Jag fräschade upp bloggen lite, eller designade om snarare. Whatever. Sitter inne i mitt ångestfyllda rum i föräldrarnas hus på Gotland, endast datorns sken lyser upp. Mina fötter är kalla men jag svettas om armarna. Varför blir alla rum jag sover i ångestfyllda?
- För att jag förknippar sömn med ångest. Jag vet det, men ändå.
Tre månader på hormonerna idag. Tiden går snabbt och hade jag inte haft larmet på mobilen som påminde mig så hade jag inte kommit ihåg det. Så, en tremånaderssammanfattning? Tja, min röst är mörkare, men jag är fortfarande i målbrottet så det knarrar en hel del ibland. Jag är hårigare generellt och har mer muskler trots att jag inte rört mig ett dyft i stort sett. Tar väl en promenad ner till stan då och då på sin höjd. Nu senast har jag även märkt att min midja är mindre markerad (alltså rakare) än förut. Mina ansiktsfjun har faktiskt börjat bli en aning grövre också, i alla fall de på överläppen. Men det är inget som syns, känner det bara.
Jag får ta och skärpa mig med uppdateringarna, det är ju massa som har hänt! Jag tror min käke har blivit grövre dessutom, för när jag tittar på bilder från i våras och i somras tycker jag mitt ansikte såg mycket smalare ut då än nu, och jag har konstant värk i käkarna utöver den vanliga huvudvärken, så de växer väl. Läste någonstans att ansiktsförändringarna man får av testot är permanenta. Good to know! Jag tror jag passerar bättre numera också, säkert mycket för att min röst är djupare, eller så har dagsformen bara varit bättre eller nåt, men ändå.
Och det var mysigt att fira De dödas dag i WoW.
Jag hatar att jag har blivit mer konservativ (haha, jag konservativ...) men alltså jämfört med hur jag var förut. Förr kunde jag liksom ta på mig vad helst jag kände för om det så var ett nattlinne in public på stan en tisdagsförmiddag eller dunjacka på sommaren om jag var kall, medan jag numera totalt utesluter ganska djävla mycket i kläd- och stilväg av diverse anledningar. Okej, jag ÄR rädd för att bli läst som tjej av folk som inte känner mig, och ja jag hatar verkligen de stunder då jag tycker att jag ser ut som en tjej och då blir det ju ganska så självklart att jag undviker dessa plagg som jag annars bara lär förknippa med ångest och självhat.
Men allvarligt, borde jag inte skärpa mig snart?
Minns att jag när jag var liten (typ 8-10 kanske?) tänkte att jag hellre ville vara kille för att det är lättare att provocera med att vara alternativ då än om man är tjej. Jag säger inte att det ligger någon sanning i det, men varför är jag då så mycket räddare nu för att just verka provocerande än vad jag var då? Mycket för att jag har växt upp och inte är ute efter att provocera längre, men en annan viktig sak i det hela: det har ju alltid varit så jäkla viktigt för mig att vara ärlig, öppen och sann mot mig själv i alla lägen, och detta innebär ju att jag till viss del stänger in mig och inte är lika sann mot mig själv längre. Det är mindre bra! Det är också viktigt just för att detta var en av mina första känslotankar om "jag vill hellre vara kille". Om än tankedelen var mer ytlig så fanns det ju djupare känslor i det.
Uppfann typ just ordet känslotankar förresten. Kände att det behövdes, finns alldeles för mycket känslor som mer liknar tankar och tankar som mer liknar känslor, och sånt känner jag hela tiden så kan lika gärna ge det ett namn. Fast det kanske fanns redan, vad vet jag.
Jag önskar jag kunde uppfinna ett nytt tidrum i en annan ganska närliggande dimension. Där skulle tiden röra sig mycket snabbare så man kunde stanna där i flera dagar men det bara gått några få minuter här, och i den verkligheten skulle jag kunna vila ifrån allt kaos i denna verklighet. Jag behöver en utopi att vila i som kontrast till den dystopi jag annars bara ser framför mig. Varför tänker jag ständigt så svartvitt? Det har jag alltid gjort, alltid växlat mellan ytterligheter och kontraster. Problemet är väl att jag vill ha både det svarta och det vita samtidigt. När det gäller ytliga och enkla saker som hårfärger så är det ju enkelt, men det kanske blir svårare om det leder till destruktivitet och overklighetskänslor och annat jobbigt för att jag känner mig splittrad och sliten itu för att jag inte vet vafan det är jag vill egentligen.
Någon sa att jag kanske kan vara bipolär, men jag tror snarare på borderline. Är väl säkert en del som stämmer in, men behöver jag verkligen mer diagnonsens då?
Ganska så fascinerande hur en tanke skapar en annan och dessa kedjor av tankelänkar kan byggas på hur länge som helst. Det är nog mycket därför mina blogginlägg blir så jobbigt långa (jamen jobbigt kan väl vara ett positivt ord också?) för jag kan inte sluta bygga på med fler och fler tankar hela tiden. Därför jag inte kan sova heller för jag tänker aldrig färdigt, det byggs hela tiden på med nya tankar. Och jag tror att någonstans här snart, i nattens djupaste vitmörka hörn dit spiralerna lett mig omvandlas tankarna från ord till bilder och bilderna blir till drömmar. Och känslorna från dagen och den tidiga natten som ursprungligen bildade dessa tankespiraler färgar så klart också drömmarna. Dessa drömmar blir då väldigt livliga, ångestfyllda, röriga, kaotiska, psykedeliska, euforiska, fantastiska och farliga. Jag vaknar oftast flera gånger dessa nätter, inte sällan kallsvettig och med hastigt flämtande andetag och jagad blick. Morgnarna är tunga och slitsamma och jag är oftast antingen grinig och lättirriterad eller bara allmänt nere och ännu mer asocial än vanligt. Det är detta jag menar när jag säger att mina tankar och känslor har sönder mig. Du anar inte hur fruktansvärt sliten och urvattnad, fullkomligt tom och urholkad jag är efter nätter som dessa. This is me unmedicated. Maybe I should reconsider medication again?
"Are you awake?
sour thoughts are dancing now
all around your head"
Soundtrack: Sopor Aeternus and the Ensemble of Shadows. The Crüxshadows + Linkin Park = Linkin Shadows.
(Hur högt ska jag spela musiken för att överrösta tankarna?)
No comments:
Post a Comment