Before the snow melts

Jag ska fan dricka allt djävla té i hela världen, och jag ska göra det ikväll. Se det som målet för natten eller nåt.

Jag håller på och avslutar min ljudbok nu, har bara den tionde och sista cd-skivan kvar, och såg att den också är kortare än de nio tidigare. Jag vill spara på den, och samtidigt vill jag höra det sista för att det är spännande och lugnande.

Måste bara säga också att jag för ett tag sen träffade en person som jag direkt gillade, och vi bytte bloggar med varandra men hann inte så mycket mer under den korta tid vi sågs. Men hennes blogg är nog en av de bästa jag läst, så varför inte länka till den här liksom! Tror inte hon misstycker... http://inthenameofdepression.blogg.se/

Jag stör mig på en sak. Eller egentligen inte, men jag tror det är något som jag borde störa mig på, vilket jag kanske gör om jag känner efter. Hur som helst så handlar det om att så fort jag känner den där hopplösa känslan av att inga av mina mediciner egentligen över huvud taget fungerar så slutar jag att ta dem. Vilket ju egentligen är jättedumt av flera anledningar. Men för det första så är det inte så jäkla lätt att ens tänka och resonera som en vuxen när man är så deprimerad som jag är, och för övrigt så tänker man absolut inte att det kan resultera i att det blir ännu värre om man abrupt bestämmer sig för att sluta ta sina mediciner bara sådär. Men jag blir bara så resignerad och handfallen när man efter flera veckor eller till och med månader känner att man kunde lika gärna tugga minttabletter istället. Och vad tusan håller de på med på läkemedelsbolagen egentligen? Stoppar de fusktabletter i ALLA medicinförpackningar med övertro på placeboeffekter eller är det bara jag som är psykotisk nu? Jag har börjat undra om det där med placebo kan funka åt andra hållet också, nämligen att om jag är absolut stensäker på att de ger mig sockerpiller istället för antidepressiva så får jag ingen effekt av dem heller? Verkar ju lurt, men alltså vad ska jag tro? "Att du ska minnas att de antidepressiva du tuggar nu och du säger inte har större inverkan än sockerpiller faktiskt hjälpte dig för två tre år sen när du åt dem varenda dag i fyra års tid" -säger en inre röst i mig. Jag vill att den inre rösten ska veta att den så kallade depression jag upplevde för över fyra år sedan var en fucking flugskit i havet jämförelse med vad jag känner idag. Men det är ju fan likt mig att hela tiden förminska det som varit och det jag känt förut i jämförelse med nuet. Oavsett vafan det än gäller.

Jag undrar varför mina mornar skiljer sig så otroligt från mina nätter. Det är verkligen som svart skiljer sig från vitt, som två olika personer nästan. På morgonen (förutsatt att jag är vaken då) är allt otroligt trögt och segt och jag skulle knappt reagera om någon så kapade av en arm på mig. Jag kommer inte ihåg mycket från natten eller gårdagen, jag vet knappt vad jag heter och i huvudet ekar tomheten på tankar. Att säga att jag är blarig vore en kraftig underdrift. På kvällarna däremot far tankarna i fasliga hastigheter i huvudet, alla minnen överfaller mig från natten, gårdagen och annan svunnen tid och jag hinner knappt fatta någonting. Jag kan "försvinna" i flera minuter åt gången för allt går så fort inom mig. Jag försöker alltid göra flera saker samtidigt och blir ofta rastlös och lättretlig, och minsta motgång kan trigga nästan vad som helst. Jag är väldigt lättriggad, och har oftast väldigt mycket ångest kvällstid. Det blir ju lite av en övergångsfas under dagen där dårå, och om jag nu någonsin är "effektiv" så är det väl strax efter lunch när jag kommit igång i huvudet men innan tankarna börjat med sin eviga centrifug. Men så är jag ju egentligen aldrig särskilt effektiv heller, för gårdagens och alla andra gårdagars trassel och mörka känslor finns ju alltid med och tynger och drar. Så jag både älskar och hatar mornarnas blarighet och ineffektivitet på samma sätt som jag också både hatar och älskar kvällarnas hyperångest och manodepressivitet.

