Idag är en sån där konstig dag. Jag refererar till Silent Hill: mörkret kommer och de första varningarna hörs i fjärran. Men jag har inte fallit riktigt än, och jag tar till vara på det bra måendet så länge som jag bara kan, grabbar tag i det och klänger mig fast. Lämna mig inte!
Faktum är att jag passerar så himla bra, jag har inte behövt hävda eller förklara mig en endaste gång på evigheter. Men faktum är ju förstås också att de allra flesta som jag känner eller som jag bara mött som hastigast eller de som känner någon som känner eller känner till mig - vet om att jag är trans. Men det händer allt som oftast att de tror jag är male to female. Det är lite kul. Jag tycker det är en fin komplimang, för det anses ju att jag uppfattas som kille i grunden, men lite könsneutral/feminim i mitt agerande och ytliga utseende. Jag är taggad som fan att börja bygga muskler i vår/sommar, och då ska jag fan hänga på stranden och i stan och bara le i solen. Och jag kan ha kjol på mig och smink utan att folk tror att jag är tjej! Jävlar... det är det här jag drömt om... så overkligt att det är verklighet nu. Kan inte riktigt ta in det! Liksom, jag har ju behövt kämpa så mycket att jag glömt hur man gör utan att ens behöva kämpa.
Försöker gräva upp mina gamla drömmar. Sätta dem på papper och börja långsamt bygga upp dem från grunden igen. Inse att ingen av dem egentligen var orealistiska. Men allt utom att dö har känts orealistiskt ett tag nu. Så det är ingen lätt uppgift att lära sig att tro på sina drömmar igen. Att våga drömma, och verkligen satsa på att uppfylla dem. Det är fan ingen barnlek. Folk säger att "finns det liv finns det hopp" och att hoppet är det sista som lämnar en person. Men det är fel, för jag har ju levt i flera månader, år, utan något egentligt hopp. Och i början av året hade jag inga önskningar, inga hopp, inga drömmar, ingen tro på någon bättre framtid. All I can say is that I didn't want to either live or die. Men jag måste lära mig kontrollera kaoset, och hålla glöden tänd. Man kan leva i mörkret, bara man har ett litet ljus så man ser vart man går.
Nu spottar jag ur mig alla bra tankegångar och känslotankar jag har, för jag vet att jag kommer spotta åt det sen när mörkret överfallit mig. Men det är bra att jag är beredd, med ficklampa, cigaretter, choklad och värmeelement. Kom an bara!
Helgen var kul men konstig. Med demonerna flåsande mig i nacken och ljuset framför mig, vännerna bredvid. Dmz var intensivt och underhållande, jag hann aldrig dricka klart min drink förrän jag var på nya upptåg, antingen inne på toaletten eller ute på rökgården eller på dansgolvet. Fina förslag och inbjudanden till så många för- och efterfester. Jag har nog aldrig känt mig så eftertraktad. Men efterfesten blev lite konstig. När två vänner som inte träffats förut inte går ihop och jag återigen börjar tvivla på mitt eget omdöme. Ska lita på mina bästa vänners omdöme eller på mitt eget? Jag var långt ifrån full, bara hög på nikotin och endorfiner. Och fina vännen hade en massa bra grejer att bjuda på, jag mådde som en prins på det sätt att kemikalierna mådde bra i kroppen, men jag var också medveten om att trots alla lovord och lugnande ord om att du kommer må såååå braaa på det här så vet jag att ingenting kan bota min dödsångest. Den svåraste av all sorts ångest. Och flera gånger under kvällen skar jag mig och flera gånger ville jag bara dö. Men det är sådan jag är, det är sådant jag tar för givet numera, så jag blir inte besviken. Faktum är att har man inga som helst förväntningar eller förhoppningar, så blir man aldrig besviken. Och det är skönt att kunna njuta av och ta in härliga upplevelse med fina individer trots att man stundom bara vill dö. Det är deras värld emot min värld, och det gäller att skilja på den yttre och den inre världen i mitt fall för att någonsin kunna tillåta mig att må bra.
Och det där låter ju bara för trasigt. Men trasighet är jag fylld av, och jag känner trygghet i rätt sorts trasighet, för allting är trasigt, det är bara att alla har olika syn på vad som är trasigast. För mig är det trasigare med oidentifierbara känslor och tankar och Anna som skriker i mitt huvud och berättar hjärtskärande sanningar som ingen förtjänar att höra. För mig är det som trasigast när man efter några liter sprit och tre paket cigaretter på en kväll fortfarande inte kan kontrollera mörkret. För mig är det inte alls lika trasigt, inte ens i närheten när man sitter lugnt i ett hörn någonstans och tar en varsin lina av någonting man inte vet var det är, och lugnet och rastlösheten infinner sig och jag småskuttar och pladdrar som en tok för att jag mår så bra. Försök att se världen ur mitt perspektiv.
Jag må vara mänsklig till ytan, men jag är inte någon människa. Anna frågade mig hur jag inte lever som en människa, när ingen nästan märker att jag inte är som de, och allt jag kan svara är: jag tänker inte som de, jag känner inte som de, jag existerar inte i samma verklighetsnivåer som de. Jag kan inte vara "normal" ens om jag anstränger mig, min ovanlighet lyser igenom i alla tillstånd. Och samtidigt frågar jag mig själv, vad med mig är egentligen mänskligt?
"Wake up, wake up, your world is just an illusion"
Jag vet inte ens vart jag kommer ifrån. Jag vet inte vart i helvete jag hör hemma. Men jag vet att jag mår inte bättre av att stänga mig inne. Skylla på trötthet och allmän förvirring när jag fortfarande efter 22 år på den här planeten inte kan förstå. Varför människor är som de är, varför jag är så som jag är. Men kanske behöver man inte alltid förstå? Det är bara så fascinerande, att när människor inte förstår så är det liksom självklart varför inte de förstår. Men när jag inte förstår dem, då kan inte förstå ens vad det är jag inte förstår. Och det kanske inte jag heller gör, okej?
No comments:
Post a Comment