Reasons to live

Känns som att det kanske är dags för en uppdatering... vad är det med mig och trippelpunkter??? (Tycker om dem bara...)

Var till familjen på Gotland över helgen, åkte i fredags och kom hem nu, söndag kväll. Så det var en snabb visit. Farsan hade skaffat en ny dator till mig och då blev jag glad! En Dell Inspiron med Windows 7. Han hade fixat så min användares namn var John och han till och med tilltalade mig med John flera gånger under helgen! Tog närmare ett år, but still! Nu är det bara morsan som fortfarande använder mitt gamla namn då, alla andra har skärpt sig och säger rätt. Konstigt det ändå, då hon varit den som stått mig närmast ganska många år av mitt liv, innan Karin tog över den rollen för 9 år sedan. Det är dock fortfarande många som säger hon/henne om mig, även fast de kanske inte känner mig, rättar ofta lärarna på skolan och så. "Jag är maktlös inför hur andra människor uppfattar mig" var det någon som sa. Damn right, but I hate it.

Hittade en massa schyssta saker i Visby också, bland annat Jane Hellen Moods silvergrå hårfärg som inte verkar existera i Uppsala av någon anledning, en jacka för 70 kr second hand och en bok om shamaners läkekonst. Jag har bara precis börjat läsa i den än men jag tror den blir intressant. Bland annat en del om hur man kan hantera sin ilska, och det kan jag behöva!

Varför har jag inte märkt hur himla bra Marillions "Clutching at straws" är förut? Det måste även finnas två versioner av den, för "Shadows on the Barley" finns inte på den skivan jag har. Är det förresten Brandon Lee som man hör skratta i slutet på låten "The last straw/happy ending"? Låter fan lite som det men varför skulle det vara det liksom? Känns som att om jag kollade upp texten till låten så kanske det skulle bli lättare att förstå. Vore rätt awesome om det var det dock!

I lördags var det 2 månader på testosteron också, så lite att fira! Haha, kommer ju fan fira varenda månad numera. Känns lite som att det är en av anledningarna till att jag orkar leva just nu, förändringarna jag får av det och all energin och bara ATT jag har rätt hormoner i kroppen. En så djävla häftig känsla! Värd att leva för är bara den känslan. Om jag ändå kunde förmedla det på något bra sätt till Deanne som har hand om utredningen. Att varenda litet steg i rätt riktning betyder så mycket. Och inga psykoser än heller! Haha, fail på Deanne att tro att hormonerna skulle kunna ge mig det, men ännu mera fail på henne att inte vilja ge mig hormoner på grund av att det kanske kunde inträffa. Kanske! Försöker att inte spendera alltför mycket tid på att hata alla orättvisor, men det är lite svårt ibland.

Konversation med mig själv:
- Stop being so creepy.
- But I'm doing it so good!

Kom att tänka på en sak, samhällsläraren i plugget nämnde på någon lektion om demokrati att det fanns ett talesätt om att en demokrat skulle kunna dö för att försvara en annan persons åsikter även om man inte själv höll med om dem, och jag direkt reagerade inom mig själv med att det skulle jag ju fan aldrig kunna göra. Men sen flera dagar senare inser jag någonting. Har nämligen en "kompis" vars åsikter jag fullkomligt hatar, hen har enligt mig helt vansinniga rasistiska, homo- och transfobiska ideologier men jag kan ändå trots det tycka om att umgås med hen, så länge inte de sakerna nämns då förstås. Och jag tror jag räknar denna person som en vän, för helt utan att jag ens reflekterat över det minns jag nu att jag faktiskt stått upp för den här personens åsikter inte en gång halvt av misstag, utan flera gånger och nästan kört över mig själv på vägen till och med. Och jag inser att jag inte kan vara arg för att SD är inne i riksdagen, och gå med på demonstrationer emot dem, eller ens tycka det är helt okej, för av flera anledningar är det inte min rätt att göra så.
1) Jag har inte röstat.
2) De har precis lika mycket rätt att sitta i riksdagen som alla andra partier som demokratiskt röstades in dit.
3) Det är inte människorna bakom åsikterna jag är emot, jag skulle mycket väl kunna vara vän med en sverigedemokrat och är säkert också redan det utan att ens ha reflekterat över det, och då är det ju ganska korkat att "gå i krig" mot dem, eller hur?
4) Jag vill inte pracka på någon annan mina egna åsikter hur mycket andra än prackar på mig sina. Det funkar inte så, det är ju fan så krig startar. Jag må vara anarkist, men jag är en fredlig sådan, och oftast inte ens i praktiken anarkist. Hade ganska fort blivit utstött ur samhället då, och med all rätt!

Todays 5 reasons to live:
1. Testosteron
2. Marillions musik i mina öron/verklighetsflykt
3. Min nya dator och andra nya saker/verklighetsflykt
4. Internet/verklighetsflykt
5. Tyckte jag nästan såg ut som en kille i spegelbilden i ett mörkt skyltfönster på Arlanda tidigare idag

Well I had to push for that... satt nog i fem-tio minuter innan jag kom på de sista två, och vettefan om det ens gills. Mitt lilla spel att varje gång jag känner mig asdeppig och nära att trilla av kanten, snabbt rabbla minst 5 anledningar till att jag lever/varför jag vill leva. På något sätt så tar det mig tillbaka ner på jorden och jag kan andas igen. Allting är kanske inte så trasigt som jag tror?

Apropå trasigt, kan man frysa själsligt? Liksom fantomsmärtor, man vet att man egentligen inte borde kunna frysa för man är varm och ordentligt påklädd och huden knottrar sig inte, men ändå så huttrar man och känner en sorts inombordslig obehaglig kyla. Nästan så att man väntar sig att omgivningen ska frysa till is om man andas på den. Egentligen så frågar jag väl inte om det är möjligt, för allt är möjligt, särskilt om jag själv upplevt det, men ändå. Hallucinationer förekommer i så många olika former... men hur mycket eller hur starka måste ens hallucinationer vara för att det ska räknas som psykos? Jag tänker för mycket...

Jag har gjort ett schema för när jag ska röka så jag inte glömmer och börjar må ännu sämre (hey om några kroppssignaler kunde fungera som de ska och liiite innan det är på tok för sent??) Borde fan ha såna scheman och typ hundra alarm för allting egentligen... blir så tråkigt liv då bara.

Hörde på bussen häromdagen en äldre man som hade visslingsmelodin från filmen Kill Bill som ringsignal på sin mobil. Fränt!

Kanske borde avsluta denna vägg av text innan jag flummar iväg med halvrandom... flum i all evighet, vilket nog är fullt möjligt med tanke på hur välklottrad min dagbok är. Började skriva i den den 16:de september och har skrivit typ 10 sidor varenda dag och det är mindre än hälften av boken kvar att skriva i. Och så skriver jag här och på diverse andra ställen också. Tar orden aldrig slut? Men jag ska inte klaga, det är trevligt när jag faktiskt orkar vara lite kreativ! Men nu får det räcka för inatt, borde plugga, borde sova. Om jag hinner. Tid är ett så konstigt och flummigt begrepp... Men hej hopp så länge!