Att leva

They say follow your heart, follow it through
but how can you, when it's split in two?

Hur kom jag in i det här kaoset, depressionen och det själsliga mörkret? -Jag föddes in i det.
Hur tar jag mig ur det? Kommer jag nånsin lyckas ta mig ur det?

Jag andas orytmiskt och kippar efter luft, i mina ögon lyser en sorgsen desperation, hjärtat gör ont och slår hårt i bröstet. Någonting liksom skaver, som om jag klämt in mig i ett alldeles för litet klädesplagg. Ångesten river, river mig i bitar. Jag kan inte låta någon kontrollera mig, någonsin. Jag känner mig kvävd direkt, mitt behov av frihet är enormt viktigt och stort. Försök inte kontrollera mig med falska löften, försök inte hindra mig från att försöka ta mitt liv. Det är mitt liv, mitt val, jag gör vad fan jag vill med det.

Jag bryter ut i apati, ett tillstånd utan varken känslor eller tankar, där tomheten ekar i oändlighet. Allt som finns är ett skal. Jag andas, pratar, skrattar och ler fortfarande, men det är ingenting jag egentligen kan styra över, eller ens känner av. Och mitt i apatin bryter kaoset ut.

Jag vill inte finnas mer, inte bråka mer med mina inre demoner och världen längre. Jag orkar inte myndigheter, tiggare, skrikiga fjortisar och småbarn, griniga människor och busschaufförer som vägrar släppa av en vid hållplatsen man ska av på. Vill inte ens snacka med främlingar, vill inte behöva le, säga hej och se trevlig ut. Vill inte köpa mat jag ändå inte vill äta, vill inte gå upp ur sängen när jag hellre vill ligga kvar, vill inte tvinga mig själv till att sova när jag hellre vill vara vaken. Vill inte ta en massa olika mediciner varje dag som ska hjälpa mig men som inte gör det. Vill inte höra ert gnäll om att jag dricker, skär mig eller röker för mycket, eller se när världen rasar samman framför mina ögon.

Vad har jag att kämpa för? Vad vill jag? Vill jag ens leva? Har jag ens något val...?









...Live with it