Nothing ever changes

"I'm gasping through the dawn
every nerve torn up inside
I'm searching for a place to be
somewhere I can hide

Intentions moving
in directions hard to find
Trying to fill up the spaces
searching until I'm blind

Consequences fighting
it's hard to stay alive
A tormented mess inside
a life mission to survive

Always complicating
every detail in my mind
Try so hard but break apart
there's no manual for my kind

Restless, dissolving
trying to understand
every question every reason
they somehow seem to expand

Lock the door, break the window,
harm myself or run away
Anything to leave this place
anything to live another day"

Intensiva dygn. Sömn när jag blivit trött, mat när jag blivit hungrig. Coca-cola, chips och World of Warcraft. Det ena mötet efter det andra. Älskling som flyttar in och alla grejer som trängs i mitt lilla rum på 10 kvadrat. Alla känslor och bristen på känslor som slåss inom mig. Min kropp är trött. Mitt psyke är splitter och själen tycks virra runt i ett ändlöst mörker. Jag vill inte tro att min kärlek till min älskade pojkvän ska kunna rädda mig från mörkret. Det skaver, svider och sliter när jag tänker på det, men den kärleken är nog inte tillräckligt stark.

Jag är självdestruktiv, djupt deprimerad, självmordsbenägen och hatar mig själv och min kropp. Halva tiden vill jag bara fly härifrån. Fly från alla som bryr sig och vill hjälpa, jag vill inte ha någon hjälp. Jag vill bara försvinna. Känner mig oerhört egoistisk och förlorad i mörkret, liksom vad ni än gör så kommer jag må lika skit ändå.

Alla framtidsplaner, de gör mig så förvirrad inombords. Vet att jag vill, men vet inte om jag klarar det. Allt blir så intensivt, jag har ett private space som är större än behovet att vara nära. Och jag hatar det. Vet inte hur någonting ska gå. Jag lever utan hopp, utan drömmar eller mål. I live with another ideal. Och jag tror helt ärligt inte att jag någonsin kommer att bli bättre. Jag kommer åka in och ut från psyk oftare än andra hälsar på sina föräldrar. Ångesten och depressionen färgar mig, kväver och tar död på allt som var bra. Jag har glömt hur man lever, och jag vill inte lära mig det igen. Ingenting är någonsin enkelt. What is worth fighting for?