Atarax är ett helvete. Ett mysigt helvete dock, men fortfarande ett helvete. Såhär: jag sover bort hela dagen och halva natten från ungefär halv tio på förmiddagen till halv ett på natten. Vaknar vrålhungrig och pissnödig så gör något åt det men vill inte fortsätta sabotera dygnet så jag tänker att om jag tar ett par Atarax så kan jag nog somna om och fortsätta sova tills det är morgon och en mera vettig tid på dygnet att vara vaken. Jag tar två, känner inte mycket effekt alls en timme och en halv senare så petar i mig en till När jag känner mig lagom go i kroppen ungefär en halvtimme till senare lyckas jag till slut somna. Men dagen därefter kommer jag inte upp, jag har bly i hela kroppen och jag känner mig helt väck. Lyckas såsa mig upp vid fyra-tiden på eftermiddagen men är fortfarande dåsig. Jag känner likadant när jag går och lägger mig vid två-tiden, alltså ett helt djävla dygn efteråt. Efter tre små futtiga Atarax! Och det är alltså de här 10 milligramspillren vi snackar om nu. Det är samma sak med allt annat. Först ingen effekt, sen ingen effekt och sen lite lagom tills det blir bra men det tar verkligen aslång tid för det att försvinna ur systemet. Otroligt irriterande och det är därför inga sömnmediciner fungerar på mig. Tar jag en minidos ens så blir jag dåsig i flera dagar i värsta fall, och dessutom är direkteffekten alldeles för mjäkig. Men jag kanske är lite trött på att ingenting någonsin funkar och jag kanske är trött på att prova nya saker hela tiden också.
Det är jullov och jag mår skit. Jag önskar bara mina järnspöken, inre demoner och trasiga tankar kunde ta och hålla käften för en gångs skull, åtminstone tills efter nyår. Och jag vet att när jag sitter där på hallgolvet med den finaste lilla kattunge spinnande i min famn, med klarblåa ögon och små tassar som lätt kloar med de mjukaste små rörelser att jag har ingen annan - inget annat, att skylla på mitt fördjävliga mående än mig själv. Jag pussar den lille på pannan och önskar den ett bättre liv än jag någonsin fick, men det vet jag att den får.
Och jag blir så ledsen när min mamma, pappa eller syster frågar mig om de inte räcker till, om inte de, och allt de gör för mig och katterna som alltid finns där för att lyfta och trösta, om de inte räcker till. För jag vet aldrig vad jag ska svara, vad jag än säger så kommer det ut fel. För det låter som att jag kräver något av dem, saker som de inte kan ge mig, saker som de inte ska behöva ge mig. De har inget ansvar att se till att jag mår bra, eller för att få mig att må bättre. Och jag hatar att hur jag än gör så drar jag de med mig. När jag säger att jag har ångest, att jag mår dåligt och har ont, trots att allt borde vara så bra.
Close my eyes and fade away...
Så nu försöker jag söva mig själv med lugn musik, varm mjölk och mindre intensiva internetsidor. Klockan är kvart över fem och jag sitter fortfarande uppe. Imorgon är det dagen före julafton och vi ska klä granen, vilket innebär att jag ska för fan sitta upp, vaken och vid liv på förmiddagen, alltså före klockan tolv, helst redan vid tio-elva-tiden. Tvivlar på att det kommer kunna gå, men jag lär ju försöka i alla fall.
No comments:
Post a Comment