En vecka på en dag (om igår)

Gårdagen var ett kaos. Mer kaos än vanligt alltså. Kunde inte sova under hela natten på grund av extrem huvudvärk. Jag skojar inte, det var verkligen hemskt. Jag bad om att få slippa vara i min kropp, bara för den natten. Försökte duscha bort smärtan, försökte dränka mig i té men ingenting hjälpte. Vid tiosnåret på förmiddan släppte huvudvärken äntligen, men jag hade inte fått någon sömn alls under natten. Jag gav mig ut för att handla lite saker, och jag kände en inre styrka som jag inte känt på länge. Det var friska vårvindar ute, och jag kisade under solglasögonen. Så ovant.

Dagen var ett lyckorus, nära på hypomani. Jag köpte hårfärg, men visste inte riktigt vad jag ville göra med håret. Fyra paket Black Devil (choklad-cigg), coca-cola, fem paket té och en ny hårborste.

Jag försöker sammanfatta allt som varit idag, men det känns som en vecka, inte en enda dag. Nu lever jag verkligen, på ont och på gott. Allt på samma gång. Jag gråter när jag skrattar och skrattar när jag gråter - hur fan ska jag kunna skilja dem åt?

Såg en fin lapp nere på stan, och jag försökte fota den med en hand, matkasse och cigg i den andra precis vid övergångsstället och då det blev grönt. Någon tant i bakgrunden som jag inte såg sa "gå över nu innan det blir rött" ...hm, försöker fota lite här bara:





















Den här dagen ska jag nog alltid minnas. Dagen då jag svängde upp från helvetet och ner igen. Dagen då jag rökte upp femton cigg och drack elva koppar té. Jag inser att när jag mår skit så glömmer jag hur det kändes att må bra, och när jag mår bra så har glömt hur det kändes att må dåligt. Det gör ju att jag blir väldigt intensiv i de båda stämningslägena. De äger min själ.

Min huvudvärk är nog överjordisk, inte ens Citodon funkar längre, men eftersom jag trots allt är rätt lättpåverkad av mediciner så blir jag ändå hög på Citodon, och alla andra krämpor blir som bortblåsta. Men huvudvärken är kvar. Samma med muskelavslappnande, hela kroppen blir avslappnad. Utom just huvudet. What if it's all in my mind? Jag är Repulsive på bilddagboken nu (dubbelbottnad?) och jag har just börjat fylla nätet med bildbevis på att jag lever igen. Denna bilder beskriver nog lite hur jag känt mig de senaste dagarna. Out of darkness, into the light:




















Jag insåg vilket misstag jag gjort, alldeles för sent. Smärtan slog mig i ansiktet, och återigen skrattade ödet åt mig. Vad liten man känner sig under stjärnorna. Mitt syre tar slut, jag tror jag andas något annat. Ångesten river och klöser inom mig. Inom sekunder är jag förlorad i en iskall värld. Varför klantar jag alltid till allting? Nu sitter jag ju i skiten igen. Om jag nu nånsin kom ur den. Det här djävla spelet, jag fattar inte reglerna. Jag undrar om ett hjärta som går sönder om och om och om igen någonsin slutar att älska. I don't think I wanna find out.




Peace be with you