Faller

Jag vet inte vad, men jag känner för att skriva. Kanske om jag bara skriver på så kommer orden till mig. Kanske inte, men jag tror det är värt ett försök. (Och när jag har skrivit klart det så vet jag att det var en bra idé)

Jag har vänt på dygnet igen. Jag tror inte det är riktigt normalt att sova i 18 timmar. Fan vad jag måste ha slitit ut mig själv i måndags. Var till skolan och hade skitont i huvudet genom hela dagen, ytterligare en sådan där "huvudvärk i hela kroppen-dag" men det gick att uthärda i alla fall. Lyssnade på bokredovisningar hela dagen och det var väl lite kul att lyssna på, i alla fall vissa och så. Blev fett inspirerad att läsa en klasskompis bok faktiskt, men jag minns inte vad den hette. Kan ju visserligen fråga senare. "Flydde" från skolan med ångest efter skoldagens slut dock, kände att läraren nog var lite sur på mig på grund av ett missförstånd och jag kände att jag inte klarade upp den fighten just då. Hade funderat på att dra redan efter lunch, men lunchen piggade upp mig så jag bestämde mig uppenbarligen för att stanna dagen ut, av någon anledning.

Drog hem direkt sen efter det, orkade inte stanna någonstans för att köpa mat. Tänkte jag skulle bara varva ner totalt, ta det lugnt och trippa på Citodon. Fick dock anstränga mig för att inte somna och jag mådde dåligt av Citodon och kände mig sliten efter dagen samtidigt som ångesten omfamnade mig med sina ständigt vassa klor. Hade bestämt filmkväll med bästa vännen som skulle dyka upp runt kl. 18.00. Det gjorde hon också och jag var fortfarande lite väck när hon ringde på dörren. Men att sitta och snacka om vad vi gjort sedan sist och en del annat, kolla på lite olika internetsidor och se på "A Young Poisoner's Handbook" fick mig på andra tankar och livet kändes genast lite bättre. Vi slocknade runt 0.30-1.00-tiden, tror min iPhone visade "0.59" ganska så precis innan jag somnade. Drömde så jäkla intensivt om mörka källargångar i stuk med klassiska skräckfilmer med en konstant känsla av att jag blev jagad, men jag minns bara subtilt och får inget grepp om vad det egentligen var eller vad det hela handlade om. Vaknade förvirrad och chockad minst tre-fyra gånger under natten men reagerade knappt på ringsignalen när mamma ringde vid kvart över sju för att väcka mig.

Så det kanske inte är så konstigt att det inte funkade idag. Men jag vet inte ens riktigt varför en helt vanlig måndag kan slita sönder mig så fruktansvärt att jag måste sova i 18 timmar för att känna mig någorlunda levande igen. Och min huvudvärk har för mycket makt över mig. Visst, bara lite småmolande i bakgrunden kan jag ta, det märker jag knappt ens av. Det är de där jättekraftiga jag-ska-ha-ihjäl-dig-smärtorna som mer än gärna kunde få försvinna. Men vad inbillar jag mig, det där kommer jag ju få leva med åtminstone tills den dagen då jag fått ordning på allt det andra. Depressionen, ångesten, fobierna, överkänsligheten, övertänkandet, boendesituationen, boendestödet och LSS-tjafset, sömnsvårigheterna, matsvårigheterna, självdestruktiviteten... allt det där. Bra att jag har pengar i alla fall, jag menar, det är ju alltid något!

Ibland känner jag att det här med att plugga och speciellt på heltid egentligen inte riktigt var en särskilt bra idé. Men vad fan skulle jag annars göra då? Jag är fan inte kapabel till att börja jobba då jag får ont i magen bara jag tänker på det. Och jag måste ju göra nånting... Men när jag knappt orkar ta mig upp ur sängen (boendestöd får slita upp mig i stort sett varenda vardagsmorgon, men inte alltid det funkar ändå) och jag har bara ångest och ont och gud vet vad, det sliter mig i stycken - både att jag vill och att jag inte kan, och att folk inte ser - men om folk såg så skulle de börja tycka synd om mig och det vill jag inte heller. Så fucking moment 22 där också.
Men jag tar mig verkligen vatten över huvudet, jag kämpar bortom mina krafter och när sparlågan tar slut så faller jag ihop. Och jag faller ihop i skolan, på stan, i lägenheten eller till och med innan skolan. Hela tiden tippar jag över, jag har ingen som helst energi.
Försöker istället skapa energi från ingenting. Och jag vet att jag somnar om jag inte äter, men jag blir inte pigg bara för att jag äter, det håller mig enbart vid liv. Så konstgjord energi är det enda som jag vet fungerar, men knappt ens det. Jag klarar i stort sett ingenting utöver skolan. Då och då måste jag ju tvinga mig till orka handla mat till exempel, har man bara pasta och ris och inga som helst färskvaror eller frysvaror eller någonting att dricka utöver det äckliga kranvattnet så kan det ju vara en god idé att dra ut och handla lite. Kan tyckas som en enkel uppgift för en ung och stark kille som jag, men se där bedrar skenet. För det första har man helt enkelt inte tid eller något val att vara så trött att ögonen går i kors, att man skulle kunna somna stående. Lik förbannat är jag ju det. Men handla det måste jag ju. Så handlar knappt tio saker, samma som alltid, gör det så enkelt för sig som möjligt, tar den kortaste kassan, har allting förberett, packar i två kassar.
Försöker hålla mig vaken med musik, sjunger med lite för att inte falla ihop. Går flera meter med ögonen slutna utan att jag ens lägger märke till det förrän jag snubblar till eller går in i någonting. Ryggen värker under väskans tyngd, huvudet värker under tankarnas tyngd, tror magen värker efter hunger och fötterna värker för att jag går fel och har dålig kondition. Jag är svag. Klarar inte av att bära upp min egen kropp. Faller ihop. Måste vila i flera minuter, för att gå på stan i en kvart är för mycket för mig.


Jag säger till boendestöd att hjälp mig, jag faller. Men hur? undrar de. Jag vet inte hur.