Halv i elva!

Det varit en underlig kväll, och en fullspäckad dag. Åkte ner på stan runt åtta för att käka på Max och kolla om My way hade kvar mina Odium-grejer. Nere vid station, ganska så precis efter att jag klivit av bussen stöter jag på en rätt snygg kille med svart och rosa hår som stoppar mig för att säga att jag har dösnyggt hår. Smilande fortsätter jag gatan ner och försöker hitta My way.

Efter en kvart eller så hittar jag det till slut (det låg alldeles för nära), men de sade att mina grejer blivit tillbakaskickade så jag traskade vidare upp till Max. Där inne skojar en av de anställda där med mig lite och det glada humöret håller i sig. Sätter mig lite avsides och ser att det ligger en kvinna på bänken längst in mot väggen. Pay no attention, tänkte jag, säkert nån förvirrad hemlös som vilar sig bara. Hon sätter sig upp sen och frågar vad klockan är och jag svarar att den är tjugo i nio, sen upprepar hon orden "halv i elva" några gånger innan hon lägger sig ner igen. Tio minuter senare sätter hon sig upp igen och frågar ännu en gång vad klockan är. Jag svarar att den är tio i nio och hon återupprepar sitt "halv i elva" varpå jag svarar att "nej, klockan är inte elva än", varpå hon fortsätter säga "halv i elva" och stirrar sig förvirrat omkring.

Jag är vid det laget klar med mitt ätande och går ut och tänder en cigg. Går sen in på Hemköp och köper drickyoghurt innan jag knallar iväg mot busstationen igen. Där står 115 redo att åka, jag sticker in näsan och han frågar vart jag ska. Jag svarar "mot sjukhuset" och han småler och säger att dit ska inte han, han ska mot Storvreta och jag svarar "jaha". Han säger "ja" och jag säger "okej" och han säger "ja" och jag säger "okej" och går ut från bussen. Hans leende smittar och jag känner mig lite flummig. Kliver sen på rätt buss och åker hem.

























Tidigare idag var jag iväg till Ackis för att ta blodprover, men släpade mig dit vid halv fem så det var naturligtvis stängt då. Passade på att gå in på Apoteket ändå och köpte in lite saker. Sen fortsatte jag ner mot stan och köpte skosulor, Hårkontroll och Bailey's.

Känner att jag har ändlöst med energi och var nära att gå hela vägen från Ackis till station, men hade ont i fötterna så tog bussen istället. Undrar om det är någon slags hypermani eller om det bara är vårvärmen som dragit upp mig ur idet? Är dock rädd för fallet när jag dippar neråt igen. Det är alltid så, för ner kommer man alltid. Men får försöka njuta av detta så länge det varar.