Tomhet

Jag fryser igen. Temperaturen i mitt rum växlar mellan 19 och 23 grader och jag klarar inte av temperaturförändringar. Det är svinkallt vid 19 grader och dövarmt vid 23. 21 är lagom och 21,5-22 är perfekt. Fan att det ska hålla på och ändras hela tiden!

Jag tror jag börjar tröttna på familjen nu. Vill inte sitta bredvid dem i soffan utan sätter mig avsides i en fåtölj eller går in på mitt rum istället. Jag är så van vid att bara kunna känna efter och sedan följa den känslan, det brukar bli bra då. Men det har varit svårt på sistone. Jag frågar mig själv, frågar mitt inre vad jag vill. Jag frågar om jag vill stanna på Gotland. Sedan frågar jag om jag vill tillbaka till Uppsala. Frågar om jag vill vara någon annanstans. Men jag får inget svar. Ett skärande eko, en obeskrivlig tystnad och tomhet. Jag vill inte vara någonstans någonsin. Vill försvinna genom tidens mellanrum, förgås i ångorna av ingenstans. Ingenstans, och ingenting vill jag vara. Men sen tänker jag på att jag saknar alla mina vänner i Uppsala, skolan, klasskompisarna och ensamheten också. Här sitter jag visserligen tryggt omhändertagen och med mysiga kattliv omkring mig, men jag kan aldrig riktigt gå undan och jag känner ju ingen annan än familjen på ön. Och trygghet kan jag ju ändå aldrig känna, så det siktar jag inte ens på.

Funderar på att köpa en sån där riktigt stor tekopp, är så fånigt att hälla upp och dricka tre ibland fyra normalstora koppar åt gången.

Hade lite problem att somna inatt. Tog först två Circadin och en hel Lergigan så som jag brukar numera, och blev istället hyperaktiv och satt och hoppade i sängen. Började bli lite nervarvad sen och väldigt törstig, så jag gick till köket och tog en kopp varm choklad och en hel Lergigan till. Då kunde jag äntligen somna. Men sen sov jag länge och kunde inte komma upp förrän tolv-ett istället.


Hittade ett citat jag gillar skarpt:
“Life will break you. Nobody can protect you from that. You have to love. You have to feel. It is the reason you are here on earth. You are here to risk your heart. You are here to be swallowed up.And when it happens that you are broken, or betrayed, or left, or hurt, or death brushes near, let yourself sit by an apple tree and listen to the apples falling all around you in heaps, wasting their sweetness. Tell yourself you tasted as many as you could.” - Louise Erdrich