Jag har ett behov av ett hälsosamt gift. Vad vore världen utan cigaretter? Ännu tråkigare, ännu hemskare.
Jag är så less på psyk. Orkar inte bråka, slåss för min rätt och mina behov. Lägger mig hellre bara ner på golvet och betraktar stjärnorna genom taket tusentals mil långt bort. Jag vill vara sådär långt bort. Bortom tiden, bortom alla världar, all hemskhet och ångest. Jag vill vara fri. Kravlös.
Oron gnager i mig, skaver bort det lilla som var värt att leva för. Vem orkar snacka med någon som bara vill dö? Är det för mycket att be om en anledning att fortsätta leva? Jag vet att folk gett mig en massa sådana anledningar, men jag viker bara undan. Ser bort. Känner hur det svider inom mig. Inte idag. Idag finns jag bara för din skull. Och för att jag vet hur ont det gör att förlora någon man älskar. Jag vill inte vara den som bara drar och lämnar andra i sticket. Nej, jag är den som alltid ställer upp, som alltid är där när någon behövs, som alltid hjälper till och stöttar. Jag är den som ler och kommer med råd och tips till behövande vänner när allt inom mig går sönder mer och mer. Jag tajmar dåligt. Jag mår nästan alltid också väldigt dåligt när vi sitter och snackar om hur dåligt du mår. Och jag vet att om vi tar upp min skit samma dag så mår du ju sämre igen. Hellre att jag mår dåligt än du. För så mycket bryr jag mig om er, mina hjärtevänner.
Och dessutom så hjälper det oftast inte för mig att prata om att jag mår dåligt och varför. Det bara cirkulerar en stund i atmosfären omkring oss, för att sedan fortsätta mala inom mig. Ibland hjälper det, men oftast inte.
Och när jag går sönder mellan sekunderna så spelar det ingen roll huruvida jag egentligen vill leva eller inte. Då kan jag inte existera. När allt är splitter och ren smärta, då försvinner jag. Så tro inte att jag glömt bort allt det här när jag försökt ta mitt liv, det har helt enkelt bara varit mörkret som övermannat mig. Jag kan inte kontrollera mörkret, mina impulshandlingar, mina känslor eller tankarna som våldtar mig.
Så vad kan psyk erbjuda egentligen? Förutom piller som inte funkar utan bara gör en ännu mera zombie och samtal som bara får mörkret och knuten i magen att växa sig ännu större, ännu stramare? Snackar jag med likasinnade som också mår skit så blir det alltid jag som får vara den starka. Men jag är inte stark, okej? Jag är extremt överkänslig, har lätt för att bli projicerad era känslor vilket gör att jag på något vis förstår och känner med er. Men det gör det ju inte bättre för mig heller.
Det är så svårt att tänka på sig själv, att själv ta plats och säga ifrån. Att säga nej, idag orkar jag inte vara din kurator, jag skulle snarare behöva en själv. Det är så jäkla svårt när man bryr sig mer om andra än man bryr sig om sig själv. Jag vill inte leva, men jag vill att ni ska leva. Jag kan ta en kula för er när som helst, för jag bryr mig verkligen inte om ifall jag lever eller dör. Men ni ska för fan inte offra er för mig, det vore mer än fel. Jag som inte vill leva. Jag har ingenting att leva för. Jag bara råkar leva ändå. Enklast så, och för ER jäkla skull.
Nej. Jag har ett behov av ett dödligt gift. Jag längtar så satans mycket hem att det gör ont. Riktigt ont. Och jag menar inte hem som Gransäter eller något annat ställe på Jorden, i den här tidsrymden och dimensionen. Jag saknar mitt riktiga hem. Tusentals mil bort, bortom stjärnorna, bortom tiden och evigheten. Jag vet inte om jag någonsin hittar dit igen. Jag vet inte ens om det finns längre. Jag vet inte ens om det någonsin har funnits.
No comments:
Post a Comment