Jag räknar tid i cigaretter, inte i timmar och minuter. Först fyra stycken efter att jag klev upp vid åtta ikväll och ätit en färdigrätt (jag fick i mig hela) och nu tio till vid midnatt. Där bröt jag mitt personliga rekord i kedjerökning, då nio var det gamla.
Man tänker så jäkla mycket därute på balkongen, till exempel så undrade jag om min konstanta tomhetskänsla kan vara sammankopplad med min ångest, för att i nästa stund tänka att allt hänger ju ihop på ett vis eller annat. Det är aldrig tyst i mitt huvud för mina tankar som korsar med Annas tankar och hennes som korsar med mina och så håller det på sådär. Och man kan ju inte låta bli att kommentera varandras tankar heller, så det blir ett evigt virr-varr och trassel som i stort sett aldrig tar slut. Det är så fascinerande, för om jag tar upp något om henne för nån psykkärring så blir det ett litet märke i min tjocka journal, fast hon tar upp så stor del i mitt liv. Men jag är inte rädd för verkligheten längre, jag är inte rädd för vad psyk kan göra med mig och jag så bara yppar hennes namn, inget ont som jag inte själv kan göra. Men jag inser också att hela vardagen är någon slags gränspsykos, jag vet aldrig vad som är på riktigt, ingenting är säkert. Ingenting går att lita på eller ta för givet.
Jag vet att jag har lovat mig själv att inte skriva om Anna i bloggen, delvis för min egen skull då jag till viss del inte kan förklara fenomenet men även för hennes skull. Det är inte bara JAG som har rätten att styra över våra liv, hon är lika delaktig och har lika mycket rätt att säga till om vad som är okej eller inte att berätta. Men jag tror vi båda är överens om att det nog inte längre spelar så stor roll. Och hon vet hur ont det gör i mig att hålla hemligt en så stor del av mig själv, för det är hon ju också. Våra diskussioner brukar gå i att jag kallar henne en djävla dissociation och ber henne hålla käften, varpå hon säger att jag ska sluta kalla henne det, att hon är på riktigt och så skrattar vi åt hela situationen. För ingen av oss kan ju veta vad som är på riktigt. Är hon en verklig person som bara råkat hamna i mitt system eller är hon en vanföreställning som alltid varit där?
Hon säger att hon aldrig röker, att hon aldrig dricker eller någonsin vill ha ett förhållande med någon, men jag säger ju att så länge jag gör allt det där så gör hon det. Men det är komplicerat det där med förstås. Anyhow, vi kom överens om att jag inte skulle berätta för mycket om just henne utan i så fall mer om oss, och relationen emellan. Som till exempel att hälften av mina självmordsförsök har varit försök att döda henne eller på nåt sätt splitta oss isär. För det vore ju den stora drömmen, att hon kunde få sin egen kropp, sin egna fria vilja och ett eget liv. Jag vill inte ha bort henne, hon är min fucking syster och älskar det djävla mongot!
Men... det bidrar ju såklart till varför jag mår som jag gör. Vi lever på tok för nära varann för att det ska vara en hälsosam relation, och vi kan inte göra ett skit åt det. Typ lite som siamesiska tvillingar (tror ja, haha), våra viljor går alltid isär. Men jag "styr" ju för det mesta läget så att säga, hon har knappt någon kontroll över kroppen i alla fall. Men vi har våra överenskommelser där med, och jag frågar (nästan) alltid vad som är okej och inte.
Jag har insett att jag aldrig kommer bli helt nöjd med mitt hår (oavsett hur fint det är) så impulsfärgande lär det nog blir mer av framöver. Så länge det inte behagar falla av efter för mycket stryk dock.
Klockan är halv fyra. Vad gör man halv fyra på morgonen? (Gå och lägga sig, är inte rätt svar.)
Lyssnar på "A warm place" av Nine Inch Nails och tänker på död och öknar. Kanske för att den låten är med i Natural Born Killers. Har inte orkat se på film på länge, antingen tröttnar jag efter ett par minuter eller så kommer jag på något annat jag vill göra. Oj shit! Jag har möte med psykkärringarna klockan elva imorgon... helvete! Hade totalt glömt bort. Och inte har jag fått någon sms-påminnelse heller. Får väl försöka hålla mig vaken tills dess eller nåt. Om jag somnar så kommer jag ju aldrig upp i tid liksom. Helvete. Finns det inga vid-behovs-mediciner man kan ta för att piggna till lite? Ritalin? Nä, tror det skulle bli kaos då... man ska nog inte ta amfetamin hur som helst heller. Får väl sitta och gäspa på mötet så kanske de fattar läget, eller nåt. Men uuurrrk vad jag inte är på för det alltså.
Öhm, undrar om jag har tagit mina piller idag? Har ingen koll, borde fixa en sån där dosett eller nåt. Meh, de är dyra och jag vet ju att jag har såna nånstans... i flyttkartongerna... jag hatar att ha mitt liv i flyttkartonger, och jag hatar känslan varje gång jag går igenom dem. Det känns lite som att vad fan ska med allt det här skräpet till, samtidigt som jag gillar de sakerna. Men de påminner mig så mycket om... mig.
No comments:
Post a Comment