40 timmar

Jao. Ska försöka sammanfatta mitt 40-timmarsäventyr och varför jag inte kom till skolan idag. Det började väl i tisdags, då måndagen gick rätt lugnt och jag sov väl hyfsat den natten fram till tisdagen. Inte värre än vanligt i alla fall. Tisdag morgon var jag med andra ord hyfsat utvilad och kände mig till och med lite taggad att räkna matte den första lektionen. Men det tyckte väl ödet inte alls att jag skulle få fortsätta mig, eller nåt. Kunde nämligen inte koncentrera mig ett dugg under lektionen då matteläraren pratade konstant med någon i klassen och jag kunde bara höra hans röst och siffror när jag försökte fokusera på mina egna siffror. Ville därför gå till biblioteket eller liknande där jag kunde få bättre ro till att jobba men se det fick jag inte. Läraren litade inte på att jag skulle jobba utan fullständig tillsyn och konstant bevakning. Tänkte på förra tisdagen då jag kom en halvtimme för sent och kände att jag inte ville få en utskällning och göra mig själv till åtlöje inför läraren och hellre satt i biblioteket och jobbade men kände på mig att jag inte skulle få det, och då få panik/ångest (panikångest?) över det och då hellre helt skippa matten. Därför gick jag istället och satte mig i biblioteket direkt och sket i att meddela läraren, på så sätt skulle jag i alla fall få skolarbetet gjort och kanske få frånvaro istället för garanterad frånvaro och inget skolarbete gjort. Det är tråkigt när ens fördomar uppfylls.

På eftermiddagen jobbade vi med vårat grupparbete och jag känner viss ångest inför hur jag i helvete ska lyckas bli klar med/få ihop allt innan tiden rinner ur händerna på mig. Åker till ICA och handlar Cola och chickenbits (det enda jag äter när jag väl äter utöver nudlar, kebab och panpizza) men glömmer att köpa en ny tandborste. På kvällen sen kollar jag på Kafka och dricker Absinthe och funderar över alkoholism. Somnar vid halv sju och sover en timme innan jag måste upp. I skolan sen är det föreläsning om någon Nobelpristagare som jag finner väldigt tråkigt och somnar nästan en stund men jag tror nackvärken hindrar mig en aning. Sedan var det engelskalektion och läraren var inte där så man fick skriva upp sig på en närvarolista och sen sätta sig och jobba någonstans. Jag gick till biblioteket för att läsa i min engelskabok men det starka solljuset från fönsterna halvt mördade mig så jag gick runt ett varv och letade efter något ledigt grupprum som kunde vara något mörkare eller i alla med möjligheten att dra för gardiner i eller nåt. Men icke, för se alla grupprummen var upptagna, så jag gick till Knuten (kafeterian) där det var någorlunda mörkt jämfört med de sju solarnas sken i resten den fördömda byggnaden. Börjar läsa i min bok igen, skriver lite och sträcker på mig och har det allmänt mys. Sen kommer någon och tänder lampan!!! Börjar desperat gräva efter solbrillorna i väskan och tänker att det är ju fördjävligt att jag ska behöva ha solbrillorna på mig inomhus, dock är besvikelsen ännu tyngre när jag satt på mig dem och det fortfarande är helt smärtsamt ljust och jobbigt. Vill hitta en garderob eller städskrubb att sätta mig i men finner ingen sådan att tillgå. Går in på första bästa toalett vilket verkar ha blivit min frizon på skolan (så hygieniskt det låter, nu känner jag mig plötsligt som något träsktroll förklätt till elev...) och är vid det här laget tyvärr helt oförmögen till att fokusera på läsning. Det är lite kul att jag lärt mig hur man släcker den automatiska lampan inne på toaletterna förresten.

Inser en massa jobbigt och dumt om mig själv där inne på dass (förutom att jag är ett träskmonster) om hur himla destruktiv jag blivit, alltid varit och är. Att nästan allt jag gör kan jag använda som för att skada mig själv, och jag greppar gladeligen åt mig minsta lilla, ja allt som kan få mig att tänka på annat en stund, oavsett om det är flykt för en liten stund eller längre. Inser att varför jag aldrig sett mig själv som en "beroendemänniska" som blir beroende av diverse saker av den anledning att jag kan ignorera ett fysiskt beroende till den grad att jag inte ens märker av det över huvud taget - men det innebär ju faktiskt inte att det inte finns där, det är bara lättare att göra sig av med. Men alla dessa destruktiva beteenden är ju på ett sätt beroenden, och jag är nog själsligt och psykiskt beroende av en massa saker.

