I arrived from chaos,
deliberately born
I was thrown into this world,
uncontrollably torn
(with a part of me still left in the previous)
Simplicity never existed
Drifting past all sense, losing touch
I can't abort this mission,
have I given in too much?
(what is enough?)
All the ignorance and bliss,
elusive gestures in my mind
Kill us both and end this war
I was never meant to be your kind
(the world is in my mind)
A dreamless state of oblivion
clutching at nightmares of sleep
Lucid memories keep drowning me
thoughts of suicide when I get too deep
(delivered from a different dimension)
Repairing the damages every day
The reinforcement encumbers
Emptiness fills me, diffidence and angst
Forget to breathe but counting eternal, insignificant numbers
(until I finally fall asleep)
Skriva dikter på rasten i skolan, eller var det på lektionen? Kändes som det mesta var rätt ostrukturerat i plugget idag. Hälften var inte där och hälften av de som var där orkade inte göra nåt och alla var fett opepp. Helgen kunde inte komma för snart, typ. Så ironiskt att alla snackade om hur oansvariga de som inte kom idag var, när de som var där inte gjorde nåt heller i princip.
Fick fan panik när jag försökte radera min förra blogg på samma ställe som denna, fast med en annan mailadress och skit, och det var en massa krångel. Jag har ju dragit mig för att fixa i ordning det där just för att jag anade att det skulle bli krångligt. Och den bloggen var gammal och från en tid i mitt liv jag får MYCKET ångest av att ens bara tänka på, att dessutom se den mitt framför ögonen på mig med allt vad det innebär utan att kunna radera det var verkligen så satans... hemskt! Jag inser ju inte egentligen hur himla mycket jag behövde lämna det där livet bakom mig, eller hur mycket ångest det ger mig att ens bara tänka på hur jag var då, hur jag levde. Åh fan, låter ju som att jag skulle varit drogmissbrukare eller nåt, haha. Nej, men asså, shit. Vafan pysslade jag med? Försökte leva som tjej och överdrev så satans djävla mycket att det blev bara jättefel. Verkligen jättefel! Och det ger mig sådan oerhörd ångest att se det jag skrev då och se bilder på mig själv uppklädd som någon goth/emo drag queen från yttre rymden med shit loads of smink och allt. Eller så är jag bara extra känslig nu. Känt mig lite konstigare än vanligt just idag faktiskt. Liksom upplöst, och väldigt tom. Typ dikten jag skrev några rader upp. Kebaben smakade ingenting och kaffet och colan tycktes bara rinna rakt igenom mig utan att ens lämna minsta spår.
Inser att jag dricker varje dag. För att lugna mig? Har visst blivit en vana att hälla upp en slatt absinthe eller blanda i lite rom i colan direkt när jag kommer hem. Men allt är så stökigt i mitt liv just nu. Min självdestruktivitet är värre än den någonsin varit och jag har verkligen jättesvårt att kontrollera mina känslostormar. Det är som att jag bryr mig inte om ifall jag dör i förtid av kol eller sabbar min lever, råkar bli överkörd av en lastbil för att jag inte orkar se mig för innan jag går över vägen, svälter halvt ihjäl för att jag struntar i att äta i flera dagar eller skär för djupt, bara jag får andas NU. Men jag vill inget hellre än att hitta bättre sätt. Något som inte är så djävla trasigt. Jag försöker slå ut trasigheten med ännu mera trasighet, det kan ju inte bli annat än ännu mera trasigt, eller hur? Då är det ju bra att jag har den insikten i alla fall, men kan likt förbannat inte göra något åt det.
Slottsfesten var underbar igår, förresten! De gjorde ett jätteroligt och spännande teaterframträdande och en massa äventyr och god mat. Blev dubbad till Wiking också. Men trapporna... lyckas för det mesta undvika min trappfobi (ja, det finns, för er som inte vet/fattar det, dess riktiga namn är bathmophobia, eller climacophobia). Men det är en av mina mer hanterbara fobier, då "vanliga" trappor inte effekterar mig mycket alls, men blir lätt lite stingslig om det inte finns någon ledstång eller nåt man kan använda som ledstång. Men de trapporna som vi gick i i slottet var så branta och ojämna och utan ledstång. Höll krampaktigt tag om väggen och klev försiktigt med jättesmå steg, alldeles för rädd för att ens kunna tänka klart och fick svindelkänslor och hjärtklappning utav helvete. Så jäkla rädd för att kliva fel, halka och rasa ner. Allra värst är det att gå nerför, känns som att jag har mindre kontroll över hur jag kliver då. Ibland undrar jag hur jag kan vara så fruktansvärt rädd för att falla, eller över huvud taget bara röra mig i trappor. Minns att när jag var liten, typ 5 år eller nåt och jag tror jag var kissnödigt eller nåt mitt i natten och försökte skynda nerför trappan till toaletten och halkade och föll ner alla 17 trappstegen. Men ibland blir jag förvirrad ifall det ens är ett verkligt minne eller bara något jag var rädd för. Men jag hatade den trappan vi hade i huset kommer jag ihåg. Och sen var det stegen upp till loftet i stallet som jag också hade en speciell relation till... blev nämligen kvar uppe på det där loftet i flera timmar första gången jag klättrade upp dit för att jag inte vågade klättra ner. Jag kommer ihåg att jag bad mamma om att få hoppa ner de drygt 2 meterna till slut, så jäkla rädd var jag för att ens sätta foten på det översta trappsteget. Skulle jag vara där idag skulle jag nog reagera på exakt samma sätt. Helt sjukt ju, egentligen!
Har så mycket att göra nu, jag tror jag blir tokig(are?) ... Två stora skolarbeten/redovisningar som båda ska vara klara till vecka 41 och dessutom inlämningsarbete som ska vara klart vecka 42. Engelskabok jag ska läsa och måste börja fundera ut ett ämne till det första projektet/arbetet på engelskan. Alltså vafan ska jag hinna leva också, eller? Jag vet seriöst inte hur jag ska få det här att gå ihop alls... Jag vill läsa i min shamanbok, jag vill rita och skriva, festa och träffa kompisar och allt det där man vanligtvis brukar vilja göra utöver skolarbetet. Men det verkar det ju fan knappt finnas någon tid över till.
Min hals gör skitont numera och min morgonröst är riktigt... knasig faktiskt. Morsan ringer ju och väcker mig varje morgon och brukar påpeka att jag låter rätt knasig i telefonen på morgnarna. Typ rasslig och mörk och brölig. Har fortfarande inte fått någon mens igen faktiskt heller, det är då ca 2 veckor "över tid" och hoppas innerligt att det var den sista gången där i augusti, vilket det faktiskt lutar åt nu! Då får jag det säkert imorgon bara för det... Nu när jag tänker efter så skulle det kunna vara andra anledningar till att det uteblir om det nu uteblir, alltså det att jag stressar sönder mig som tusan just nu, och då blir ju allting uppfuckat, även den biten.
Oj, jag tänkte först jag skulle göra ett kort inlägg idag, och typ innan min tvättid började... ja ja, hinner nog tvätta ändå.
No comments:
Post a Comment