Jag vet inte vad. Jag försöker att bara andas, äta, sova, ta mina mediciner. Men inte ens det går. Inte ens när jag bara fokuserar på det. Jag har sån djävla lust att bara proppa i mig alla Lergigan, alla Imovane, alla Circadin och Sobril och bara sova djup, kemisk sömn i flera dygn. Fast det skulle säkert kännas som bara en blinkning när man väl vaknar till efteråt, så det är ju ingen vits.
Det är som att jag bara väntar. Väntar på att bli ännu sämre så jag kan göra ytterligare ett dumt självmordsförsök och sedan åka in till psykakuten och tjafsa där ett tag igen. Allt är så mörkt, fattar ni inte att allt är så djävla mörkt! Min vackra stjärnhimmel har blivit till ett ändlöst, evigt, iskallt mörker. Det känns som att jag drunknar i iskallt, bäcksvart vatten mitt ute i ingenstans. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, det är som kvicksand, drar mig bara djupare ner i mörkret. Det iskalla, hemska, mardrömslika havsmörker som nog bara andra som också är livrädda för djupa vatten riktigt kan förstå. Mina fobier speglar mina andra psykiska fasor. Är det ens någon skillnad? Ibland tycker jag att jag bara är livrädd i största allmänhet, ingen logisk orsak, bara den där iskalla, gnagande känslan som gör stora hål inuti mig.
Allt står helt stilla. I väntan på besked och händelser, i väntan på förståelse, behandling och hjälp. Men just nu står det verkligen helt stilla. Jag liksom svävar i ett ingenting, jag har inget fotfäste, ingen trygg grund att stå på. Jag vet aldrig när jag kommer må bra, när jag kommer må dåligt, hur jag kommer reagera på någonting. Det slår bara till blixtsnabbt och jag glömmer hur man andas. Hur stänger man av alla känslorna?
Och att jag dessutom ständigt ska komma på nya saker, nya saker som slår mig med häpnad, nya saker om mig själv och hur jag uppfattar världen. Jag vill inte ljuga mer, jag vill inte låtsas att jag förstår och låtsas vara en människa bara för att faktiska människor skrattar åt mig när jag uppriktigt och ärligt säger sanningen. Min sanning, ingen annans. Jag är inte psykotisk, jag är bara inte från den här världen. Jag vill inte själv tro det, jag vill inte vara ensam om att inte kunna tillhöra den mänskliga rasen, jag vill också kunna vara en människa. Men det går inte. Jag har under hela min livstid här på jorden växlat mellan att försöka och att inte försöka. Jag är less på det nu. Varför ska jag ändra mig? Vad är det som säger att min tro, mina minnen, mina upplevelser och tankar och känslor, att hela jag, bara skulle vara en lögn, ett psykotiskt tillstånd? Det kanske är ni som är helt väck i huvet, men jag skiter i vilket, jag skiter i vilket! Varför ska jag acceptera er och förstå er och bry mig om era åsikter och värderingar när ni skrattar åt mina? Varför?!
Jag är less på den här världen. Jag är less på människor och deras samhällen. Men jag både hatar och älskar er. Jag kan inte bara hata. Jag kan inte ens få ner det på text när jag försöker. Jag vill säga att jag bryr mig om er, älskar er och vill er allt gott. Jag dömer ingen förrän jag träffat och pratat med personen, jag dömer inte efter hudfärg, ursprung, eventuella brytningar, klädval, musikintressen, andra intressen eller politisk åsikt. För när det kommer till grunden så är alla likadana. Och det är väl just det jag både hatar och älskar. Att ni alla är likadana.
No comments:
Post a Comment