Men sen så är det lunchtid och jag förenar mig själv med resten av världen och är med i lite lunchkonversationer. Äter gör jag dock inte eftersom jag fortfarande mår illa av all tankeverksamhet och det får inte plats någon mat i min mage för all ångest som ligger där och tar plats. Det är drama efter lunchen och vi gör en massa roliga övningar och jag kan äntligen avfokusera på mitt mörker för en stund och ha kul istället. Inser att dramat hjälper mig jättemycket med mitt självförtroende och att våga bjuda mer på mig själv och kanske kommer jag också kunna lära mig att bättre kommunicera med andra. Efter ett långt snack med morsan tidigare förstår jag att det är där Aspergersyndromet ställer till det för mig, det att jag inte kan kommunicera naturligt med andra utan att jag antingen krånglar till det för mig med tankespiraler eller känner mig överväldigad. Dramaläraren säger dessutom fortfarande "hon" om mig, trots att jag rättar henne varje gång. Någon säger att det är för att hon är så impulsiv, och att det därför bara blir så liksom, och jag svarar att om hon nu är så impulsiv så borde det väl bli rätt någon gång? "Jag skiter i hur du uppfattar mig, men du ska säga rätt"

Efter skolan så drar jag hem och packar om så det blir mindre tungt att bära och kollar upp diverse tågtider på nätet och inser att jag inte hinner äta innan jag drar ner till stan igen. Tar tåget mot Stockholm och käkar på MacDonalds, vilket blir det första och enda, jag äter på hela dagen. Tar sen tunnelbanan och åker ett par stationer och drar till RFSLs lokal och transcafé där en läkare (endokrinolog, förmodar jag?) har en föreläsning om hormoner och riskerna med att självmedicinera som så många transpersoner gör av olika anledningar. Det var väldigt informativt och han tog upp en massa saker som jag inte ens reflekterat över tidigare. Blev dock övervägande mycket om kvinnliga hormoner och saker rörande male to female, men inte så värst konstigt då 3/4 av församlingen var just mtf. Kaffeautomaten de hade där var trasig och jag frågade en där om hon visste något om det, men det gjorde hon inte, bara att det var nåt knas med den, och det var det enda jag sa under hela kvällen.

Klockan 21.00 var jag tillbaka på T-Centralen och ser till min förfäran att nästa tåg inte kommer förrän 23.10. Tycker lite synd om mig själv så unnar mig en Cola, en tidning och en chokladkaka och spenderar tiden med att spela Robot Unicorn Attack, Facebook och lyssna på musik. När datorns batteri dör läser jag och lyssnar på musik. Väl på tåget hem mot Uppsala somnar jag till en liten stund men vaknar i panik när tåget stannar till i Märsta och håller mig vaken sedan dess. Kliver av i Uppsala när klockan börjar närma sig 0.30 och jag har vid det här laget varit vaken i drygt 40 timmar, borträknat den enda timmen jag sov natten innan, tillslumrandet under föreläsningen på morgonen i skolan och powernapen på tåget. Så djävla trött har jag nog aldrig varit förut. Om det var möjligt att somna gående så hade jag nog gjort det. Kände mig zombiefierad och kämpade för att inte råka blunda och tappa fokus på vart i helvete jag gick egentligen. Kom fram till lägenheten till slut och försökte varva ner en stund vid datorn. Försökte plugga lite och få ordning på mig själv. Stannade uppe ett par timmar till innan jag kom fram till att jag måste försöka sova. Försöka. Vänder och vrider mig i sängen jättelänge, säkert en och en halv timme innan jag tror att jag somnade. Sista gången jag kollade på klockan var runt halv fem i alla fall.

På morgonen sen vaknar jag och mår pyton och är rädd att jag ska falla ner från min loftsäng om jag försöker ta mig ner från den. "Det här går inte" hade inte tillräckligt stark innebörd för vad jag kände. "Orkar inte" var ett för svagt begrepp och jag skrattade lite inombords när jag tänkte på hur otroligt futtigt det var. Somnade om och sov oroligt hela dagen. Vaknade ännu mera sliten än vad jag kände mig dagen innan. Jag kliver upp vid 5 och vid 2 sitter jag fortfarande i pyjamas och morgonrock och jag har fortfarande inte ätit något. Jag känner ingen hunger, ingen saknad efter mat, ingen lust för mat. Senast jag åt var på McDonalds i Stockholm och jag åt faktiskt inte så mycket då heller. Och stressen med alla skolarbeten som ska vara klara i stort sett nu river sönder mig och det är säkert på grund av det som jag varken kan äta eller sova. Ibland fascineras jag över hur jag i helvete fortfarande kan vara vid liv. För att sammanfatta denna novell så var jag alltså vaken i över 40 timmar i sträck utan att knappt ha ätit nåt och stressat som fan och inte mått särskilt bra alls. Och jag fattar inte hur jag ska få ihop någonting i mitt liv just nu.

"I thought I'd found a reason to live
Just like before when I was a child
Only to find that dreams made of sand
Would just fall apart and slip through my hand"
- från låten "Spirit" med Dead Can Dance.

Djävla mörker.