Sanning, overklighet

"Just when you thought it was safe to go back to the water
Those problems seem to arise the ones you never really thought of
The feeling you get is similar to something like drowning
Out of your mind, you're out of your depth, you should have taken soundings
Clutching at straws, we're still drowning"

Ja ja ja... nu film.

Efter halva filmen tröttnade jag. Kan inte skaka av mig känslan. Fastetsad. Spelar maniskt World of Warcraft och lyssnar på Ouverture av Within Temptation på repeat. Går ut och röker då och då. Jag förhäxas av intet och tomheten som står stilla i luften omkring mig. Försöker bli ett med den. Ytterligare ett fånigt försök att fly från mig själv. Jag blir aldrig fri från ångesten, dödslängtan, hemlängtan, bortlängtan, sorgen, saknaden, mörkret. Det äter på mig, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vill bara fly, bort bort bort från allt.

Och det är ett faktum att tyngden jag bär på bara kommer att bli tyngre och tyngre med tiden. Tills jag inte orkar mer. Tills jag går sönder av tyngden.

Det finns inga ord. Jag hatar att reflektera, för varje gång jag gör det påminns jag om allt som varit, och bara det som gör ont. Som gjorde ont och som fortfarande gör ont. Det kommer bara mer och mer. Hur försvinner jag från mig själv? Jag måste BORT från mig själv... klarar inte av mer.

Jag tror Rogue är min nya favoritklass. Har en "ny" Undead Rogue som jag kör för fullt med. Om jag vore en wow-karaktär och levde i det spelet, eller om spelet var verkligt, så hade jag nog varit just en sådan. I would fight for the Banshee Queen! Fett den coolaste karaktären i spelet.

Jag vill inte sova, så jag satt uppe till efter halv fem. Nu kanske jag klarar av mina nattliga demoner, men mina drömmar är alltid värre när jag sover på dagtid... och jag känner mig så trasig om jag fortsätter vara uppe dagen efter att ha varit vaken en hel natt. Men men...