Världen inom mig

Störigt när jag sätter upp regler för mig själv om saker jag inte får skriva om på bloggen för att inte trassla till saker och ting ännu mer, och så har jag typ ingenting annat jag vill skriva om... Hoppas bara att saker och ting ska reda ut sig, så mycket kan jag i alla fall säga. Ingenting får någonsin vara enkelt, har jag insett.

För övrigt är jag sjukt trött på folk som missbrukar orden "våldta" och "rape" i vardagssammanhang. Tycker jag hört det ännu mer än annars på senare tid också, mår skitdåligt varenda gång. Okej, det är bara ett ord, jag vet, men det är jobbigt att bara skriva det här i bloggen, eller över huvud taget för den delen. Jag kan inte hjälpa det, jag får nära på magsår av det. Ja, jag är skadad... och ni kan säkert gissa varför jag reagerar så starkt på just det ordet. Det är väl ingen hemlighet som så, men tycker inte om att prata om det. Men ibland kan man ju nämna det, tänkte jag, bryta isen liksom. Herregud det var ju nästan fyra år sen, kanske borde börja få lite distans till det? Tror jag börjar få det, faktiskt. I alla fall lite. Men nog om det.

Idag var det en sån där dag igen. Tur att jag växlar lika snabbt tillbaka från jättedeppat självmordsbenäget vrak som jag växlar till det, i alla fall. Först missade jag bussen till Wik dit vi skulle med klassen på luciafirande, som jag mycket gärna hade velat vara med på. Anledningen var att jag missbedömde hur mycket tid jag behövde för att göra mig klar och i slutänden försökte jag stressa skallen av mig för att hinna klä på mig och packa det nödvändigaste på tio minuter. När det tog snarare tjugo minuter så försökte jag istället hinna ner till St. Erikstorg på tio minuter. När jag inte ens kommit förbi Polishuset och det var fem minuter kvar insåg jag nederlaget, gav upp och gick hem. Boendestödjaren "valde" rätt dag att vara hemma sjuk i alla fall.

Några minuter senare kommer en snubbe från Akademiförvaltningen och ringer på för att mäta fuktskadorna i min lägenhet efter min lilla översvämningsolycka. Han skulle komma igen imorgon för att göra mer utförliga mätningar. Ser fram emot att stressa på morgonen sen med att hinna klart allting samtidigt som boendestöd är där och hjälper/stjälper till samtidigt som snubben från Akademiförvaltningen ska komma och rumstera. Går min stresskänslighet i taket och jag får psykos har jag åtminstone anledning att stanna hemma från plugget... eh, hur många tisdagar har jag missat nu tro?

Jag hade även ett paket borta i Tuna Backar som skulle hämtas ut senast idag. Fick verkligen anstränga mig för att få med mig arslet ut ur lägenheten för det. Tänkte att jag kunde väl handla lite när jag ändå var där. Masade mig iväg vid sex-tiden och gick dit istället för att vänta på bussen en kvart i kylan. Kom så fram till tobaksbutiken som har hand om allas paket och såg till min stora förtvivlan en lapp på dörren där det stod att butiken var stängd hela dagen på grund av personalbyte. Följande reaktion var att jag skrek och sparkade snö, svor och till och med fräste och morrade. Var nära att kasta mig ut i trafiken framför en lastbil. Talade om för mig själv och vem som än befann sig i närheten att jag ständigt blir påmind om hur mycket jag hatar mitt satans djävla skitliv. Jag har ingen som helst aning om vad det var för paket och nu skickas det väl tillbaka varifrån det än kom för det var ju sista dagen för uthämtning idag. Det kanske inte ens var till mig heller för den delen, för det var nämligen adresserat till "Johan Lang" så det var ju inte bara en bokstav för mycket utan faktiskt ett helt annat namn. Men troligtvis var det bara slarv/misstag. Men jag undrar ju lite vad tusan det där kan ha varit.

~*~

"Take everything from the inside and throw it all away" - För jag vet att det är inom mig som världen och mitt liv går sönder hela tiden och är en fullständig katastrof. Inte världen där ute, den är som den alltid har varit. Det är hur jag mår som förstärker allt jag upplever och alla känslor blir för stora, så de får inte plats inom mig. De läcker ut helt enkelt, och då ser man det kaos jag annars alltid enbart håller inom mig. Det är min värld inom mig jag inte klarar av, men jag vet att det kan verka som att det är den yttre världen som jag skyller på. Och det gör jag väl till viss del, för det är mycket som är dåligt i världen. Men det är ju ändå viss gradskillnad, för hade det inte varit det så hade ju alla mått som jag. Så slutsatsen är att jag skapar mitt eget helvete, och det är jag medveten om. Men psykiskt sjukdom är väl ett inre krig, och jag tror det är det jag försöker förstå.

~*~

Efter att den värsta stormen lugnat sig och jag slutat försöka kasta mig framför förbipasserande fordon kommer jag fram till att jag nog gör nog bäst i att försöka lugna ner mig genom att handla en film och lite godis. Inser åter igen varför jag hatar att handla... man hittar ju aldrig det man ska ha!!! Var säkert en kvart jag hasade runt och tittade efter morotsjuicen innan jag fann den, samma med varm-choklad-potionspåsarna. Och Geisha-chokladen. Och cidern. Tur att jag visste vart mjölken var i alla fall. Tog sen bussen till lägenheten igen, den kom ganska fort. Och nämnde jag att min mobil passade på att ladda ur sig på vägen dit dessutom? Så jag fick chansa hur mycket pengar jag hade på kortet och kunde inte lyssna på musik. Min värld hatar mig.

Hm, just det, var på Orange som hade Selma-kväll i lördags. Först visste jag inte ens att det skulle vara, sen så sov jag till halv sju på kvällen den dagen och hann med nöd och näppe vakna till innan jag drog ut. Dricka Jägermeister till frukost, klockan halv nio på kvällen. Finns sämre! Och asmånga som jag känner kom dit i lördags, det var helt sjukt. Drog på efterfest några stycken också och pratade hela natten och hade det allmänt skitbra. Fast halva gänget däckade någon gång på småtimmarna. Allt var awesome, kortfattat. Jag önskar väl bara hela livet kunde vara en fest på Orange med alla jag känner. Men även om höjdpunkterna och topparna är så fullkomligt överdrivet underbara så faller jag ju så hårt när depressionsstunderna och självmordstankarna återkommer. Det är en lång väg att falla från den allra högsta punkten till den allra djupaste. Och just nu är mitt liv en djävla berg-och-dal-bana, fan vad det svänger! Får se hur länge jag orkar ha i cyberloxen också, för trots att de är snygga som fan och löjligt enkla att styla på morgonen så är de ett rent helvete varje gång jag klär om eller när jag ska sova, duscha eller ja vad fan som helst nästan. Lid för konsten, eller hur var det nu igen? Men senast efter dMz på lördag åker de ur!

Well, såhär ser de ut i alla fall: