Skärvor

I'm coming to find you, if it takes me all night...

En iskall dag. Jag finner ingen ro, men ändå är det så stilla. Liksom oroväckande stilla. Försöker skaka liv i mina lemmar som om de vore döda. Det är cement inuti mig, allt går otroligt trögt och tungt - även för att vara mig. Jag vill förändra allt men jag vet inte hur, samtidigt som jag bara vill lägga mig ner och dö. Jag känner aldrig de svaga känslorna, kanske är jag så rubbad. Men jag klarar inte av att hantera de starka känslorna. De som river och sliter i mig, allt från kärlek till ilska, ångest, eufori, och andra obeskrivbara känslor som inte finns i det mänskliga registret.

Jag funderar över hur pass mycket medicinering är rimligt/krävs för att jag ska kunna somna inatt. Tog den vanliga dosen: 2mg Circadin och 25mg Lergigan. Ibland behövs det mer, då tar jag en tia Sobril eller en 7,5:a Imovane (Zopiklon).

WoW laggar och jag blir galen. Bredbandet sade god natt så jag dök in bakom kylskåpet och petade i nätkabeln i vägguttaget. Den andra änden i datorn. Några sekunder senare befann jag mig uppkopplad till ett mycket bättre, stabilare bredband. Visste att jag skulle bli bortskämd om jag vänjer mig vid denna lyx, och lite därför drog jag ut på det. Men det finns väl ingenting som säger att det inte kommer ingå bredband i mitt framtida LSS-boende?

Nya rön om att lägenheten jag för tillfället råkar bo i förmodligen inte kommer att rivas till sommaren. Jag bör förmodligen ta reda på mer om det.

Kylan kryper sig närmare. Vet inte hur jag ska tas med den. Den letar sig i hjärtat och in i själen, genomsyrar mig och stänger sig inne. Kanske därför jag är så apatisk? Vilken dum fråga, såklart det är därför.

Jag vill inte snacka med psykkärringen till Skötare på Unga Vuxna, men jag vet att jag måste för att det över huvud taget ska gå framåt med någonting i psykvärlden. Jag hatar verkligen psyk. Om samhället verkligen brydde sig om psykiskt sjuka så skulle det väl satsas både engagemang och pengar på det mycket mer än det görs idag? Vad kan vara viktigare än vården av människor..?

Mina centimeterlånga naglar börjar ge upp. Idag gick högra tumnageln av, och det är en ständigt växande spricka i den vänstra pekfingernageln. Den på högra långfingret mår inte heller så bra, skivar och har sig.

I mitt bittra liv inser jag att jag har både små och stora bekymmer. Allt från att jag inte kan känna mig trygg nånstans, har svår ångest, ständiga självmordstankar, ibland får psykoser, har onödiga fobier, längtar hem till en värld som människorna inte tror existerar och hatar min kropp och det kön den utger sig för att vara till myggbett som kliar, naglar som går av, saker som går sönder, pengar som sups bort, kärleksbekymmer och dåliga hårdagar.

Med andra ord så har jag ganska mycket att tänka på. Dagarna i ända.



Jag måste för övrigt köpa Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Läste några sidor i den hos en en nära vän som hade den när jag var på besök där förra helgen, och fastnade direkt, men jag hade bråttom iväg till ett möte jag trodde jag skulle ha. Och dessutom så hatar jag att låna böcker och sånt av folk, har jag insett, för det känns som en ständig press på att vara överdrivet försiktig med boken och inte förlägga den någonstans och tappar bort den.

När ska jag kunna få ihop alla bitarna av mig själv, de här vassa skärvorna? Det är allt som återstår. I'm living dead or undecided.

Det här är mellanläget, mellan hypomani och djup depressionssvacka. Jag känner det på mig, att mörkret närmar sig. Det tar bara lite längre tid än jag först trodde. Och pillrena kickar in. Men jag ska ändå duscha. Tänker för fan inte sova smutsig, i rena, nytvättade lakan.

Imorn ska jag fan upp innan ett.