Dystopi

Fan vad det här sög då. Jag är stressad som fan över inte bara skolan men även annat. Hur i helvete ska jag planera denna lovvecka så det blir bra? Faktum är att jag nog kommer skita i det här med planering och bara göra vad som än faller mig in för tillfället.

Annars vet jag faktiskt inte vad som hände, jag bara föll ihop. Efter att jag packat inför Gotland (åker på söndag) och efter att jag... just ja. Läste en massa skit på internet och fastnade i tankespiraler. Det blev fruktansvärt starkt och mörkt. Och inte ens blodet kunde få mig att sluta tänka. Fick en impuls att jag skulle ta med mig kaffe, cigg, dagbok och dator upp på taket och sätta mig. Bara för att fly ut. Tar hissen upp till den fjärde och högsta våningen och inser att det känns inte som samma byggnad längre. Ser en låda på väggen som jag antar är en stege och en lucka i taket precis ovanför. Det sticker och pirrar i mig och jag måste böja mig ner för att få tillbaka blodet i huvudet. Rycker upp dörren till lådan och finner mycket riktigt en stege däri. Tar försiktigt tag i den och fäller ut den. Börjar klättra. Redan på första steget känner jag yrseln. Tar ett steg till, och så ytterligare ett. Når luckan i taket och fattar först inte hur jag ska få upp den. Fattar sen. Men den är tung och jag måste upp ytterligare ett steg för att få bättre grepp. Men luckan är fortfarande för tung och jag måste öppna den åt höger av alla jobbiga håll. Jag känner det som att jag har en avgrund under mig, jag litar inte på stegen jag litar inte på mig själv, att JAG håller. Känner hur jag skakar. Fan. Biter mig fundersamt i läppen och försöker tänka klart. Hur gör jag? Jag står här med luckan i högerhanden och den är alldeles för tung samtidigt som jag krampaktigt håller i stegen med vänsterhanden; men jag tror jag skulle orka om jag tog ett steg till samtidigt som jag håller i luckan och trycker den uppåt och bortåt. Nästa tanke slår mig: hur fan kommer ner igen? Minnet om loftet i stallet när jag var liten kommer kraftfullt emot mig och jag smäller igen luckan och klättrar snabbt ner igen. Fan fan fan.

Tar hissen ner alla fyra våningarna igen. Det regnar lätt och nattluften svalkar mig ömt. Nederlaget värker i mig och jag faller nästan ihop på den blöta marken. Men duggregnets svaga knattrande lugnar mig, och jag bestämmer mig för att gå en bit. Vart som helst, hur som helst, bara jag kommer bort. Jag vill fullständigt försvinna, upphöra att existera, låta jorden sluka mig. Jag skakar många meter och kedjeröker ner till stan. Jag har aldrig rymt hemifrån så många gånger förut när jag fortfarande bodde med familjen som nu när jag bor ensam. Jag vill bara bort, bort från min ångestfyllda lägenhet med krympande väggar och ensamma, tomma dysterhet.

Försöker se min egen framtid, och inser att jag inte ens kan se så långt. Hela julen är bara ett stort jävla mörker. Jag kan inte se det. Inte alls. Är det inte det jag vill? Jag vet inte. Men ändå den där lugna tryggheten djupt inom mig. Jag vet inte säkert om jag vill vara död före jul eller ej. Det kittlar och det skrämmer på samma gång. Jag tror jag grät ett ton tårar och rökte tio cigaretter på trettio minuter och med fyra värdelösa skärsår på armarna. Jag kände dem inte ens. Vart är jag på väg? Det är ju inga sanningar, inte ens i närheten, men bara känslan av att det KAN vara så är så... stark. Överväldigande. Jag vet att mina känslor äter mig, i alla fall känns det så. Men när det går såhär långt... vad annat kan jag vänta mig? Det är inte förvånande att jag tror att jag inte kommer klara mig till jul, inte med den inställningen jag har. Jag vill så mycket tills jag inte vill någonting längre. Ambivalens och likgiltighet på samma gång, yin och yang slår ut varandra. Det bara smetar samman och jag kan inte hitta ut.

Ringa någon Suicide hotline snart kanske? Finner efter lite googling ett amerikanskt självmordsforum och finner konstigt nog lite tröst mitt i allt mörker. Men det är väl sant som de säger, att "misery loves company". Och det kan faktiskt hjälpa att ta del av andras mörker, så känner man sig inte så ensam i sitt eget mörker längre. Men det var efter jag läste det här citatet, som ändå var det som fick mig att vakna till. Men ändå så djävla hemskt, och kände mig väl nog extra träffad av just detta exempel även fast det fanns fler exempel på forumet:

"What about jumping? Ask John. He used to be intelligent with an engaging sense of humor. That was before he leaped from a building. Now he's brain-damaged and will always need care. He staggers and has seizures. He lives in a fog. Worst of all, he knows he used to be normal."




Sitter på centralen och försöker att inte tänka på att jag borde dra mig tillbaka till lägenheten igen snart. Innan det blir för kallt och innan datorns batteri dör. Klockan är någonstans mellan halv tio och halv ett på natten.

Det kommer och går lite folk här, och jag måste väl se för lustig ut som de stirrar. Vänjer mig fan aldrig vid det. Och de som tror att jag klär mig annorlunda för att jag vill ha uppmärksamhet: se på mig nu, sittandes här med trassligt hår och runnet smink efter att ha gråtit, samma kläder som jag hade i plugget tidigare under dagen och kängorna är oknutna. Jag söker ingen ögonkontakt, vill bara bort. Jag är annorlunda och uppfattas som freak hur jag än gör, tror du det spelar någon roll hur jag klär mig? Det gör det inte. Då kan jag lika gärna ha på mig det jag vill.

Blargh, hur blev det såhär? Om jag kunde för i helvete bara rycka upp mig nån jäkla gång. Vad har jag att må såhär piss för egentligen? Asså ibland fattar jag inte. Jag bara läser något random på någon sida och så börjar jag spontantänka och de där spontantankarna sprider sig som ett elakt virus och infekterar hela mig. Och så känner jag mig sådär sönderriven och fullkomligt hjälplös igen. Försöker fly från världen när det är mig själv och mina tankar och känslor jag vill fly ifrån. Men kan jag ens det? Ibland, i väldigt korta stunder, om jag har tur.

Batteriet sinar och jag blir kallare och kallare... funderar på om jag ens orkar gå. Det är nästan lite lockande att stanna här ute i kylan inatt. Men nej, då lär jag ju bara gå sönder ännu mer. Jag ska aldrig tro att jag nått någon botten, jag har gjort det misstaget förut. Och sanningen är ju den att jag är inte ens i närheten av någon botten förrän jag är död. Så kan lika gärna släppa den tanken direkt.



Tog mig hem igen sen i alla fall, batteriet i datorn dog knappt halvvägs från station. Väl inne i lägenheten äter jag baguette med kycklingröra och dricker vaniljcola. Om jag känner mig bättre vet jag inte, det är i alla fall inte värre, och det är tillräckligt just nu. Men nu ska jag gå och sova.