halva orden försvinner. Så kommer de tillbaka, de kommer tillbaka och jag undrar vad tusan det är om nu. De säger de måste riva hela lägenheten, bygga om hela golvet i hela lägenheten, hela lägenheten och jag måste utrymma stället direkt. Jag glömmer bort att andas och jag känner hur paniken fullständigt skenar i mig. Jag försöker resonera med mannen från Akademiförvaltningen, jag säger det går inte, hur fan ska det gå, det tog tre veckor att få in allt i lägenheten och min familj bor på Gotland och du vill ha ut mig och allt jag äger här inne på ingen tid alls? Jag får ett par dagar.
Det här händer inte, det här händer inte, upprepar jag som i ett mantra samtidigt som jag sitter på golvet och vaggar. Min röst är så svag att jag knappt känner igen den som min egen, mitt hjärta klappar skenande fort. Boendestöd ringer till min mor och förklarar situationen, sedan räcker hon över telefonen till mig. Mor min förklarar att hon ska leta efter ett förvaringsutrymme av nåt slag och hyra en lastbil och komma över med båten från Gotland för att hjälpa mig plocka ihop allting i min lägenhet. När dimman lättat en aning kommer jag på att jag har vänner jag nog skulle kunna sova hos, det borde inte vara något problem. Jag kommer på att det är nog också bäst att åka till skolan, så med darrande iskalla fingrar försöker jag packa det sista i väskan och få ordning på mig själv. Mina ben bär mig knappt och jag snubblar och tappar balansen åtskilliga gånger. Boendestöd verkar orolig för mig, men jag säger att det sista jag vill just nu är att sitta och vagga i något hörn av ångest i lägenheten hela dagen, mycket bättre om jag kommer ut.
Det är otroligt tungt hela vägen till skolan och jag smäller på med musik på högsta volymen i hopp om att det ska trolla bort alla jobbiga känslor på något vis, samtidigt som jag kedjeröker tills jag mår illa. Men musiken är den bästa medicinen jag känner till, och då har jag provat en del. Jag har matte första halvan av dagen men jag hatar att ramla in för sent i klassrummet och dessutom så hade jag glömt matteboken kvar, i allt kaoset. Och jag vet ju hur mycket läraren ogillar att man är sen och inte har studiemedlen med sig, så jag finner ett lämpligt grupprum och pluggar engelska istället. Några minuter eller så senare kommer min förra mattelärare in och börjar skälla ut mig på noter om att han inte tycker jag anstränger mig det minsta. Jag kände en liten gnista livslust genom mörkerdimman av självmordstankarna så jag sa att "jag anstränger mig faktiskt visst, men det är tråkigt att du inte märker det, åt det kan jag inget göra". Jag är kall och saklig, argumenterar inte, bara försöker förklara, lugnt och sansat. Men det rinner ur händerna på mig som allt annat och när läraren gång på gång säger att han tycker att jag inte anstränger mig ett skit och uppenbarligen vägrar försöka förstå mig och dessutom förvirrar mig genom sin vanliga otydlighet och när jag ber honom förklara så väser han bara ännu mer på mig. Det är fel dag, det är helt fel dag och jag ryter så högt jag kan med en röst som inte riktigt bär att "skriv av mig från kursen, ta bort mig från matten! Jag ger upp, du har övertygat mig, jag ska inte räkna någon mer matte!" Han lämnar förvirrad och säger att han inte förstår. Jag undrar varför man lämnar en diskussion om man inte förstår, vad tillför det? Fast jag förstår ju varför om han inte orkar med mig också.
På eftermiddagen har morsan fixat en lokal för mina grejer och en lastbil. Jag ringer flera gånger under dagen med skenande panik och inser att jag totalt glömt bort att jag skulle träffa kuratorn på Vuxenhabiliteringen klockan 15.00 idag. Det mötet som jag väntat i tre månader på tack vare Sveriges fina sjukvårdssystem. Flänger iväg i brådska och kommer först fem minuter för sent. Väntar osaligt i ett väntrum i fem minuter, går till receptionen och frågar sen vart jag ska gå och det visar sig att det var andra våningen. Kliver in i hissen men när jag kliver ut ur den ser jag bara en kall källarkorridor framför mig. Undrar vad i helvete, går in i hissen och försöker igen. Hamnar sedan på rätt våning i alla fall. Jag är nu en kvar för sen och några barn stirrar på mig i väntrummet, så jag sätter mig i en fåtölj utanför istället. Jag väntar länge, och slumrar till. Känner att jag vill ge upp. Jag tänker stanna här tills någon börjar undra och väcker mig, eller om jag så somnar och blir kvar till nästa morgon, skulle inte bry mig. Men så till slut så kommer hon och det visar ha blivit ett missförstånd, hon trodde det skulle vara klockan två och jag trodde hon ditchade mig för att jag var sen. Men hon har fortfarande tid att ta emot mig, så jag listar upp alla problem jag kan komma på i stort sett. Hon säger hon ska höra av sig till mig redan imorgon och frågar om jag kan lova henne att inte skada mig i fortsättningen. Jag svarar att nej, det kan jag inte för det vore så onödigt eftersom jag garanterat skulle bryta mot det. Då frågar hon om jag kan lova henne att inte ta livet av mig, och jag svarar ja.
Det var min tisdag, det. Tror inte jag känt såhär förut, eller någonsin mått såhär dåligt. Och jag som skulle plugga. Det får inte plats någonstans. Jag har kaos ut i fingertopparna, jag kan inte andas utan att det gör ont och måste verkligen anstränga mig på fullkomlig heltid för att inte falla över. Men det går bra nu, det värsta kaoset har lagt sig. Nu är jag sådär trött så jag inte kan sova igen. Imorgon ska jag orka packa som en sate, komma ihåg alla viktiga saker och ha engelskaredovisning i skolan. Jag får ingen sömn inatt, eller knappt någon sömn och så ska jag stressa som fan imorgon. Om jag på något sätt lyckats skapa energi ur absolut ingenting fram tills på torsdag så kommer jag vilja vara i skolan då, och jag vill inte heller missa avslutningen på fredag. Men huga, en dag i sänder. En timme i sänder, ett andetag i sänder. Det ska nog gå till slut.
No comments:
Post a Comment