Nattmani

För första gången på väldigt länge hade jag en rätt bra dag. Jag blev så paff, tänkte att nåt måste ju vara fel. Först tänkte jag att jag skulle ta en promenad när solen var som starkast och jag upplevde något som nästan kunde liknas vid vårkänslor. Jag tänkte att när det blir vår "på riktigt" så ska jag komma igång och träna igen, som jag sagt att jag ska göra i över ett halvår nu.

Men sen blev jag rädd att det skulle vara för jobbigt med en promenad, att jag skulle bli besviken och känna hopplösheten igen, så jag gick aldrig ut. Istället började jag packa ihop mina saker som jag vill ha med mig till Uppsala igen, och städade mitt rum och sopade undan alla stora tjok av fälld päls inne hos hunden. Det kändes bra att ha gjort nånting, även om jag ändå blir besviken över hur lite jag egentligen orkar. Måste bygga upp allting från början, med fasta måltider, bra mat, en vettig dygnsrytm och lättare träning. Fyfan vad jag inte orkar det...

Jag ägnar mig åt värdelösa tester och quiz jag inbillar mig ska på nåt sätt hjälpa mig att bättre förstå mig på mig sjäv. Jag ögnar genom olika hemsidor, läser om människoöden och om andra som haft det fördjävligt och sedan blivit bra. Tänker att sådär kommer det aldrig att bli för mig. Undrar ändå varför? Om något funkar för dem, borde väl något kunna funka för mig med? Kanske, men mest troligt är det att jag missar vad som faktiskt kan hjälpa mig då det försvinner i mängden om jag provar allt.

Jag sitter vid datorn tills jag somnar, oftast flera timmar. Förut kunde jag sy i flera timmar om nätterna, läsa eller ägna mig åt stickning, virkning, rita eller skriva. Det blir en slags hyperaktivitet, någon slags uppskruvning, inte direkt energi, för jag är samtidigt fruktansvärt trött så att ögonen grusar sig, tankarna snubblar och jag gör lättare fel än vanligt. Den där "manin" eller vad man ska kalla det är ofta väldigt intensiv och svårtacklad. Hurihelveteskajagsovanärjagskagöradethärochdethärochsamtidigtvilljagdethärnejjagkanintesovahurfanskadetgå..! -typ.

Men jag har kommit på en trick, förutom att proppa sig full med Lergigan dårå.. nämligen att göra sudoku precis innan sänggåendet. Och om jag inte kan slita mig från datorn så tvingar jag mig själv att ta en liten paus med sudoku och sedan tillbaka till datorn. Sedan gör jag sudoku-pauserna längre och längre tills jag klarar av att stänga av datorn. Vadå datorberoende? Tyckte jag hörde någon viska...



Skrev en dikt:
"Jag viskar sorg
i ditt öra
ord av sanning
som ingen vill höra

med ett annat språk
i en främmande kropp
med känslor
som aldrig säger stopp

tankar som styr
är de värsta
tankar som går över styr
är också de bästa

med ord av tystnad
som knappt bär
de våldtar mitt sinne
en smärta som tär

med våldsam försiktighet
ber jag nån lyssna
på sanning som förgör
med benägenhet att vissna

jag viskar att varken
musik eller te tröstar
och trots allt ljus
så är det mörkret som överröstar"