Diagnoser och innehållslöst mörker

Veckodagarna fortsätter att riva i mig. Försöker fly verkligheten men blir bara ännu mer påmind om den. Äter samma skräpmat varenda dag, struntar i mat- och sovvanor utan äter när jag blir hungrig och sover när jag blir trött. Sover oroligt och mina drömmar känns starkare än verkligheten. Snacka om lucid dreaming... vaknar förvirrad och kallsvettig och vet oftast inte vart jag är, fast jag är ju bara i min egen säng i lägenheten som jag dessutom inte bäddat på ett halvår. För mig är sömn bara ångest och jag hatar att sova nästan lika mycket som jag hatar att vara vaken. Och jag hatar att äta nästan lika mycket som att svälta. Men det handlar väl ändå bara om att överleva?

Depressionen börjar färga mig ännu mer med sin svärta, min energinivå sjunker ständigt tillsammans med min motivation och saker som jag vanligtvis tycker om att göra känns bara tomt och ihåligt. Innehållslöst. Sitter bara vid datorn och dricker Cola. Vill jag göra det? Nej, men jag vill inte göra något annat heller. Timmarna, minuterna, dagarna smälter ihop och jag vet inte om klockan är kvart över sju på morgonen eller på kvällen.

Jag hatar mina morgnar. Speciellt de morgnar då jag ska upp till skolan. Då ringer morsan och väcker mig vid 7 på morgonen och försöker övertala mig till att kliva upp innan boendestödjaren kommer klockan 8. Ja, ja, säger jag, jag är på väg upp för fan. Eller inte. Somnar om och klockan 8 kommer boendestödjaren och basically drar upp mig och försöker tvinga i mig frukost och pusha mig till att klä på mig och packa mina grejer medan jag spottar och fräser och är allmänt otrevlig. Och varje gång säger hon samma "uppmuntrande" ord om att solen skiner och nu är det bara X antal veckor kvar till nästa lov och annat ångestframkallande. Och varenda gång säger jag att du vet att jag hatar solskenet och du stressar mig bara ännu mer genom att tala om för mig hur många år det är kvar till nästa fördömda lov jag i alla fall inte vill ha för vafan ska jag med ledighet till om jag ändå inte kan få vara ledig från mig själv?

Jag hatar mina morgnar. Det är sant att jag hatar alla morgnar, men jag hatar nog mina mest.

Insåg först nyligen att jag uppenbarligen har borderline, på ett sätt eller annat. För om det står att jag har gränspsykos som diagnos i min journal och det (i alla fall ibland, verkar det som) är samma sak som borderline så borde det ju onekligen vara så. Det var ju flera år sen och i samband med aspergerdiagnosen. Men ofta man får två diagnoser efter en utredning man gjorde samtidigt som man var inlagd på psykakuten i en månad och sen inte får någonting förklarat för sig... Gud vad jag älskar den svenska sjukvården, så jäkla fin! Verkligen! Pizza löser för fan mer bekymmer än den svenska sjukvården!!!

Men det här förklarar ju varför könbytesutredaren tror att jag ska få psykos hela tiden, om hon sitter där med min journal i knät och ser att det står "gränspsykos" i papperna. Men i så fall är hon ju dum i huvudet, för som överläkare borde hon ju veta att man tar reda på fakta innan man uttrycker sig, speciellt om sina patienters diagnoser. För om hon hade tagit reda på fakta så hade hon vetat att gränspsykos är när man är på gränsen till psykos men att man faktiskt väldigt sällan får psykos. Man är liksom mittemellan lite hela tiden, men faller inte över. Det är ju inte en psykossjukdom, borde inte utbildade överläkare ha koll på sånt??? Det är ju rent av förjäkligt om man som patient själv ska ta reda på precis allting och rätta läkarna hela tiden för att de gör fel. Det borde inte va så. Men då vet jag i alla fall vad jag ska säga till henne och informera henne om hennes misstag så kanske hon får en bättre syn på mig. Hoppas kan jag ju göra åtminstone.