Djävla psyk

På möte med psyk idag. De frågar hur jag haft det, jag säger att jag spenderade morgonen liggande på golvet inkapabel till att resa mig upp, att jag är självmordsbenägen och har slutat se mig för innan jag går över vägen och att dagens mål är att försöka bli överkörd. De nickar och undrar varför känner du så. Jag säger att en del av mig vill väcka mig själv och en annan del bryr sig inte vad som händer med mig. De undrar varför. Jag säger att jag vet inte.

Snackade med en hemlös man nere på stan innan mötet med psyk. Ljög ihop nåt om att jag var ett komplett psykfall. Han sa att han gifte sig och fick barn när han var 16 eller 22 och det gick åt helvete. Sen kunde jag inte sluta tänka på det där mötet, jag hade en olustig känsla i kroppen som inte gick att bli av med. Efter mötet gick jag ner till busstationen och rökte. Såg buss efter buss som jag hade kunnat åka med passera förbi. Satt nästan orörlig på en bänk, nära att falla ihop vilken sekund som helst. Orkade inte tänka ciggen till slut, bara smakade på filtret. Sen kom jag på att jag glömt att köpa mer cigg, hade bara tre stycken kvar, så jag masade mig upp och gick upp till innerstaden igen och köpte fyra paket Black Devil för tredje gången på en och en halv vecka. Växelvis gjorde det ondast i magen eller i huvudet, resten av kroppen kändes inte så mys den heller. Skrek åt Anna att vara tyst och sluta påminna mig om saker som gjorde ont och som jag helst bara ville glömma. Kändes som att jag skulle svimma vilken sekund som helst, och hatade mig själv för att jag inte orkade leva.

Kom tillbaka till lägenheten runt halv två tror jag. Minns inte riktigt. Var så trött och svag att jag knappt orkade få av mig skorna och jackan, ramlade ihop i en hög på sängen och sov och drömde en massa skit. Vaknade till lite då och då, mest av brandvarnaren som pep om att det var slut på batterier. Fantiserade om att jag hade en pistol och sköt på den, men orkade inte resa mig och plocka ner den. Vill inte röra vid den. Är rädd att jag ska ha sönder nåt, eller att den inte ska gå att få ner.

Nämnde för psykkärringarna om Borderline, sa att jag hade känt så rätt länge, nämnde några symptom jag tyckte jag stämde in på, men att jag också visste att mycket av det kunde ha med Aspergern att göra, och att Borderline och Asperger är en ovanlig kombination. Men det var ju fel dag och jag vet att jag nog borde ha stannat hemma istället bara. Fattar inte vad jag tänkte. Att de skulle se vilken misär jag lever och förstå? Hahahahaha... vilket djävla skämt. Det påminner mig om när jag var inlagd:
Mentalskötare: Vill du inte bli bättre?
Jag: nej jag vill dö.
Mentalskötare: Nej det vill du nog inte.
Jag: Men om vi ska ha den här diskussionen så kan ni ju lika gärna skriva ut mig.
Mentalskötare: *skriver ut mig*
Jag: ....

Seriously? Yep. En en del av mig kan inte tro det, det är ett djävla skämt och jag fattar inte vilken komediserie jag har hamnat i. Men det här är svensk psykvård, vill du inte ha hjälp, så får du heller ingen. Även om du är så djävla nere i skiten att du seriöst inte vill leva och pratar om självmord varenda dag. Jag har ingen lust att gå till psyk nåt mer. Jag pallar inte.