Dagarna består mest av kaos, men jag försöker behålla lugnet. Vilket lugn? Jag ser väl bara loj ut på utsidan om man inte tittat efter, men inuti skenar ångesten och tankarna har sönder mitt sinne. Det har töat ordentligt nu, nästan all snö och is är borta nu. Kvar ligger stora solkiga pölar och trottoarerna består av mer grus än småvägarna ute på landet. Det går att sitta ute på balkongen på en kudde i plastpåsar och kedjeröka utan att frysa ihjäl. Stjärnorna är vackra men svaga, och när jag sitter helt still och bara tittar så känner jag knappt att jag har en kropp. Ångesten natten till idag var nog fan den värsta ångest jag haft... jag tog en Sobril och en Lergigan och gick ut och rökte. Efter ett par cigg kände jag något som liknade en mix av nikotinrus och kemisk trötthet. Lite som att vara hög och låg på samma gång. Hela jag skakade och hjärtat slog snabba, hårda slag, jag var yr och lätt illamående. Och så den där djävla ångesten samtidigt skenande i kroppen.
Tre cigg till, bara halsbloss. Sen började jag frysa, så försökte resa mig upp. Jag skakade och var yr och var tvungen att stödja mig mot betongväggen. Väl inne i lägenheten tog jag ganska snart en Imovane, borstade tänderna och gick och lade mig. Om jag inte haft den så hade jag nog inte lyckats somna till slut.
Jag var till en psykiatriker igår på Unga Vuxna. Jag sa att när jag var inlagd så fick jag ju allt serverat, så klart de trodde jag blev bättre när de skickade hem mig. Det är alltid mycket lättare att äta när maten är fixad och framför näsan vid fasta tider. Men jag sa också att jag vet att jag inte kan fixa sånt där själv, att jag var orolig att vid minsta motgång så kommer jag försöka ta livet av mig igen. "Jamen då får de väl lägga in dig igen då" var hennes svar på det. Hej, yxskaft, liksom.
Jag försöker att somna på nätterna, men en del av mig vill inte somna alls, en annan del har ingen tidsuppfattning och fem minuter blir till trettiofem minuter och nattetid går alltid så mycket fortare än dagtid. Jag har ingen tidsuppfattning, det är därför jag kommer för sent till ett möte jag visste att jag hade i flera veckor och trots noggrann planering och massor med alarm och grejer. Det spelar ingen roll vad jag gör.
Jag fick en känsla här om kvällen, en som jag egentligen inte riktigt fattat är så himla stark ändå, trots all depression. Satt på balkongen och tittade upp mot stjärnorna på natthimlen och drog i mig röken från ciggen när jag tänkte på att jag har faktiskt en dröm, ett mål. Först tänkte jag att undra hur mycket djupare min röst kommer bli, sedan på hur mycket bättre jag skulle kunna se ut om jag orkar komma igång och börja träna. Den där drömmen, om att någon gång i framtiden se ut som en man och verkligen kunna trivas med min kropp. Den inre bilden jag har, jag tror den är rätt realistisk, och det är ju fantastiskt mycket man kan göra med hormoner, träning och några operationer. Och jag kom och tänka på en sak: att vi transpersoner har det, den fina drömmen, ett tydligt mål att verkligen se fram emot. Även om det kanske inte alla gånger blir precis sådär jättebra som man tänkt sig. Men ändå, att bara våga ha den drömmen och verkligen hålla fast vid den inre bilden av ett framtida jag och kämpa för att få det... det är så jäkla fint. Och jag tror inte så många andra har en sådan stark dröm och drivkraft i livet, över huvud taget.
Jag satt och verkligen log där på balkongen, med en värmande känsla i hjärtat när jag tänkte på det. Det måste nästan vara den starkaste drivkraften inom mig, den ENDA drivkraften dessutom.
Och jag har äntligen lärt mig dra riktiga halsboss, haha.
No comments:
Post a Comment