Idag är en sån är dag... som man inte kan definiera. Jag söker ständigt svar, undrar varför finns jag kvar? Höll jag medvetet kniven mot min arm och skar utan att egentligen göra någon skada? Var jag för svag eller fanns det något annat där också? Vad håller jag på med?
Ingenstanset och Ingentinget håller kvar mig i apatin. Det sliter och rycker i mig. Jag kan inte upprätthålla en dygnsrytm när jag varken vill sova eller vara vaken. Jag kan inte leva när jag varken vill leva eller dö. Man får inte kläm på det, liksom.
Jag vet inte heller vad jag hade väntat mig. Lite som att man sprungit ett maratonlopp som varade i sju år och man varit så nära nära att ge upp så många många gånger. Men når till slut fram ändå. Fast man inte riktigt hur eller varför. Och så står man där som ett frågetecken. Var är jag, vart skulle jag nånstans och vart är jag på väg? Den här ovissheten gör mig tokig. Jag vill veta. Jag vill veta om det blir imorgon, om två år eller om trettio år. Jag skiter i vilket, bara jag får veta. Gah.
Så... tomheten håller i sig. Mer ihållande än någonsin, mer tom och isande än någonsin. Det är lite som att stå på kanten av en väldigt hög klippa och stirra ner i ett ändlöst, bäcksvart djup som liksom suger en närmare. Om man stirrar för länge ner i avgrunden så stirrar snart avgrunden tillbaka.
Men jag börjar så smått lyckas vänja mig vid mitt mörker, min smärta. Även om jag hellre flyger bort. Med svarta, trasiga demonvingar som blänker blått, som stora sorgmantlar. Ååh, vad jag vill tatuera in sådana! Men har inga pengar, har ingen skiss och ingen lust att boka in en tid utan skiss eller pengar. Till vintern kanske, får lägga undan någon tusenlapp i månaden typ.
"You're so much stronger than they say.
It's time to leave, just fly away" - Blutengel
Blev en nattpromenad idag. Gick ut runt nio och kom tillbaka strax före tio, solen hade gått ner, så jag räknar det mer som natt än kväll. Konstiga familjemedlemmar som tyckte jag skulle ha med mig ficklampa, det var ju inte ens mörkt, som den där månen sken. I don't need any lights, I have my eyes. Men djävlar vad trött jag blev efter den promenaden.
To find
"I've been searching and seeking
for answers so further than far
Going deeper than ever
to find, the brightest star
I was born into chaos
have to figure out this mess
Will I find a way to live,
for I have to, unless...
In anxiety I forever flee
from my place and my mind
will I finally succeed or fall
I can't be one of your kind
Gasping out of breath
aching head, aching heart
and I tell myself
that was only the start"
No comments:
Post a Comment