Det är snart vår, sjätte mars blev det för fyra ynka timmar sedan, och jag vill känna vårens friska luft rensa bort vinterns obehag. Men det är aldrig så enkelt. "Tell myself the wind will change with the season". Men det gör den ju aldrig. Jag vågar ju inte hoppas längre, aldrig nånsin mer. För jag vet ju, har ju lärt mig från forna vintrar, vårar och somrar, att det spelar ingen roll vad jag intalar mig själv, att det kommer bli bättre så fort det blir vår och varmare. Det blir det inte. Jag blir sällan bättre bara för att vädret ändrar sig, men jag ljuger gärna för mig själv, och då blir det ju att jag även ljuger för andra. Inbillar mig att jag mår bra. Och i år vill jag egentligen inte upptäcka att det blir ännu en miserabel vår med krossade förhoppningar om att kanske kanske kanske blir jag bättre denna gång. Jag vill inte det. Så jag tänker fan inte tro att någonting någonsin kommer att bli bättre. Allt jag hoppas och önskar är att det åtminstone inte ska bli ännu sämre. Det pallar jag i så fall inte. Jag pallar det ju inte nu, så hur skulle jag palla det? Om jag ska falla djupare så får du fan gräva djupare också, och ödet har visst blivit rätt duktigt på att gräva djupare bottnar som jag kan falla i, har jag märkt. Men inte fan blir det nånsin bättre, det har jag i alla fall lärt mig. Och en del av mig vill inte ha någon vår, tycker att våren 2011 är ett upptåg för svårt att få till bra så vi kan lika gärna ställa in de planerna. Bara skita i skiten och låta det förbli vinter. För det är alltid vinter inom mig ändå. De där askan som en gång var någonting som brann men som för länge sedan frusit till is och liksom fastnat. I tomhetens eviga stillhet. I brist på ord att förklara vad som egentligen nog inte behöver förklaras längre vid det här laget, men ändå. Ändå.

Jag vill sluta jaga. Sluta den här eviga jakten på förståelse och friskhet för jag inser ju innerst inne att jag nog aldrig kommer att förstå. Den mänskliga hjärnan och min själ är båda för komplicerade för att någon någonsin helt ska lyckas förstå sig på. Och jag är ju ingen djävla Einstein heller, inte fan kommer jag lyckas komma på något djävla under, någon perfekt drog som botar alla mina problem i ett trollslag. Den dagen kommer inte att komma, så jag kan lika gärna sluta. Sluta jaga skatten i slutet på regnbågen, sluta hoppas på att dumma drömmar ska slå in. Men om jag slutar drömma så kan jag lika gärna sluta leva, och det är nog dit jag vill komma i det här resonemanget inser jag nu. Fan också.

Försökte sammanfatta nattens trasseltankar men det gick ju åt helvete. Jag kan inte knyta ihop det hur jag än gör. Inatt värre än nånsin. Tusentals och åter tusentals tankar nästlar sig in i eviga nystan och jag inser att jag kan fortsätta skriva i all evighet och jag skulle bara fortsätta tänka och tänka och skriva och skriva ner varenda djävla tanke tills fingrarna tappar känseln och jag somnar med pannan över tangentbordet och trycker in en enda tangent tills datorn dör av värmeslag och stänger av sig av sig självt. Kan inte jag också få stänga av mig av mig själv? Precis som på datorn vill jag att det ska finnas en avstängningsknapp någonstans på mig så att jag slapp alla dessa ångestnätter då jag bara tänker, känner, klagar, trasslar till alltihopa femtioelva varv och börjar sedan om från början igen tills jag kollapsar. Fatta vad mycket energi det tar. Energi som jag inte hade ens till att börja med, sparlåga som aldrig riktigt hinner återhämta sig och sedan på morgonen när jag äntligen lyckas ta mig upp ur sängen fortfarande är helt slut. Inte så konstigt att jag är ett djävla blarigt vrak varenda morgon, inte konstigt att jag hatar mig själv och psykvården som säger att de inte vet vad de ska göra när jag inte själv har några förslag. Och allt bara fortsätter. Det går runt, runt, runt i all djävla evighet. Nej, jag vill för fan inte leva längre. Inte såhär i alla fall. Och jag tror fan inte psyk vill att jag ska leva heller. Jag kommer dit till slutenvården efter månader, år av trassel och utan någon som helst egentlig tro på psykvården, mig själv eller på någon djävla framtid. Jag är trött och resignerad, men kommer dit till 123:an efter ett självmordsförsök ett par veckor tidigare. Jag säger att jag är handfallen, jag vill bara dö, och de säger att de inte kan göra nåt och skickar hem mig efter tre veckor, fortfarande lika djävla miserabel och självmordsbenägen. Vad annat ska jag tro? Klart som fan att de vill att jag ska lyckas med nästa självmordsförsök, då slipper de ytterligare en värdelös ungdom som ändå bara är till besvär. Lever på deras skattepengar och läser om gymnasiet för tredje gången, inte fan blir det nåt bra av det här skrället. De vet ju det lika väl som jag. Det blir ingen djävla vår, jag vill inte ha någon djävla vår. Jag vill vara borta innan där här sabla snön har smält.


Dikt som jag också döpte till "Before the snow melts":

"I steal time to somehow learn
but what is hurting will always burn
try to figure where it took the wrong turn
it was never anybody's concern

Times passes on backwards
I'm playing a deck without cards
I lost the only reason while off guards
but I always find, my way back afterwards

I choke on the air I'm still breathing
I wonder why I keep on believing
in the feelings always deceiving
cause once there they're never leaving

Tears to fill up always empty space
though I'm lost inside, out of place
I'm still smiling, hopelessly in my haze
and I'm still staring at the same face

I still somehow care to try
but you're never there as I walk by
and the worlds are laughing at my cry
my last wish is to be yours and only thy

Whether or not it's love or obsession I feel
I'm still hurt, but the dream won't ever be real
it's somehow forcing me back to reality to feel
I'll die before the snow melts for the spring to heal"